Det krypande borde..

Det finns där hela tiden, överallt, i alla, på alla, för alla.
Jag är så less men använder mig av det oftare än jag borde.. nå!

Jag borde vara ledsen, jag borde vara glad, jag borde ta itu med det där och jag borde sluta tänka på än det ena än det andra.
Men vad spelar det egentligen roll vad man borde när man gör, känner eller är något helt annat?

Idag hjälpte ett borde mig.
Nämnde på jobbet att jag borde köpa regnkläder till resan, och vips åkte det fram en aldrig använd regnkappa ur garderoben. Du får den, vi behöver den inte. Tack!

men så finns det dom borde som inte borde finnas.
De man kan bli galen på..

Jag har lagomt mycket kärlek, mycket fina vänner, ett härligt jobb, ett hem jag trivs i, mm, osv, jag borde vara lycklig!

Vi har det så bra jag och gubben, han är så fin och snäll och underbar oh ser juh dessutom jättebra ut! jag borde inte klaga egentligen..

Oj shit, kolla mina förbannade extrakilon! jag borde verkligen inte äta den här kakan..

jag blir så less.
Hur många gånger om dagen hör man det inte? hur ofta tänker man det? och hur ofta gör man något åt det?

Ett borde är oftast ett nedvärderande av sig själv, sitt liv eller något i ens närhet.
Ja du borde! jag orde, alla borde vi något! men vi gör det inte.. av någon anledning alla gånger.

Ja du borde vara lycklig över det du har, men nöj dig inte med det bara för att grannen skulle nöjt sig med det, du är unik och har egna önskemål och viljor! följ dom!

Ja du har hittat världens finaste kille och han är bra på alla sätt och vis, men inte för dig, så gör er en tjänst, prata med honom, försök jobba upp något vackert ömsesidigt eller låt er båda gå vinnande ur striden och bryt upp innan det är för sent.

Ja du får äta den där kakan. Så länge du är glad och lycklig över vad den ger dig=)

Tänk inte så mycket, var bara.
Lev och lek och le framför allt!

gör inte det du borde, gör det du vill för en gångs skull!

You don´t remember me, but I remember you..



Peace!

Resan till berdååå=)

Igår när jag och Piffi kom hem från utflykten norr om Ropsten och ruset från rosé och dyr parfym börjat släppa satte vi oss för att beställa flygbiljetter.
11.45 den 6 september startar vårt äventyr=)
Det kommer börja med plockande av vindruvor och sluta med några dygn drivande på gatorna i Paris.
Känner förväntningarna bubbla i mig och längtan lysa i hjärtat!

Det är så underbart att vi för ett halvår sen satt på ganska exakt samma plats, med årets första dopp avklarat och en nyfunnen vänskap i varandra.
Vi nämnde Frankrike, att du aldrig varit där och att jag älskar landet, också bestämde vi oss, vi drar till en vingård i september! självklart tänkte jag då.. synd att det inte kommer bli av, för det hade varit kul.
Man är så van att man säger mycket men genomför desto mindre, både hos sig själv och andra.
Men som sagt, ett halvår senare sitter vi här.

Resan från då till nu är livets resa, det inre i det yttre.
Det är så spännande att se hur allt utvecklas!
Jag ser tillbaka på tiden innan det där första doppet på långfredagen som helt annars, det förändrade så mycket.

Den sista mars försvann mycket lycka, en stor mängd glädje rann ur mig.
Maria sa att hon hade en god känsla om vad som skulle komma.
Jag såg de inte då, nu gör jag det.

Kära vän.. Hur illa det än är, hur ont det än gör och vad som än händer leder det till något nytt.
Ta ett nederlag med en klackspark, se det goda i det onda och förstå att lugnet före stormen kan betyda lika mycket gott som ont..

Lev med vetskapen om att allt ordnar sig.

Varje händelse ger en lärdom, varje lärdom ger dig utveckling och varje utveckling är ett steg framåt, ett steg i rätt rikting.



Checka in musklerna som ska plocka livet ur varenda himla druva i hela berdååå!=)

Du är någon



Norr om Ropsten..

En sak är säker.. en sak som jag lärt mig och egentligen alltid vetat men som ofta slår mig..
Inget går att uppfattas utifrån en bekrivning..
Vare sig det gäller en människa med en alldeles unik personlighet eller ett ställe som någon rekomenderat..
Det går inte föreställa sig hur det är förns man varit där..

åter igen.. facsinerande=)

Har varit med finast i världen och druckit rosévin på Lidingö.. helt otroligt..
Vi på en mur med en massa meter ned till marken.. hade vi hoppat hade vi aldrig dött, därför den bästa självmordsplatsen=)
hemskt det låter då man inte hör humorn i det..

Dagens rekomendation:
Gör något oväntat, något du inte tror skulle vara så kul som du trodde, men som ändå är en grej..
Och för guds skull, glöm inte lillfingret! det gjorde jag vid första klunken, PINSAMT!

puss och kram!

 

Love It

Understanding, people!


Alla mina ansikten..

Något som jag kan tänka på i små evigheter är hur många personer man egentligen är.
Svårt att veta vad jag menar? självklart..

Tänk dig när din arbetskamrat, haha=) kort avbrott.. kom just på vad onödigt många benämningar det finns på just arbetskamrat, jobbarkompis, arbetskollega eller kort och gott kollega.. finns säkert fler, det slog mig bara=)

hur som helst, din arbetskamrat kommer hem till sin sambo som lagat middag och din kollega ska vid bordet berätta en rolig händelse ur sitt dagliga liv på arbetsplatsen..

-älskling värsta roliga grejen hände idag på jobbet!
-jaså vadå?
-Vi blev bjudna på glass på lunchen, och en tjej blev så glad att hon kastade en häftapparat i väggen.
-allvarligt!?
-japp..


Då är man alltså plötsligt "en tjej på jobbet".. inte Linus lillasyster, inte familjens Néa, inte Linnéa som människa över huvudtaget.

Mitt i rusningstrafiken är man garanterat en hel bunt med olika personer.. Jävla idiot! snigelpucko! fartdåre! finns garanterat ingen hejd på vad mycket man kallas utom hörhåll..

tycker det är så himla intressant när man tänke rpå det.. för man berättar så mycket själv om andra.. som exemplet om vad som händer på jobbet..
Men även mindre betydelsefulla människor. Eller människor som tar mindre plats men än gör avtryck i ens liv.
Tex killen på festen som klättrade upp på taket och slocknade, mannen som stoppade armbågen i magen på mig när han gick förbi på gatan, flickan med sjukt söta skor på bänken i parken.
Den personen är man för så många.
Man är så anonym men ändå så synlig, alltid.
Ingen varken mer eller mindre än någon annan.

fascinerande..=)

Ta vara på de som finns i ditt liv, för vad du än tror tycker och vill kommer de tyvärr  inte alltid finnas där.




be colorful

sjuklig fascination för idyller?..

.. och ett dolt äckel mot normen..

Om någon ber mig beskriva den ultimata mysstunden så dyker allt som oftast samma bild upp..
samma bild som jag haft av mys så länge jag kan minnas..

En mörk regnig söndagskväll, eller en gråtrist onsdag eftermiddag, vad kan man göra för att lätta upp humöret som är så där halvdant som det blir när moder natur sviker? eller bara vilar..

Världshistoriens skönaste fotölj, gärna mörkbrun och lite luggsliten.
En lagomt varm, alldeles för stor kopp te med massa socker och utan mjölk.
Den gamla filten som jag minns så starkt från min barndom, den på soffan hos mamma som alltid värmde och alltid fanns tillgänglig, en trygghet som försvann på grund av oredan i för mycket flytt.
För att inte tala om den otroliga boken jag har framför mig, redan påbörjad med en nyfödd önskan om att den aldrig ska ta slut.

Den här bilden.. den här tanken.. det är något jag kan sjunka in i och bara le av känslan den ger mig..
Men när jag väl sitter där, eller ska sätta mig, eller funderar på att sätta mig.. då känns det helt meningslöst..

Jag sitter där med en otymplig kopp som jag inte kan ställa nära nog utan att jag måste slita mig från boken som inte alls är så där fantastiskt bra som jag tänkt mig att den skulle vara. dessutom har jag nyss börjat läsa den så jag måste traggla mig igenom början med att lära känna karaktärer, få miljöer beskrivna för mig alldeles för detaljerat och dessutom kliar juh den här jäkla filten så jag tror jag går i bitar! och va faan stolen är juh trasig, här läker det juh skumgummi och bomull och faan vet vad och.. shit asså.. vad det kryper i benen , skulle man ha farit ut och sprungit istället? eller ska vi spela spel? äta en kvällsmacka? åka skidor? hallå.. ska vi göra något? någon!? snällla! jag pallar inte sitta i den här jävla fåtöljen med en kass bok och fuck! nu spillde jag te i hela knäet..

fantasi VS verklighet..

återigen denna strävan, denna längtan efter något man tror sig vilja ha, tror sig behöva mer än allt annat..
Så står man där en dag plötsligt.. har nått sitt mål.. har tagit sig förbi vad man trodde var omöjliga hinder och kommit fram till punkten då man känner.. ska känna.. borde känna.. tillfredsställelse.. och vad händer? ingenting,,

Det här är ingen metafor.. bara baserat på egna erfarenheter och egen besvikelse över det egna sinnets förmåga att förvränga sanningen..

Men så finns den äkta lyckan.. den som kryper i kroppen och bara kan komma ut med ett skratt, ett skratt som tar andan ur dig och på samma gång dina vänner..

De idyller som inte går att frammana ur den vildaste fantasi eller den starkaste norm..
De som bara uppstår och sedan försvinner och verkligen bara lever en gång för skulle man återuppleva de skulle det ta udden av originalet=)

Ungefär som när man kl 5 på morgonen går vilse mellan Farsta strand och Sköndal och sedan hittar en cirkus, hög som ett hus eller full på enbart solljus?



Frankrike snart! längtar som tusan..

De fixar festen och vi kirrar vinet=)

au revoir!

Att sprida glädje..

Har kommit på ett finfint sätt att spida glädje på..
Kan inte berätta det dock..

Men ni vet det kära folk att lycka skapar lycka och leenden smittar..

Så se dig i spegeln och le lite extra en tung dag=)

Love

Roadtrip - tillfällig flykt eller resmål?

Det som hinner hända, det man hinner göra och alla tankar man hinner tänka under en sån här resa går inte sammanfatta ens om man skrev en bok, än mindre som ett blogginlägg.

Jag vet inte ens var jag ska börja..

Samtidigt vill man inte förstöra det med ord heller, det känns som att det inte går att beskriva utan att platta till det.
Jag är fortfarande i det stadiet att jag inte riktigt kan fatta det.
Det stadiet då det ligger och gror en undran tillsammans med en självklarhet som man riktigt känner kommer växa till det där stora obeskrivliga som man inte vill tappa.
Kalla det lycka, eller tillfredsställelse eller vad som, det går inte beskriva med ord vems mun man än sätter det i.

God mat har jag fått lära mig vad det är.
God mat på riktigt.
Lagomt varmt, lagomt stark, gott, mättande men ändå lätt.
Svårbeskrivligt det också.

Tusan också.. Jag vill verkligen skriva om det här nu, annars blir det inte av, men mina ord gör inte händelsen rättvisa.

Det mest intressanta med hela historien är den helt otippade blandningen av barndom, ungdom och nutid.
Hur livet kan ta en i de mest oväntade riktiningar, eller hur vi som människor skapar dessa tillfällen av total förvåning över hur vi kunnat hamna på en plats under vissa omständigheter med en viss persons närvaro.

Det var underbart att se barndomshemmet, korsningen där jag ramlade med cykeln när jag skulle vara duktig och för första gången sträckte ut armen för att visa min svängning.
Byastugan där vi hade revyn som jag sjöng om min lilla rosa stuga=)
Huset och gården där jag lärde mig cykla, läsa och räkna matte.

Att glida en människa nära genom att dela med sig av tankar, tro och minnen. Att lära känna varandra utifrån och in och lära sig uppskatta en människas både bra och dåliga sidor, innan man nu ser de där dåliga sidorna är väl en av de mest facinerande händelser i ens liv.
Att göra det med samma person en andra gång, det är däremot helt otroligt roligt=)



Dra en roadtrip!
Det är en rolig och helt underbar semester..
På 30 timmar hann vi med det andra gör på 30 dagar=)

Feel the flow=)