Spara och slösa..

Jag tror ändå inte att han vill ha mig

varför tror du att han bad om att få träffa dig igen då?

vet inte.. kanske för att jag är rolig att titta på då jag äter.

-------------------------------------------

Du är konstig! fast på ett bra sätt.

Jag är allt på ett bra sätt. Det ska du veta, att vaknar jag en morgon och är hemsk, äcklig och ond så är jag det på ett bra sätt.

------------------------------------------

Ni borde träffa varandra, utbyta åsikter om er själva och reda ut vem som har mest skev självbild.

Vi har redan träffats, vi bor i samma kropp.



well you are fresh, you're face is fabulous
don't forget you're one of a kind
when nobody is checking the deeds you've done
and nobody is hearing your cries
you make all of the fashion statements
just by dressing up your mind

Tack för dagen, tack för livet och tack för vägen du visade när jag hittade en genväg

be true to your heart

Virvlande snö bakom tåget..

Det finns så många vackra bilder,
som aldrig ses,
som aldrig givits en erkänd kategori.
Så många ögonblick som misstas för tillfälligheter,
när det i själva verket är konst.
Iaktagelser som aldrig dokumenteras,
aldrig visas på nytt.

Vi kallar lycka att leva nu,
men sparar oss för morgondagen.
Se dig omkring och bejaka vardagens under.

Vi hade en utsikt en gång..

 

Lycka är att leka rätt lek med rätt person utan att behöva skriva upp reglerna i handen

Längtan



Att sikta högt och landa en bit under..

Jantelagen lyder;

1 Du skall inte tro att du är något.
2 Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3 Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4 Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5 Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6 Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7 Du skall inte tro att du duger till något.
8 Du skall inte skratta åt oss.
9 Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10 Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Är detta dagens tio budord?
det borde det inte vara.


Hur ofta hör du någon ärligt och uppriktigt berömma sig själv?
utan att det låter skevt och lite självgott?
Hur ofta accepterar du att någon höjer sig själv i inget annat syfte än att personen i fråga känner för det?
Hur reagerar du då någon visar att de älskar sig själv?


Jag har inget bra svar på dessa frågor, jag ser inga outgrundliga mönster och det är därför jag frågar.
Hur ser samhället egentligen på egenkärlek?
Ställ dig dessa frågor inombords och fundera på hur, vad och varför?


Jag uppmanar ingen till att helt omotiverat gå runt och vara dryg eller självgod.
Men man skapar så många hinder för sig själv när man underskattar sina förmågor.


Så kommer vi till delen med kärlek. För att älska andra måste du älska dig själv, osv osv. Du har hört det förr.
Den dagen man trivs i sig själv och förstår sitt egenvärde låter man sig inte såras, man accepterar inte människor
med dålig energi i sin närhet och man ser att vad som än händer har man alltid sig själv att luta tillbaka på.


Man tillåter sig själv att må bra.


Jag säger inte att ur självkänsla kommer automatiskt den stora lyckan och det outsinliga flowet.
Jag menar bara att det blir lättare att leva när man lever för sig själv, och inte behöver skämmas för det!


Tro på dig själv då ingen annan gör det.
Våga riskera lite ryggrad med hjälp av skinn på näsan.
Visa dig svag och se andra släppa efter på sina rädslor.
Säg tack nästa gång någon berömmer dig.
Låt ingen trampa på dig.
Ta inte nederlag på för stort allvar.
Lär av dina misstag.
Se lösningar istället för hinder.
Intressera dig för andra människor.
Älska dig själv.


Detta är mina nya budord och jag står för dem med hela min längd.


Ingen människa är en ö
men alla människor är unika.



Dagens "vad hände här!?": När slutade intelligens, självinsikt och ödmjukhet vara stora beståndsdelar i
benämningen kvinnlig förebild, och när började liten sexig smygalkis med nyaste outfiten från gucci vara ett ideal?



Astrid Lindgren 1907-2002


Jag älskar dig!

Mosters..

Jag gråter och skrattar om vart annat då jag läser i Malins blogg om förlossningen.
Har tyvärr inte hunnit prata med guldkornen än, men kan tänka mig det är mycket nu.
Så jag får avvakta och vänta på min tur=)

Det är juh helt otroligt!
va!?
har du hört om något så underbart som en ödsel?
ett litet liv som växer fram ur den starkaste av kärlekar.
Hur något formas i en människa som innan den ens sett världen har fått mer tankar än vissa får under en hel livstid därefter.

Är det inte fantastiskt hur allt faller på plats genom att en ny person kommer till?
Att en liten människa, en så himla liten varelse kan skapa så starka känslor.

Inte som att livet skapas för världen utan som att världen skapats enbart för detta lilla liv


Jag blir alldeles mållös.

Kvinnor som föder barn är starka!
och varenda människa i barnets och mammans närhet ska ha all cred bara för att de finns där.
Barnet i sig ska vårdas och älskas och kommer växa upp till en krets av människor som ler i lycka.

Det är det här som är jobbigast med att vara här nere.
Jag vill inte missa sånt här.
Jag vill kunna ta del av det.
Vill kunna hjälpa till och ser inte att nåot annat borde vara viktigare.

Men för att sprida lycka måste man kunna känna lycka och jag hoppas min kära syster förstår att hur långt borta jag än är eller vad jag än gör tänker jag på henne och hennes son!



.:Det ska inte finnas något starkare än kärleken till ett barn:.

Love



Att vilja eller stå där och vela..

Velar du varje gång du står inför ett större val? eller ett mindre?
Det gör jag väldigt ofta.
Eller gjorde. Jag vet inte riktigt vilket.

Om du är ärlig mot dig själv? och sedan mot människor runt omkring dig.
Om du åsidosätter allt vad dum stolthet är och lyssnar lika mycket till ditt hjärta som din instinkt, behöver du vela då?

Det kanske du behöver, för det behöver jag.
Vi lever i ett samhälle som aldrig haft fler valmöjligheter, och där står vi i mitten av allting, som små individer och ska plocka ut det bästa ur chokladasken.
Choklad är något jag kan, förstår mig på, livet är inte likadant.

Men prova vara ärlig, prova säga ja, och testa stänga av.
Tänk inte efter, gör bara, fundera inte, agera.

Att leva ett liv utan reflektion kan aldrig vara nyttigt, eftertanke är viktigt. Men prova handla och vänta med tänkandet.

Skriv en lista men följ den inte.

Ge det en chans att smälta på tungan.




Tänk att du varit så liten, liten som en nyfödd och ändå tagit dig till den punkten du är idag. Tack vare dig själv och med hjälp av människor du älskar!
Det är helt troligt och fantastiskt.
Tänk att varje val du gör leder dig vidare i livet och att det kanske inte alltid leder till något gott men alltid formar dig och tar dig till något nytt.

Puss och på återseende

Att möta eller att inte möta..

Möten mellan människor.
Ibland tror jag att mänskligheten ser ungefär likadan ut vart jag än tittar.
Att varje människa är en egen individ är jag medveten om, men att den ena människan är lik den andra kan jag ibland få för mig, så är det inte.
Ibland tror jag även att människor är maskiner, att känslor går att styra.

Man har det första mötet, som säger mer om relationen än man faktiskt tror.
Jag tänker vissa gånger då jag träffar en ny person att om vi inte klickar vid första stund kommer vi kunna bygga upp något.
Oftast är det de relationerna som rinner ut i sanden.

Det finns de gamla vännerna som man nästan aldrig träffar, men när man väl gör det är det som att man aldrig varit ifrån varandra.
Ämnen att prata om är ingen bristvara, snarare att man pratar och pratar men ändå aldrig riktigt får nog mycket sagt ändå.
De gånger man sedan träffar någon man inte sett på länge och helt enkelt inte pratar måste man värdera lika högt. Det är en sällsynt egenskap i en relation, att finna ro i tystnaden tillsammans.

Det finns de möten som är så intensiva att man blir helt uttröttad och ger upp.
De som suger musten ur en och inte lämnar kvar mer än en ljuv eftersmak.
Vi stannar vid det här och sparar det bästa, minnena.

Möten som aldrig blir av, eller inte blivit av än, som ligger framför oss är också något stort.

Att en människa ag aldrig träffat kan väcka så oerhörda känslor inom mig. Att en klump i halsen kan växa för att en liten varelse sitter på andra sidan landet och gurglar i sin mors famn.
Att något så nytt och oförstört kan finnas.
Att ett liv kan vara ett liv precis så rent som det ska vara.

Hur något så vackert skulle kunna bli förstört, det finns inte.



Männskor kommer och andra mänskor går
männskor jag inte känner och de jag inte förstår
Har ingen aning om var de kommer ifrån
Det enda jag får är av ödet ett lån
Ett lån av en männska och den männskans tid
Jag står och ser på, liksom bakom och brevid
Jag vet aldrig när någon ska lämna och gå
kommer aldrig veta, inte eller förstå
Det enda jag vet är i efterhand vad som hänt
hur mycket av vår tid som vi offrat och använt
Alla ger något till mig som person
oavsett om det blir eller ej en relation


Du måste se Once

jag vill inte åka hem..

Den starkaste känslan och tanken jag hade mina sista dagar i Tanzania var "jag vill inte hem", eller "jag vill inte härifrån" om du så vill.
Det var bland det värsta jag varit med om att åka därifrån.

Jag satte mig på bussen från Iringa och fick mycket snart ett smess av tjejerna "vi saknar dig redan, en del av oss saknas, och det är du"
Det var då det brast.
Jag hade hållt tillbaka tårarna till den stunden.
De som känner mig vet att jag inte är typen som gråter för ingenting, jag gråter över huvudtaget väldigt väldigt sällan, men det var outhärdligt.
Smärtan i bröstet ville spränga mig i tusen bitar.
Jag började gråta då och jag slutade aldrig.
9 timmar i bussen bestående av tårar, musik i öronen och brevläsning.
Jag bröt ihop till och från under hela resan tillbaka till Sverige.

Som tur var träffade jag först och främst en taxichaufför på flyplatsen som tog hand om mig i de 10 timmar jag satt och väntade, och som även gav mig en svensk väninna.
när det var ungefär 6 timmar kvar till mitt lfyg skulle gå uppenbarar sig karln med en mzungo flicka i min ålder som visar sig varit volontär i mbeya, en bra bit från byn jag varit i.
Så vi sällskapar därifrån till bagagebandet på arlanda, skönt att slippa vara själv=)

Hur som helst.
Under min tid här hemma har jag lyckats förtränga denna saknad, denna fruktansvärda känsla.
Sakta men säkert har jag gått tillbaka till min vardag, traskat iväg till mitt arbete, åkt pulka och skrattat med mina kära.
Det har varit bra.

Igår åkte jag och hämtade Lisa på centralen.
Min volontärvän från projektet anlände från hennes tid i Tanzania.
I sig är det en väldigt bra grej! hon är trots allt en av de härligaste männskor jag träffat.
Vi har haft ett helskönt dygn, plus några timmar, och jag önskar det kunde varat längre.
Men medan vi pratat och skrattat och hon uppdaterat mig om livet där nere har jag hittat tillbaka till saknaden, den äkta, riktiga, genuina saknaden efter allt där borta.
jag vill tillbaka.
Inte om några månader, ett år, en tid framöver, utan NU!

Det finns så mycket att göra, så många idéer att utveckla.
Det känns så förtvivlat bottenlöst att inte kunna ta sig dit omgående.


Lisa jag och Carro


Justin och Felisian äter chips och guacamole


Alfa och Pomoko=)

Jag vill ha ett chocolate-baby!

Grattis Malin till din lilla baby! jag är stolt över dig starka kvinna..
Välkommen till världen lilla Viggo!

Smärtan och glädjen i den oskyldiges ögon..

Har du någonsin tittat in i ett par ögon som bara velat dig väl? som bara vill hela världen väl egentligen?
Har du sett smärta i dessa ögon?

Det är det mest rörande jag varit med om.

Har du nånsin sträckt ut en hjälpande hand mot någon som egentligen aldrig bett om det?
inte för att hon inte behöver den, utan för att hon helt enkelt inte kan.
Vill hon visa sig tapper? eller har hon gett upp?

Nej, hon visar det, men hon säger ingenting.

Smärtan..
När man ser in i denna blick, fylld av smärta och tårar som vägrar komma fram i mer än några ögonblick.
Man inser lyckan i att man inte behöver känna det där, men ändå fått förmågan att känna med någon som känner det där.

För att inte tala om glädjen..
Glädjen som spelar i dessa ögon, nej, i detta ansikte.
Rakt igenom äkta.
Ett barns lycka, och mycket mer där till.

Att ta sig an en ny utmaning är som att lära sig ett nytt språk.
Man lär sig grunderna, går över till att anpassa grunderna så att det känns bekvämt för en själv, anpassar sig själv till det nya och lär sig jobba vidare med det man har kunskap om.

Sköt om dig!

.:Du kan inte begära att någon annan ska göra det om inte du tar initiativet:.

Peace