Första advent, kärlek och Ulla..

Det är något speciellt med att stiga upp till första advent.
Tända ljus och slå på lugna favoriter som bara spelar julmusik.
 
Advent som betyder väntan.
Förra året vet jag att jag tänkte att det var väntan på Alice.
Jag tänkte att oavsett om hon kommer två veckor för tidigt, på exakt datum, eller två veckor sent så kommer det här vara nedräkningen.
 
Jag ville ha henne innan jul eller efter nyår, också kom hon den 29 december.
Även nu, 11 månader senare gör hon inte som jag vill, och jag tror inte det kommer bli bättre.
Hon har en stark egen vilja, vilket så klart är en utmaning men även en välsignelse. 
 
Jag har träffat nog många barn som inte kan skrika, eller inte vet att de får vara barn. 
Så många barn som inte bråkar om en leksak, som ger efter varje gång, som tyst följer med i allt som händer, som med stora ögon bara låter saker ske. 
Då vet man att skrik är friskhet, att motstånd är välmående, att matvägran är (om inte sjukdom) ett tecken på att man har valfrihet.
 
Den här julen känns det som att det är mycket fokus på de mindre lyckligt lottade i samhället.
Vet inte om det bara är jag som känner det, men det känns verkligen som att alla börjar se att alla förtjänar en god jul, inte bara de som har råd med den.
Alla ska ha möjlighet till en lite magisk tid då önskningar slår in och familjen samlas.
Oavsett om familjen består av en far och en dotter, en mamma med två barn, en moster som är ensam och brutit benet eller ett barnhem med nästan 20 barn. 
En familj kan se ut på så många sätt, och inget sätt är sämre än det andra, så länge det består av kärlek.
 
Så länge vi finns tycker jag vi gör bäst i att njuta av varandra.
En person som jag saknar den här december är Ulla. Hon lämnade oss för några månader sedan och har lämnat ett stort tomt hål efter sig. Finns Gud och finns hans änglar, vilket Ulla var övertygad om, ja då har han nu fått tillbaka en av sina finaste änglar.
En kvinna som veg sitt liv åt att hjälpa andra och gjorde ett sjusärdeles jobb också.
Hon drev i perioder en missionsstation i Tanzania helt själv där hon bodde i 35 år.
Väl i Sverige tog hon dels hand om sina föräldrar på äldre dagar, hon fanns till för inte bara hela sin familj för att kompensera åren hon varit borta, utan tog även hand om hela samhällets utsatta. Hon hjälpte ungdomar på glid, ensamkommande flyktingbarn, föräldrar som kämpade för sina barns sjukvård och hon hjälpte mig.
 
Ulla får vara inspirationskällan till min vädjan.
Kära läsare, idag är första advent, första steget mot julen, vår mest givmilda tid på året.
Var snälla mot varandra, ta hand om varandra, uppskatta varandra, hjälp andra och hjälp dig själv.
Hata inte, för det hjälper ingen. 
Igår sköt någon raketer i vårt bostadsområde och grannens barn fick panik, det fick vi också, polisen kom och sa att det var ogenomtänkt med tanke på vad som händer i världen just nu.
Vi behöver inte mer hat, inte mer negativ energi och inte mer rädsla.
 
Vi behöver kärlek, förståelse och omtanke.
Vi behöver varandra.
 
Jag och Jackie på julafton för två år sedan <3
 
 

Vart är världen på väg?

Ja vart är världen på väg när oskyldiga människor skjuts ned utan anledning?
När människor dör på grund av andra människor?
När man går ut en kväll och aldrig kommer hem igen.
 
Vart är världen på väg?
 
Eller snarare, vart har världen varit? vart är världen? vad händer egentligen? överallt? dagligen?
Det händer hemskheter på jorden och jag tror inte det blir bättre av att vi diskuterar hur fel det är att en händelse bevakas mer än en annan.
 
Jag har genom livet ibland känt att jag vill skaka om vissa människor och få de att vakna ur sin bubbla och se vad som händer i världen. Sedan har jag tänkt att jag inte vill det. Att jag unnar de det, alla människor som inte vet om alla hemskheter. Att jag inte vill "förstöra" min lillasyster, utan låta henne må bra i den där trygga bubblan. 
Jag tror inte längre att det förstör någon att ha kunskap om saker. Jag tror att vi måste börja prata om världen, precis som vi måste börja prata om psykisk ohälsa. Vi måste kunna prata öppet om saker som får oss att känna obehag. För det blir inte bättre av att vi tystar ned det.
 
Men kanske är det dags att öppna ögonen allihopa, för allting. Det är väl det som är grejen med Paris nu, bomberna slår ned mitt framför ögonen på oss och det går inte blunda längre.
 
Det är en katastrof det som hänt i Paris i helgen, och det kommer kanske hända igen och igen, på andra ställen, på nya ställen. Det är det terrorattacker är till för, att skapa terror, att skapa osäkerhet och förstöra människors liv, ingen rolig grej.
 
Jag har alltid velat tro att katastrofer för människor samman, jag hoppas att det är så det kommer bli.
Jag hoppas innerligt att det här väcker en vilja hos oss alla att göra något.
Min kloka bästa vän skrev "Jag undrade alltid varför inte någon gjorde något åt det, tills jag insåg att jag är någon."
 
Jag vill inte att jorden ska gå under. Jag vill att min dotter ska växa upp och leva.
Jag vill att alla barn ska få växa upp i trygghet.
Men för att det ska bli så måste vi alla inse att vi delar på samma jord, att det som händer på andra platser kan tyckas vara långt borta, men egentligen bara är runt hörnet.
Vi hör alla ihop och egoismen kommer slita oss sönder och samman till slut.
 
Vi måste inse att en god handling föder fler goda handlingar och att våld föder våld.
 
Så vill DU att DITT barn ska få växa upp i en trygg värld, då måste du hjälpa till att göra världen trygg.
Det handlar inte längre om att sopa rent framför sin egen dörr, inte heller om att sätta sig på kvasten och försöka sopa rent hela himlen.
Det handlar om att vi måste fråga grannen om de behöver hjälp med att sopa, om att hjälpa andra och att vara medmänsklig. En klapp på axeln skapar inte fred på jorden, men det gör inte saken värre heller.
 
Som de säger i lejonkungen, vi hör alla ihop i livets stora cirkel. 
Vare sig vi vill att det ska vara så eller inte, så är det det. Saker händer dagligen runt om i världen och ingen är immun. Jag vill inte att människor ska bli rädda, jag vill inte heller att vi ska bråka om vad man har för profilbild på facebook.
 
Jag vill ju bara ha fred på jorden.

Vad ska jag packa när jag flyr?

Igår kväll satt jag och såg ett program om flyktingar och flyktingpolitik.
Jag såg bilderna på alla människor som med barn gått långa sträckor, människor som ramlat ur båtar och blivit av med sin packning, människor som flytt från allt de älskar och vet om till något helt okänt och osäkert.
 
Fantasin började flöda, vad skulle jag ta med mig? hur mycket skulle jag vara beredd att betala för att rädd mig själv och min familj? skulle jag stanna kvar och kämpa för mitt land? Skulle jag åka gummibåt eller eka? Vad skulle jag ha på mig?
vad tar man liksom på sig när man flyr sitt land?
 
Tar man sina mest tåliga kläder eller klär man sig lager på lager i sina tunnaste kläder? har man ett ombyte i väskan?
När man går ut ur sitt hem för sista gången med sina barn och ger sig ut på en ödesdiger resa mot en oviss framtid. Vad har man för byxor då? 
 
Jag frågade precis Jerry vad han tänkte om detta och han skulle just svara något, antagligen att han skulle ta sina beigea byxor med många fickor i tåligt material.
Men jag hann inte höra svaret då Alice ropade från sovrummet. Hon vaknade till och i vanliga fall brukar jag bara klappa henne i rumpan tills hon somnar om, men igår tog jag upp henne.
Jag la mig ned i sängen med henne i famnen och kramade henne hårt. Hon somnade om direkt.
Hon somnade om i sin mammas trygga famn, i sitt trygga hem, inte världens största, bästa eller finaste hem, men dock sitt eget trygga hem.
 
Jag funderade vad jag skulle packa åt Alice om vi skulle fly från vårt hem. 
Jag såg framför mig mannen som svarade på frågan om han inte ville stanna kvar och kämpa i Syrien. Jag kämpade och jobbade humanistiskt i 4 år, jag hade kunnat fortsätta att kämpa, men inte mina barn.
 
Skulle jag packa boken om hennes första år? Bilderna på USB som jag har från hennes första tid? Hur skulle jag klä henne?
Om båten vi sedan skulle sitta i skulle välta, skulle jag då sakna alla saker eller skulle jag bara vara glad att vi överlevde?
 
Skulle jag när jag flytt vara nöjd när jag kom fram till ett nytt land eller skulle jag känna hopplöshet inför framtiden? Och vad skulle jag känna om jag hörde att det landet jag kommit till inte har några möjligheter att ta emot mig och min familj för att alla flyktingbostäder brunnit upp?
 
Jag vet inte. Jag vet inte vad jag skulle packa och jag vet inte vad jag skulle känna.
Framför allt vet jag inte vad man tänker när man bränner ned flyktingläger.
Jag vet inte hur man tänker när man är främlingsfientlig heller, kanske gör det mig främlingsfientlig. För fientlig är jag, mot främmande människor med främlingsfientliga åsikter. Så jag är nog inte så mycket bättre än alla andra.
 
Samtidigt förstår jag ju mannen på Cos som anser att hundratals flyktingar utanför sin restaurang inte är så bra för buisnissen.
 
Ja, jag vet inte, jag sitter fortfarande här och vet inte vad jag ska packa. 
 
 

Saknad

När vi klev in i vår lägenhet när vi kom tillbaka från Tanzania kändes allt jättekonstigt.
Det kändes lite för rent och lite för rakt. 
Allt går i linje och allt ligger rätt.
Även i det stökigaste rummet eller den smutsigaste miljön känns det ändå både rent och städat.
 
Jag kan fortfarande, efter några veckor i Sverige, gå omkring och förundras över hur alla hus står med jämna mellanrum på sidan av vägen, som i sin tur är alldeles slät överallt.
 
Jag börjar vänja mig vid det, och jag börjar ha ätit allt jag varit sugen på det senaste halvåret. 
Jag börjar landa, och jag börjar längta tillbaka.
Jag saknar dammet, riset och de guppiga vägarna.
Jag saknar barnen.
 
Det är många som undrar hur man kan trivas i något så främmande. Jag kan inte svara direkt på det.
Hur kan något så annorlunda kännas så hemma? Och hur anpassar man sig till en ny kultur?
 
Nu mer än någonsin känner jag ett behov av att förklara hur det är att vara invandrare i ett annat land. Hur det är att tycka att rätt är fel när ingen annan tycker det. 
Jag ska nog skriva några rader om det, men inte nu. 
Nu vaknade min lilla odåga och då är det inte mycket tid över till annat :) full fräs innebär full fokus.
 
 
Alice är ett med byabarnen i Matanana.
Det ska bli så roligt att återvända när hon kan delta ännu mer i livet där nere.

Mvh ett stort känt företg

"Vi stöttar redan en stor känd organisation men vi hoppas verkligen att ni uppnår ert mål ändå. Mvh ett stort känt företag."
 
Tack så mycket! men ni tog oss precis ett steg bort från vårt mål.
 
Sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag gjort mitt bästa för att spara pengar till vår privata resa (med våra privata pengar) till Tanzania i December, för att kunna starta första klass i januari, och för att samla ihop pengar (projektpengar) till projektet för att kunna registrera skolan, renovera barnhemmet samt köpa en ny bil.
 
När jag kontaktar stora företg har de redan ett samarbete med någon stor organisation.
När jag sitter och tittar på galan för världens barn ser jag hur pengarna tickar in, miljon efter miljon, och det är ju helt fantastiskt underbart! Människor hjälper världen! det finns inget bättre..
men jag kan inte låta bli att tänka "snälla ge oss bara 50.000 så vi kan köpa en bil."
För det är det vi skulle göra. Skulle vi få "ynka" 50.000 från den där insamlingen skulle vi sälja vår nuvarande bil och tillsammans med den summan köpa en ny bil. Vi skulle inte ta ut någon lön, vi skulle inte ha en rullande reklam i radio för otaliga tusenlappar, vi skulle enbart och endast köpa en bil. 
 
Jag satt och pratade med en vän om det här med lön för någon dag sedan.
Han frågade varför inte vi får någon lön. 
Får och får, det är ju vi som äger organisationen och vi väljer att inte TA någon lön.
Jag skulle aldrig kunna sitta och ta ut flera tusen i månaden när jag vet vem jag tar ifrån, när jag vet vad pengarna skulle kunna gå till istället.
 
Oavsett hur hårt jag arbetar så vet jag ju att jag aldrig arbetar hårdare än kvinnorna på barnhemmet som står på fälten i gassande sol elller regn och rusk, hämtar vatten på huvudet flera kilometer fram och tillbaka dagligen samt tar hand om 18 barn dygnet runt alla dagar i veckan.
Och varför ska jag ta ut en lön i månaden på lika mycket som de tjänar på typ 20 år?
 
Nej jag menar inte att stora organisationer lägger pengarna på fel saker, men jag börjar bara bli lite urpumpad på motivation när det känns som att vi är chanslösa mot dem trots att vi gör samma jobb, bara i mindre skala och därmed begär en mindre summa pengar.
 
Kära Gud ge oss en ny bil och låt alla som gör ett bra jobb med att rädda världen få bra medel till att uppnå det.
Nema, Jackie, Des och Gertrida
 
Rehema och Redenda som gör ett underbart jobb med våra små underverk
 
 

From childhood to youth sa vi ju..

en tuff barndom är aldrig rolig, en tuff ungdom är inte heller kul.
För de som haft en jobbig start i livet och sedan får en ny chans kan det vara lite svårt att anpassa sig.
 
Våra minsta barn tar verkligen för sig av livet. De har inga föräldrar och de har alla varit undernärda, några på gränsen till döden och andra svårt sjuka i alldeles för många sjukdomar för deras ringa ålder.
Men är det några som vet hur man leker, skrattar, busar och driver oss vuxna till vansinne ja då är det dem.
 
Nema, Des, Jackie, Eva, Getrida, Ailess och Juni.
De kan vara överallt och ingenstans på samma gång, så som de flesta barn i åldern 1,5-3,5.
 
Vi har därefter våra lite äldre tjejer Anett och Getrida. Man märker att de är på väg från småbarnsåldern, då de nu är runt 6 år leker de inte på samma sätt med de små, hjälper till mer i hemmet och har börjat förskolan.
 
Våra ungdomar, Getrida, Esta, Dani, Adam, Maiko, Kasian samt Jimson och Simon som visserligen är lite yngre men ändå räknas med.
De här barnen kommer ihåg allt de varit med om. De har lärt sig att titta ned i marken och mumla när de ska berätta något allvarligt för en vuxen. De har blivit slagna och psykiskt misshandlade och de har fått flytta från hem till hem utan trygg punkt i livet, utan någon vuxen som kunnat ta ansvar för dem. 
 
De har tack och lov tagit sig ur detta, men ärren är djupa, djupare än man tror.
De börjar försiktigt våga ty sig, men detta först efter en stark försäkran om att jag och Jessica ALLTID är på deras sida. 
Vi har världens goaste personal, men de är alltid utbytbara om det skulle komma till barnens välmående. Vi skyddar dessa barn och har tagit på oss ansvaret för dem i så väl toppar som dalar, det är ett livslångt löfte.
 
Dessa ungdomar kan bli mobbade på skolan för att de är föräldralösa, de kan fly ut i skogen för att de inte har någonstans att ta vägen, de får dåliga betyg och de kämpar varje dag för att ta sig framåt.
 
Det är det som händer när man får en trasslig grund att stå på, man står aldrig riktigt stadigt. Men trots detta gör de alltid sitt bästa, de försöker hjälpa till hemma så gott det går men vill som alla andra tonåringar helst ha mer tid till att sjunga i kör eller spela fotboll. 
De gör uppror ibland, så som man kan räkna med att tonåringar gör och varje gång någon säger emot blir jag glad, för det visar att de är ett steg längre ifrån att vara kuvade.
 
Har man inte fått vara barn är det svårt att bli ungdom. 
När man fick bli vuxen för tidigt, utan någon myndig som ledde vägen dit, då är det lätt hänt att man trampar snett.
 
Ändå är jag så galet stolt över våra fina ungar och så otroligt glad att de klarade sig med livet i behåll genom sjukdom och död. Att vi idag får äran att kalla de våran familj och bäst av allt.. Vår äldsta tjej Anetta har ju nu fått sitt första barn, en ljuvlig liten pojke, som hon flyttat hemifrån med.
 
Idag är saknaden större än andra dagar, idag hade jag velat vara där.
 
På badutflykt med storbarnen, fr v; Simon, Getrida, Esta, Dani, Kasian och Jimson samt Maiko med huvudena vända bortåt
 
Vårat första lilla "barnbarn" Juma
 
 

Känslan när skolan öppnade..

Jag var ärligt talat inte jätteglad när skolan hade öppnat.
Jag hade väntat på den stunden så otroligt länge, och när den väl var där så kändes det inte alls roligt. Jag kände mig inte lättad, glad och lycklig, vilket jag faktiskt trodde att jag skulle känna.
 
Den 1 juni hade vi öppningsdag med alla föräldrar och barn som blivit antagna till CCYs förskola. 
men..
vår ena lärare var inte på plats än, vi hade ingen gunga på bakgården, vi väntade på hälften av möblerna till klassrummet, 
Jag var mest nervös och ville att det skulle vara över.
I veckor efter öppningen sedan var det fullt upp. En lärare slutade under mycket mystiska förhållanden, vi var tvungna att hitta fler lärare. Ett av barnen som blivit antagna hanmnade i en jobbig tvist mellan föräldrarna då pappan ansökt utan mammans vetsak och mamman inte ville att dottern skulle flytta till pappan från den by de bodde i.
Det var mat som fattades som inte kommit med leveransen med lastbilen då vi köpt allt i stan Mafinga där vi handlar.
Både barnen och lärarna hade mycket att vänja sig vid.
 
Lärarna som är vana vid aga i skolan och en nästan militär stämning i klassrummen skulle nu börja lära ut på engelska, med uppmuntran och med fokus på varje enskild individ. 
Ett barn sa en av de första dagarna efter lunchen, vid vilan, "ska jag bo här nu?" och någon annan frågade "kommer inte min mormor tillbaka och hämtar mig?" 
ja, hur ska man veta det ?
Dessa barn kom direkt från gatan eller från majsfälten och skulle nu leka, lära, äta samt vila på en helt ny plats med helt nya människor.
 
Nu så här i efterhand förstår jag ju att det så klart måste vara en startsträcka, man kan inte bara öppna en skola och sedan förvänta sig att den ska rulla på av sig själv.
 
Men då var jag ett vrak. Det var inte kul. Jag ger upp sa jag till Jerry, och han konstaterade att det är nog lite för sent för det nu älskling. 
 
Droppen var när lärarna som bor i en by ca en mil från skolan tyckte att jag skulle betala transporten hem för dem en fredag eftermiddag. I stunden blev jag jättearg, besviken, kände mig utnyttjad. Helgen gick och jag fick lugna mig lite, sedan tog jag snacket på måndagen.
Vi har en strikt budget och i den finns inte någon transport för lärarna med, ni är vuxna människor och tjänar egen lön varje månad, det är inte mitt jobb att betala för er transport. De tog det med stort lugn, inga problem och okej då vet vi.

vad jag lärt mig mycket under resans gång. Nya saker varje dag.
 
Ja, de första två månaderna bestod på något sätt i att styra upp små katastrofer. Vi var en båt som höll på att sjunka och alla sprang förvirrade runt likt yra höns samtidigt som jag desperat försökte laga hålen där vattnet läkte in.
 
Sedan lugnade det sig, alla fick en självklar plats. Vi hittade bra lärare, fick sparka några och gå vidare utan dem.
Gungställningen kom upp, budgeten kom i fas, barnen började trivas och grät när de skulle gå hem istället för när de kom, de sov på vilan som utslagna sälar istället för att springa runt som yra höns, föräldrar till barnen kom fram i byn och berättade att deras barn lärt sig räkna, sjunga nya sånger och berömde vårt arbete.
 
DÅ kändes det bra! Nu känns det bra. Eller ja, nu känns det som att jag bara vill åka ned och fortsätta. Fortsäta utveckla och hjälpa till i klassen och vägleda. Men just nu kan jag inte, så just nu får jag lita på att min högra hand Jessica håller ställningarna, vilket jag vet att hon gör, trots att hon har barnhemmet och familjen att fokusera på samtidigt.
 
Men känslan av att sitta på skolmarken och titta ut över byggnaderna, träden, barnen.. det är en oslagbar känsln, men jag tror jag sparar den beskrivningen till ett annat blogginlägg, annars kommer det här bli dubbelt så långt.
 
Summan av kardemumman, ingenting blev som jag tänkt, det blev bättre, och jag hade aldrig klarat det utan alla givare, vänner, familj, medarbetare, jag hade aldrig klarat det utan ER!
 
För tillsammans gör vi skillnad <3
 
Jag och Jessica vid registreringen av alla barn
 

23 kg gåvor..

Den 11 November åker vår volontär Isabelle Rosander ned till Tanzania och med sig har hon en väska på 23 kilo som vi nu vill fylla med nödvändigheter.

Pins Design Sweden AB är först ut och skänker 50 pins med vår logga så att våra underbara ungar på både skolan och barnhemmet får var sin.

Det vi främst behöver är;

Vattenfärg och penslar
Garn och virknålar
Pärlor och elastiska band till armbandstillverkning
Borrar till skruvdragare
Arbetshandskar
Påfyllning till vår medicinlåda; tex plåster, sårtvätt, bomullsrondeller, kompresser mm
Engelska böcker, gärna läroböcker men även sagoböcker är intressanta
Listan kan kommas att göras längre men vi börjar så här.

Har ni något utöver det på listan som ni vill skänka kan ni maila mig på linneaoman@hotmail.com

Ni skickar det ni vill skänka till

Isabelle Rosander 
lilla regementsvägen 8 
41527 Göteborg

Tillsammans gör vi skillnad!

 
 
 

Nu ska jag börja blogga igen..

Det har varit en otrolig torka på blogginlägg egentligen sedan skolan öppnade den 1 juni.
Det beror helt enkelt på att jag haft fullt upp med annat, och att jag uppdaterat andra sociala medier.
Jag ska skriva mer om både skolan, barnhemmet och livet som just nu utspelar sig i Sverige från och med idag och hoppas ni vill fortsätta följa mig.
 
Vi har varit i Sverige i ca tre veckor nu, Gud vad tiden går fort.
 
Det har varit helt udnerbart att träffa alla vi saknat, och synd att vi inte hunnit träffa vissa än.
Det har varit magiskt att äta god mat och en häftig känsla att känna sig sugen på ost för att direkt gå och ta sig en ostskiva.
Det har även varit en tid av stor saknad och längtan, för ja, det kommer jag aldrig undan, att Tanzania alltid går hand i hand med min Sverige-vistelse.
 
Denna gång har också varit en otroligt stor omställning att komma hem med barn. 
Vi har fått anpassa oss till både det ena och det andra.
Å ena sidan var vi på babysim och jag fattade inte att man kan sätta barnet i barnstolen medan man duschar och gör annat så jag stressade mig igenom ett moment som för andra uppenbarligen var en dans på rosor (såg jag sedan när en annan kvinna med barn visade hur det går till).
Å andra sidan har vi lärt oss att leva utan bekvämligheter så det vi är mest beroende av är tyget som jag bär henne på ryggen med.
Jag brukar säga att i Tanzania har man människor till det vi har saker i Sverige. Det har alltid funnits någon i min närhet som velat ta Alice medan jag klär på mig, någon som hållt henne när jag matat eller någon som slängt upp henne på ryggen då vi inte använt barnvagn.
 
Nej det har som sagt varit en stor omställning att komma tillbaka för oss alla, men nu börjar vi landa.
 
Alice har precis somnat på min rygg medan jag stoppade tvätten i tvättmaskinen och jag ska passa på att ansöka om pengar till en ny bil åt CCY.
 
Bild från reportage i kuriren för ca en vecka sedan då vi gjorde en uppföljning om hur det gått med öppningen av skolan.
 

Skolan har öppnat

 
 
 
 

Det är ca 1,5 vecka sedan CCYs Liberty school of Tanzania öppnade.

Jag är så glad att det är över.
Allt är inte klart än och det är långt ifrån lugnt men stressen inför den 1 juni går inte beskriva.

Jag hade väntat på den dagen så länge med så stora förväntningar.

Sen den dagen i mars 2012 då vi bestämde oss för att bygga skolan, vidare till juni 2013 då vi skrev kontrakt med byggteamet som skulle bygga skolan, fram till den där dagen, den 1 juni 2015 då skolan skulle öppnas.

Det har varit en lång väg med många djupa dalar och ännu fler höga toppar.

Som jag sa i talet inför alla barn, föräldrar och personal på öppningen hade vi aldrig klarat det utan våra svenska sponsorer samt våra hårt arbetande tanzanianska vänner.

Som Jessica sedan fyllde i hoppas vi nu att vår skola ska bli en del av utvecklingen för dessa byar.

Salome hade utförlig information om hur vi aldrig kommer slå ett barn, att vi jobbar utifrån varje individs behov. Att vi kommer undervisa kreativt så barnen lär sig tänka i nya banor och hitta nya lösningar på gamla problem. Att vi kommer lära deras barn engelska så att de får alla förutsättningar för att kunna lyckas i framtiden.

Föräldrar och barn satt som tända ljus, lyssnade, frågade, var nyfikna på detta nya.

Efter mötet hade vi en rundvandring och efter den lunch. Marken som så länge bara varit "skolmarken" var nu plötsligt "skolan" och den fylldes med glada barns skratt.
Vi åt tillsammans allihopa och sedan gick alla hem. Jag var helt tömd på energi.

Det är så otroligt att vi startat, men det här är bara början.

Vi fortsätter jobba vidare med gungställningen, med att färdigställa klassrummen för klass 1 som vi vill öppna i januari och framförallt med allt med alla rutiner och allt administrativt som nu ska komma igång.

Jag vill tacka er alla djupt för att ni gjort detta möjligt.

 

 

 

 

Säger det i bilder

 
 
 
Nära nu! :)
Trevlig helg!

Renovering och förberedelser föröppning

Det händer så otroligt mycket just nu.


Varje dag är det fullspäckat schema här nere på CCY.


Som jag skrivit om tidigare håller vi nu på att renovera barnhemmet. Det är inget man gör på en dag. Vi har börjat nu med att uppdatera alla barnens klädlådor. Hela högen har fått ett par nya skor samt några nya klädesplagg. Varje dag när vi kommer till barnhemmet har de något nytt att visa upp med stolthet.


-Syster! syster! titta jag har ny klänning!

också hoppar de upp i famnen med en stor puss på kinden.


På Tisdag ska vi åka in till en stad som heter Makambako där vikan köpa stora balar med filtar samt nya gardiner mm. Det är lite av en grossiststad där många försäljare köper upp sina produkter och säljer vidare i sina affärer.


Förskolan är två veckor från öppning och vi har suttit där för att delat ut ansökningsformulär varje förmiddag de senaste två veckorna.


Det var en omvälvande känsla när den första personen kom för att fylla i formuläret. En man från byn vid namn Dorian klev in i köksbyggnaden där vi satt med ett stort leende. Jag kände mig som ett litet barn på julafton som såg tomten komma. Vår lärare Salome har suttit med och hjälpt till att fylla i formulären då många som ansöker har små kunskaper i både skrift och läsning.


Det har varit väldigt många pappor som kommit och ansökt om skolplats vilket är jättebra med tanke på att dessa är de vi kommer kontakta i fortsättningen angående tex föräldramöten osv. Ett steg i rätt riktning för jämnställdheten!


Vi har två volontärer som hjälper till med allt ifrån att aktivera barnen på barnhemmet till att måla väggarna på skolan, det sista jobbet nu innan öppningen.


Dessutom väntar vi på möbler till lärarrummet och några få möbler till förskolan som byggs i detta nu.
Som sagt är det fullt upp i byn, där av de glesa uppdateringarna på bloggen.


Jag vill återigen passa på att tacka er trogna givare och supportrar för att ni får detta att verkligen hända!

Nu renoverar vi barnhemmet!

Äntligen är jag och Jessica återförenade i Tanzania. Jag har nu vairt här i fyra veckor och vi börjar landa i allt, nytt som gammalt. Vi har nu haft möten och gjort listor på allt som ska hinnas med inom en snar framtid. Skolan öppnar så snart vi är klara med allt. Just nu byggs de sista möblerna och den sista färgen ska upp på väggarna samt söker vi nu efter de rätta barnen att sätta ihop i den första klassen. Utöver detta behöver vi nu renovera barnhemmet! Vi har haft det öppet i 1,5 år vilket kan kännas lite, men med en familj på 16-18 lekfulla barn blir saker och ting lite nötta i kanten. Alla våra pärlor behöver nya kläder, skor och filtar, dels för att debehöver en ny uppsättning som det är och dels för att det går mot kallare tider nu. Även madrasserna ska bytas ut men dessa är tack och lov redan sponsrade. Vi behöver nya sängar till våra nya tillskott Ailess och Getrida som kom i Januari, samt nya klädlådor till dessa. Gardiner samt gardinlinor ska bytas ut och sättas upp då dessa hänger lite på halv stång. Vårt fina tegelgolv i det stora vardagsrummet måste cementeras då det är svårstädat och begärligt för termiterna att krypa igenom mellan stenarna. Verandan ska cementeras på sina ställen på grund av termiter och underhåll. Det har börjat växa ogräs på sina ställen i muren och vi anser att den blir både fräschare samt mer stabil med ett lager cement på utsidan. Tanken är sedan att barnen ska få gå lös med färger i alla dess glada nyanser för att sedan avsluta med att skriva CCY Orphanage i svart. Vi ska även bygga en diskho samt en hylla att förvara vattnet bakom av hygieniska skäl. Barnen kan inte smutsa ned vatten som står framme och det håller längre för tvätt, städ, dusch och matlagning. Fönterluckor på alla fönster är sponsrade och kommer bytas till öppningsbara fönster då detta underlättar vädring samt rengöring av glasen. Färgen, speciellt den vita, ska målas om i de rum som inte målats om av tidigare volontärer, då den skavt av och blivit brun av smuts. Utöver detta kommer vi försöka uppdatera de möbler och husgeråd vi redan har så att allt ligger på den standard som vi för 1,5 år sedan hade när vi startade. Ni som vill hjälpa oss med detta och ge barnen en tryggare, bättre och renare miljö kan stötta oss med valfri slant på vårt PG 631982-6 samt märka med renovering. Vi satsar på att samla ihop 15.000 svenska kronor och hoppas att ni är med oss hela vägen!

uppdatering..

Dagarna bara flyger fram.
sedan vi kom har vi bland annat målat i förskolansom öppnar snart.
Firat påsk på barnhemmet Med kött och filmmys.
Förnyat oorganisationen ccy, vilket man måste göra varje år.
tagit emot två nya driftiga volontärer.
Samt mycket mycket mer.

hittills har vi tack o lov fått låna  jessica o felis hus där vi känt oss som hemma men snart flyttar vi in i mamas nybyggda gästhus där vi kommer bo tills vårt hus är klart. De ligger precis bredvid varandra så vi kan hjälpa till att bygga det när detbehövs.

Skolan öppnar snart, bara finjusteringar och pappersarbete kvar nu.

barnen på barnhemmet.. gud det känns som en välsignelse att träffa dem varje dag.

Alice.. peppar peppar har hon hållt sig kärnfrisk och trivs superbra i värmen, med barnen samt det lugna tempot.

äntligen framme!

Äntligen är vi här.
efter att ha träffat lite folk i dar fortsatte vi till matanana o bumilayinga.
väl framme blev det många glada hälsningar och alice har hoppat från famn till famn så väl i byn som på barnhemmet. 
Hunnit ha möte om skolan och ska dit imorgon och måla svarta tavlan samt fina motiv på väggarna.
Barnen har blivit så stora och småttingarna pratar i mun på varandra. 

Så skönt att äntligen vara här!