CCY - PG 631982-6

Halva dagen..
.. Må ha gått för de flesta.

Men det finns fortfarande tid kvar för att denna ska bli lika bra som precis alla andra dagar=)

Möt dagen med ett leende..
visa världen att det var värt å kliva ur sängen bara för att få syn på ditt omotiverade flin i folkmassan!

Du är vacker, underbar och härlig

Vägen till lycka..
Om det fanns en väg till lycka skulle förmodligen de flesta ta den.
Om det fanns ett lätt sätt att uppnå eufori på, ett enda sätt , skulle inte då alla ta till det sättet?

Men det finns inte bara en väg, det vet vi allihopa. Det finns nog inte ens en väg, inte någon väg över huvudtaget.
Vägen måste skapas, vägen måste läggas, den måste byggas precis framför våra fötter.

Och kära vänner, har ni någonsin gått på en väg som fortfarande håller på att byggas, ni kan bara ta ett steg framåt när materialet framför er lagt sig tillrätta? Jag vet att jag aldrig gjort det, men jag skulle aldrig göra det heller, för det skulle ta alldeles för lång tid att ta sig framåt, och framåt vill man väl? Om inte framåt, så i alla fall åt något håll.

Så vad gör man? jo, antingen slutar man söka efter vägen till lyckan, man ger helt enkelt upp eftersom den antagligen inte finns. Eller så bygger man den, och ja, det kommer ta tid, men man gör det juh inte hela tiden, bara som ett extrajobb, en grej på sidan om liksom.

Man borde, för att förkorta processen en aning, välja ett material som inte är så svårsmält. Ett dåligt material skulle här vara till exempel asfalt, varför göra det svåra svårare liksom? asfalt finns det gott om i världen, men det är dyrt, det tar kraft att ordna till det och sedan tar det ungefär en oändlighet innan det torkar. Istället skulle man kunna välja jord. Jord är lätt att hitta, det behöver bara trampas till lite grann för att sedan bli kompakt. Man kan kanske till och med lägga i några frön, ta sig tid till att vattna och sedan se gräs och blommor växa. Man skulle även kunna lägga ut en fejk gräsmatta, men till vilken nytta? det finns juh inget liv, inget slit ingen mening med den.

Det finns alltså lätta och svåra vägar att skapa, men de måste ändå skapas, och visst tar det tid. Därför kan man inte stå på samma plats och försöka ta sig framåt, finns det någon rimlighet i det? nej, det tror jag bestämt inte.
Man kan inte bara fokusera på en och samma sak genom hela livet. Precis som man inte heller bara kan strunta i det. Man behöver en grund, och sedan en metod. Man behöver fokus, på rätt saker i rätt mängd. Och framför allt behöver man balans.

Vägen till lycka är inte samma sak som vägen till framgång, vägen till framgång finns där, det gäller bara att hitta rätt metod så klarar man det. Vägen till lycka är individuell och måste därför skapas mitt framför ögonen på oss, och vem orkar stå mitt framför ögonen på oss livet ut? Ta hjälp av dina nära och kära, hjälp de på samma sätt, men förvänta dig aldrig att någon annan kommer bygga din väg utan din hjälp, den vägen skulle gå åt helt fel håll eftersom den inte är byggd med dina händer och dina drömmar i baktanken.

Se det du vill se, lyssna på det du vill höra och känn det du vill känna, det andra är till för andras ögon, andras öron och andras händer.



YOUNIQUE



 

I have a dream..
Många stora författare har sagt att de väldigt tidigt, eller rent av alltid vetat att de skulle bli något.
De visste redan vid första ordet de skrev att de en dag skulle kunna visa upp det och säga "det här var det första ordet jag skrev". Sedan skulle föräldrar i år efter år hålla koll på vad deras barns första ord var, för att i deras tur kunna säga "jag har fortfarande kvar det första ordet hon skrev".

Men tänk alla de som aldrig blivit stora, tänk de som hela livet tänkt "en dag kommer jag bli stor, jag känner att jag är ämnad för något mera". De som hela sitt liv sparat det där första ordet, bara för att sedan aldrig få visa upp det. De som innerligt och äkta försöker, tror och kämpar för sin sak, är de inte tillräckligt bra? har de inte det där lilla extra? offrar de inte nog mycket?

Vad bestämmer vem som ska få stå lite längre fram än andra, vem trycker på den där lilla extra biten så man hamnar på toppen? är det kanske viljan? eller är det bara en utstakad väg vi vandrar, i hoppet om att något osynligt mönster ska falla på plats mitt framför ögonen på oss?

För det mesta har jag här skrivit svar på frågor, jag har gett råd om sådant som jag egentligen inte vet bättre än någon annan om, jag har givit stödpelare till de som tvivlar.
Kanske är det jag som tvivlar nu? inte på existensen, inte på mig själv, inte på världen eller något högre väsen.
Kanske på människan i största allmänhet.

Är vi alla ämnade för något större? eller finns det inget större? bara tankar om den högre existensen.

De flesta stora artister har någon gång suttit i sitt rum och lyssnat på andra stora artister, framgångsrika författare har läst och lärt av andra framgångsrika författare.

Är våra drömmar enbart resultat av andras framgångar?

Jag ser inte att alla strävar efter kändisskap, eller att varenda människa drömmer om ett liv i rampljuset, så vet jag att det inte är. Allas drömmar är olika, på olika stadier och i olika skeden. De byts ut, de förändras och de anpassas.
Det jag undrar, min största fråga är, formas våra drömmar efter saker vi sett, utifrån vårt eget perspektiv?
vad eller vem kan då säga åt oss att en dröm är mer eller mindre uppnåelig?
Och vad eller vem kan egentligen uppmana oss att fullfölja våra drömmar? och i vilket syfte?

Åt vilket håll är det man strävar? Man vill vara lycklig, man vill samtidigt ge någon annan lycka, man vill få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt. Man vill ha det där lilla extra och man vill.. man vill leva. Till vilket pris?

Om vi alla är ämnade för något större, vad säger ens att det finns något större?

Alla har vi något att dela med oss av, vem kan då bestämma vems tankar och åsikter som är mest värda att lyssna på?

Och så föddes demokratin..

I´m not bitter, I´m just looking for a better explanation

Tappa inte hoppet homies,
för hoppet, ja,
jag tror bestämt att hoppet

är de 21 gram som lämnar oss alla vid
dödsögonblicket