Små vackerheter i vardagen..

Jag vet att jag tjatar om det, men det är så himla upplyftande=)

Igår var en underbar dag rakt igenom, och det är mycket tack vare den första halvan då det bara flödade vardagslycka.

Jag skulle in till Farsta på förmiddagen, gjorde mig i ordning och skulle kolla på nätet ifall mina böcker kommit in till biblioteket än samt checka busstider. Böckerna har kommit, yeey! och bussen kommer om 4 minuter. Ingen direkt stress, klär på mig i min egen takt (dvs inte så snabbt) och traskar ut i kylan. Då jag kommer ner på vägen ser jag bussen komma och bröjar springa lite halvhjärtat, inser dock rätt fort att jag aldrig kommer hinna, tittar ner i marken och förbannar tyst min mor som tuggade tuggummi då jag föddes.
Då jag tittar upp ser jag dock att bussen blinkar in mot kanten, tänker "yes! någon ska kliva av här, jag kanske hinner" men ingen kliver av, bussen bara står där. Jag joggar sista biten och kommer in i bussen till en varmt leende busschaufför som väntat på mig=)
Härligt! inte sant?

Senare när jag satt på tåget på väg till frugan hade jag en väska full med tvätt, en massa vantar och mössor spridda i knät, sjutusen frukter i famnen och med ena handen vräkte jag i mig nötter. Ca 3 sekunder innan jag ska kliva av tunnelbanan ringer min mobil i jackfickan. Försöker samla ihop min själ, mitt liv och hela tunnelbanan i ett svep, svarar i telefonen och stapplar ut ur vagnen.
Ett rätt härligt samtal, Linnea från vhassistans ringer om nya jobbet och villkoren och hela baletten, men jag upptäcker att jag glömt min ena vante på tåget och lyssnar inte riktigt på vad hon säger.
Det är nämligen en av vantarna jag fick av min lilla mormor i julklapp, som hon knopat ihop själv med själ och hjärta och nu har jag tappat den! glömt den på en äcklig tunnelbana bara för att jag var stressad och ååh!? attans!
Men det är fortfarande ett viktigt samtal jag har i örat så jag hummar och jahaar och känner mig inte alls glad för att jag fått jobbet (som jag by the way är jätteglad över att jag fick=)) tills jag kollar lite djupare i väskan och ser att jag stoppat ner vanten i tvättpåsen=)
wohoooo!
jag blev så glad att jag antagligen gått med på ungefär vad som helst i den stunden!

Som sagt, ta vara på det lilla i livet, alla små vackra korn av lycka som sprids för vinden och landar likt älvstoff på nästippen din.



Har drömt skumma drömmar senaste nätterna..
Kan du ringa mig?

Kärlek och lycka

Nattens äventyr..

På vägen hem från frugan, såg jag ett papper spetsat på en gren.
Kylan bet i mina kinder, och mitt högra nyckelben.
Det var nåt som inte stämde, något var fel.
Insikten slog mig sakta, att snart får jag spel.
Jag stirrade på pappret, kände hotet nå mitt sinne.
Skrek nåt argt på swahili, valde varsamt ur mitt minne.
Ilskan vällde fram ur känslor, jag inte visste kunde finnas.
Detta papper, denna ondska, det måste övervinnas.
Här kommer jag i natten, på väg från fru och färg.
Möts av en vind, som blåser genom märg.
Träffar sen ett papper, som bara vill mig illa.
Droppen skulle va, om jag snubbla och sen trilla.
Sakta vaknar vettet, ur hatets djupa dimma.
Kan inte stå här mitt i natten, jag måste börja springa.
Sliter tag i den kalla grenen, och drar så hårt jag kan.
Skrattar rått åt pappret, och ropar högt "jag vann!"
Innan jag flyr fältet, kramar jag en snöboll.
Kastar den och springer hem, med hedern i behåll.

Att fördriva tiden på väg hem kl 2 en Fredag kväll=)



Slisk och kärlek

Det sitter kvar..

För ett år sedan ungefär, kanske mer, stod jag en dag på tunnelabanan och läste tidningen.
Jag läste om en flicka som blivit gruppvåldtagen, och mitt hjärta brast.
Ja, tänker du, hur tror du då att hon kände?
Det medlidande jag känner är självklart ingenting jämfört med vad personen i fråga varit med om.

Just den gången kommer jag ihåg, av vilken anledning vet jag inte. Men jag stod där med tidningen i handen och en tår klämde sig fram mellan ögonlocken.
Jag försöker hålla mig borta från dagstidningar av den anledningen att jag inte klarar av sådant. Det är fegt, oerhört fegt! men det gör juh så ont.

Jag har försökt träna upp och reglera mina känslor inför negativa händelser ute i världen, men misslyckas. Jag vill inte sluta känna sympati och empati, jag vill bara inte påverkas så starkt av det.
Jag vet att min mamma hade samma problem när hon var yngre. Sitter det då i blodet kanske?

Något jag trodde att min afrika-resa skulle hjälpa mig med var att komma över detta hinder.
Att lära mig läsa dagstidningar och se på nyheterna.
Kanske har det blivit bättre, men någon märkbar skillnad ser jag inte.

Man är så himla liten i allt som händer i världen.

Det som gjorde vistelsen i Tanzania till en underbar resa var att jag visste varför jag var där. Jag kunde inte hjälpa alla medan jag var där, men möjligheten fanns alltid.
Jag stod aldrig på sidan av som en åskådare, jag var där, jag såg med egna ögon vad som hände med vilka och varför. Den känslan går inte att beskriva.
Det går inte på något sätt få någon att förstå vad jag upplevt. Och jag kan i min tur inte förstå mig på någon annans upplevelse, utan att ha upplevt den.
Så hur mycket jag än skriver och hur mycket jag än berättar kommer aldrig det riktiga, det äkta komma fram på rätt sätt.
Jag kan bara rekommendera varenda människa i hela världen att göra en liknande resa, minst en gång i livet. För det ger så mycket, så otroligt mycket! inte bara till lokalbefolkningen i en liten by långt ute i ingenstans utan även till dig själv.
Vi i västvärlden har minst lika mycket, om inte mer, att lära av afrikanerna som de har av oss.

Nå, jag stod aldrig på sidan av som en åskådare, men jag såg, facinerades av och beundrade en värld med så mycket olycka att jag borde kallas sadist.

Att klaga på livet är som att otacksamt knyckliga ihop en teckning du fått av någon som betyder allt för dig.


Här delade vi ut en tandborste, en blyertspenna och en tröja eller ett par shorts var till barnen i Boumlyainga. Den lycka de visade över detta lilla tilltag ser man knappt någonsin hos barn i Sverige.


Afrikas barn är ögonstenar

Så här blev crazy Dao när det började regna=)

 

Du är värdefull! Inte för det du gör, utan för den du är.
Dina prestationer är en produkt av ett lyckat engagemang.

Love

Droger, lagar, körkort och poliser..

Jag har tidigare berättat lite kort om Onne, världens bästa taxichaufför ni vet. En helt underbar människa, alltid redo med nya berättelser om allt mellan himmel och jord.
Varje gång vi satte oss i taxin frågade vi om han inte hade några härliga historier i beredskap, det hade han oftast.

En dag pratade vi om droger. Jag frågade lite allmänt om det var vanligt i Tanzania, han berättade att det förekom men att de som använde droger ofta insåg att det ur ekonomisk synvinkel inte funkade och därför gick över till alkohol istället.
Knarkare finns det så klart, mest i de större städerna och då ensamma och boende på gatan.
Vissa barn på gatan kan änvända droger för att överleva, det är dock svårt att se vilka barn eller människor i allmänhet som bor på gatan eftersom det oftast är en väldigt tunn linje mellan just gata och icke-gata.
Fattigdomen är så pass stor som den är.

En kompis till Onne som hade en granne (ja, de har en vän till en vän till en vän historier i afrika också) hade berättat en liten sann saga för honom.
tre karlar som var rätt kända för sina drogproblem satt en dag och diskuterade hur less de var på Tanzania. Det fanns juh herregud en hel värld där ute fylld med upplevelser som bara väntade på att utforskas.
De tre karlarna var rätt påtända och kom efter en stund fram till den strålande ideén att de skulle gå till Sydafrika. En av karlarna går ut på bron och pekar mot några ljuspunkter i fjärran "ser ni lamporna där borta mina vänner? det är Sydafrika, om vi börjar gå nu hinner vi kanske fram innan kvällen."
Så karlarna börjar gå och närmar sig "Sydafrika" sakta men säkert. När kvällen börjar rulla in och benen börjar kännas tyngre bestämmer sig de tre för att lägga sig ner och vila i skogen och fortsätta morgonen därpå.
Så karlarna lägger sig ned och somnar i mossan. De vaknar morgonen därpå av att solen sticker i ögonen och kläderna klibbar mot kroppen. "Var tusan är vi?" säger en av de och sätter sig förvirrat upp.
De tittar upp och bort mot platsen där de sett lyset kvällen innan. "Vad gör vi vid fabriken i Mafinga?" frågar en av de. "Vi skulle gå till Sydafrika!" säger den andra. "Vi gick fel." konstaterar den tredje.
Ruset hade försvunnit under natten och kvar satt tre nyktra narkomaner och kände sig dumma.

En annan historia handlar även den om tre kanrkare som får en lysande idé.
En dag säger en av de att han är less på att hålla på och gömma att han röker på, "varför går vi inte bara till polisen och ber om ett tillstånd?" ja varför hade de inte tänkt på det tidigare?
Så karlarna traskar iväg till polisen för att be om ett tillstånd.
En av de tre går in och talar om sitt ärende, polisen skrattar mannen rakt i ansiktet och låser sedan in både honom och hans två kompisar omgående.

Så det är olagligt med droger, odlingar såg jag inga medan jag var där och polisen gör väl sitt jobb så gott det går.

Trafikpolisen är jag dock väldigt skeptisk till, trafikreglerna över huvudtaget.
När vi den 1 December, på aids-dagen (en senare historia) var på väg till en tillställning och kom körandes med en buss gjord för kanske 30 pers fylld med 50 pers, stannar polisen oss och jag tänker att det här kan juh aldrig gå bra. Polisen frågar om vart vi är på väg och vinkar sedan gladeligen vidare oss. what!? vad hände där liksom?

Felisian, 18 år och den äldste av Salomes småbröder, fick sitt körkort här för ett tag sedan. Ja, han FICK sitt körkort av polisen, av den enkla anledningen att han inte hade något.

Så körkortet kan man få direkt i handen om man har tur, men taxikortet måste man gå igenom tester för att ta. Som jag förstått det finns det tre olika körkort. Det första som ger en rätten att köra personbil och som man inte nödvändigtvis behöver testa sig för att få. Det andra som ger en rätten att även köra buss och andra fordon som går på mark. Det måste du ta genom uppkörning och teoriprov. Sedan det tredje som ger dig rätten att köra taxi och buss som professionell förare. För att få det tredje måste du naturligtvis ha de två första och är lite svårare att fixa.

Det värsta jag hört angående domstolen är nog att om du som homosexuell blir påkommen med din läggning får 25 års fängelse. Utan om eller men.
En kvinna som blir slagen av sin make skulle däremot antagligen bara få en suck till svar om hon skulle höja sin röst inför rättsväsendet.



Onne, världens bästa Onne


En dag bestämde vi oss för att bada, så vi stuvade in alla barnen i bilen och hoppade själva upp på taket.
Mycket lagligt.

Låt oss leva, leka, andas. Låt oss längta och älska, älska varandra.

I have a dream
about a dream
about a night
about a sleep

I have a dream
about a bed
about a life
for you and me

Pumba

Regnperiod

Under tiden jag var i Tanzania drog regnperioden igång.
Då jag kom dit var allt väldigt torrt, gult och brunt. Då jag åkte var det mesta grönt.
Regnperioden gör att det de flesta dagar är fint väder fram till 2,3 på dagarna och sedan börjar regnet ösa ner.

En dag den tredje veckan i byn kom Justin och hämtade mig på rummet för att det var dags för middag.
Jag frågade honom om det alltid regnade så här mycket när det var regnperiod, och det sa han att oftast gjorde det det. Då undrade jag om det var bra eller dåligt?
Ja, sa han, för oss som har tak över huvudet som håller och filtar att sova under är det juh bra, för vi har bara skörden att tänka på och den behöver regn.
För de däremot som har ett litet hus som knappt ens skulle kallas hus av en västerlänning, med ett tak som är trasigt och en eld som inte går att tända är det inte riktigt lika bra.

Det är de gångerna det knyts i magen och man önskar man hade förmågan att hjälpa varenda människa i hela världen, men det har man inte.

Regnperioden betyder skördetider och alla sätts i arbete.
Skolbarnen har lov från skolan under den här perioden, jag har inte frågat, men jag antar att det är för att de ska kunna hjälpa till ute på fälten och i hemmet när kvinnorna är ute på fälten.
För tro inte att det är karlarna som stället sig och hackar dag ut och dag in för att tjäna ihop levernet.
Det de sår är oftast bönor, majs, tomater och potatis.
Kvinnorna är som sagt de som är ute på fälten och jobbar och många gånger även barnen, då de kommit in i rätt ålder. Det är även vanligt att, innan skolan stänger för lov, lärarna ställer in vissa lektioner och låter barnen gå iväg till lärarens fält och skörda.
De använder sig av tjurar som hjälp också, vilket resulterar i att det titt som tätt går runt horder av tjurar i byn med ett barn bakom som skriker och springer efter för att få de dit de ska.

Jag hjälpte till några gånger ute på fälten. En gång provade jag hacka i några timmar, en gång, jag är inte säker å om jag skulle orkat mer. Jag tänker inte bortförklara mig, jag är inte särskilt stark och de är inte svaga någonstans. Dock ligger byn Matanana på 2000 meter höjd uppe i bergen och det gör sitt för andningen.

(Första gången jag skulle ut och springa hade Mattias, en av de första volontärerna, varnat mig för att det var rätt jobbigt. Jag tänkte att, äh, det är väl ingen fara! tji fick jag när jag efter 500 meter var tvungen att dra ner på tempot i förebyggande syfte.)

De andra gångerna på fälten planterade jag potatis eller bönor, det var lättare. Jag har dock fortfarande svårt att förstå hur de, i den värmen, på den höjden klarar av att jobba så länge, så mycket, med så otroligt tunga grejer.
Supermänniskor som sagt!
De är otroliga dessa afrikanska kvinnor.
Det är de som skördar, hämtar vatten, lagar mat, tvättar m.m. och det finns inte ens i deras värld att karlarna ska hjälpa till!
Ungdomarna skämtade och skrattade en kväll om att Justin eller Felisian skulle laga mat och hämta vatten och haha oj vad roligt och helt otroligt det skulle vara! jag tycker det är svårt att förstå.

Det är klart att de växt upp med det, med det tankesättet och de värderingarna.
Men sen skulle ju kvinnorna aldrig få för sig att klaga heller.

Victoria, hon som på gården är anställd som, husmor kan man nog kalla det, har tre döttrar. En av de, Sawari, jobbar även hon på gården. Hon behöver självklart pengarna hon får men är inte i desperat behov av de, anledningen till att hon jobbar där är nämligen att hon om dagarna måste komma bort från sin make som är, ja, rent ut sagt ett svin.
Familjen har erbjudit henne hjälp, sagt att hon faktiskt får bo hos de om hon vill komma bort från honom.
Då ler hon lite sorgset och säger med största självklarhet att "han är ju min man!" Det spelar ingen roll vad han gör eller inte gör, han är ju hennes man. Hallå!?

Ikväll på svt2 22.50 är det faktiskt ett program om afrikas kvinnor.
Kan vara intressant att kika på.

Säg gärna till för all del om det är något jag borde eller inte borde skriva om.

Kvinnorna på fältet vid barnhemmet i Boumlayinga


De bär allt på huvudet! vilket är jättesmidigt. Efter ett tag där började till och med jag bära saker på skallen=)
Salome berättade även om mer än en gång då hon glömt att hon haft en hink med vatten på huvudet, gått in i exempelvis en dörrkarm och spillt ut allt vatten.


Sawari, längst fram, mf diskar.

"Du gör mig illa"

"Nej Linnea, Du gör illa mig!"

"aah, jag kommer aldrig säga rätt!"

teaterprojektet dök upp i min skalle idag av någon anledning=)

So long babers!
Peace




Vardagsproblem i u-landet..

Vardagsproblem finns tyvärr var man än är.
De är inbyggda i min västerländska hjärna.

En av de grejer som tyngde mig mest, och som faktiskt gick ut över mitt välmående, var råttorna.
De var aldrig något hot i sig, men jag tycker inte de är direkt mysiga varelser.
På kvällarna hann jag knappt somna innan de började roda runt i mitt rum.
En natt vaknade jag av att något lät på mitt "nattduksbord", jag tittade upp och såg något snabbt och lurvigt röra sig bland böcker och flaskor och skrek till i ren chock. Min puls åkte upp i 700 och jag kunde inte sova mer den natten.

En annan grej som störde min nattsömn var att mina ben höll på att klia sönder mig.
Ett tag trodde jag att Bobby, vår kära hund, gett mig loppor eller löss.
Så var dock inte fallet, jag var bara uttorkad och fick helt enkelt börja smörja in mina lurviga varje kväll.

Där ett tag hade vi tusentals myror samlade på träkarmen in till toaletten, men de dog av vitt pulver och annars var krypen och spindlarna oftast inget problem.
Jag tackade gud ungefär varje dag för att han givit mig dålig syn, det man inte ser mår man inte dåligt av=)
Tjejerna uppe på hotellet har däremot haft både kackerlacksjakt och spindelbegravning=)

Smutsen.. Smutsen där borta var helt klart i en klass för sig. En klass som ta mig tusan sträckte sig över alla andra klasser och förpestade varenda millimeter.
Jag var helt ärligt inte ren en endaste gång på två månader.
Jag tänker inte tala om hur ofta jag duschade, men jag kan säga som så att efter ett tag ger man upp. När man inser att både kroppen och kläderna ändå aldrig blir rena hur mycket man än skrubbar börjar man prioritera annat än renhet.

På tal om smutsiga kläder har tvätt fått en helt ny mening för mig.
Konceptet med förtvätt, huvudtvätt och sköljning har fått en annan innebörd.
Första gången jag skulle tvätta, efter ungefär en vecka i byn fick jag hjälp av Tumaini (en av ungdomarna i familjen) att sätta igång. Jag stod där för mig själv och tänkte att det här är juh inte så svårt, jag är nog rätt duktig ändå. Då kommer Akisa, 5 år gammal och Salomes dotter. Med händerna i sidan och huvudet på sned skakar hon på skallen och börjar visa mig hur jag ska göra.
Man har kännt sig korkad för mindre. Det bjuder jag på=)

Jag är törstig, var en annan grej som kunde bli till ett projekt. Går in i sovrummet och ska hämta vatten ur drickesdunken, upptäcker att den är tom och inser att jag måste gå och hämta nytt. Inget stort projekt dock att pallra sig och hämta vatten, bara en väldigt stor kontrast jämfört med att gå till kranen och spola upp ett glas.
Vandra iväg till pumpen uppe vid skolan, pumpa upp vattnet och sedan bära tillbaka det. Jag provade självklart att bära hinken på huvudet några gånger och kan konstatera att hulkens nackmuskler inte har en chans mot en afrikansk kvinnasnackmuskler!

Det var lite allmänt om det vardagsliv jag levde under tiden i Tanzania.
Jag önskar jag kunde förmedla lyckan bättre bakom orden.



Mitt lilla fina rum


Akisa

Tumaini pumpar vatten


How many times have you heard someone say,
"If I had money, I would do things my way."
But little they know, that it's so hard to find
one rich man in ten, with a satisfied mind.

Peace

Jag är min konstnär..

Jag målar upp bilder, jag bygger små konstverk, jag tror.
Jag blir besviken när dessa bilder inte stämmer överens med originalet.
Jag blir besviken när människor inte är som jag trodde att de var.
Jag blir ledsen när jag inte reagerar som jag förväntat mig att jag ska reagera.

Jag hatar egoister.

Varför är det så att en människa som väcker starka känslor åt ena hållet väcker lika starka känslor åt andra hållet?
Finns det kanske människor som betyder mer än andra?
inte mer än andra i människovärde mätt, men för mig personligen.
Jag vet inte. Vill jag veta?

Varför blir jag så upprörd då?

Ser jag i dig det onda i mig?
Blir jag rädd för mig själv när jag tittar på dig?

Kan någon öppna mig och gräva ut dammet, smutsen? det skaver.

Varför gör du så här?
så där..

Förlåt men jag kan inte ta det ansvaret.
Jag känner inte dig längre.
Du äter upp mig, bit för bit..
Jag förstörs i dina ögon, ser du bitarna falla?
Faller de på plats?
Det gör de inte, va..?

Jag önskar dig allt gott. men inte på min bekostnad.

Jag trodde att du var underbar.
Kanske är du det, under, under allt.



Behövde få ur mig det där, mitt onda i hjärtat.
Sagan om Afrika fortsätter snart=)

Ta hand om er kära vänner!
ta hand om varandra och sluta trampas på tårna.

Kärlek till folket!

100 år kvar till 2110..

Hittade en blogg långt härifrån som gav mig idén till att redovisa mitt 2009 med hjälp av alfabetet.

Detta har kantat mitt 2009..

A - Annie
Denna underbara lilla friska fläkt kom in i mitt liv i januari, så hon har tekniskt sett funnits med ända sen dess. Det tog dock en liten tid innan vi insåg att vi var gjorda för varandra, närmare bestämt tre månader. Påsken firade vi tillsammans och har sedan dess suttit ihop som klister i solsken=)

B - Bad
En grej av miljontals som förenat mig och Annie är vår passion för badandet. Jag har alltid älskat att bada men har glidit ifrån det mer och mer genom livet. Intresset vandrar lätt iväg då man inte tar sig tiden till det. 2009 har dock bestått av mer bad än på många många år.

C - Canada
Den sista mars var en mycket ångestfylld dag, en allt för kär vän tog sitt pick och pack och lämnade mig i Sverige. Vi har haft the time of our lives på var sitt håll så ingen skada skedd på det sättet, men många stunder har jag önskat att han vore närmare.

D - Druvplock
I September bar det av till Frankrike i syfte att plocka vindruvor, det var bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag har aldrig tänkt så lite som under de där timmarna ute på fälten och kommer aldrig glömma lyckan i den totala friheten från tankar. Människorna var underbara, landet var underbart och veckan på Paris gator efteråt var minst lika underbar!

E - Erik
Ja det går juh faktiskt inte komma ifrån, Erik har funnits med vart jag än gått. Varje igelkott, ekorre och var annan människa har varit Erik. Erik Segerstedt, ingen människa har nog skänkt mig så mycket lycka under så lång tid trots sin frånvaro.

F - Frukt och nötter
Förutom resor har mina pengar mest bara gått till frukt och nötter detta år. Inte mig emot, det är ju trots allt det godaste som finns förutom rödvin=)

G - Glada missions
Aldrig kommer jag väl glömma kvällen då vi bröt oss in på universitetsfesten med en hög härliga missions. Jag fick prova på att ragga hem en kändis, blev dissad, skrattade träningsverk i magen på mig tack vare Konkes beställning av en Stijn Demuynck, drev (minst) en stackars student till vansinne tilslammans med Piffi och lämnade festen när vi var helt säkra på att alla fått en alldeles lagom dos av våra påhitt.

H - Hans
Hans finns överallt, i allt och står över alla. Hans är allt det bra, alla goda tankar och allt det fina i livet. Varje ny människa som presenteras är en Hans och din Hans är din one and only. Hans har visserligen funnits med mig länge men inte kommit till sin rätt förns detta år.

I - Intressanta vändningar
Jag har stått vid många vägskäl, jag har valt en väg att gå, jag har börjat knata, bara för att vända mig om och springa i motsatt riktning. Utfallet har varit strålande varje gång och även om vissa vändningar chockat mig har de gett mig mycket glädje när jag väl hämtat mig från chocken.

J - Juli
Min födelsedags månad och den tid jag spenderade i Älvsbyn. Intog platsen på mitt gamla jobb och föll fortare än jag trodde in i känslan, jag gillar det! Norrbotten på sommaren är oförklarligt roligt. Folkfester, festivaler, bad, skog, uteserveringar och solglajjer=)

K - Kryssning
Kryssningen med centum var bland de härligaste 24 timmarna i mitt liv. Finlandsfärjan är ta mig tusan det bästa stället att göra precis vad du vill, när du vill, med vad du vill på. Vad ska de göra? slänga av dig? Visst kryllar båten av psychofreaks, men är det inte skönt att för en gångs skull känna sig som den mest normala i sällskapet?

L - Listan
Jag och Annie började när vi träffades skriva på en lista, en lista som inte styrt vårt liv, men däremot väglett oss in på de mest underbara vägarna. En lista med saker vi tänker göra innan vi dör. Saker som att dricka rosé på Lidingö, simma till en ö och hitta Greta Garbos grav har kantat våra liv varenda dag detta fantastiska år.

M - Moster
Jag har inte gjort så stor grej av det eftersom det känns så himla overkligt, men jag ska juh faktiskt bli moster! bambambam! Strålkastarljuset på en världens starkaste kvinnor tack! Malin min kära syster bär i sin mage ett litet knyte som ska älskas och formas till en riktig gentleman.

N - Nova
Förvirring är en stor del av min gråa vardag. Detta år då det hänt så mycket har kantats av mer förvirring än vanligt och jag hade aldrig klarat det utan min fru. De dagarna jag tittat lite för långt utanför kanten, när jag vacklat vid stupet, då har jag kännt ett fast handtag i min krage, och när jag vänt mig om har jag tittat upp och sett världens vackraste kvinna. Tack frugis!

O - Olycka
Det har hänt en del väldigt tråkiga grejer trots all glädje och lycka. Inte bara i mitt liv utan även runt om i världen. Man stöter på väldigt mycket ont i världen och det enda som vissa gånger går att trösta sig med är att om man skulle känna med allt och alla skulle man bara bidra till allt det onda och tråkiga. Bjud på ett leende och låt världen le tillbaka!

P - Pojkbandshysteri
Ja, hur ska jag annars förklara det? Vissa dagar har jag verkligen kännt mig som en liten patetisk flicka vars dyrkan styrt stor del av vardagen till ingen nytta. Jag älskar fortfarande musiken men har tack och lov kommit över den första oväntat starka beundran.

Q - Joker
Q är för alfabetet vad jokern är för en kortlek, är det inte så? lite vad som helst som passar in.
Då vill jag här lämna utrymme för dig som läser att reflektera över alla du lärt känna under 2009 och skänka de en god tanke med en stor kram.

R - Roadtrip
Efter inga om och men bestämde jag mig i somras tillsammans med en vän som precis som jag inte kan köra bil att vi skulle dra ut på roadtrip. Syftet med resan var att vi skulle se våra barndomshem i Jämtland respektive Ångermanland. Vi krockade nästan, körde fel och var nära att somna framför ratten samtidigt som vi fann en otrolig lycka i vår igenfunna vänskap.

S - Sång
Musiken är alltid en stor del av mig och sången har i år hjälpt mig många gånger. Har jag haft en dålig dag, en jobbig stund eller bara varit allmänt nere har en liten trudilutt alltid hjälpt.

T - Tanzania
Min afrikaresa avslutade mitt 2009 på det mest perfekta sättet. Jag kan inte förklara med ord hur mycket lycka jag fann i landet långt borta men tackar de vänner jag funnit för tiden vi fick och guldet det gav.

U - Upp och ner
2009 har utan tvekan varit ett av mina mest känslosamma år. Tankar och känslor har åkt upp och ner i en härlig, virvlande berg och dalbana. Många gånger har jag trott att det kunnt äta upp mig, men jag har blivit tagen med storm, vinglat till och sedan ställt mig upprätt med ryggen rak och huvudet högt.

V - Väntan
Det har inte varit en väntan som hindrat mig i något, jag har verkligen sett till att inte haka upp mig. Men det har hela tiden funnits där. En längtan, en väntan på en fortsättning. Om inte annat har det lärt mig att aldrig ta något för givet, speciellt att inte ta mig själv för given. Nu börjar en ny väntan, men en väntan vi kan påverka.

W - What!?
I år har jag utan tvekan stött på flest konstiga människor i mitt liv. Ett ex antal Robban som förvridit skallen på både mig och folk i min närhet, en gammal man med släng av hybris, en äldre kvinna med för många drömmar och människor som man trott sig känna och sedan visat sig vara någon helt annan. Tack alla galningar för att ni förgyllt min tillvaro, och om inte förgyllt så i alla fall lärt mig något!

X - X
Detta år måste väl Robin få hederspriset eftersom han inte funnits i mitt liv på några år och nu kommit tillbaka. I övrigt vill jag tacka Rickard så djupt och hjärtligt för att du aldrig sviker och alltid stått ut med mig=)

Y - Yoga
Jag har verkligen tagit avstånd från yoga tidigare. Har sett det som en totalt värdelös form av träning. När man tränar ska pulsen upp i tusen, svetten ska rinna och tempot ska vara högt. Det har varit min träningsfilosofi, nu vet jag bättre. Tack Lisa för våra yoga-pass i solen!

Z - Zoo
Japp, under roadtripen i somras var jag faktiskt på zoo för första gången på många många år. Det är nog omöjligt att ha tråkigt i en djurpark=)

Å - Ångerfull?
Nej, för man ångrar inte det man gjort, bara det man inte gjort, och det jag inte gjort det har jag inte velat göra=)
Är det inte så Piffi?

Ä - Äktenskap
Jag har juh min älskade fru, henne glömmer jag aldrig. Men detta år har jag juh faktiskt skaffat mig en make också. Min kära Stijn från Belgien som jag hittade i Frankrike bland druvorna på fälten.

Ö - Överraskningar
En av mina största lärdomar detta år måste varit att livet aldrig blir som du tänkt dig, det blir bättre=)

Tack alla som funnits i mitt liv, och även ni som inte gjort det, för detta år, för att ni finns och för den ni är!
Jag skulle inte vara den jag blivit om inte mina medmänniskor påverkat mig.

Gör nu 2010 minst lika bra som 2009 och glöm inte att vara lycklig!



Många kramar och mycket kärlek!

Pomoko..

Hela han är en rätt spännande historia.
Pomoko, mitt fadderbarn, det är tydligen ett konstigt namn även för afrikanerna.

Efter min ensamma vecka som volontär kom ett gäng helt otroliga tjejer. De är dock en senare saga.
De kom fredagkväll och lördag morgon hade vi bestämt en utflykt till en bergsby vid namn Njauensie.
Denna by fick jag höra talas om redan innan jag kommit fram till projektet.
95 % av byns invånare är alkoholiserade, inklusive barnen.
Föräldrarna har helt enkelt inga pengar och ger då barnen sprit i brist på annan näring, och för att få tyst på de.

Helgen innan då vi varit i kyrkan berättade en av prästerna om en mormor i den byn med två barn som skulle kunna behöva en hjälpande hand.

Jag köpte en hink och fyllde den med socker, salt, tändstickor, papper, ljus och andra basgrejer.
Vi tog även med en madrass och filtar hemifrån, samt lite kläder att dela ut efter vägen.

Det var en halvtimmes bilfärd och sedan ungefär 2 timmars vandring fram till byn.
När vi kom fram träffade vi en man som visade sig vara pappa till Witness, en flicka som bor hemma hos Ewout och Salome. Han hade ett hemskt ormbett men skulle gladeligen hjälpa oss att hitta mormodern som vi sökte.
Medan vi väntade på att mannen sökte i byn efter mormodern satte vi oss och sjöng med några barn i en mycket liten kyrka.
Efter en stund kom den mest rörande lilla varelsen ingående genom dörren. Han var skinn och ben, hade kläder som knappt höll ihop runt kroppen och ett par enorma ögon som kan se rakt in i själen på dig.
Jag har aldrig blivit så rörd i hela mitt liv.

Justin frågar den lilla pojken var han bor och han visar oss dit, väl där förstår vi att han är ett av barnen till mormodern som jag har med mig grejer till. Hon är dock inte hemma så vi lämnar sakerna i huset och meddelar Pomoko att han inte längre behöver bo under dessa hemska omständigheter.
Han får flytta hem till moyo kwa moyo=)
På måndagen efter helgen ska han få komma med sin pappa, åtminstone så vi får åka med honom till sjukhuset och testa om han är HIV-positiv.

Han kom inte den måndagen. inte morgonen efter heller. Så jag och snickaren Peter tog var sin cykel och började trampa iväg mot Njauensie.
Min cykel hade inga bromsar och tack vare det blev själva cykelturen ett äventyr i sig=)
Vid ett tillfälle rullade jag iväg som en galning utan möjlighet till att kunna stanna och Peter kom efter och skrek med fasa i rösten "pole pole pole!"

När vi nästan var framme i byn träffade vi två barn som berättade att Pomoko och hans pappa var på väg till matanana, bara att vända och börja cykla tillbaka då.
Efter en stunds cyklande i den kvävande värmen höll jag på att ramla ihop och stannade därför att vila. Peter cyklade upp bredvid mig och sa på fullt allvar att han faktiskt kunde ta min cykel på pakethållaren, mig på sadeln och cykla hem på det sättet.
Jag skakade bara på skallen, tänkte i mitt stilla sinne att det skulle han faktiskt klara av men avböjde vänligt.
Då vi kom hem satt vår käre Pomoko mitt på gräsmattan och stirrade apatiskt rakt framför sig.
Han fick mat, bad och nya kläder.

Dagen efter var en lyckans dag! vi fick veta att denna lilla killen var frisk=)
med mask i mage och fötter och en stor portion undernäring men helt fri från aids.

Därefter är jag nog inte ensam om att tycka att han växt otroligt mycket som människa.
Han leker, skrattar, pratar och klagar ibland på att han känner sig för ren nu för tiden=)
Gud vad jag saknar honom, honom och alla andra underbara människor där borta!


Justin och barnen i den lilla kyrkan


Pomoko i sitt förra hem



Hemma hos Pomokos Bibi (mormor)

Att återuppleva resan på det här sättet har både fördelar och nackdelar.
I andras öron låter allt platt, det är svårt att få det lika levande som det var.
Men det känns som en nyttig grej att gå igenom och bearbeta hela historien.

Jag smälter denna isklump, den rinner in i min mun och smakar ljuvligt.

En veckas ensamhet..

I en vecka efter att den första omgången volontärer åkt var jag ensam med afrikanerna.
Jag var lite nervös över att det skulle påverka mig negativt, men det gav mig oerhört mycket.
Vissa studner kände jag mig som världens ensammaste människa och grävde djupare än någonsin i mitt sinne.
Men för det mesta kände jag mig uppskattad och avslappnad.

Den helgen var min mest kyrktäta helg.
Som de flesta vet är jag inte speciellt kristen,
inte förstår jag mycket av en predikan heller, speciellt inte på swahili.
Afrikanerna har dock så mycket känsla i det de säger och kören sjunger så fint att det inte alltid känns långtråkigt.
Den där helgen kändes ingenting långtråkigt, bara nytt och spännande.

Det hände väldigt mycket med mig den där veckan, saker som jag garanterat kommer inse vidden av långt senare i livet.
Men viktigast av allt var att jag och min afrikanske vän byggde på en träkoja.
Ett projekt i förmån för barnen. Tog vid där pojkarna slutade innan de åkte.

På Måndagen åkte vi iväg för att hämta virke, rakt ut i skogen för att såga ner 4 träd.
Justin, 16 år och en av bröderna i familjen, klättrade vid ett tillfälle upp i ett träd och skrattade lite när han frågade om han ser ut om en apa. "eeh, ja jo, eller vad menar du?" svarade jag osäkert. "Ja, som jag klättrar i träd." så klart..
Han sågade ned de där 4 träden själv.
Jag sa att jag kunde hjälpa till, "karibu sana!" sa han och gav mig sågen med ett leende.
Jag kan ha dragit 10 drag och tittade sedan uppgivet på min framtida man, som överseende tog tillbaka sågen.
Så dum som jag känt mig under denna resa har jag inte känt mig i hela mitt liv,
afrikanerna är rena supermänniskor!

När vi kom tillbaka till gården bad vi om hjälp av vår käre snickare Peter.
Det var då jag fick mitt första styng av saknad sen jag åkte hemifrån.
När jag tittade på Peter, hur han världsvant mätte upp och ritade ut var vi skulle såga och spika såg jag bara pappa framför mig. Det knöt sig i magen och jag önskade för en sekund att han vore där.

Efter det blev Peter en mycket kär vän och lite av en extrapappa där borta=)
Han är världens underbaraste människa!
Jag har nog aldrig träffat en person som sprider så mycket glädje.
Så fort han kommer i närheten känner du lyckan komma krypande i varenda nerv i hela kroppen.
Alltid ett leende på läpparna och ett skratt i rösten.
För att inte tala om hur många gånger den mannen säger tack på en dag.

"good morning Peter!"
"asante sana! Habari za asubuhi Linnea?"

människan säger alltså tack till att du hälsar på honom.
fantastiskt!

Fick även veta att han är lika gammal som min pappa, att han har en dotter lika gammal som mig och en son lika gammal som min bror. Dessutom jobbar hans fru som lärare, vilket min mamma är utbildad till. Roligt=)

Det var även denna man som följde med mig på cykeltur upp i bergen och hämtade vår lilla underbara Pomoko.
Det är dock en senare historia.


utanför Salomes (frun i familjen) kyrka


Snickaren Peter


kojan i solnedgång

Tack för detta år mina vänner!
Jag älskar er hela högen..

PUSS