lycka utan leende..

Sen vi kom hem har jag varit i en dimma.
Inte nere, inte uppe, enbart suddig.
Jag har stått inomhus, bakom ett smutsigt fönster, tittat ut och suckat över att jag faktiskt måste tvätta det.
Inne i mig själv har det varit lugnt, så lugnt att jag undrat vad felet varit.

Det är inget fel

Det är mitt naturliga tillstånd.
Jag kan inte, hur mycket jag än vill, vara 148 miljarder procent hela tiden.
Jag måste andas, måste få hämta kraft ur mig själv och framför allt måste jag få tänka.

Jag vet att jag låter det här gå ut över de jag älskar.
Och det är egentligen det enda dåliga med detta tillstånd.
Jag vill så himla gärna vara överallt, uppe i det blå och flamsig och tramsig och med ett skratt i halsgropen tjugofyra sju.

Jag vill. men ändå inte.
För det jag vill är att vara lycklig, och lycklig är jag.
Sitter jag med mina böcker och läser och skriver dag ut och dag in är jag lycklig.
Går jag in i mig själv så sitter leendet där.
Jag känner bara inte att det behöver komma ut.

Men jag försummar mina kära.
Jag hör inte av mig, jag pratar inte, jag ger inget och jag suger nog energi ur de flesta med tanke på att en konversation med mig allt som oftast blir ensidig.

Jag stirrar på rutan och tänker att den måste tvättas, men inser att det inte är bråttom.
Jag har inget att stressa till för det finns viktigare saker i världen än ett smutsigt fönster.

Jag hoppas du förstår att det aldrig är dig det är fel på!
Det är inte fel..

Försök att sluta ändra och omplacera..
Prova acceptera och omvärdera..

förlåt

Alla perioder är kapitel och alla kapitel måste påbörjas, lika mycket som de måste avslutas för att komma vidare.
Ibland är det inte perfekt, men gläd dig åt det, då vet du var standarden ligger=)

Känner du dig nere, då vet du att du nyss varit uppe och med all säkerhet kommer få flyga igen.

Smoothie

Missions..

Känns som inget kan förgylla en kväll, eller en dag, som ett riktigt bra mission.
Gårkvällen bestod i en hel hög med galna missions.

Jag vet att de hade funnits och kommit till i vilket fall som helst.
Men jag var verkligen hur otaggad som helst igår innan vi skulle ut, och det räddade mig att vi hade missions.
Det kändes mycket roligare, eller åtminstone mer meningsfullt att fixa sig och korka upp vinarn när det liksom fanns helt sjuka grejer att se fram emot.
Så jag sa det till Piffi, att ska jag följa med ut så ska vi göra en massa bus.
Som att jag hade behövt ställa det som ett ultimatum, det är juh en självklarhet=)
Bara skönt att få det bekräftat.. jättebra sätt att bli pepp på om du inte känner så innan kvällen börjar..

Hur som helst så startade vi själva utgången med att möta upp Konke vid St Eriksplan och plankar sedan in på höstfest på arkitektskolan, vi klättrade över ett stängsel och jag rev upp något som ser ut som ett sår från en björnklo på låret.

Vi hade var sin chokladboll alla tre och missionet var att två av oss skulle välja ut en kille eller tjej som den tredje skulle gå fram till och säga "te hos dig eller te hos mig?" till.
De som känner mig vet att jag är så gott som halvblind utan glasögon och har de inte på mig när jag festar av förklarliga skäl (för att förstärka fyllan så klart).
Redan i garderoben tar Piffi tag i min arm och pekar fnissande på en kille med grå tröja och grå scarf "där har vi han!", min första reaktion blir ett halv förskräckt "men han har juh tjej!" och ser framför mig hur hon bitchslapar mig och ropar på vakten. Men inser sen att faan, jag kan alltid försvinna i vimlet direkt efter och åker jag ut så har jag som sagt inte betalat något ändå.
Så jag går fram, ler lite sött, sträcker fram chokladbollen och frågar med stadig stämma "te hos dig eller te hos mig?"
Han tittar lite förvirrat på mig och säger vänligt men bestämt "inget te för mig tack" och tänker därmed gå ifrån mig. Men jag tvingar på honom chokladbollen åtminstone och säger "för seden vidare!" innan jag går tillbaka till mina medbrottslingar. De håller på att dö och jag frågar försiktigt "var inte han väldigt lik killen i festival och ondskan?" De bryter ihop totalt och jag inser att jag just bjudit hem /bjudit in mig själv till Jesper Salén=)

Kvällen fortsatte med massa bus..
bland annat gick Konke in på tjejernas och hojtade "men var är pissoarerna!?"
Annie råkade gå fram till en av fyra personer Konke kände på en fest med säkert 1000 gäster och ge sin chokaladboll till honom, Adam. Stackars människa fick antagligen men för livet från en kväll med oss.
Plus att Annie gled in på killarnas och försökte få uppmärksamheten från karlarna för att kunna säga att de har juh gått fel hela bunten!

På vägen hem stannade vi för burgare på en typ torggrill.

Viktigt att säga innan det här är kanske att jag, för de som inte redan vet det gift mig med en kille från Belgien vid namn Stijn Demuynck. Och bland det roligaste jag vet är att säga hans namn.
Det låter så himla kul.
Så senaste dagarna har jag gått runt och sagt "Stijn, Stijn, Stijn Demuynck"

Konke frågade mig tillslut Vad det var jag gick runt och svamlade om och jag berättade.
Även han hittade nöjet i att säga min mans namn och började med glädje kalla allt och alla för Stijn.
Det självklara missionet vid grillen blev att Konke ska gå fram och beställa en Stijn Demuynck.
Så Konke går fram och säger att han vill ha en Stijn Demuynck.
killen där inne frågar va? och vad är det? och Konke verkligen håller sig och upprepar sakta att han vill ha en Stijn Demuynck och fnyser lite innan han säger att "vet du inte vad det är?"
Nej det är en vanlig burgare i Belgien. "googla det!" hojtar han till den stackars burgargrillaren innan han går tillbaka till oss.

Jag vet inte hur roligt det här är för en utomstående..
Men när jag stod där så dog jag.
Jag blev en hög av uppgivenhet och vek mig av skratt, vek varenda del av kroppen och dog garanterat några centimeter där på fläcken.

Det var det roligaste någonsin, på alla sätt!

Där och då kunde jag känna hur all lycka i min kropp förlöstes och jag kände mig totalt befriad.
Helt ohämmad och alls inte i behov av att hålla tillbaka ens en nypa av all glädje som flödade i varje åder och ven i min kropp.

Det var en helt fantastisk känsla.

En känsla som man aldrig någonsin skulle kunna sätta en prislapp på..

Jag är glad att du tog mig i kragen och drog mig ut lieverd!

Tack för en alldeles underbar kväll!

God morgon världen..





Love and laugh


Lite lycka i din vardag..

Livet är kantat av frågor och svar
Du vet att de finns men inte riktigt var
Det kommer nya frågor varje dag
Du söker svaren hos andra och i ditt inre jag
Ibland blir du besviken på svarets form
och ibland blir du nöjd då lyckan är enorm

Ofta går det neråt
då måste du se framåt
Ibland vill man försvinna och orkar inte mer
men man måste ta sig upp, fast ingen annan ser

Man ska leva med andra men för sin egen skull
har man inte sig själv så faller man omkull
Man kan gilla andra och älska sitt liv
men måste se sig för innan man tar ett kliv

du måste alltid kunna fortsätta leva och leka
och frågar någon är det ingen mening att neka

Säg för din skull ja men följ inte med strömmen
Glöm aldrig dina mål och satsa på drömmen
Låt inget komma i vägen för dig och ditt liv
fortsätt gå framåt och ta initiativ

Låt dig falla och ta inte smällen för hårt
att sen ställa sig upp kan fort bli svårt
Men gör färden ner så rolig du kan
För när du reser sig upp kan du se vad du vann
En färd ned till djupet, men i alla fall en färd
Du står inte bara stilla i en forcerande värld

Allt du känner må gå upp och ner
men det viktiga är att du faktiskt känner

På alla resor lär man något nytt
och när resan är slut är något förbytt
Men du är densamme och ditt liv är bara ditt
gör en undersökning i det inre och dra ett snitt
Vad gör dig ledsen och vad gör dig glad
hur mycket lycka vill du ha och i vilken grad

Om du är uppe eller nere spelar ingen roll
det enda som betyder är ifall du har kontroll
kontroll över dig själv och hur starkt du känner
ta vara på familjen och alla dina vänner

du behöver bara känna att du lever
oavsett om allt är grått så går det över
det gör så att du uppskattar lyckan mer
så tänk på vad du tar och sen på vad du ger

Sunshine

Socker..

Jag är sockerberoende.

Jag är sjuk.

Hur många tar det på allvar?
Hur många kände första reaktionen "oj, vem skriver något sådant i en blogg? söker hon sympati? Är det allvarligt? hur ska jag behandla henne nu?"

Ingen antar jag.

Jag tar det inte på allvar.
Varför skulle någon annan göra det?

Jag önskar det kunde försvinna.
Jag önskar jag kunde ta kontroll över mig själv och mina påhittade, uppfunna hemska behov.

Men det går inte.
Det är för starkt, för stort!

Det driver mig till saker jag inte borde göra, saker jag egentligen inte vill göra, men ändå gör.
Det driver mig till att bo med den sötaste sak av alla=)

Det driver mig varje morgon till att se mig i spegeln som visar ett sött leende och söta trötta ögon.
Det driver mig till att slicka mig om läpparna när de blir torra, för där finns sötma.

Det bästa med hela beroendet är nog ändå att jag inte ens behöver stoppa något i munnen för att stilla begäret.
Jag behöver bara vara mig själv, med mig själv=)

MITT EGO ÄR STÖRRE ÄN JUPITER!

Love lift us up where we belong

But friendship is the thing that keeps us up there!

Sötnos




Aldrig svårare än vad det är..

Och aldrig värre än att du kan vända och gå tillbaka.
Men har man gått genom halva Paris i sökandet efter ett starbucks som låg alldeles just där natten innan, med all säkerhet, då vänder man inte.
Risken är att man vänder precis innan man är framme, och det gjorde vi juh nästan.
Tack Piffi för att du är kung på att se hur en äkta starbucks männska ser ut=)

Men nu var det inte alls det det här skulle handla om, det hörde bara ihop med titeln.

Efter det första passet av vindruvsplockning kunde jag konstatera att
1. jag kommer aldrig kunna njuta på riktigt av Icas druvor
2. Sitt ner så mycket som möjligt, ryggen tar stryk av hejn
och 3. Detta är den enda sysselsättningen jag i mitt liv stött på som gör mig totalt hjärndöd.

Inte på ett dåligt sätt. Inte som att sitta och spela bubbelshooter i all oändlighet och ändå kunna fokusera, eller ej fokusera på jobbet.
Inte som att stänga av och med vilje inte tänka.

På ett underbart sätt som inte funnits i min värld tidigare.

Jag vet att jag nämnt det förr att min hjärna ibland går på högvarv och jag inte hittar off-knappen.
Jag tror då att jag ska gå under, försvinna, bli galen eller något annat extremt som självklart aldrig händer men som yttrar sig i andra, mindre dramatiska konsekvenser.

När jag stod där ute på fälten tänkte jag inte.
Ibland om man stod på raden bredvid någon man kände för att prata med kunde man skratta, prata och lyssna en dutt.
Men att tänka var inte något jag gjorde.
Så fort en tanke började forma sig kom en buske med för mycket blad och för lite druvor, ett cut av kniven, en spännande spindel eller ett ursinnigt men hjärtligt "piplett piplett!" i vägen.

Och var man inte helt inne i det man gjorde så tittade man upp och såg det vackraste ett par ögon någonsin skådat. (nej, inte konservativs ass!)
utsikten.. den underbara utsikten.. himlen, bergen, kullarna, solen, fälten, husen, allt!

Paradiset

Nu gör man det svårare än vad det är.
Jag vill nog vara den som tar lätt på allt, och gör det kanske oftast.
Men jag önskar att jag hade det flow jag predikar om.
Att slippa vända och vrida och gräva, framför allt gräva.

Dagens fråga: Kan en egenskap rädda upp en hel person?



-Jag vill förvandlas till ett vattenfall!

-Var inte det där lite väl estetiskt?


Peace

The grapest of them all..

Känns som jag borde skriva om resan..
Det vill jag inte..
jag vill stänga in den i en bubbla, skapa ett smycke av en kedja gjord av drömmar och hänga runt halsen.
Eller stoppa i bröstfickan så den alltid är nära mitt hjärta.

Det jag kännt, det jag lärt, det jag gjort är obeskriviligt..
Att inte tänka på tid, rum eller konsekvens.
Att kunna säga vad som helst om personen vid din sida utan att han vet vad du pratar om.

Att allt blir oviktigt när du kämpar för livet.
Och att ett skratt, ett leende, en gest kan ge dig lycka likt inget annat.

Jag vill inte platta till det som hänt, men det har varit otroligt!

Jag har aldrig haft så ont i min kropp som jag haft, men aldrig varit så glad paralellt med den graden av smärta heller.. har aldrig sovit ute så mycket på så kort tid och aldrig kunnat uttrycka mig så bra på ett annat språk än mitt modersmål..

Vi har pallat frukt, plockat druvor, ätit druvor, druckit vin i massor, varit med om ett äktenskap, en skilsmässa och ännu ett äktenskap.
Vi har hängt på starbucks, fått pengar i tron om att vi inte hade några och vi har gått runt i 16 timmar per dygn, 4 dagar i sträck med ca 10 kilo var på ryggarna.
Och vi har blivit nekade att komma upp i eiffeltornet pga hundar och vin i väskorna=)

För att förstå hur underbart det varit måste man varit där..
Så åk dit.. gör det!
Om inte på vindruvsplockning så åtminstone till Paris!

Det väcker tigern i dig! Grape=)

Peace Love and Understanding



Be happy!

Någonsin tänkt på hur mycket pisk du ger dig själv?
Hur du ältar de fel du gjort och om och om igen i ditt huvud försöker komma underfund med hur dum man egentligen får vara?
Eller de gånger du inte alls gjort fel men ändå inte kan släppa tanken på att du kunde gjort annorlunda och då kanske inte förstört allt det du egentligen inte förstört men tror att du förstört.?

Känns det bekant?
Inte? Grattis!
Jag känner ibland att jag skulle vilja skära händerna av mig för att de ändå inte gör någon nytta.
Inte riktigt. Men ibland är man helt enkelt inte nöjd.

Det tråkiga med detta är att omvänt är man oftast inte lika effetiv.
Den dagen du hjälper en äldre dam över gatan (jag vet, klyscha! men jag har faktiskt gjort det en gång.)
När du samma kväll ligger i sängen är det lättare att tänka på att du glömt ringa mamma som du lovat, än att tänka på den fina handlingen du faktiskt utförde åt den äldre damen.

Samma sak när det gäller det gamla goda; var glad för det du har, inte ledsen för det du inte har.
Det är lätt att glömma i vardagslivet, men desto viktigare att komma ihåg när det börjar bli mörkt ute.

Jag är glad för att dagen idag blev en smärre överrasking.

Jag fick låna en sovsäck av Jocke, fast det blev av Johan. en sovsäck som jag haft på mig sen april att skaffa fram, men som jag lånar mig till i sista sekund=)

Jag träffade en gammal bekant helt random på centralen=)

När jag satt utanför Johan och väntade kom först en kille som jag trodde var Johan som jag hälsade på, jag blev antagligen killens hvudbry för dagen=)
Plus att en gubbe på tredje våningen stoppade ut huvudet genom fönstret och ropade för att fråga om jag låst ut mig=) haha=) nej, jag väntar på en kompis.

Jag har testat en ny Ben & Jerry´s smak och vad säger man om inte thank heaven for chunky monkey=)

Om mindre än tolv timmar sitter jag och Piffi på planet till France!



Got my dreams, got my life, got my love
Got my friends got the sunshine above
Why am I making this hard on myself
When there’s so many beautiful reasons I have to be happy

Peace


Rörande vackert..

Har du någonsin sett något som näst intill rört dig till tårar, bara åsynen av detta får ditt hjärta att sakta åka upp i halsen. Det knyter sig i magen, samtidigt som ett stort leende inte kan låta bli att födas på dina läppar.

Det hände mig igår.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det utan att totalt platta till det.

Jag skulle gå till farsta och möta Piffi för inköp av lite för tidigt lördagsgodis igår kväll vid 7.
Det var fortfarande ljust ute, men det mysigt kompakta i kvällsväder hade lagt sig över himlen.
Jag gick på den lilla skogsvägen och hör att någon kommer i rask takt bakom mig.
När personen är jämsides med mig vänder jag huvudet snett åt höger och ser det goaste lilla ansiktet i en kalufs av mycket vitt hår.
När jag såg ögonen förstod jag innebörden av färgen isblå.
Ansiktet var härjat men inte mer än det ska vara på en man i 70 plus.
Mycket riktigt, en man. För det var under inga omständigheter en gubbe jag såg,
närmare en pojke än en pensionär faktiskt.

Han traskade snabbt förbi mig och fortsatte i mycket rask takt, småsprang till och med från och till.
Han hade uppenbarligen mycket bråttom till något, eller någon.

Nu tänker ni eventuellt, ahaa, en gammal man som var ute och motinerade..
FEL!
för mannen (som han faktiskt på något konstigt sätt lyckats ge intrycket av att vara, trots sina 70 plus) har ljusblå kavajbyxor, lite för korta, och en underbar cremévit skjorta med små blå mönster på.

Han skyndade sig fram och när jag kom ut från skogen och ut till motorvägen såg jag bara att han svängde höger istället för det vänster jag skulle åt. Och jag ville så gärna veta var han skulle, men ville inte förstöra bilden jag nu byggt upp.

Min slutsats blev att han var påväg till ett romantiskt möte med the one who got away. De hade tidigare suttit på en äng i solnedgången och pratat i timmar (fast timmar av prat även återstod) och mannen var tvungen hem och hämta något som de tillsammans kunde beskåda med saknad i hjärtat. en medaljong eller ett kort som knöt deras historia samman. Han lämnade kavajjackan runt hennes axlar för att hon inte skulle frysa. och när jag såg honom var han uppenbarligen på väg tillbaka till henne.

Egentligen vet jag inte varför jag först reagerade, och ännu mindre varför reaktionen blev så stark.
Men det var en härlig känsla.
En känsla av att lyfta på locket till något hemligt, något jag inte hade rätten att se, men som oundviklit strukit förbi i mitt liv.

Trots allt jag säger, tycker och tänker, eller kanske just för det, är jag nog en obotlig romantiker=)

Det gör inget..
Det bjuder jag på

It takes no time to fall in love
But it takes you years to know what love is

LOve

1 år..

Den första september firade jag ett år i Stockholm.
Jag stod på bryggan med månljuset speglat i sjön när det slog mig.
Ett år har jag bott här nu, den här gången.

Det får mig att tänka, undra.
Livet förändras konstant.
Där jag stod för ett år sedan är inte jämförbart med var jag står idag.

Tycker det är helt otroligt hur livet utvecklas.



Grattis Alfhild!

Att lägga pengarna rätt och njuta av det lilla..

Har haft det på tungan nu i några dagar.
Vi har pratat om det rätt mycket på sistone och nu tänkte jag att det kanske är värt att skriva lite om det.

Jag är absolut inte rik någonstans.
Som ett dagligt exempel kan sägas att jag går 2 timmar till jobbet för att så länge som möjligt skjuta upp påfyllningen av SL-kortet.
Jag är inte rädd för att gå, det är bara skönt. Men nu har jag inget val, eller val har jag, men jag väljer det billigaste alternativet=)

Jag lånar, byter och tar gärna emot överblivna klädesplagg, skor eller annat som ägaren inte av någon anledning vill ha kvar.
För kläder och skor är inget jag prioriterar.
Min flyttpackning består alltid av samma saker. Kläder, skor, badrumsartiklar, böcker och anteckningsblock.
Så jag äger inte mycket.

Jag drar mig för att köpa mat, och att storhandla på Kvantum finns inte på kartan.
Så mycket pengar lägger jag inte på mat helt enkelt.

När det däremot kommer till saker jag prioriterar, eller unnar mig eller helt enkelt bryr mig om ser jag aldrig pengar som ett hinder.

Lördag morgon åt vi frukostbuffé på hilton för 190 spänn. Det kändes inte ens när jag lämnade fram kortet.
Jag stod istället halvdreglandes, i löparposition och sneglade över axeln på Annie som stod snett framför mig och tänkte att det skulle vara värt dubbelt så mycket.

Vi köper nötter näst intill varje dag, varannan dag är att ta till i underkant.
Och ska jag köpa vin så går jag självklart inte till de dyraste vinerna bara för att, men tänker inte heller närmare på priset när jag väljer ut en flaska.

Vi lever på ungefär ingenting och när vi väl "unnar" oss något slår vi på stort.
Och där emellan njuter vi av det lilla.
Eller så glider vi in på saker som egentligen borde vara dyrare än vad de är=)

Men det viktiga tror jag är att man hittar de där sakerna man kan unna sig, när det gäller allt!
och även tänker på att allt faktiskt inte behöver ta tid, kraft eller pengar.

Igår fyndade vi en hel hög med böcker, klistermärken och skivor för en obetydlig summa pengar.
Åt middag ut i det fria, med solen i ansiktet och barnaskratt i förgrunden, plus en massa kärlek och vatten=)

När vi på kvällen tagit ett rätt uppiggande dopp nere vid sjön konstaterade vi att det är sånt som gör att man känner sig levande.
Sånt som väcker en ärlig och äkta lycka.
De små sakerna som förgyller sinnet.

Tack och adjö mina kära..



Ni vet vad man säger;
Du kan inte fly från ditt föflutna..
Nej, men jag försökte juh i alla fall! ahahha=)