CCY - PG 631982-6

Små vackerheter i vardagen..

Jag vet att jag tjatar om det, men det är så himla upplyftande=)

Igår var en underbar dag rakt igenom, och det är mycket tack vare den första halvan då det bara flödade vardagslycka.

Jag skulle in till Farsta på förmiddagen, gjorde mig i ordning och skulle kolla på nätet ifall mina böcker kommit in till biblioteket än samt checka busstider. Böckerna har kommit, yeey! och bussen kommer om 4 minuter. Ingen direkt stress, klär på mig i min egen takt (dvs inte så snabbt) och traskar ut i kylan. Då jag kommer ner på vägen ser jag bussen komma och bröjar springa lite halvhjärtat, inser dock rätt fort att jag aldrig kommer hinna, tittar ner i marken och förbannar tyst min mor som tuggade tuggummi då jag föddes.
Då jag tittar upp ser jag dock att bussen blinkar in mot kanten, tänker "yes! någon ska kliva av här, jag kanske hinner" men ingen kliver av, bussen bara står där. Jag joggar sista biten och kommer in i bussen till en varmt leende busschaufför som väntat på mig=)
Härligt! inte sant?

Senare när jag satt på tåget på väg till frugan hade jag en väska full med tvätt, en massa vantar och mössor spridda i knät, sjutusen frukter i famnen och med ena handen vräkte jag i mig nötter. Ca 3 sekunder innan jag ska kliva av tunnelbanan ringer min mobil i jackfickan. Försöker samla ihop min själ, mitt liv och hela tunnelbanan i ett svep, svarar i telefonen och stapplar ut ur vagnen.
Ett rätt härligt samtal, Linnea från vhassistans ringer om nya jobbet och villkoren och hela baletten, men jag upptäcker att jag glömt min ena vante på tåget och lyssnar inte riktigt på vad hon säger.
Det är nämligen en av vantarna jag fick av min lilla mormor i julklapp, som hon knopat ihop själv med själ och hjärta och nu har jag tappat den! glömt den på en äcklig tunnelbana bara för att jag var stressad och ååh!? attans!
Men det är fortfarande ett viktigt samtal jag har i örat så jag hummar och jahaar och känner mig inte alls glad för att jag fått jobbet (som jag by the way är jätteglad över att jag fick=)) tills jag kollar lite djupare i väskan och ser att jag stoppat ner vanten i tvättpåsen=)
wohoooo!
jag blev så glad att jag antagligen gått med på ungefär vad som helst i den stunden!

Som sagt, ta vara på det lilla i livet, alla små vackra korn av lycka som sprids för vinden och landar likt älvstoff på nästippen din.



Har drömt skumma drömmar senaste nätterna..
Kan du ringa mig?

Kärlek och lycka

Nattens äventyr..

På vägen hem från frugan, såg jag ett papper spetsat på en gren.
Kylan bet i mina kinder, och mitt högra nyckelben.
Det var nåt som inte stämde, något var fel.
Insikten slog mig sakta, att snart får jag spel.
Jag stirrade på pappret, kände hotet nå mitt sinne.
Skrek nåt argt på swahili, valde varsamt ur mitt minne.
Ilskan vällde fram ur känslor, jag inte visste kunde finnas.
Detta papper, denna ondska, det måste övervinnas.
Här kommer jag i natten, på väg från fru och färg.
Möts av en vind, som blåser genom märg.
Träffar sen ett papper, som bara vill mig illa.
Droppen skulle va, om jag snubbla och sen trilla.
Sakta vaknar vettet, ur hatets djupa dimma.
Kan inte stå här mitt i natten, jag måste börja springa.
Sliter tag i den kalla grenen, och drar så hårt jag kan.
Skrattar rått åt pappret, och ropar högt "jag vann!"
Innan jag flyr fältet, kramar jag en snöboll.
Kastar den och springer hem, med hedern i behåll.

Att fördriva tiden på väg hem kl 2 en Fredag kväll=)



Slisk och kärlek

Det sitter kvar..

För ett år sedan ungefär, kanske mer, stod jag en dag på tunnelabanan och läste tidningen.
Jag läste om en flicka som blivit gruppvåldtagen, och mitt hjärta brast.
Ja, tänker du, hur tror du då att hon kände?
Det medlidande jag känner är självklart ingenting jämfört med vad personen i fråga varit med om.

Just den gången kommer jag ihåg, av vilken anledning vet jag inte. Men jag stod där med tidningen i handen och en tår klämde sig fram mellan ögonlocken.
Jag försöker hålla mig borta från dagstidningar av den anledningen att jag inte klarar av sådant. Det är fegt, oerhört fegt! men det gör juh så ont.

Jag har försökt träna upp och reglera mina känslor inför negativa händelser ute i världen, men misslyckas. Jag vill inte sluta känna sympati och empati, jag vill bara inte påverkas så starkt av det.
Jag vet att min mamma hade samma problem när hon var yngre. Sitter det då i blodet kanske?

Något jag trodde att min afrika-resa skulle hjälpa mig med var att komma över detta hinder.
Att lära mig läsa dagstidningar och se på nyheterna.
Kanske har det blivit bättre, men någon märkbar skillnad ser jag inte.

Man är så himla liten i allt som händer i världen.

Det som gjorde vistelsen i Tanzania till en underbar resa var att jag visste varför jag var där. Jag kunde inte hjälpa alla medan jag var där, men möjligheten fanns alltid.
Jag stod aldrig på sidan av som en åskådare, jag var där, jag såg med egna ögon vad som hände med vilka och varför. Den känslan går inte att beskriva.
Det går inte på något sätt få någon att förstå vad jag upplevt. Och jag kan i min tur inte förstå mig på någon annans upplevelse, utan att ha upplevt den.
Så hur mycket jag än skriver och hur mycket jag än berättar kommer aldrig det riktiga, det äkta komma fram på rätt sätt.
Jag kan bara rekommendera varenda människa i hela världen att göra en liknande resa, minst en gång i livet. För det ger så mycket, så otroligt mycket! inte bara till lokalbefolkningen i en liten by långt ute i ingenstans utan även till dig själv.
Vi i västvärlden har minst lika mycket, om inte mer, att lära av afrikanerna som de har av oss.

Nå, jag stod aldrig på sidan av som en åskådare, men jag såg, facinerades av och beundrade en värld med så mycket olycka att jag borde kallas sadist.

Att klaga på livet är som att otacksamt knyckliga ihop en teckning du fått av någon som betyder allt för dig.


Här delade vi ut en tandborste, en blyertspenna och en tröja eller ett par shorts var till barnen i Boumlyainga. Den lycka de visade över detta lilla tilltag ser man knappt någonsin hos barn i Sverige.


Afrikas barn är ögonstenar

Så här blev crazy Dao när det började regna=)

 

Du är värdefull! Inte för det du gör, utan för den du är.
Dina prestationer är en produkt av ett lyckat engagemang.

Love