fortsättningen..

Jag kom fram till projektet efter en halvtimmes taxifärd tillsammans med Onne.
En halvtimme fylld av fakta om lejonens sexliv=)

Jag möttes av en hellycklig 8-årig pojke vid namn Oliver så fort jag steg ur taxin.
Han sprang rakt in i famnen på mig och började sedan visa mig runt.
Vid den här tiden var jag dock så fylld av nya intryck att jag knappt hörde vad den lilla pojken pratade om.
Jag fick där och då se vart volontärerna bodde, på "hotellet", ca 10 minuters gångväg från daghemmet.
Den första veckan, plus någon dag, delade jag rum med en härlig tjej vid namn Angelica, tjejen jag ska bestiga kebnekaise med=) på det "hotellet".
Det var så länge, ungefär 10 dagar, som jag fick med det första gänget volontärer.
En mysig liten skara människor.

Tvillingarna som varit där många veckor och verkade mycket säkra med tillvaron i byn.
det föredetta gifta paret.
Systrarna, mycket driftiga och godhjärtade flickor.
den mysiga mogna kvinnan.
Och karln med starka åsikter men glimten i ögat.
dessa människor välkomnade mig i en främmande värld och lärde mig mycket användbart.
Jag har de dessutom att tacka för en hel hög med härliga skratt!

Min första helg i Tanzania spenderade jag på safari.
Det var bland det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv.
Är inte giraffernas och zebrornas mönster helt otroliga med tanke på att de är moder naturs verk?
Vi åkte från hotellet tidigt, tidigt på lördag morgon.
Började med frukost i Iringa och fortsatte sedan vidare till parken.
I princip så startade vi safarin med att få punka, vårt första av tre på hela safarin.
Då vi kom in till mitten av parken, vid lunchtid, tog vi alla var sin dusch och lade oss att vila lite. Åt lunch bestående av ett ägg, en munk, en banan, en korv och en morot och fortsatte sedan safarin.
Såg bland annat tio lejonhonor som låg och solade i eftermiddagssolen.
På kvällen kom vi tillbaka till mitten av parken och åt middag, drack lite amarula och gick sedan för att sova i våra bandas.
Mitt i natten vaknar vissa av oss (dock inte jag) och ser 8 elefanter knata runt bland våra bandas. Häftigt!
Dagen efter åkte vi en sväng genom parken, såg lejonen vid deras morgonbestyr och åkte sedan vidare till Iringa för lunch.

Då vi kom hem var det middagstid och dags för mys runt elden medan vi berättade om helgens härligheter.

Jag fortsätter att leka med orden i nästa inlägg.


Våra bandas där vi sov


Badai!

Tänker tillbaka..

Precis som jag trodde tänker jag tillbaka på min resa och ser den som totalt overklig.
Att jag för 8 dagar sen kramade flickorna farväl och satte mig på den där bussen från Iringa till Dar.
Allt känns som en film, alla människor som seriefigurer och alla händelser som korta historier.

För att få någon ordning på någonting tänkte jag börja skriva lite om hur det var att komma dit och sedan fortsätta därifrån så långt jag orkar.
De som vill läsa får läsa och de som inte vill läsa kan blunda=)

Natten till den 2 Oktober blev jag näst intill dödssjuk.
Om det handlade om chockade nerver som plötsligt insåg allvaret i att jag skulle åka eller om det var den årliga influensan kommer jag nog aldrig få veta.
Men jag hade inget annat val än att göra det bästa av situationen och ignorera min sjukdom så långt det gick.
Jag tog mig till arlanda och därifrån till amsterdam rätt problemfritt.
När jag kom fram till amsterdam ramlade jag ihop på en bänk utanför en säkerhetskontroll. Jag låg och skakade i fem timmar tills jag på grund av näsblod var tvungen att kliva upp och ta mig till närmsta toalett.
Nå väl, det må varit bland det värsta jag varit medom, men det var antagligen det bästa som kunnat hända just då.
Min sjukdom tog fokusen från min omotiverade nervositet över hela resan och höll mig lugn.
Jag tog mig efter 12 timmar i amsterdam fram till nairobi och därifrån till Dar Es salaam.
Då jag kom fram i Dar Es salaam var jag däremot två centimeter ifrån att åka fast för sveinflu och bli nekad inkomst i landet.
De tittade på mig och skakade på skallen, jag förstår de. Jag såg ut som något en flodhäst tuggat på och sedan hostat upp. Men jag blev insläppt=)

Efter att jag fixat visumet gick jag in på själva flygplatsen och mötte Ernest som jag gav en fet kram fylld av ren och skär lycka och lättnad.
Han körde mig till hotellet där jag möttes upp av Ewout, mannen som startat projektet jag senare skulle komma fram till.
Hela den dagen var jag ett rus av lycka. Jag hade tagit mig till tanzania och jag var inte långt ifrån mina afrikabarn.
Det är svårt att hitta tillbaka till den där nya känslan nu när jag tittar tillbaka på det.
Jag önskar att jag kunde gå tillbaka dit och börja om dessa två månader.

Dagen efter jag kommit fram till Dar Es salaam tog jag bussen kl 6 på morgonen som skulle ta mig till Mafinga.
Jag satte mig ner och tänkte; 9 timmar, lika bra att resignera nu.
Men bussen började rulla och jag glömde både tid och rum. Jag fick dåligt samvete så fort jag blev för trött för att hålla upp ögonen och tvingade mig själv till klarvaket tillstånd.
Det var 9 timmar fyllda av skönhet.
Jag såg människor, djur, kultur och natur i en härlig blandning.
Tiden flög iväg och rätt vad det är stannar bussen mitt på vägen, busschauffören kommer bak och tittar lite surt på mig, på knagglig engelska berättar han att nu är vi i Mafinga och fråga om jag ska av här?
Ja jo det ska jag juh. eeh, tar mig samman och kliver av bussen.
Där ute tår min räddare i nöden, min ängel och världens bästa taxichaufför, Onne.
Ewout har då ringt och förvarnat Onne om min ankomst och eftersom jag inte visste var jag skulle kliva av har Onne varit tvungen att stanna bussen och fråga om de inte har en Mzungo flicka ombord.


fortsättning följer..

Landat..?

Jag trodde att jag var tom.
Jag trodde inte att det fanns mycket mer än ingenting inuti mig.
men jag är uppfylld.
Fylld till bredden av tomhet.

Förvirringen snurrar omkring i mitt huvud, mitt bland de mest självklara punkterna.

Det finns ingen hemlighet som gömmer frågor med svar som lyser.
Det finns ingen genväg till svar på frågor som bygger grunder.
Grunder som behövs för att skapa en sanning, en trygghet, en verklighet.

Ska man kunna bygga något på det?

bygga vad i så fall?


Jag trodde att jag kunde åka iväg och se klarare tack vare en blick från långt håll.
Jag trodde när jag var borta att mitt sinne öppnat sig och att jag aldrig sett klarare.
Jag trodde då jag kom hem att bitarna skulle falla på plats eftersom.
Jag trodde fel.

Jag ser på mig själv inifrån, för att det är det enda håll jag kan titta på mig själv från.
Jag kan inte vara objektiv när det handlar om mig själv.
Jag har många gånger trott att kloka insikter som kommit till mig genom eftertanke varit något att spara och värna om.
Det är inte så det fungerar.
Människan förändras konstant, känslor och tankar stannar aldrig. Det är som en liten å. Hela tiden rör den sakta på sig, framåt, neråt, virvlar lite, dansar i solen.

Varje situation har sin egen lösning, sin egen väg, sitt egna lilla tema.
Jag ser detta och väljer att plocka isär det innan jag bygger ihop det igen med kärlek och känsla.'

Man utvecklas och lär sig använda sina sinnen på mer effektiva sätt.
Men man ser inte svaren på frågor som fomas på andra sidan jorden, oavsett om det är i min kropp och jag ser det från insidan eller om det är i din kropp och jag ser det från utsidan. För mina ögon är fortfarande mina. Det är min syn det handlar om och den fungerar inte annorlunda på andra platser än hemma.

Jag ska ta en dag att skriva om mitt äventyr men har alldeles för mycket i-land i blodet.

Möt dina rädslor och lär dig känna känslan av att balansera på kanten.



Ulale salama

Foto: Angelica Lindvall