Halva dagen..

.. Må ha gått för de flesta.

Men det finns fortfarande tid kvar för att denna ska bli lika bra som precis alla andra dagar=)

Möt dagen med ett leende..
visa världen att det var värt å kliva ur sängen bara för att få syn på ditt omotiverade flin i folkmassan!

Du är vacker, underbar och härlig

Vägen till lycka..

Om det fanns en väg till lycka skulle förmodligen de flesta ta den.
Om det fanns ett lätt sätt att uppnå eufori på, ett enda sätt , skulle inte då alla ta till det sättet?

Men det finns inte bara en väg, det vet vi allihopa. Det finns nog inte ens en väg, inte någon väg över huvudtaget.
Vägen måste skapas, vägen måste läggas, den måste byggas precis framför våra fötter.

Och kära vänner, har ni någonsin gått på en väg som fortfarande håller på att byggas, ni kan bara ta ett steg framåt när materialet framför er lagt sig tillrätta? Jag vet att jag aldrig gjort det, men jag skulle aldrig göra det heller, för det skulle ta alldeles för lång tid att ta sig framåt, och framåt vill man väl? Om inte framåt, så i alla fall åt något håll.

Så vad gör man? jo, antingen slutar man söka efter vägen till lyckan, man ger helt enkelt upp eftersom den antagligen inte finns. Eller så bygger man den, och ja, det kommer ta tid, men man gör det juh inte hela tiden, bara som ett extrajobb, en grej på sidan om liksom.

Man borde, för att förkorta processen en aning, välja ett material som inte är så svårsmält. Ett dåligt material skulle här vara till exempel asfalt, varför göra det svåra svårare liksom? asfalt finns det gott om i världen, men det är dyrt, det tar kraft att ordna till det och sedan tar det ungefär en oändlighet innan det torkar. Istället skulle man kunna välja jord. Jord är lätt att hitta, det behöver bara trampas till lite grann för att sedan bli kompakt. Man kan kanske till och med lägga i några frön, ta sig tid till att vattna och sedan se gräs och blommor växa. Man skulle även kunna lägga ut en fejk gräsmatta, men till vilken nytta? det finns juh inget liv, inget slit ingen mening med den.

Det finns alltså lätta och svåra vägar att skapa, men de måste ändå skapas, och visst tar det tid. Därför kan man inte stå på samma plats och försöka ta sig framåt, finns det någon rimlighet i det? nej, det tror jag bestämt inte.
Man kan inte bara fokusera på en och samma sak genom hela livet. Precis som man inte heller bara kan strunta i det. Man behöver en grund, och sedan en metod. Man behöver fokus, på rätt saker i rätt mängd. Och framför allt behöver man balans.

Vägen till lycka är inte samma sak som vägen till framgång, vägen till framgång finns där, det gäller bara att hitta rätt metod så klarar man det. Vägen till lycka är individuell och måste därför skapas mitt framför ögonen på oss, och vem orkar stå mitt framför ögonen på oss livet ut? Ta hjälp av dina nära och kära, hjälp de på samma sätt, men förvänta dig aldrig att någon annan kommer bygga din väg utan din hjälp, den vägen skulle gå åt helt fel håll eftersom den inte är byggd med dina händer och dina drömmar i baktanken.

Se det du vill se, lyssna på det du vill höra och känn det du vill känna, det andra är till för andras ögon, andras öron och andras händer.



YOUNIQUE



 

I have a dream..

Många stora författare har sagt att de väldigt tidigt, eller rent av alltid vetat att de skulle bli något.
De visste redan vid första ordet de skrev att de en dag skulle kunna visa upp det och säga "det här var det första ordet jag skrev". Sedan skulle föräldrar i år efter år hålla koll på vad deras barns första ord var, för att i deras tur kunna säga "jag har fortfarande kvar det första ordet hon skrev".

Men tänk alla de som aldrig blivit stora, tänk de som hela livet tänkt "en dag kommer jag bli stor, jag känner att jag är ämnad för något mera". De som hela sitt liv sparat det där första ordet, bara för att sedan aldrig få visa upp det. De som innerligt och äkta försöker, tror och kämpar för sin sak, är de inte tillräckligt bra? har de inte det där lilla extra? offrar de inte nog mycket?

Vad bestämmer vem som ska få stå lite längre fram än andra, vem trycker på den där lilla extra biten så man hamnar på toppen? är det kanske viljan? eller är det bara en utstakad väg vi vandrar, i hoppet om att något osynligt mönster ska falla på plats mitt framför ögonen på oss?

För det mesta har jag här skrivit svar på frågor, jag har gett råd om sådant som jag egentligen inte vet bättre än någon annan om, jag har givit stödpelare till de som tvivlar.
Kanske är det jag som tvivlar nu? inte på existensen, inte på mig själv, inte på världen eller något högre väsen.
Kanske på människan i största allmänhet.

Är vi alla ämnade för något större? eller finns det inget större? bara tankar om den högre existensen.

De flesta stora artister har någon gång suttit i sitt rum och lyssnat på andra stora artister, framgångsrika författare har läst och lärt av andra framgångsrika författare.

Är våra drömmar enbart resultat av andras framgångar?

Jag ser inte att alla strävar efter kändisskap, eller att varenda människa drömmer om ett liv i rampljuset, så vet jag att det inte är. Allas drömmar är olika, på olika stadier och i olika skeden. De byts ut, de förändras och de anpassas.
Det jag undrar, min största fråga är, formas våra drömmar efter saker vi sett, utifrån vårt eget perspektiv?
vad eller vem kan då säga åt oss att en dröm är mer eller mindre uppnåelig?
Och vad eller vem kan egentligen uppmana oss att fullfölja våra drömmar? och i vilket syfte?

Åt vilket håll är det man strävar? Man vill vara lycklig, man vill samtidigt ge någon annan lycka, man vill få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt. Man vill ha det där lilla extra och man vill.. man vill leva. Till vilket pris?

Om vi alla är ämnade för något större, vad säger ens att det finns något större?

Alla har vi något att dela med oss av, vem kan då bestämma vems tankar och åsikter som är mest värda att lyssna på?

Och så föddes demokratin..

I´m not bitter, I´m just looking for a better explanation

Tappa inte hoppet homies,
för hoppet, ja,
jag tror bestämt att hoppet

är de 21 gram som lämnar oss alla vid
dödsögonblicket

Att fylla ett liv..

Vi människor har en förmåga att söka något vi kan fylla våra liv med för att gör de meningsfulla.
Vissa väljer att fylla de med arbete, vissa med barn och andra med viktkontroll.
Alla jobbar vi framåt i livet med något som ska fylla ett tomrum efter någt annat.

Är vi alla ett skal? Ett skal som hela tiden måste underhållas och fyllas på?

Vad vi än väljer att fylla våra liv med, är det något vi går in för med hela vår kropp och själ.
Vi har ett beroende efter ett beroende.

Svårt att förstå? .. Svårt att förklara.

Jag tror inte att allt man gör beror på något. Jag tror defintivt inte, som de flesta säger, att ett beroende grundas i avsaknaden av något grundläggande behov. Att saknaden av kärlek fylls upp med mat, att svunnen lycka behandlas med nikotin eller att man löser en kris med hjälp av barnavlande.

För vissa kanske är fallet så, för vissa finns det ingen annan utväg än ett beroende för att uppnå kortsiktig lycka.
För andra kan det lika gärna handla om att man redan har det grundläggande och sedan söker efter mer. Allt behöver inte ha en logisk eller psykologisk förklaring.

Jag tror att allt hänger ihop, jag tror att det finns en mening med att man går från en punkt till en annan. Jag tror till och med att det finns en sanning bakom tomten, och att han verkligen finns. På mitt sätt tror jag. Men jag tror inte att allt måste ha en logisk förklaring. Jag tror inte att man alltid kan skylla sina böjelser eller beroenden på sin barndom eller sin livssituation, inte i varenda fall. Vissa men inte alla.
Och detta sammanfattar jag med en mening som hjälpt mig genom mycket. En mening som räddat mig ur ögonblick där jag lidit över världssituationen, eller de gånger då jag kännt att mina problem är så fruktansvärt ynkliga att jag skämts för att ens anse det vara problem.
En mening som en kär vän till mig sådde i min hjärna för att sedan låta den växa till en hjälpande hand på min axel.

-Alla problem är problem, de kan dock inte jämföras eftersom alla utgår från en egen situation, men alla problem är problem, och problem är till för att lösas-

Tjillevippen sa han för andra gången och slog huvudet i sängen



Peace

Förändring..

Ibland känns det som att man vill göra en förändring i sitt liv.
För att på alla sätt försöka stilla sina behov förändrar man då oftast något, tar en shoppingtur, klipper sig, flyttar eller ibland till och med byter partner eller umgängeskrets.
Självklart är det meningen att man ska ta sig framåt, leka med sina sinnen och se var man trivs bäst. Men samtidigt, är det alltid nödvändigt?
Ska man alltid behöva ändra det yttre för att få en äkta förändring?
Är det kanske det inre som behöver rustas upp ibland? fokuserar vi så mycket på det materiella att vi glömmer bort att vi har ett inre som kanske borde uppdateras lite då och då.

Eller kanske behöver man inte ens bry sig om att rustas upp, kanske är det inte alla gånger en förändring man egentligen är ute efter.
Kanske ska man inte alltid förstora upp allting, kanske behöver man bara ett omotiverat skratt lite då och då, en titt på livet och sig själv från en annan vinkel, bara en snabb glutt från ett annat håll och på ett annat sätt än vad man är van vid.

Oftast tror jag faktiskt inte att allt är så där allvarligt som man kanske vissa gånger tror att det är. I de flesta fall handlar det mesta om att bara slappna av. Visst vi lever bara en gång och man ska verkligen försöka få ut det mesta av livet, det tål att sägas mer än en gång, men samtidigt är livet inte så seriöst. Det är bara ett liv, alla är vi speciellla, unika och underbara, men vi är inte mer än människor. Vi kan alla hjälpa till att få jorden till en bättre plats, så le lite mer, skratta lite högre, bjud på dig själv och våga göra bort dig för det är inte hela världen! det är inte undergången på ditt liv och det förstör varken för dig själv eller andra.

-Meningen med livet är inte att ha sex, meningen med livet är att hitta någon man vill ha sex med så snart som möjligt och sedan dra ut på det så länge som möjligt för att sedan få ut så mycket som möjligt av det-




With True Love

Néa

Lars..

Mycket riktigt kära vänner=)

Jag har på sista tiden valt att tillägna mina inlägg olika människor, mest för att de förtjänar det och dels för att de står för något jag behöver skriva av mig om, och självklart vill dela med mig av.

Lars Eriksson, killen i idol som är så där härligt avslappnad och en av de skönaste människorna jag sett på TV på sista tiden.
Inte för att höja någon till skyarna bara för att de varit med på TV, det är liksom bara lättare att se de där än ifall de skulle sitta i sina hem långt ifrån mig helt enkelt=)
Och nu har  svenska folket fått ta del i hans personlighet, där ibland jag.

Jag har läst hans blogg och hört han prata på TV, jag vet att han sjunger på ett underbart unikt sätt, jag vet med andra ord inte mer än kanske hälften (om inte mer) av svenska folket om denna karl. Ändå känns det för mig, som det säkert känns för många andra att han rört vid en punkt i mitt sinne. Det här är dock ingen vanlig idol dyrkan, det är något annat. Självklart, han sjunger fantastiskt och är härlig på scen, han har ett smittsamt leende och en intressant personlighet. Men det bästa är, det absolut finaste med hela grejen, det är att han säger saker som jag tänkt, skriver på sin blog citat som man vill att hela världen ska ta del av och ta in.
Det känns som att det jag alltid velat förmedla till världen i form av tankar och kloka ord, och fortfarande vill, det förmedlar han nu. Och det är en så underbar känsla eftersom jag vet hur liten möjligheten är att nå ut till människor.

Så jag hoppas det går bra för honom, jag hoppas han når dit han vill och jag hoppas att han fortsätter vara den han är och jag önskar innerligt att människor lyssnar på honom, för jag tror att han har miljontals bra saker att ge till oss vilsna själar i universum.

Detta gäller självklart inte bara Lars, han är bara som offentlig person ett bra exempel. Det gäller varenda unik person att vara den du är och leva så långt du bara vill komma med livet. Sprid ditt budskap och lev efter din egna ultimata bild av verkligheten!



Peace Love And Understandig Homies=)

Mammas ord..

Har du någonsin funnit dig själv i en trängd situation och sedan hört din käre mors kloka ord snurra i ditt undermedvetna?
Jag har aldrig någonsin tänkt på det förr, men det är verkligen det som händer när jag känner mig pressad eller osäker. När jag behöver allt mod man kan få inför en uppgift.
Det är som att mamma en gång planterade meningen i min skalle.
Hon har sagt det så pass många gånger att det ibland känns som en del av mig och när jag verkligen hör de sägas i mitt huvud med hennes röst, då stämmer de.
Kanske hör de inte ihop med sammanhanget, kanske stämmer de inte alls. Men när jag står framför ett hinder och antingen vill bryta ihop eller ge upp totalt, då kommer de, som små älvor dansande på en äng i min hjärnbalk.

Jag tror att alla behöver vi något liknande.
Något vi alltid kan falla tillbaka på, något klokt som någon sagt till oss som vi kan hämta styrka ifrån.
En mening, ett minne eller kanske en sångtext som påminner oss om att någon vi älskar ser oss som en så pass bra människa att vi klarar allt, oavsett hur högt hindret är.

Men då måste vi även ta det dubbla ansvaret att försöka vara en sådan som berättar saker för folk.
Man kan inte gå runt och förvänta sig stöd från andra om man inget ger åter.
Det är viktigt att vi alla rör oss i livets stora cirkel och inte bara mitt i eller runt omkring.

Säg till de du älskar att du älskar de, för fast än det viktigaste är att man visar det så har man faktiskt inte alltid tid, och då är det inte dumt att slänga iväg ett jag älskar dig lite oannonserat.
Berätta för de du tycker om att du gör det och ser du något speciellt hos en människa SÄG DET! det är absolut ingen som tar skada av det och det gör att du kan få ett godkännande tillbaka vilket får dig att känna dig bättre också! så kan vi alla göra denna världen snäppet vackrare=)

Du är en tjej med skinn på näsan, så ta tjuren vid hornen!




Jag älskar dig Mamma

Maria..

Alla pratar om lycka som en sak,
Jag tror att lycka är ett sinne.
Typ som lukt, syn och smak,
Fast djupare, som ett minne.

Alla säger att den saken kan man få,
eller försöka vinna.
Jag tror att den smyger sig på,
Det är inget man kan söka och sen finna.

Många säger att den kommer genom tro,
Jag tror som så många andra.
Ska något växa måste det gro,
Men testa först att släppa varandra.

För faktum är att ensam är stark,
Se dig snabbt omkring.
Du står på stadig mark,
famlar inte i ingenting.

Vissa saker ger ett lyckorus,
du känner glädjen flöda.
men glädjen slocknar som ett utblåst ljus,
och lyckokänslor känns då döda.

De gånger måste du minnas,
det finns så många svar.
anledningar till att finnas,
och sedan stanna kvar.

allt händer av en orsak,
du kanske inte ser det nu.
men lyckan är fortfarnde ingen sak,
den går dock att laga om den ramlat itu.

Så ta nu din tid ,
gör det bästa av den.
lyckan står och väntar bredvid ,
står och väntar gör också miljarders av män.



Trust in happiness

den andra sidan..

De flesta har hört om det.. andra har tänkt på det.. Det berömda gräset på andra sidan..


Så vad är det frågan om egentligen? är gräset grönare på andra sidan? var kommer uttrycket ifrån egentligen? Är gräset någonsin grönare på andra sidan? Och hur vet man när man ska försöka ta en smygtitt?


hur långt kan man egentligen gå innan det är för sent att vända tillbaka till det gamla, trygga om än så uppnötta gräset. Man kan juh faktiskt plantera nytt, eller bara lägga ut en liten fejkplätt med gräs där det behövs..

Om man aldrig testar ny mark så kommer man juh faktiskt ingenstans.. Men frågan är väl egentligen hur långt man vill komma och hur långt hemifrån man ska måsta gå för att hitta det man söker.. och söker man inget.. utan bara på måfå försöker hitta något eller någon som tillfredställer mer än det gamla vanliga.. då kan man väl i stort sett hamna precis var som helst i världen..?


Om än nu gräset skulle varit grönare på andra sidan.. hur ser man det på en gång? måste man gå en sväng och kolla noggrant för att märka? eller är det så att om gräset vore grönare så märker man det direkt? kan man lessna på gräset på den andra sidan? eller är det så att man då lessnar på det gamla gräset eftersom det nya gräset blir gammalt så fort man går på det.. då är det juh inte längre den andra sidan.. då är den andra sidan den nya sidan och den gamla sidan den andra sidan?
så om man då går tillbaka till den gamla sidan går man då dit för att man tror att gräset kanske blivit grönare? eller för att man glömt bort dom där kala fläckarna på kanterna? Eller kan gräset hela sig själv medan man är borta? och då blivit betydligt grönare medan man varit och nött gräsmattan på den andra sidan, den nya sidan..


Det gör ont när man väl kommit över på andra sidan och märker att allt som finns där är grus och sten.. Kan man leva ett helt liv utan gräs? Har man alltid den andra sidan i bakhuvudet?

Jag tror att gräset kan hålla sig grönt på alla sidorna om man bara hjälps åt allihopa att underhålla

Sen finns det juh olika nyanser av grönt också där ingen är bättre än någon annan.



Tjingeling lovers

Vad är dealen?

Vi lever nu alltså i en värld, på en jord, i ett land. Med en massa männskor runt omkring oss. Alla är vi olika och alla har vi annorlunda mål, drömmar och uppfattningar. Vi strävar alla mot olika punkter och vi har alla olika förväntningar och prioriteringar.

Ändå blir folk chockade av att det krockar. Männskor blir upprörda över att andra männskor är annorlunda än vad de är och blir arga när de gör något som man själv inte skulle göra. Jag är en av dessa männskor. En liten liten individ i ett oändligt stort samhälle.

Jag blir lika chockad och frustrerad varje gång det händer något, varje gång någon gör något dumt eller säger något opassande, som får mig eller någon av mina vänner att känna sig nedvärderade.

Men vi vet juh hur det är allihopa. Vi vet juh att alla är olika och att alla inte kan acceptera varandra. Och om nu allt och alla skulle vara exakt som vi ville, skulle vi vara nöjda då? eller skulle vi bara sträva efter något annat spännande i tillvaron?

Ja.. vi är så underliga vi människor..


Fast det är svårt att vara förstående och ta lätt på allt, hade vart lättare om man kunde göra det.. 

Det värsta tycker jag ändå är när man bryr sig alldeles för mycket om vad andra säger, eller ger sig på någon som inte gjort något, eller ser upp till någon och har respekt för någon som verkligen inte förtjänar det.


mm.. för det är nog det värst=) trots all svält, död och eländighet i världen.. nej men sett ur mindre perspektiv kan det faktiskt anses som riktigt dåliga grejer.. man måste juh bygga upp nerifrån. sett underifrån liksom. inte börja på toppen och kravla sig nedåt. 



 



With All My Love

Inget ljus i slutet av tunneln..

.. Nej det är ta mig tusan lysrör hela vägen.

Det sa min kära Nys mig en dag när jag kände att livet inte var riktigt vad det borde vara, jag tog till mig det och tänker på det när det mesta känns mörkt. En fin beskrivelse på vårt liv ihop, så nu har jag valt att utveckla den lilla meningen till något användbart. Något att se på under en personlig utveckling

Man kan beskriva det som att man går genom en tunnel, inte mörk och inte heller läskig i överlag.
På den ena sidan av tunneln sitter det lysrör på väggen och på den andra inget alls. Det finns alltså alltid en positiv och en negativ sida av allting. Man kan se allt på ett bra sätt, eller ett dåligt. Behöver du ett exempel?

Du sitter inne på ett café och slappnar av efter dagens hets och plötsligt börjar ett litet barn skrika med all den styrka en liten bejbis små lungor förmår.
Antingen tänker du "Vad i bubblan!? kan ungaset vara tyst!? jag försöker slappna av här!"
Eller så stannar du upp en sekund, drar ett djupt andetag och tänker "Den där lilla rösten må skära rakt igenom själen, men det är ett tecken på liv, förhoppningsvis ett resultat av kärlek, En betryggelse om att världen är på väg framåt."

Så du väljer alltså alltid att gå nära den ljusa eller den mörka sidan, känner du dig en dag ganska grå och likgiltig, ja då går du någonstans mitt emellan.

Ibland kan dock en lampa vara trasig på din väg, antingen flashar den galet, du vet som lysrör gör ibland när de inte riktigt sitter som de ska i de små hylsorna, eller helt enkelt börjar se sina sista dagar. Då kan det kännas lite osäkert, var är nästa kurva? kan jag gå utan att det händer något? ligger det inte en sten där som jag kan snava på? jo kanske, men samtidigt måste man ibland chansa. Men tunneln är fortfarande bara en tunnel, ingen väg som delar sig här inte.

Lampan kan också vara totalt svart, helt ursläckt, men du kan fortfarande skymta nästa lysrör lite längre bort, ska du våga gå förbi ändå? nja, jo men kanske. När du väl kommit fram till nästa lampa märker du till din lättnad att det kanske inte var så farligt. Jobbigt självklart! men det gick eller hur.

Det gäller att välja, positivt eller negativt, ta steget, Våga chansa, Våga gå vidare.

För vad folk än säger om att man ska välja väg hit och dit så handlar det i grund och botten inte om att välja vilken väg man ska gå, det handlar snarare om ifall man ska gå eller inte.

Vare sig man möter hinder, mörker eller en lång väg med upplyst miljö handlar det om att ta sig framåt, inte börja backa. Självklart ska man titta tillbaka, ta mod från liknande situationer man klarat, men sedan måste man även kunna fortsätta. Fortsätta framåt till man når det berömda slutet på tunneln, ljuset i slutet av tunneln, då ska man kunna titta sig över axeln, le litegrann, vinka mot grottan och tacka för den vackra vandringen.



 

<Jag dör hellre ung och vetande om att jag levt, än gammal och ovetande om vad livet kunnat vara>