Hjulen rullar..
Det händer mycket nu mina vänner.
Till att börja med har föreningen yatima heart to heart fått en sprillans ny styrelse.
Den nya styrelsen har nu tagit på sig det ärofyllda och farofyllda uppdraget att styra upp moyo kwa moyo.
Det är den enkla förklaringen.
Verkligheten ser lite mer invecklad ut.
Det börjar dock klarna lite.
Vi ska nu tillsammans göra moyo kwa moyo starkare och bättre.
Vi ska med enade krafter göra det bästa av det vi har och sprida hopp, från hjärta till hjärta.
Från Sverige till Tanzania och sedan tillbaka.
Vi ska paralellt med detta planera ett bygge av en skola som ska stå för allt vackert i världen.
Lärdom, kärlek, hopp och drömmar.. Alltid dessa drömmar.
För att vi älskar mer och vågar mer
Till att börja med har föreningen yatima heart to heart fått en sprillans ny styrelse.
Den nya styrelsen har nu tagit på sig det ärofyllda och farofyllda uppdraget att styra upp moyo kwa moyo.
- yatima heart to heart är föreningen i Sverige vars uppgift är att samla pengar och marknadsföra projektet i Tanzania.
- moyo kwa moyo betyder hjärta till hjärta och är projektet på plats i tanzania, som består av tre daghem i tre olika byar.
Det är den enkla förklaringen.
Verkligheten ser lite mer invecklad ut.
Det börjar dock klarna lite.
Vi ska nu tillsammans göra moyo kwa moyo starkare och bättre.
Vi ska med enade krafter göra det bästa av det vi har och sprida hopp, från hjärta till hjärta.
Från Sverige till Tanzania och sedan tillbaka.
Vi ska paralellt med detta planera ett bygge av en skola som ska stå för allt vackert i världen.
Lärdom, kärlek, hopp och drömmar.. Alltid dessa drömmar.
För att vi älskar mer och vågar mer
Ewout van Alphen
Mannen som startade moyo kwa moyo 2005 heter Ewout Van Alphen.
Han bor idag i den lilla byn Matanana i Tanzania och sköter tillsammans med sin fru Salome Van Alphen verksamheten på plats.
Ewout och Salome utgör stammen till storfamiljen och gården i Matanana.
Det är i dagsläget hit volontärerna kommer och det är här hjärtat av prjektet ligger.
Ewout har tillsammans med andra eldsjälar byggt upp ett fantastiskt projekt genom åren och idag hoppas vi alla att det ska växa och bli än starkare.
Läs gärna om projektet på plats och livet i Tanzania på Ewouts blogg.
http://ewoutsblogg.blogspot.se/
Ewout och hans son Johannes
Han bor idag i den lilla byn Matanana i Tanzania och sköter tillsammans med sin fru Salome Van Alphen verksamheten på plats.
Ewout och Salome utgör stammen till storfamiljen och gården i Matanana.
Det är i dagsläget hit volontärerna kommer och det är här hjärtat av prjektet ligger.
Ewout har tillsammans med andra eldsjälar byggt upp ett fantastiskt projekt genom åren och idag hoppas vi alla att det ska växa och bli än starkare.
Läs gärna om projektet på plats och livet i Tanzania på Ewouts blogg.
http://ewoutsblogg.blogspot.se/
Ewout och hans son Johannes
Veckan som varit..
Jag skjuter upp att skriva om min sista tid i Tanzania..
Märkte ni hur jag bara hoppade från att berätta om min resa till att berätta vad som händer idag.
Jag märkte inte övergången.
Nu när jag läser igenom lite så ser jag att jag stannade någonstans i slutet av berättelsen.
Det är en bit av resan jag inte vill bearbeta.
Vill inte lägga det bakom mig.. Fast jo, jag måste. För att kunna fokusera framåt.
Men nu tänker jag berätta lite om veckan som gått..
I Måndags var jag på möte med ansvarig för Nacka Forums bibliotek.
Vi bestämde oss för en utställning, med bildspel, workshop och föredrag.
v.37, efter sommarlovet, när barnen kommit tillbaka till skolorna ska barn från främst åk 4 bjudas in till biblioteket.
Det kommer finnas ett stort rullande bildspel med bilder på barnen från Tanzania mitt i biblioteket.
Jag kommer finnas på plats minst en av dagarna under veckan och prata med barnen i Sverige om mina upplevelser från resan.
Sedan ska de svenska barnen måla sina drömmar, och ställa ut tillsammans med drömmarna från barnen i Tanzania.
Det är det här jag vill.
Sprida budskapet..
Budskapet om att varje person är unik.
Att alla barn är barn med olika drömmar och mål i livet.
Att vi alla hör ihop, i livets stora cirkel.
Älskade unge..
Märkte ni hur jag bara hoppade från att berätta om min resa till att berätta vad som händer idag.
Jag märkte inte övergången.
Nu när jag läser igenom lite så ser jag att jag stannade någonstans i slutet av berättelsen.
Det är en bit av resan jag inte vill bearbeta.
Vill inte lägga det bakom mig.. Fast jo, jag måste. För att kunna fokusera framåt.
Men nu tänker jag berätta lite om veckan som gått..
I Måndags var jag på möte med ansvarig för Nacka Forums bibliotek.
Vi bestämde oss för en utställning, med bildspel, workshop och föredrag.
v.37, efter sommarlovet, när barnen kommit tillbaka till skolorna ska barn från främst åk 4 bjudas in till biblioteket.
Det kommer finnas ett stort rullande bildspel med bilder på barnen från Tanzania mitt i biblioteket.
Jag kommer finnas på plats minst en av dagarna under veckan och prata med barnen i Sverige om mina upplevelser från resan.
Sedan ska de svenska barnen måla sina drömmar, och ställa ut tillsammans med drömmarna från barnen i Tanzania.
Det är det här jag vill.
Sprida budskapet..
Budskapet om att varje person är unik.
Att alla barn är barn med olika drömmar och mål i livet.
Att vi alla hör ihop, i livets stora cirkel.
Älskade unge..
Volontärresor..
Det var ungefär 3 år sedan jag bokade min första volontärresa till Tanzania.
Det var ett typiskt Linnéa-moment.
Ja men jag provar klicka här, läser här, tänker "ooh vad spännande", trycker på boka.. och.. är det bokat nu? jaha ja men då får jag väl lov att åka då.
Fast nej.. för jag bokade till den 6 september och det datumet var redan fullt. Volontärresor ringde upp mig och frågade om vi kunde ändra så jag fick ett eget datum. Det gick bra sa jag, bara jag kommer hem innan julafton.
3 år senare.. är idag.
Vilken resa jag gjort, inte bara fysiskt.. Nu när jag ser tillbaka på det så var det juh faktiskt det samtalet som satte igång hela hjulet.
Jag har volontärresor att tacka för mycket.
Idag hade jag bestämt telefonmöte med Stefan från volontärresor.
Han ringde när jag precis hade duschat.
Jag var otroligt upprörd, svarade utan att tänka, bad om ursäkt, satte på mig tröjan och började prata.
Vi ändrade om lite i infon på hemsidan.
Pratade om projektet, styrelsen, skolan och kom fram till många bra saker.
Ja vi pratade, och det gick bra att prata.
Med stadig röst och klar information pratade jag på som om jag aldrig gjort annat i livet.
Jag har blivit bättre på att svara när det ringer, jobbar fortfarande med att lära mig ringa.
Läsa gärna om projektet på moyo kwa moyo i Matanana på volontärresors hemsida.
http://www.volontarresor.se/projekt/afrika/tanzania/tanzania-matanana
Det var ett typiskt Linnéa-moment.
Ja men jag provar klicka här, läser här, tänker "ooh vad spännande", trycker på boka.. och.. är det bokat nu? jaha ja men då får jag väl lov att åka då.
Fast nej.. för jag bokade till den 6 september och det datumet var redan fullt. Volontärresor ringde upp mig och frågade om vi kunde ändra så jag fick ett eget datum. Det gick bra sa jag, bara jag kommer hem innan julafton.
3 år senare.. är idag.
Vilken resa jag gjort, inte bara fysiskt.. Nu när jag ser tillbaka på det så var det juh faktiskt det samtalet som satte igång hela hjulet.
Jag har volontärresor att tacka för mycket.
Idag hade jag bestämt telefonmöte med Stefan från volontärresor.
Han ringde när jag precis hade duschat.
Jag var otroligt upprörd, svarade utan att tänka, bad om ursäkt, satte på mig tröjan och började prata.
Vi ändrade om lite i infon på hemsidan.
Pratade om projektet, styrelsen, skolan och kom fram till många bra saker.
Ja vi pratade, och det gick bra att prata.
Med stadig röst och klar information pratade jag på som om jag aldrig gjort annat i livet.
Jag har blivit bättre på att svara när det ringer, jobbar fortfarande med att lära mig ringa.
Läsa gärna om projektet på moyo kwa moyo i Matanana på volontärresors hemsida.
http://www.volontarresor.se/projekt/afrika/tanzania/tanzania-matanana
Filmstjärnor..
Det blir ett litet avbrott i Afrikahysterin för att förklara filmen där jag och lilltjejen var med.
För er som inte vet det jobbar jag åt lilltjejen som personlig assistent.
Under åren jag jobbat inom det här yrket har jag insett väldigt många saker, bland annat hur viktig assistansen är.
Det rent medicinska är en jälvklarhet att man ska få hjälp med, men det andra..
Jag blev helt vansinnig när jag fick se ett beslut om assistanstimmar från försäkringskassan första gången.
15 min toalettbesök om dagen
60 min mat
15 min hygien.. osv.
Det innebär att den här personen har ett begränsat antal minuter eller timmar per dagen som hon eller han har tilldelats av försäkringskassan till att utföra olika saker.
Dessa saker är så otroligt självklara för oss som inte har personlig assistans.
Ska man helt plötsligt börja kategorisera in sitt liv i hygien, fritid, mat osv.
För fritidsaktiviteter fanns med också, ooja, den blygsamma summan av 2 timmar i veckan, och 2 timmar på helgen.
Tack och lov fick personen ett beslut på de timmar som behövdes, men det var tack vare eller på grund av andra faktorer.
Filmen som vi deltagit i ska visa på hur viktigt det är att alla människor får leva det liv de vill leva.
Och det handlar om det lilla.
Man ska kunna borsta håret, ta en promenad, sparka boll, klä på sig ordentligt..
Saker som jag tar för givet hela tiden, ska alla kunna ta för givet.
Livet ska inte handla om att överleva, det ska handla om att leva.
Det här tycker jag är viktigt överallt i livet.
Människor kan säga vad de vill om att man inte bryr sig eller inte kan tänka på alla eller inte orkar tänka på människor på andra sidan jorden eller andra sidan landet eller vad som helst.
Man får känna så.
Jag känner inte så.. Jag känner att alla människor är lika mycket värda och alla har rätt till att leva ett värdigt liv, har rätt till att skratta, leka, kommunicera.
Som sagt.. saker som man själv tar för givet.
Och fortsätt ta det för givet!
jag tänker ta det för givet, för det är min rättighet.
Känn inte dåligt samvete för vad du har eller var du är, bara för att andra har det värre.
Känn dig glad över det du har och stolt över den du är..
Tyck inte synd om, för det finns ingen utveckling i offerrollen.
Jag vill inte berätta för mycket om tjejen, men jag vill säga att hon gjorde ett fantastiskt jobb som filmstjärna!
För er som inte vet det jobbar jag åt lilltjejen som personlig assistent.
Under åren jag jobbat inom det här yrket har jag insett väldigt många saker, bland annat hur viktig assistansen är.
Det rent medicinska är en jälvklarhet att man ska få hjälp med, men det andra..
Jag blev helt vansinnig när jag fick se ett beslut om assistanstimmar från försäkringskassan första gången.
15 min toalettbesök om dagen
60 min mat
15 min hygien.. osv.
Det innebär att den här personen har ett begränsat antal minuter eller timmar per dagen som hon eller han har tilldelats av försäkringskassan till att utföra olika saker.
Dessa saker är så otroligt självklara för oss som inte har personlig assistans.
Ska man helt plötsligt börja kategorisera in sitt liv i hygien, fritid, mat osv.
För fritidsaktiviteter fanns med också, ooja, den blygsamma summan av 2 timmar i veckan, och 2 timmar på helgen.
Tack och lov fick personen ett beslut på de timmar som behövdes, men det var tack vare eller på grund av andra faktorer.
Filmen som vi deltagit i ska visa på hur viktigt det är att alla människor får leva det liv de vill leva.
Och det handlar om det lilla.
Man ska kunna borsta håret, ta en promenad, sparka boll, klä på sig ordentligt..
Saker som jag tar för givet hela tiden, ska alla kunna ta för givet.
Livet ska inte handla om att överleva, det ska handla om att leva.
Det här tycker jag är viktigt överallt i livet.
Människor kan säga vad de vill om att man inte bryr sig eller inte kan tänka på alla eller inte orkar tänka på människor på andra sidan jorden eller andra sidan landet eller vad som helst.
Man får känna så.
Jag känner inte så.. Jag känner att alla människor är lika mycket värda och alla har rätt till att leva ett värdigt liv, har rätt till att skratta, leka, kommunicera.
Som sagt.. saker som man själv tar för givet.
Och fortsätt ta det för givet!
jag tänker ta det för givet, för det är min rättighet.
Känn inte dåligt samvete för vad du har eller var du är, bara för att andra har det värre.
Känn dig glad över det du har och stolt över den du är..
Tyck inte synd om, för det finns ingen utveckling i offerrollen.
Jag vill inte berätta för mycket om tjejen, men jag vill säga att hon gjorde ett fantastiskt jobb som filmstjärna!
Att vara rädd för telefonen..
I Fredags ringde jag några samtal.
Samtal som jag dragit mig för att ringa i nästan 2 veckor.
Det blev precis så hemskt som jag förväntat mig att det skulle bli.
Eller.. nej.. jag ljög.
Jag vet inte var min telefonfobi kommer ifrån.
Men så fort det är en lur mellan mig och personen jag pratar med blir jag ett socialt kolli.
Samtalen gav positivt resultat, trots mitt stammande och hummande och harklande.
Två möten nästa vecka.
På Måndag med en man på Nacka Forums bibliotek. Eventuell utställning där.. har många ideér, hoppas på att få genomföra någon.
På Onsdag med en kvinna på Fisksätra kulturhus..
Tacken för att jag skakat och fryst och ryst och ändå tagit mig igenom dessa samtal.
Ibland måste man genomlida obehagligheter för att komma fram till ett underbart resultat.
Jag är glad att jag trotsar mina rädslor ibland.
Living on the edge med min fina telefon mot örat.
Samtal som jag dragit mig för att ringa i nästan 2 veckor.
Det blev precis så hemskt som jag förväntat mig att det skulle bli.
Eller.. nej.. jag ljög.
Jag vet inte var min telefonfobi kommer ifrån.
Men så fort det är en lur mellan mig och personen jag pratar med blir jag ett socialt kolli.
Samtalen gav positivt resultat, trots mitt stammande och hummande och harklande.
Två möten nästa vecka.
På Måndag med en man på Nacka Forums bibliotek. Eventuell utställning där.. har många ideér, hoppas på att få genomföra någon.
På Onsdag med en kvinna på Fisksätra kulturhus..
Tacken för att jag skakat och fryst och ryst och ändå tagit mig igenom dessa samtal.
Ibland måste man genomlida obehagligheter för att komma fram till ett underbart resultat.
Jag är glad att jag trotsar mina rädslor ibland.
Living on the edge med min fina telefon mot örat.
Varje dag är en ny dag..
Bygget hos flickan och hennes familj fortsatte under resten av min resa..
Undervisningen fortsatte också, och ibland vävdes det samman.
Jag tog med mig en skrivbok och pennor till flickan.
Skrev, läste, målade.
Hennes lillebror fick hjälpa till med den engelskan han kunde, för hon, 20 år gammal, kunde ingenting.
Varför?
För att hennes ben inte bär henne till skolan.
Jag tänkte på en sak idag.
Om jag hade skrivit allt det här om Lisa Svensson i en medelstor by i Sverige.. Så hade det varit helt annorlunda.
Om Witnes och Pumoko hade varit Linda och Lukas från en mindre svensk stad.
Om det var en liten blond pojke som vi hittat undernärd och alkoholskadad ett år efter att hans syster blivit hämtad hos familjen.
Men så är det, man kan inte jämföra.
Man kan tänka på det.
Hade reaktionerna varit annorlunda?
Hade det över huvudtaget kunnat hända?
Händer det?
Undervisningen fortsatte också, och ibland vävdes det samman.
Jag tog med mig en skrivbok och pennor till flickan.
Skrev, läste, målade.
Hennes lillebror fick hjälpa till med den engelskan han kunde, för hon, 20 år gammal, kunde ingenting.
Varför?
För att hennes ben inte bär henne till skolan.
Jag tänkte på en sak idag.
Om jag hade skrivit allt det här om Lisa Svensson i en medelstor by i Sverige.. Så hade det varit helt annorlunda.
Om Witnes och Pumoko hade varit Linda och Lukas från en mindre svensk stad.
Om det var en liten blond pojke som vi hittat undernärd och alkoholskadad ett år efter att hans syster blivit hämtad hos familjen.
Men så är det, man kan inte jämföra.
Man kan tänka på det.
Hade reaktionerna varit annorlunda?
Hade det över huvudtaget kunnat hända?
Händer det?
Witnesy och Pumoko Kayoka
Witnes och Pumoko är syskon genom samma pappa och hittades i deras hemby Njauensie av olika människor med nästan exakt ett års mellanrum.
15 november 2008
I förrgår gick vi över bergen bland bambuträden och kasadatrden i minst 35 graders värme.
Efter ca 5 eller 6 km kom vi till en liten by där det fanns några hus .
Vi hörde ett litet barn gråta så Ewout som är vår ledare här och jag gick dit och ser ett ca tvåmånadersbarn ligga på en bit tyg och gråta. Bredvid henne satt en liten pojke med tom blick.
Mamman som arbetade på majsfälten kom och berättade att barnet grät för hon hade ingen mjölk att ge henne.
Detta var mitt första möte med det allra svåraste . Jag stod där med en mamma som var hiv-smittad och inte hade mat åt sitt barn.
Detta ser vi ofta på tv hemma men att ha det barnet i sin famn, att känna mammans hand i min och se in i hennes förtvivlade ögon är en helt annan sak. Den bilden kommer jag nog alltid att bära inom mig.
Vi vandrade vidare och i ett annat hus träffade vi också människor i samma svåra situation. Ett till barn med tom blick.
Vi vandrade vidare lika långt tillbaka i hettan.
På hemvägen blev vi korrumperade av några män men vårt värdpar Ewout och Salome löste det hela.
På kvällen gick jag till byn en stund . Gick sedan och lade mig ganska tidigt .
Jag såg på stjärnorna och månen... Känslorna var oerhört starka efter dagens upplevelser.
Det var den första natten som jag grät och säkert inte den sista.....
Catharina
1 år senare..
14 november 2009
Lördag morgon hade vi bestämt en utflykt till en bergsby vid namn Njauensie.
Denna by fick jag höra talas om redan innan jag kommit fram till projektet.
95 % av byns invånare är alkoholiserade, inklusive barnen.
Föräldrarna har helt enkelt inga pengar och ger då barnen den lokala alkoholdrycken bambujuice i brist på annan näring, och för att få tyst på de.
Helgen innan då vi varit i kyrkan berättade en av prästerna om en mormor i den byn med två barn som skulle kunna behöva en hjälpande hand.
Jag köpte en hink och fyllde den med socker, salt, tändstickor, papper, ljus och andra basgrejer.
Vi tog även med en madrass och filtar hemifrån, samt lite kläder att dela ut efter vägen.
Det var en halvtimmes bilfärd och sedan ungefär 2 timmars vandring fram till byn.
När vi kom fram träffade vi en man som visade sig vara pappa till Witness. Han hade ett hemskt ormbett men skulle gladeligen hjälpa oss att hitta mormodern som vi sökte.
Medan vi väntade på att mannen sökte i byn efter mormodern satte vi oss och sjöng med några barn i en mycket liten kyrka.
Efter en stund kom den mest rörande lilla varelsen ingående genom dörren. Han var skinn och ben, hade kläder som knappt höll ihop runt kroppen och ett par enorma ögon som såg rakt in i själen på mig.
Jag har aldrig blivit så rörd i hela mitt liv.
Justin frågar den lilla pojken var han bor och han visar oss dit, väl där förstår vi att han är ett av barnbarnen till mormodern som jag har med mig grejer till. Hon är dock inte hemma så vi lämnar sakerna i huset och meddelar Pomoko att han inte längre behöver bo under dessa omständigheter om han inte vill det.
Han får flytta hem till moyo kwa moyo=)
På måndagen efter helgen ska han få komma med sin pappa, åtminstone så vi får åka med honom till sjukhuset och testa om han är HIV-positiv.
Han kom inte den måndagen. inte morgonen efter heller. Så jag och snickaren Peter tog var sin cykel och började trampa iväg mot Njauensie.
Då vi kom hem satt vår käre Pomoko mitt på gräsmattan och stirrade apatiskt rakt framför sig.
Han fick mat, bad och nya kläder.
Dagen efter var en lyckans dag! vi fick veta att denna lilla killen var frisk=) med mask i mage och fötter och en stor portion undernäring men helt fri från aids.
Linnéa
Witnes och Pumoko 2008.
Witness glad och fräsch efter ett par veckor på moyo kwa moyo.
Pumoko blev tyvärr kvar i Njauensie den gången de hittade Witnes och så här såg han ut då.
Ytterligare 2 år senare..
Mars 2012
Idag bor Witness och Pumoko kvar på moyo kwa moyo. De har växt och blivit två färgstarka personligheter som stöttar så väl varandra som andra genom livet.
Pumoko har börjat skolan. Det märks att han på grund av alkoholskador och grav undernäring inte kunnat utvecklats psykiskt på sin ålders nivå, men han kompenserar
det med en stark vilja och stort engagemang.
Även om han är blyg och försiktig hjälper han till på gården, ser till de mindre barnen och tar för sig i den mån han kan.
Det är otroligt att se utvecklingen från det skal han var när vi hittade honom, till den starka, glada pojken han är idag.
Witness är en otroligt hjälpsam tjej. Det märks att hon kom till moyo kwa moyo som väldigt liten eftersom hon har en naturlig självkänsla som bara kan komma ur en uppväxt med mycket kärlek.
Hon pratar en del engelska som hon lärt sig av volontärer och har hittat sin själsfrände i lilla Sara som kom till moyo kwa moyo för inte så länge sedan. De två flickorna ser upp till varandra och tjivas ibland så som små bästa vänner gör, och man hör ofta den ena ropa efter den andra när man går runt på gården.
Pumoko och Witness idag
Tillfälligt konto..
Vill du stötta ett projekt där du vet att varenda krona kommer till rätt sak utan mellanhänder tycker jag att du skänker en summa till det här. alla ören kommer räknas och användas.
Planen är att bygga en skola i Tanzania och bygget startar i Oktober.
Det kommer snart komma upp en hemsida, och tills vidare kan ni höra av er till mig för mer information.
På min blogg skriver jag om min resa, och kommer så småningom komma fram till resultatet, dvs skolan, och fortsätta skriva om arbetet bakom den.
clearingnr 8327-9
banknr 923104094-1
Swedbank
Behöver ni skriva ett namn så skriv insamling.
Och vill ni att just era pengar ska gå till något särskilt, tex vattenbrunn, skolkläder, klassrum, bibliotek, byggmaterial i allmänhet, skolböcker eller något annat kan ni skriva det i meddelandet eller kontakta mig.
Det här kontot kommer vara öppet för privatpersoner att sätta in pengar på.
Om ungefär en månad kommer vi genom styrelsen öppna ett BG konto. De som vill vänta till det kommer upp får göra det, i annat fall är det bara sätta in pengar på detta konto.
Varenda krona kommer användas och behövas och går direkt till bygget då vi finansierar vår egen resa själva.
Planen är att bygga en skola i Tanzania och bygget startar i Oktober.
Det kommer snart komma upp en hemsida, och tills vidare kan ni höra av er till mig för mer information.
På min blogg skriver jag om min resa, och kommer så småningom komma fram till resultatet, dvs skolan, och fortsätta skriva om arbetet bakom den.
clearingnr 8327-9
banknr 923104094-1
Swedbank
Behöver ni skriva ett namn så skriv insamling.
Och vill ni att just era pengar ska gå till något särskilt, tex vattenbrunn, skolkläder, klassrum, bibliotek, byggmaterial i allmänhet, skolböcker eller något annat kan ni skriva det i meddelandet eller kontakta mig.
Det här kontot kommer vara öppet för privatpersoner att sätta in pengar på.
Om ungefär en månad kommer vi genom styrelsen öppna ett BG konto. De som vill vänta till det kommer upp får göra det, i annat fall är det bara sätta in pengar på detta konto.
Varenda krona kommer användas och behövas och går direkt till bygget då vi finansierar vår egen resa själva.
Det italienska barnhemmet..
Denna helg var vi några som ville hitta på något.
Vi hade tänkt åka till en regnskog men det var lite för långt dit, vi tar det en annan gång.
Catharina hade berättat för mig om ett barnhem i en by lite längre bort, Njololo.
Barnhemmet är byggt av Italienare, och har inom verksamheten även ett sjukhus.
Det Catharina berättat lät jättebra.
Det är dock svårt att föreställa sig när man inget sett.
Vi stuvade därför in oss i bilen och åkte iväg, ungefär en halvtimmes bilväg från Matanana.
När vi nästan var framme fick vi förhinder.
Det var ett hål som täckte hela vägen.
Det visade sig att de höll på att gräva ned någon form av cementcylinder.
Vi skakade på huvudet och log, this is Africa, tänkte vi.
men nej, tydligen var det inte alls Afrika, det var bara dumt, för de skulle så klart ha grävt i ena delen av vägen först och sedan i andra delen, fick vi förklaringen av Felisian.
Vi fick gå sista vägen till barnhemmet.
Det var mödan värd..
Vi hade kommit till barnhemshimlen.
Små vackra, stabila sängar stod uppradade längs ett rum, med små namnskyltar, ungefärligt födelsedatum och eventuell sjukdom.
I nästa rum bodde de äldre barnen och i ett annat rum kunde nyfödda barn få plats med sina mammor.
Allt var rent, städat och organiserat.
Barnen hade hela och rena kläder.
Det fanns rinnande vatten, i hinkar med små kranar längst ned på kanten.
De hade matsedel och tvättstuga och torkställ med tak.
Det var.. helt underbart att se detta.
Samtidigt väcktes en del andra starka känslor.
Det här är möjligt.
Det går att ha det så här, strukturerat, rent, organiserat.
Det var dessutom bara afrikaner som jobbade på barnhemmet, och det känns ännu bättre.
Att det kan drivas av lokalbefolkningen även när Italienarna inte är där.
På kvällen satt jag och pratade med Salome vid elden.
Vi pratade om struktur och hur den ser ut på moyo kwa moyo.
Vi pratade om hur daghemmet varit och om hur det kan bli.
Hon berättade om hur det sett ut från början när moyo kwa moyo inte låg på gården.
Ju mer hon berättade, ju klarare blev det att det bästa vore om daghemsverksamheten flyttas från gården till en annan byggnad.
Att ett dagis blir första målet på bygget av skolan..
tyvärr fick jag slut ström i kameran efter ca 5 bilder, men jag ska återvända och ta fler bilder =)
Vi hade tänkt åka till en regnskog men det var lite för långt dit, vi tar det en annan gång.
Catharina hade berättat för mig om ett barnhem i en by lite längre bort, Njololo.
Barnhemmet är byggt av Italienare, och har inom verksamheten även ett sjukhus.
Det Catharina berättat lät jättebra.
Det är dock svårt att föreställa sig när man inget sett.
Vi stuvade därför in oss i bilen och åkte iväg, ungefär en halvtimmes bilväg från Matanana.
När vi nästan var framme fick vi förhinder.
Det var ett hål som täckte hela vägen.
Det visade sig att de höll på att gräva ned någon form av cementcylinder.
Vi skakade på huvudet och log, this is Africa, tänkte vi.
men nej, tydligen var det inte alls Afrika, det var bara dumt, för de skulle så klart ha grävt i ena delen av vägen först och sedan i andra delen, fick vi förklaringen av Felisian.
Vi fick gå sista vägen till barnhemmet.
Det var mödan värd..
Vi hade kommit till barnhemshimlen.
Små vackra, stabila sängar stod uppradade längs ett rum, med små namnskyltar, ungefärligt födelsedatum och eventuell sjukdom.
I nästa rum bodde de äldre barnen och i ett annat rum kunde nyfödda barn få plats med sina mammor.
Allt var rent, städat och organiserat.
Barnen hade hela och rena kläder.
Det fanns rinnande vatten, i hinkar med små kranar längst ned på kanten.
De hade matsedel och tvättstuga och torkställ med tak.
Det var.. helt underbart att se detta.
Samtidigt väcktes en del andra starka känslor.
Det här är möjligt.
Det går att ha det så här, strukturerat, rent, organiserat.
Det var dessutom bara afrikaner som jobbade på barnhemmet, och det känns ännu bättre.
Att det kan drivas av lokalbefolkningen även när Italienarna inte är där.
På kvällen satt jag och pratade med Salome vid elden.
Vi pratade om struktur och hur den ser ut på moyo kwa moyo.
Vi pratade om hur daghemmet varit och om hur det kan bli.
Hon berättade om hur det sett ut från början när moyo kwa moyo inte låg på gården.
Ju mer hon berättade, ju klarare blev det att det bästa vore om daghemsverksamheten flyttas från gården till en annan byggnad.
Att ett dagis blir första målet på bygget av skolan..
tyvärr fick jag slut ström i kameran efter ca 5 bilder, men jag ska återvända och ta fler bilder =)
Livet..?
Det var ungefär här någonstans tanken föddes..
Skulle jag kunna bo här?
På riktigt?
Och göra det här.. varje dag?
Under dagen på bygget hade jag vid ett tillfälle inget att göra.
Vi väntade på mer cement som skulle komma senare med lastbilen.
Jag gick därför in till flickan och satte mig, pratade med henne på den swahili jag kan, och hon svarade med den engelskan hon kan, dvs "yess..."
Till slut fick jag henne att komma ut och titta på bygget. Hon tyckte om det, log och lyste upp.
Vi satte oss ned på marken en stund.
Ritade i sanden.
Jag skrev hennes namn, mitt namn och namnen på de som arbetade i hennes hus.
Hon vågade sig till att rita en blomma, men suddade snabbt ut den när Jocke och Lawi kom och tittade.
Hon är lite blyg, men väldigt modig på många sätt.
En stark, glad tjej. Jag gillar henne.
När lastbilen äntligen kom var det eftermiddag och dags att åka hem, så vi åkte med lastbilen till moyo kwa moyo.
När vi kom fram tänkte vi äta lunch, men så skulle några hämta ved, och ja.. varför inte jag också?
Så vi tog lastbilen ut i skogen och lastade på en massa ved. Jag tog i extra hårt för att jag var enda tjejen på plats, tänkte inte vara den lilla svaga, aldrig!
Det fick jag äta upp på vägen hem.
Satt på flaket och missade en gren som swishade förbi.
"Oj, gick det bra"
"ja"
"jag fick en rispa i kinden"
"jag med tror jag.."
"OJ ja.. det fick du.."
min rispa på kinden och Sawadi..
Lastbil..
Tanken hade fötts.. och ville inte riktigt släppa..
Den som var på riktigt..
För nu blev det plötsligt möjligt, eller?
Är det omöjligt..?
Är någonting omöjligt?
Jag tror inte det.
Skulle jag kunna bo här?
På riktigt?
Och göra det här.. varje dag?
Under dagen på bygget hade jag vid ett tillfälle inget att göra.
Vi väntade på mer cement som skulle komma senare med lastbilen.
Jag gick därför in till flickan och satte mig, pratade med henne på den swahili jag kan, och hon svarade med den engelskan hon kan, dvs "yess..."
Till slut fick jag henne att komma ut och titta på bygget. Hon tyckte om det, log och lyste upp.
Vi satte oss ned på marken en stund.
Ritade i sanden.
Jag skrev hennes namn, mitt namn och namnen på de som arbetade i hennes hus.
Hon vågade sig till att rita en blomma, men suddade snabbt ut den när Jocke och Lawi kom och tittade.
Hon är lite blyg, men väldigt modig på många sätt.
En stark, glad tjej. Jag gillar henne.
När lastbilen äntligen kom var det eftermiddag och dags att åka hem, så vi åkte med lastbilen till moyo kwa moyo.
När vi kom fram tänkte vi äta lunch, men så skulle några hämta ved, och ja.. varför inte jag också?
Så vi tog lastbilen ut i skogen och lastade på en massa ved. Jag tog i extra hårt för att jag var enda tjejen på plats, tänkte inte vara den lilla svaga, aldrig!
Det fick jag äta upp på vägen hem.
Satt på flaket och missade en gren som swishade förbi.
"Oj, gick det bra"
"ja"
"jag fick en rispa i kinden"
"jag med tror jag.."
"OJ ja.. det fick du.."
min rispa på kinden och Sawadi..
Lastbil..
Tanken hade fötts.. och ville inte riktigt släppa..
Den som var på riktigt..
För nu blev det plötsligt möjligt, eller?
Är det omöjligt..?
Är någonting omöjligt?
Jag tror inte det.
Bygget och undervisningen i samma värld..
Dagen efter att vi hämtat material till bygget började vi lägga ut tegelstenar.
Vi började med flickans rum. Lade ut tegelstenar över hela golvet och satte sedan cementen på.
Så skulle vi sedan fortsätta i hela huset och till sist på uteplatsen, men än så länge var det bara början.
Vi insåg ganska snabbt att huset egentligen borde rivas och byggas upp på nytt.
Teglet ovanför dörrarna satt så löst att dörren kunde rasa ihop när som helst.
Hålen i alla väggar var alldeles för många för att man ens skulle kunna försöka räkna de.
Och vi hade bara 2 veckor på oss.
Ja.. det var en nedslående insikt.
Men så tänkte jag på något som Catharina sagt..
Man kan bara hjälpa människor till det mål de når med sina egna förutsättningar. Den här familjen kommer inte få ett liv som det jag har i Sverige, men de kan få ett värdigt liv utifrån det de har idag. Det är en trygg tanke.
Vi gick hem efter arbetets slut.
Det tog två timmar och det hjälpte mig att rensa hjärnan.
På kvällen satt jag länge kvar runt elden.
Plötsligt säger Anjelina, som är med på förmiddagsundervisningen "Linnéa, the chair, the chair is behind me"
Vi gick igenom detta två dagar innan. Hon fortsatte..
"Alfred is in front of me and Salome inside"
Gladare än jag kunde ingen vara vid det tillfället.
Att lära någon något, och se någon växa..
Att samtidigt lära sig tusen saker av någon annan..
Det är.. Vackert.
Att vi alla har något att lära av varandra.
tegel i flickans rum
Anjelina och Frankie
Vi började med flickans rum. Lade ut tegelstenar över hela golvet och satte sedan cementen på.
Så skulle vi sedan fortsätta i hela huset och till sist på uteplatsen, men än så länge var det bara början.
Vi insåg ganska snabbt att huset egentligen borde rivas och byggas upp på nytt.
Teglet ovanför dörrarna satt så löst att dörren kunde rasa ihop när som helst.
Hålen i alla väggar var alldeles för många för att man ens skulle kunna försöka räkna de.
Och vi hade bara 2 veckor på oss.
Ja.. det var en nedslående insikt.
Men så tänkte jag på något som Catharina sagt..
Man kan bara hjälpa människor till det mål de når med sina egna förutsättningar. Den här familjen kommer inte få ett liv som det jag har i Sverige, men de kan få ett värdigt liv utifrån det de har idag. Det är en trygg tanke.
Vi gick hem efter arbetets slut.
Det tog två timmar och det hjälpte mig att rensa hjärnan.
På kvällen satt jag länge kvar runt elden.
Plötsligt säger Anjelina, som är med på förmiddagsundervisningen "Linnéa, the chair, the chair is behind me"
Vi gick igenom detta två dagar innan. Hon fortsatte..
"Alfred is in front of me and Salome inside"
Gladare än jag kunde ingen vara vid det tillfället.
Att lära någon något, och se någon växa..
Att samtidigt lära sig tusen saker av någon annan..
Det är.. Vackert.
Att vi alla har något att lära av varandra.
tegel i flickans rum
Anjelina och Frankie
Andas..
Jag måste stanna upp här, andas lite grann.
Jag vet inte om det är positivt eller negativt att jag skriver.
Men det känns lite som att jag går vidare på det här sättet.
För varje kapitel jag avklarar känns det lättare att blicka framåt.
Det är inte lika tungt att jag varit där och varit tvungen att lämna det.
Jag kommer komma fram till ett resultat, och jag skriver inte utan anledning.
Dels ska det bli skönt att komma upp till byn till midsommar och familjen redan läst om resan, så blir det lättare att berätta, mindre frågor och mer att relatera till.
Dels vet jag att det är många som vill åka som volontär, några som kanske rent vill åka till Matanana.
Jag vet att jag hade behövt en mer utförlig beskrivning på projektet innan jag åkte ned första gången, och jag hoppas att det är någon kommande volontär som får mer information och inspiration av att läsa.
För någon vecka sedan googlade jag "volontärtidning", för att.. ja, jag vet inte varför egentligen.
Tänkte nog att något liknande borde finnas.
Mycket riktigt fanns det en volontärtidning, men jag kunde inte komma åt den utan hänvisades till "volontär i nacka"s facebooksida.
Jag gick in och läste lite. Tänkte, som jag ofta gör, att det skadar ju aldrig att skicka iväg standardbrevet som jag skrivit till olika företag och personer om projektet.
En kvinna från volontär i Nacka svarade dagen efter och sedan dess har det faktiskt hänt en del.
Jag träffade kvinnan på Nacka bibliotek igår, hon är underbar.
Vilken fantastiskt driven människa.
En person som gör saker för att hon vill, inte för att hon måste, och därmed kan hon göra det helhjärtat.
Hon gav mig många bra kontaktuppgifter.
Inget är spikat och klart än, men sköter jag mina kort rätt så kan detta bli jättebra.
Dessutom har denna kvinnan gett sig tusan på att sprida ordet om den framtida skolan så om inte annat kan nog hon göra små underverk.
Hon kommer sätta in en liten artikel i volontärtidningen om detta, så det kan leda någonvart.
Jag har fått kontaktuppgifter till biblioteket nacka forums ansvarige och kan eventuellt få till en utställning där.
Sen var det kontakter inom skola, kulturprogram, volontärarbete och annat matnyttigt.
Ja Linnéa, det är bara ta tag i telefonskräcken nu och styra upp detta.
Jag hade tänkt skriva om något helt annat när jag började..
men allt blir inte riktigt alltid som man tänkt sig.
Jag vet inte om det är positivt eller negativt att jag skriver.
Men det känns lite som att jag går vidare på det här sättet.
För varje kapitel jag avklarar känns det lättare att blicka framåt.
Det är inte lika tungt att jag varit där och varit tvungen att lämna det.
Jag kommer komma fram till ett resultat, och jag skriver inte utan anledning.
Dels ska det bli skönt att komma upp till byn till midsommar och familjen redan läst om resan, så blir det lättare att berätta, mindre frågor och mer att relatera till.
Dels vet jag att det är många som vill åka som volontär, några som kanske rent vill åka till Matanana.
Jag vet att jag hade behövt en mer utförlig beskrivning på projektet innan jag åkte ned första gången, och jag hoppas att det är någon kommande volontär som får mer information och inspiration av att läsa.
För någon vecka sedan googlade jag "volontärtidning", för att.. ja, jag vet inte varför egentligen.
Tänkte nog att något liknande borde finnas.
Mycket riktigt fanns det en volontärtidning, men jag kunde inte komma åt den utan hänvisades till "volontär i nacka"s facebooksida.
Jag gick in och läste lite. Tänkte, som jag ofta gör, att det skadar ju aldrig att skicka iväg standardbrevet som jag skrivit till olika företag och personer om projektet.
En kvinna från volontär i Nacka svarade dagen efter och sedan dess har det faktiskt hänt en del.
Jag träffade kvinnan på Nacka bibliotek igår, hon är underbar.
Vilken fantastiskt driven människa.
En person som gör saker för att hon vill, inte för att hon måste, och därmed kan hon göra det helhjärtat.
Hon gav mig många bra kontaktuppgifter.
Inget är spikat och klart än, men sköter jag mina kort rätt så kan detta bli jättebra.
Dessutom har denna kvinnan gett sig tusan på att sprida ordet om den framtida skolan så om inte annat kan nog hon göra små underverk.
Hon kommer sätta in en liten artikel i volontärtidningen om detta, så det kan leda någonvart.
Jag har fått kontaktuppgifter till biblioteket nacka forums ansvarige och kan eventuellt få till en utställning där.
Sen var det kontakter inom skola, kulturprogram, volontärarbete och annat matnyttigt.
Ja Linnéa, det är bara ta tag i telefonskräcken nu och styra upp detta.
Jag hade tänkt skriva om något helt annat när jag började..
men allt blir inte riktigt alltid som man tänkt sig.
Vi renoverar..
Vi gjorde upp en budget.
Det här, tänkte jag, blir automatiskt en del av drömprojektet.
Vi lägger ca 1 miljon shilling och 2 veckors jobb på detta, sa vi.
En flicka och hennes familj som mer än något annat behöver en renovering.
Jag kanske inte kan få henne att måla en teckning, men jag kan göra hennes golv till ett konstverk av cement, tänkte jag.
Jag vill som sagt inte lämna ut någon för mycket, men jag vill få folk att förstå.
I Sverige renoverar man för att man är less på sitt fem år gamla kök, detta hus bestod av ett nytt kök och ett gammalt kök. Det gamla köket hade visserligen cementgolv, men taket var så förstört och rummet blev snabbt rökfyllt så där kunde man inte ha köket.
Det nya köket hade jordgolv och var platsen som familjen sov på eftersom elden är den enda värmekällan i huset. Om nätterna är det för kallt att sova i sängar, och sängarna är ändå knappt sängar. Plus att det är hål i taken så allt blir blött.
Familjen sover därför runt elden där det blir fuktigt och små maskar får fri tillgång till hela familjens kroppar att krypa in i.
Dessa maskar kryper in i sår och äter sig sedan längre och längre in i kroppen, bryter sakta ned inifrån.
Något i den stilen.
Man kan inte jämföra, och jag har ingenting emot folk i Sverige som renoverar sina hem. Det är bara intressant att tänka på skillnaderna.
Det som behövde göras var att lägga cementgolv, laga taket, byta dörrar och laga hål i väggar. Samt bygga en rullstolsramp och en skorsten.
Eller egentligen var det en massa saker som behövde göras men det var detta vi ville hinna med innan vi åkte.
Dagen efter att vi hälsat på familjen började vi hämta material till bygget.
Lastbilen hyrdes av Onne och kom på morgonen för att hämta upp oss. De som hjälpte till denna första dag var Sara, Jocke, Simon, Peter, Lawi, Alfred, två killar som körde lastbilen och jag.
Tusen tack till er alla!
Vi åkte på flaket och jag kände mig lycklig och fri där jag stod med vinden i ansiktet och blåste förbi alla vackra miljöer.
Vi började med att hämta sand.
Åkte till en plats bredvid vägen ute i ingenstans om började gräva med spadar i en grop full av sand.
Skönt att använda kroppen.
Underbart att jobba med afrikanerna, man får skratta, mycket åt sig själv.
Vi åkte och lämnade sanden hos familjen och fortsatte sedan för att hämta tegelsten.
Vi åkte med denna stora lastbil på en väg, sen svängde vi av på en mindre väg, som ledde.. ja ingenstans.
Till slut vände jag mig till Peter och frågade "where is the road!?", "There!" svarar Peter och pekar med självklarhet mot ingenting. Gräs, träd, sten och ren natur.
Vi åkte ned i en dal. Med lastbilen.. Lastbilen utan bromsar.
Ja..
Började kasta på tegelstenar på flaket och jag tänkte vid ett tillfälle "hur många mzungos går det på 1 afrikans arbete?".. räknade tyst för mig själv.. "3" konstaterade jag och skrattade.
När vi skulle därifrån blev det problem.
Lastbilen var svag och full av tegelstenar, den hade inga bromsar och stod i en uppförsbacke.
Afrikanerna kämpade, tålmodiga som de är. Och upp kom vi, efter ca 1,5 timme.
Vi körde tillbaka till familjen och lämnade även detta lass.
Vi trodde nu att vi var klara, men skulle tydligen hämta ännu mer sand.
Alla var trötta och törstiga men men.. twende sasa, haraka haraka!
När vi kom hem var jag trött men lycklig.
Tog en dusch dagen till ära.
Det här var första dagen på ett mycket lyckat projekt..
hämtar sand
använder en stor pinne/liten stock som broms i brist på riktiga bromsar
sovrum.. och säng..
Det här, tänkte jag, blir automatiskt en del av drömprojektet.
Vi lägger ca 1 miljon shilling och 2 veckors jobb på detta, sa vi.
En flicka och hennes familj som mer än något annat behöver en renovering.
Jag kanske inte kan få henne att måla en teckning, men jag kan göra hennes golv till ett konstverk av cement, tänkte jag.
Jag vill som sagt inte lämna ut någon för mycket, men jag vill få folk att förstå.
I Sverige renoverar man för att man är less på sitt fem år gamla kök, detta hus bestod av ett nytt kök och ett gammalt kök. Det gamla köket hade visserligen cementgolv, men taket var så förstört och rummet blev snabbt rökfyllt så där kunde man inte ha köket.
Det nya köket hade jordgolv och var platsen som familjen sov på eftersom elden är den enda värmekällan i huset. Om nätterna är det för kallt att sova i sängar, och sängarna är ändå knappt sängar. Plus att det är hål i taken så allt blir blött.
Familjen sover därför runt elden där det blir fuktigt och små maskar får fri tillgång till hela familjens kroppar att krypa in i.
Dessa maskar kryper in i sår och äter sig sedan längre och längre in i kroppen, bryter sakta ned inifrån.
Något i den stilen.
Man kan inte jämföra, och jag har ingenting emot folk i Sverige som renoverar sina hem. Det är bara intressant att tänka på skillnaderna.
Det som behövde göras var att lägga cementgolv, laga taket, byta dörrar och laga hål i väggar. Samt bygga en rullstolsramp och en skorsten.
Eller egentligen var det en massa saker som behövde göras men det var detta vi ville hinna med innan vi åkte.
Dagen efter att vi hälsat på familjen började vi hämta material till bygget.
Lastbilen hyrdes av Onne och kom på morgonen för att hämta upp oss. De som hjälpte till denna första dag var Sara, Jocke, Simon, Peter, Lawi, Alfred, två killar som körde lastbilen och jag.
Tusen tack till er alla!
Vi åkte på flaket och jag kände mig lycklig och fri där jag stod med vinden i ansiktet och blåste förbi alla vackra miljöer.
Vi började med att hämta sand.
Åkte till en plats bredvid vägen ute i ingenstans om började gräva med spadar i en grop full av sand.
Skönt att använda kroppen.
Underbart att jobba med afrikanerna, man får skratta, mycket åt sig själv.
Vi åkte och lämnade sanden hos familjen och fortsatte sedan för att hämta tegelsten.
Vi åkte med denna stora lastbil på en väg, sen svängde vi av på en mindre väg, som ledde.. ja ingenstans.
Till slut vände jag mig till Peter och frågade "where is the road!?", "There!" svarar Peter och pekar med självklarhet mot ingenting. Gräs, träd, sten och ren natur.
Vi åkte ned i en dal. Med lastbilen.. Lastbilen utan bromsar.
Ja..
Började kasta på tegelstenar på flaket och jag tänkte vid ett tillfälle "hur många mzungos går det på 1 afrikans arbete?".. räknade tyst för mig själv.. "3" konstaterade jag och skrattade.
När vi skulle därifrån blev det problem.
Lastbilen var svag och full av tegelstenar, den hade inga bromsar och stod i en uppförsbacke.
Afrikanerna kämpade, tålmodiga som de är. Och upp kom vi, efter ca 1,5 timme.
Vi körde tillbaka till familjen och lämnade även detta lass.
Vi trodde nu att vi var klara, men skulle tydligen hämta ännu mer sand.
Alla var trötta och törstiga men men.. twende sasa, haraka haraka!
När vi kom hem var jag trött men lycklig.
Tog en dusch dagen till ära.
Det här var första dagen på ett mycket lyckat projekt..
hämtar sand
använder en stor pinne/liten stock som broms i brist på riktiga bromsar
sovrum.. och säng..
Mänskliga rättigheter..
Helgen i Iringa på sjukhuset var ett roligt litet äventyr, men det var skönt att komma tillbaka till Matanana på Söndagen.
Jag och Jocke gick en lång promenad genom små regnskogar och över majsfält.
Det var en härlig tripp och vi hittade massa roliga saker efter vägen.
Dagen efter var det Måndag och tillbaka till den vardag jag älskar.
På förmiddagsengelskan målade vi, pekade ut alla färger och frågade vad de heter.
Försökte med svagt resultat att få ungdomarna att beskriva vad de målade.
Träna på att inte bara svara rakt på frågor, att kunna tala fritt om olika saker.
Efter engelskan kom två tjejer från röda korsets folkhögskola. De var på snabbvisit och skulle stanna en natt på moyo kwa moyo.
De ville hålla en liten workshop, så de fick ta eftermiddagsengelskans tid kl 14.00.
Vi samlade alla som jobbar på gården och alla volontärer och satte oss allihopa att rensa bönor medan vi lyssnade på information om barnkonventionen och röda korsets arbete världen över.
Efter föredraget delade de ut lappar med mänskliga rättigheter som man skulle diskutera och välja ut de viktigaste.
Det var mycket intressant att se hur de afrikanska kvinnorna tänkte jämfört med oss mzungos (vita).
Som exempel tyckte de inte att barnledighet var så viktigt.
De föder sitt barn och sen tar de med barnet till jobbet, så de såg inte riktigt meningen med att vara ledig.
Vi tyckte det var viktigt och förklarade att i Sverige kan man inte ta med sig barnen till jobbet hur som helst, utan måste stanna hemma ett tag när de är små.
De förstod hur vi resonerade och sa att det är viktigt att man är med sina barn i början för att uppfostra de, visa kärlek och ge närhet.
Som sagt väldigt intressant att höra hur två olika kulturer resonerar och sedan kommer fram till gemensamma beslut.
Dagen efter åkte vi och tittade på marken där skolan ska byggas.
Just nu ser det inte mycket ut för världen, men jag kan se det hela framför mig och det är en vacker syn.
Vi åkte vidare till grannbyn Buma och tittade på huset som Sanna och Jessica färdigställt.
De har verkligen gjort ett jättejobb!
Vårt tredje stopp var hos en tjej och hennes familj.
Av respekt för hela familjen vill jag inte berätta för mycket om detta men det besöket blev starten på projekt extreme homemakeover.
På vägen därifrån var jag helt tagen av det vi sett.
Vi stannade dessutom till vid primaryschool i Buma där lärarna lyste med sin frånvaro.
Det gjorde inte saken bättre och jag Sara och Jocke bestämde oss för att ta tag i detta.
Jag fällde några tårar och gick sista biten till gården för att jag behövde rensa hjärnan.
Jocke gick vid min sida och konstaterade att vi fixar det här, så vi gjorde en budget direkt vi kom fram till moyo..
en äkta fågelskrämma, död höna på majsfält. Vårt första fynd på promenaden.
Hittade ett litet paradis på promenaden
Jag och Jocke gick en lång promenad genom små regnskogar och över majsfält.
Det var en härlig tripp och vi hittade massa roliga saker efter vägen.
Dagen efter var det Måndag och tillbaka till den vardag jag älskar.
På förmiddagsengelskan målade vi, pekade ut alla färger och frågade vad de heter.
Försökte med svagt resultat att få ungdomarna att beskriva vad de målade.
Träna på att inte bara svara rakt på frågor, att kunna tala fritt om olika saker.
Efter engelskan kom två tjejer från röda korsets folkhögskola. De var på snabbvisit och skulle stanna en natt på moyo kwa moyo.
De ville hålla en liten workshop, så de fick ta eftermiddagsengelskans tid kl 14.00.
Vi samlade alla som jobbar på gården och alla volontärer och satte oss allihopa att rensa bönor medan vi lyssnade på information om barnkonventionen och röda korsets arbete världen över.
Efter föredraget delade de ut lappar med mänskliga rättigheter som man skulle diskutera och välja ut de viktigaste.
Det var mycket intressant att se hur de afrikanska kvinnorna tänkte jämfört med oss mzungos (vita).
Som exempel tyckte de inte att barnledighet var så viktigt.
De föder sitt barn och sen tar de med barnet till jobbet, så de såg inte riktigt meningen med att vara ledig.
Vi tyckte det var viktigt och förklarade att i Sverige kan man inte ta med sig barnen till jobbet hur som helst, utan måste stanna hemma ett tag när de är små.
De förstod hur vi resonerade och sa att det är viktigt att man är med sina barn i början för att uppfostra de, visa kärlek och ge närhet.
Som sagt väldigt intressant att höra hur två olika kulturer resonerar och sedan kommer fram till gemensamma beslut.
Dagen efter åkte vi och tittade på marken där skolan ska byggas.
Just nu ser det inte mycket ut för världen, men jag kan se det hela framför mig och det är en vacker syn.
Vi åkte vidare till grannbyn Buma och tittade på huset som Sanna och Jessica färdigställt.
De har verkligen gjort ett jättejobb!
Vårt tredje stopp var hos en tjej och hennes familj.
Av respekt för hela familjen vill jag inte berätta för mycket om detta men det besöket blev starten på projekt extreme homemakeover.
På vägen därifrån var jag helt tagen av det vi sett.
Vi stannade dessutom till vid primaryschool i Buma där lärarna lyste med sin frånvaro.
Det gjorde inte saken bättre och jag Sara och Jocke bestämde oss för att ta tag i detta.
Jag fällde några tårar och gick sista biten till gården för att jag behövde rensa hjärnan.
Jocke gick vid min sida och konstaterade att vi fixar det här, så vi gjorde en budget direkt vi kom fram till moyo..
en äkta fågelskrämma, död höna på majsfält. Vårt första fynd på promenaden.
Hittade ett litet paradis på promenaden
