Morgonstund..

I morse vaknade jag med Rickard Olsson..
Han var jättegullig när han stod och rakade sig efter duschen!



Ha en helt overkligt bra dag!

Jag är stressad..

Japp, du läste rätt.
Kanske inte det första folk tänker på när de tänker på mig.
Här nere uppfattas jag i 9 fall av 10 som den lugna norrlänningen.
Där uppe är jag väl antagligen den flamsiga, vimsiga men dock den som håller lugnet i alla situationer.
Jag vet inte, det är bara vad jag antar att andra antar.

Jag har alltid haft ett sorts inre kaos, men ändå inte haft en stress.
När jag var barn glömde jag allt som oftast omvärlden, satte mig i ett hörn och nynnade medan min mor och min bror sprang runt och försökte samla ihop mig med tillhörande packning om vi skulle någonstans.

Stress hos mig har alltid kommit inifrån.
Känslan att vilja, hinna, prestera, men den har aldrig riktigt brutit ut fysiskt.

Nu har den det.

Den har liksom smugit sig på utan att jag hunnit reflektera.
Så pass stressad är jag alltså.
Trodde jag aldrig om mig själv.

Nu.. Skyndar jag.
Det är det jag gör.
Jag lunkar inte, jag strosar inte. Det anser jag inte att jag har tid med.
Jag går inte runt utan mål, om jag inte promenerar i snabb takt av en orsak.

Det slog mig typ.. i förrgår.

Galet hur en fast grund kan förändras utan att man själv märker det.

Och jag ska förespråka att stanna upp och andas.. pffffss.
HYCKLARE!

Nå, det är inte hela världen.
Jag måste lugna ner mig.
Jag har inte bråttom någonstans!
Det är inget som kommer försvinna om jag inte springer.

Världen finns kvar, jorden snurrar, livet går vidare.
Tiden stannar inte för att jag stannar.
Tiden går.. Tiden går alltid. Den går snabbt.
Men om man inte njuter av tiden är den ingenting värd.

Om du försöker hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt och inte uppskattar saker för vad de är värda kan de lika gärna låta bli att existera.

Ta vara på tiden och livet.
Låt inte stressen ligga som ett orosmoln över dig.
Skynda inte.
Inte om det inte är absolut nödvändigt.



Jag ska bli en stolt snigel på en grön kvist.

Långsamt leder också någonstans

Jag vill skrika högt till hela världen
att jag kan andas av mig själv
och jag kan flyga runt vintergatan
och ta ner månen om ni vill
men jag vill ha lugnet inom mig

-Lisa Nilsson







Är inte Astrid Lindgren bäst..?

"Ni frågar vilken färg jag föredrar. Äsch, det beror väl på var den sitter! Jag föredrar en vit ros framför en blå näsa. Därmed inget ont sagt om blått!"

Självporträttet, Veckojournalen nr 15 1971

"Journalister är så envisa. Lämna ett tomrum i tidningen bara och skriv: - Här skulle det ha stått nåt om Astrid Lindgren, men hon ville inte."

Aftonbladet den 4 maj 1976

"Döden och kärleken är det stora människan upplever, det intresserar alla åldrar. Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver likaväl som en vuxen uppröras av konst."

Dagens Nyheter den 8 september 1959



Nu ska vi leva loppan!

Ömhet som berör.. beror?..

Jag såg, på vägen hem från jobbet ikväll, något otroligt vackert.
Jag tittade ner på stigen och såg där en snigel.
Jag böjde mig ner för att ta upp den och lägga den på sidan av vägen, då ser jag att den ligger på en annan snigel.
En död, lite kladdig snigel.
Det låter juh inte så fint som det var.
Det kändes bara så otroligt.. omtänksamt.. ömtåligt?
Som att den levande snigeln ville skydda kvarlevorna av sin vän.
Jag vet inte.
Vet inte hur sniglar fungerar.
Det var bara så fint.

Jag har märkt att ömhet berör mig starkt.
Det här är lite pinsamt att erkänna, men i Tisdags satt jag och lilltjejen och kollade på top model.
En av modellerna berättade att hon var från slummen.
Hon hade varit med ett tag under förra säsongen, och fick veta innan det drog igång att alla deltagare var tvungna att ha 2 bikinis med sig.
Hon hade inga pengar och bodde tillsammans med, ja, ungefär halva släkten i ett litet hus.
När hon kommer hem en dag har hennes mormor tagit pengar från hyran för att köpa dessa 2 bikins till sitt barnbarn.
Det kanske inte direkt handlar om bra prioriteringsförmåga, men, stort MEN, det handlar om ömhet.
Mormorn vill sitt barnbarns bästa, hon tror så starkt på denna flicka att hon tar familjens sista pengar och köper det hon behöver för att lyckas. Hon gör det.. av kärlek?

Vilka exempel!?
ha=)
börjar ta snurr på riktigt nu.
Hjärnbalken växer samman med ryggraden och blir ett virrvarr av.. galenskap?

Ömhet som beror.

 

puss

Lär mig något..


Min mamma har sagt till mig att man går vidare från människor man inte lär något av.
När hon har sagt det har jag självklart tagit till mig av det, hållt med i viss mån, men ändå kännt att något inte stämmer.
Jag har tänkt att det är klart vi omger oss med människor som vi har ett utbyte av.
Inte för att människan enbart är girig i sig själv, utan för att vi med personer och handlingar hela tiden växer.
Vilket jag tidigare tagit upp är min fasta övertygelse av vad människan till stor del vill.
Växa i sig själv. Medvetet eller omedvetet.

Där det dock tagit stopp i mig har varit tanken om varför man i så fall håller kvar vid en människa?
Alltså på riktigt fastnar.
Vissa gånger är det den totala motsatsen, andra gånger den man vill kalla själsfrände, och vid många tillfällen någon helt random person.

Någonstans tror jag nog.. inte på ödet, men lika väl som att man bara får prövningar man klarar av här i livet får man nog yttre påverkan av sådant man behöver för stunden.

Som en mycket klok människa uttryckte det "Jag behövde nånting hjärndött och fick honom."
Punkt slut. varken mer eller mindre.

sidospår?
inte riktigt.

Om jag behöver, låt oss ta något simpelt, lära mig simma.
Då söker jag upp en simlärare och lär mig simma. Det behöver inte vara någon övernaturlig kraft som för mig samman med dessa människor jag behöver.
När jag lärt mig simma kanske jag har, eller inte har, en relation till denna simläraren.
Vi kan fortsätta umgås, eller så gör vi inte det.

Vi kanske har någon annan form av behövligt utbyte av varandra.
Vi kanske träffas och börjar åka skidor tillsammans, sportar egentligen i största allmänhet, för det är den sidan av oss själva vi behöver fördjupa oss i.

När denna period av sunt leverne är slut (om den tar slut) har vi en person framför oss. kort och gott en människa.
Bortsett från intressen, familj, bakgrund, relationer, allt.
Den här personen kan antingen stanna kvar i vårt liv och tillföra något mer, eller försvinna ur vårt liv, antingen med lite psykiskt våld, eller helt naturligt.
Men nu är det bara själva personen det handlar om. Inte vad vi fysiskt kan lära av varandra, eller vad vi kan prata om. Utan hur mycket det ger oss att umgås med varandra, på alla, eller inget sätt.

Människor som vi har kvar något att lära av stannar kvar.
Inte för att de måste, borde eller för att vi håller de kvar och suger ut det bästa och sista ur dem. Utan för att det bara är så.
En människa som stimulerar de sinnen som hos oss behöver stimuleras släpper vi inte, så länge personen får samma mängd utbyte av stimulans.

Man lessnar ibland på människor, inte för att de förändras, kanske inte för att du förändras heller, utan rakt av för att ni inte har något utbyte av varandra längre.

Det som krävs för att det här ens ska ta snurr är att de inblandade parterna är sig själva.

Det är lätt hänt att man lär känna en människa som visar sig vara på ett helt annat sätt än du trott från början och där faller hela teorin.
Alternativt att du träffar någon som du själv bygger upp en bild av och när du märker att personen ifråga inte är som du trott, på grund av dig, inte på grund av honom eller henne blir besvikelsen ett faktum.

Jag förstår egentligen inte meningen med att jag ska plocka isär allting och rada upp det som egenkomponerad, egentligen rakt igenom påhittad fakta.
men varför inte?

Något får jag nog ut av det.

Andas in, andas ut, andas in, andas ut....... osv..
fortsätt bara..

Stolta föräldrar!..

I Lördags var jag och tittade på prideparaden.
Det var underbart!
Så mycket glädje och frihet samlat på samma plats.

Människor som lyser av att bara vara sig själva, och vissa som klätt ut sig i sprakande, lackade, färgglada kläder.
Jag njöt i fulla drag där jag stod på sidan av och betraktade.

Jag kan inte ens föreställa mig alla känslor som blandades i de som faktiskt deltog.
De som kanske kom ut för första gången?
De som laddat i veckor, månader för just den här grejen.
Men framför allt reagerade jag på stoltheten.
Den underbara, öppna, ärliga stoltheten.

De stolta ägarna till gayhusdjur, de stolta karlakarlarna som visar att även bögar kan ha flanellskjorta och ölmage.
De stolta syskona, och de stolta partierna som öppet visar sin acceptans gentemot HBTQ.
De stolta prästerna och troende.

Det som dock berörde mig mest, det som fick andningen ur balans och gav mig tårar i ögonen var..
..De stolta föräldrarna till HBTQ-personer.

Det borde vara en självklarhet.
De borde inte bara ha en helg om året, precis som kvinnor, barn, mammor, pappor (du fattar poängen), inte bara borde ha en dag om året.
Vi borde alla ha alla dagar, året runt.
Det är dock bra att det uppmärksammas eftersom det så uppenbart inte är en självklarhet.

Året är 2010 och världen är modernare än någonsin.
Ändå dör folk, piskas och stenas för att de har en viss tro, läggning eller livsstil.

"Den 28 augusti kommer ytterligare två personer dömda för homosexualitet att avrättas i Iran och staden Arak."

DÖMDA FÖR HOMOSEXUALITET!!?

Ibland önskar jag att det fanns någon att skylla på.

In hate we trust
Utställning av Elisabeth Ohlson Wallin
Om du inte haft möjlighet att se den, gå in på hemsidan, se bilderna och läs förklaringar som öppnar ögonen.

http://www.ohlson.se/utstallningar_inhatewetrust.htm