Fokus..

Igår när jag satt och skrev, kluddra, grubbla, så kom jag på vad jag saknar som är så viktigt.

Fokus

Jag vill ha allt, inte så att jag vill kunna få allt jag pekar på och sedan förväntar mig få det.
Nej, utan jag vill ha allt det andra.
Jag vill vara frisk, ha mycket kärlek i mitt liv, jag vill veta vad jag vill, jag vill lära känna mig själv. osv.
Det jag helt och hållet glömt bort i den här karusellen, är fokus.
Eftersom jag hela tiden ser allt som helhet och känner att jag vill vara nöjd och lycklig, glömmer jag lätt bort hur jag tar mig dit.

Jag fokuserar inte på något, jag går bara runt med en föreställning om ett liv jag strävar efter, och knappt det eftersom bilden ändras hela tiden beroende på humör, sinnesstämmning och situation.
Så nu har jag lovat mig själv att varje vecka ska jag uppnå något som stärker en sida av mig som jag vet är svag. Jag ska sätta upp ett inre och ett yttre mål för att hjälpa mig komma framåt.
Då kan jag fokusera på de två sakerna och sedan gå vidare till nästa, oavsett om jag klarar det eller inte. Klarar jag det kommer jag antagligen uppnå flow på en lägre nivå, klarar jag det inte, ja då är det juh faktiskt inte hela världen.
Jag ska göra mitt bästa men samtidigt ta ett nederlag för just ett nederlag och inte en avgrundsdjup smärta.

Nu ska jag förhoppningsvis komma någonstans med mig själv, uppnå något med mitt inre.

För där jag står i mitt liv just nu är jag nöjd med, mer än nöjd med.
Men mitt inre är i uppror, det är trassligt och svårtydet.

Hitta din inre balans, och bygg sedan vidare men glöm aldrig, ADLRIG! att du även måste acceptera den du är och att ingen människa är perfekt, alla är däremot unika och helt underbara på sitt sätt.

Så hur djupt du än söker i ditt inre, se till att aldrig glömma vad du letar efter, dig själv.



Peace and Love =)

Ett djup..

Inom oss alla finns ett inre.. garanterat!
Men under det inre, långt inne i, bakom allt det andra.. där har vi vårat djup..
Det som så uppenbart finns men absolut inte och aldrig någonsin kommer gå att ta på..
Det består av känslor, tankar och dolda hemlighet, hemligheter som vi själva inte alltid vet om.. Sådant som flimrar förbi i obevakade ögonblick och panikartade situationer.. sådant som vi förträngt och med all inre omedveten kraft kämpar för att inte låta det flyta upp till ytan..

Ibland får man en glimt av detta inre.. både hos sig själv och andra.. Ibland när man tittar på en människa, i en trängd situation eller när människan helt enkelt är totalt omedveten om betraktelsen så ser man en ny bild av människan.. En ny sida som man efter ett tag märker aldrig kommer tillbaka.. Man väntar på det där lite diffusa, tankfulla uttrycket.. Väntar med besvikelse som följd.. Det kommer aldrig igen, allt är skarpt, så stickande verkligt.. Man saknar plötsligt det där sårbara hos människan.. Det där som man vet bara finns under vissa ögonblick..

Nära vänner kan vissa gånger förvåna med oanat djup.. Man tänker att man vet allt om en människa, tänker att man känner personen i grund och botten mycket väl.. Tänker att om du förvånar min vän, då kommer det vara för att du förändras.. Och då kan inte jag rå för att jag inte känner din nya sida.. Men ack så mycket man inte vet om människor..
Vi är ett hav fyllt av känslor..
Varenda liten människa är så stor inombords att det inre överglänser det yttre så till den grad att varenda muskel i kroppen påverkas av det psykiska tillståndet.. är det inte lite märkligt.. Är det inte rätt facinerande!?

Det mest underliga med det här är dock att en människa du aldrig träffat, eller bara kännt en kort tid kan påverka dig så till den milda grad att du själv viker dig inombords på grund av enbart ett ord, ett handslag, en min som du inte förväntat dig eller endast ett litet litet leende..
Det inre kryper fram och ut mot ljuset.. upp i ansiktet och avslöjar så mycket mer än vad människan egentligen har någon aning om..

Visst finns det människor som helt och hållet dedikerar sig åt sina känslor.. inte gömmer eller föreställer, spelar inte.. bara är.. Och sedan speglar det ack så vackra inre det yttre på ett färgsprakande sät.. Kan man då vara så ytlig att djupet ständigt påverkas enbart av de yttre faktorerna?

Är det inte mysigt..
hur människor kan klicka både fysiskt och psykiskt på exakt rätt tidpunkt och med exakt rätt omständigheter..

                                                               


Lycka till M & S

Ålderdom..

Ser varje dag ett x antal äldre människor..
Jag och Nys hade idag en väldigt ingående diskussion om hur dagens generation kommer se ut som gamlingar..
Vad lustigt det känns att när man själv blir gammal kommer sitta hemma i fotöljen, sticka och lyssna på metallica:S
Jag undrar just om dagens mode kommer flytta upp i generationerna efter som..
Kommer kläderna vi har idag uppdateras och kunna användas av oss när vi blir gamla, och framför allt, vad kommer chocka oss hos den yngre generationen?
Det känns litegrann som att allt redan finns, allt har gjorts, all sorts mode har funnits med.. vad kommer här näst?
Jag tror faktiskt att modeskaparna kommer satsa på något mindre klyschigt än spaceat och silverfärgat..

Det är egentligen otroligt hur mycket som hänt på så få år.. frågan är om det gått för fort.. är allt det nya nu urtömt?
Hade man sagt till svenskarna för 50 år sedan att man i framtiden kommer kunna sitta och prata med folk på andra sidan jorden gratis genom en dator, och att man kommer kunna stoppa in tusentals olika låtar på en manick som inte är större än ett tioårigt barns hand så skulle de skakat på skallen och skrattat rått..
Om forskare idag säger att man i framtiden kommer kunna stoppa in ett chip i tummen och spela in påminnelser genom ett litet knäpp med fingrarna skulle vi rycka på axlarna och fortsätta med vardagen..

Vad kommer egentligen chocka oss? det bästa kanske hade varit att det där experimentet gått åt fanders och sugit in oss i ett svart hål för att sedan vänta på ett nytt big bang, eller en ny skapare, eller vad som.. och sedan börjat om från början..

För vi är juh trots allt bara människor.. och vi lever juh bara vårt liv.. och vi lånar bara jorden.. vårt korta jordeliv får av ödet ett lån.. ett lån av oändligheternas tid.. ett liv är så litet jämfört med alltet..
Du är så liten.. och känner du dig någonsin för stor, som att du tar för mycket plats, fysiskt som psykiskt.. tänk då på hur liten du är och att medan du finns i livet kan ta plats.. du är här för att synas och höras.. du är inte här för att tassa omkring och göra folk till lags.. du är här av en anledning.. du är här för att du betyder och för att du ska vara här..

Du lever för att livet vill att du ska göra det

-Ta vara på sekunder och skapa dig egna stunder-

Love

Jag och min älva..


När jag somnade igår kom en älva till mig.
Hon log och sa "jag ska hjälpa dig"
Hon skrattade och pressade sig in i min navel
Och började söka i gavel efter gavel
Hon stökade, dansade, drog och slet
Och viska genom strupen "det här är en smet"
Hon träffade min magsäck sa "detta är ej bra"
Men fanns inget att göra, så hon lät det va.
Fast bakom säcken skönjde hon en knut
Och tänkte förtvivlat "den där måste ut"
Så hon stökade, dansade och slet lite mer.
När hon märkte en till, lite längre ner.
Så det fanns mer än en, vad skulle hon göra?
Hon måste till de övre för att fråga och höra.
Hon kom ut ur min navel i en väldans fart.
Hon sa hon måste fara, men inte riktigt vart.
De övre berätta att knutarna dom sitter.
Den lilla flickan måste vara bitter.
"men älvan min, det finns inget du kan göra.
Knutar i magen går ej att förstöra,
Du måste dra i rätt tråd först.
Nej, det är inte den som är störst.
Men vet aldrig vilken, flickan måste testa.
Nej inte allt, men i alla fall det mesta
."
Älvan kom tillbaka och berättade för mig,
Hon sa "flicka lilla, nu skärper du dig.
Om du inget gör, kan jag inget göra.
Tystnad i förtvivlan kan ingen höra
."
Jag satte mig upp och tänkte att vaa?
Ville lyssna och ta upp allt hon sa.
Så jag öppna mina sinnen och med de mina ögon.
Tänkte att nu ska jag äntligen få se hon.
Men älvan hon var borta och med henne, hennes råd.
Och allt fick plötsligt en mycket röd tråd.
Råden var ej borta, inte heller min älva.
Alla har juh en sådan, inuti sig själva.
Min kom fram till mig i natt,
Och gav mig en allt för värdefull skatt.
Läran och läxan som kommer av tysthet.
Hon gav mig inget bot, men jag tror att jag vet.

tack för livet=)

???

Människor är en gåta, och fast de funnits med så länge har ingen lyckats luska ut hur de fungerar, och är det någon som mot all förmoda skulle komma fram till något så är det naturligtvis nån människa som kommer och motbevisar alla logiska förklaringar och fakta.
För alla människor fungerar på olika sätt vid olika tillfällen och förändras en bit i taget genom hela livet.
Man kan alltså aldrig förutspå en reaktion och inte heller förutsäga ett beteende hos en människa, man kan gissa, ana, hoppas eller tro, men aldrig veta säkert.
Så med det lilla konstaterandet kommer vi fram till att man aldrig riktigt kan känna en människa till hundra procent, det sägs dock att man först måste lära känna sig själv och sedan lära känna en annan människa för att sedan kunna älska den människan fullt ut. Betyder det att personen man älsar ska vara så lik en själv som möjligtför att man ska älska den så mycket som möjligt? eller betyder det att juh fler äkta sidor man känner hos en människa, ju mer älskar man personen?
Spelar det då någon roll om det är bra eller dåliga sidor man lär känna? eller är det så att så länge man lär känna är äkta och man efter som lär sig acceptera de sidorna, oavsett om de är bra eller dåliga, får en att älska en person mer och mer?

Eller som min käre mor skulle sagt:
"Du vet att du hittat den rätta när du står ut med personens fel och brister och personen står ut med dina fel och brister."

Men varför vara kort och koncist när man kan briljera med att man har hjärnkapacitet för att tänka;)


Peace and Love Darlings

Sockerberoende och tröstmat..

..Eller Godis och nödvändig föda?


När går en kärlek för smaker och aromer över till ett matberoende? Och var går gränsen för hur mycket godis man får stoppa i sig under en vecka?

Jag älskar mat, jag älskar att laga till en massa godsaker och sedan smaska i mig allt, helst med en likasinnad. Jag älskar att ta en extra ostbit när jag gör mackor och äta den medan jag brer smör på nästa bröd.
Jag ser alltid fram emot varje måltid så länge jag inte just ätit och är proppmätt.
När jag är och handlar mat kan jag gå omkring hur länge som helst i butiken och fundera hur nästa maträtt kan se ut och vad som skulle kunna passa med vad.
När jag kommer hem efter jobbet är det första jag gör att öppna först kylen, sedan skafferiet, frysen och sedan kylen igen innan jag tar mig något att stoppa i munnen.
Varje kväll känner jag suget efter godis, helst choklad, choklad i mängder.
Så jag dricker te med mycket socker. Inte så mycket nyttigare, men desto billigare.
Ibland när jag är ensammen brukar jag köpa en liten chokladkaka och trycka i mig bara för att få känna den underbara smaken och sedan tillfredsställelsen efteråt.

Gör detta mig till en missbrukare? eller en murbrukare? =)
Alla tecken tyder på att jag har ett beroende, ett livsfarligt, obotligt beroende. För mat. Ja gott folk! jag har erkännt, jag har tagit steget och sett igenom mig själv, jag har rannsakat mitt inre och kommit fram till slutsatsen att jag är beroende.
För vet ni mina underbara läsare, alla är vi beroende av mat. Mycket tidigt lärde min käre far mig det klassiska uttrycket "äta bör man annars dör man" Min mamma som är desto smartare och oftast emot allt pappa säger brukar fyndigt kontra med "äta gör man, ändå dör man".
men vi är alla matmissbrukare, mer eller mindre. Vissa öppet, andra gömt. Självklart är detta ett allvarligt samhällsproblem, men för er som tror att ni är på gränsen, frukta inte! så länge du njuter av maten och inte omotiverat skövlar i dig den så fort du får syn på den är det nog ingen fara.

Och det här med sockerberoende. Eva Longorian har sagt en smart sak "Jag känner min kropp väl och vet vad den behöver, och ibland behöver den verkligen en pizza", hur mycket sanning som ligger bakom får vi nog aldrig veta, men hon har en poäng.

Så ät det du vill i lagom mängder, rör på dig, det är bra för både kropp och själ. Men framför allt, lita på din instinkt, tänk positivt och unna dig saker! Du är en unik och underbar människa som bara är värd det bästa!


 

GNOTI SEAVTON

Glada dagar och främlingar som förgyller..

Bra dagar är som grädden på moset, pricken över i:et, gnistan som får humöret att flamma upp.
Man knatar runt i sin lite grå vardag, man jobbar, pluggar, städar och tvättar sina kläder. Det mesta rullar på som vanligt. Om än miljön byts, människor kommer och går, allt inte ser likadant ut så känns ändå sådana extra bra dagar som guld.
När man vaknar på morgonen och känner att detta är en dag då jag verkligen borde stiga upp.
När man vaknar med ett leende på läpparna eller vaknar utan och sedan inser att man borde le och inte kan låta bli.
Sådana dagar kanske inte är de vanligaste, men de är så värda att vänta på, för de kommer komma.

Mindre bra dagar, då man istället för att vakna med ett leende inte vaknar alls utan försover sig och ändå känner sig alldeles för seg i både kropp och själ för att kunna stressa. Sådana dagar kan lätt vändas till att bli en riktigt bra dag.
Att försvoa sig är aldrig roligt, men samtidigt gör alla det någon gång. Och gör man det inte, ja då tar det ut sig på ett eller annat sätt ändå.
Men de dagarna, då allt från morgonen verkar gå käpprätt åt helvete och man känner sig som en mullvad dåsig av morfin. Då är det viktigt att man försöker ha en positiv inställning. Inte det lättaste, men har man ingen i närheten som kan peppa en till att vakna till.. Då är det bara gå in i sin egna själ och köra en stenhård koll på sig själv genom ett mycket vackert glas.

Du väntar otåligt på bussen, tåget eller i bilkön. Du står i hissen, på toan eller springer till det viktiga du ska till. Det finns alltid mellantider, tider mellan en plats och en annan. de vägarna måste tas. Du måste vänta på bussen och den kommer inte komma snabbare bara för att du blir irriterad. Du måste tömma blåsan, hur stressad du än är har du behov och det skulle väl vara jättetrist om du kommer för sent till tex jobbet med en stor pissfläck på byxorna.
De här mellantiderna som du en bra dag bara ser som just mellantider, vägar som du inte ägnar någon större tanke åt. Du lyssnar på musik, tänker eller inte tänker alls.
En dålig dag är dessa tider den perfekta avstressaren. Peppa dig själv, tänk positiva tankar, tänk att det händer alla, tänk att du ska komma lite sent men sedan göra ditt yttersta för att ta igen det resten av dagen.

Mitt i allt detta kanske du tittar upp och möter en vänlig blick, ett sött barnansikte eller en riktigt vacker handling.
Dessa små saker som gör en bra dag fulländad och en dålig dag till en bättre dag.
Den 10-åriga pojken med converse och rutig mössa som tar tunnelbanan för första gången ensam och frågar dig om hjälp, killen på pressbyrån som kommenterar dina naglar, tanten som sätter sig bredvid dig på bussen och surrar om livet, karln som plockar upp din tia och den äldre busschauffören som skojar om att du stoppat håret i en färgburk.
Främlingar, helt random människor som bara glider förbi ditt liv men samtidigt lämnar ett spår efter sig.
Är det inte underbart? Är det inte självklart att nästa gång du ser en förvirrad liten själ, gå fram och fråga var närmaste postlåda liger, inte för att du vill veta och inte för att du tror människan vet, utan bara för att hon eller han ska få känna sig behövd och samtidigt en chans att fråga dig något liknande utan att lämna ut sin stolthet.

Livet är underbart, du kan påverka ditt eget precis hur du vill, men du kan även hjälpa någon annan på traven mot livsinsikt. Om inte så förgyller du förhoppningsvis någon annans dag.

Be strong, live long and listen to the pretty birds song..


Peace

små underbara fantasimännskor..

De kallas vänner, och de håller en fast vid jorden, samtidigt som de låter en flyga in i drömvärldar och leka med tankar på samma gång som man lever sitt liv.
Att gå från ett ställe till ett annat, avsluta ett kapitell och börja på ett nytt, det är inte alltid lätt.
Men det går..

..Så länge man inte kapar banden helt behöver man inte klamra sig fast. Släpper man bara taget och ställer sig på en stabil punkt finns inget att befara, inga okontrollerbara fall, inga plötsliga gropar. Självklart händer det att man vacklar, tittar ner och känner av svindeln. Men vad vore höjdens spänning, toppens tjusning, utan den där lilla ilningen av oro när man tror man ska falla?
Och vad är bättre än känslan av att veta varför man sitter där uppe. Varför man inte ramlat.
Det är det man har vänner till. Den dagen jag tittar lite för långt utanför kanten, när jag vacklar vid stupet, då kommer jag känna ett fast handtag i min krage, och när jag vänder mig om kommer jag titta upp och se världens vackraste kvinna.

Ut nu i världen mina vänner och visa era känslor, säg vad ni tycker och sprid komplimanger som vore det ris på ett bröllop. Gläd jorden med er blotta närvaro och se till att vara riktigt riktigt lyckliga!

<peace Love and Understanding>

sambo..


För andra gången då..
Får väl bara hoppas och se fram emot en lite längre tid tillsammans än förra gången:D

Det är underbart att se vilken förändring man kan göra av sig själv bara genom ett miljöombyte.. fast förändring kan man väl inte direkt kalla det heller..
Mer som att ta fram en ny och alldeles underbar sida av sig själv..
Varje gång man kommer hit kommer det fram liksom.. det gamla, mindre inrutade i sinnet.. det lite mer nytänkade.. kan det ha något att göra med min underbara inspirationskälla.. Nys my darling:D

har nu kallat detta hemma för första gången sen jag flyttade hit..
kändes.. fel.. jo.. men man måste juh vänja sig!

en vecka som stockholmare på måndag och tre månader som godis..

Jag saknar allt och alla! kommer aldrig träffa maken till fantastiska människor.. ni finns alla kvar i mitt hjärta, för evigt och alltid! hoppas bara man stöter på intressanta och levande personligheter även i skuggornas stad..

Såg genom glaset alla männskor runt om mig och tänkte förtvivlat att jag är en av de.. förtvivlan strök bort och ersattes
sedan med ett litet leende på läpparna och tanken på att jag aldrig någonsin kommer släppa min titel som norrlänning!

jag älskar er mina fantastiska vänner!
mina bekanta tycker jag väldigt mycket om..
er jag bara träffat någon enstaka gång.. ni har gjort ett intryck!
och ni som jag aldrig lärt känna men hemskt gärna skulle vilja.. jag hoppas vi får en andra chans..
Och ni som jag aldrig någonsin träffat eller ens tänkt på.. saknar er inte.. kommer aldrig göra.. men jag har garanterat sett er och skänkt er en tanke.. om inte.. får jag bara önska er alla ett gott liv och lite till:D