CCY - PG 631982-6

Snart drar vardagslivet igång..

Ett inflytande av struktur..
Det ska bli skönt.

Det har varit en underbar sommar! är fortfarande för den delen=)
gärna hade den fått bestå, men nu är tiden snart här för vardagslivet att träda in.
Och guess what!? jag är inte bitter =)

Det längsta jag varit ledig i streck under sommaren är en vecka.
Jag älskar det upplägget!
små ledigheter med lite jobb däremellan.
Det funkar bäst för mig.
Jag går på halvfart under sommaren.
Tjänar lite mindre pengar men mycket mer tid.
Anledningarna till att detta funkar för mig är så klart för att jag inte har man eller barn som jag måste taima semestern med plus att jag trivs där jag bor och behöver inte åka iväg till landet/storstan för att variera.
Dessutom skulle jag bli 100 % rastlös om jag var ledig längre.
Men bästa anledningen är nog ändå att jag trivs så pass bra på mina jobb att det knappt känns som arbete när jag väl är där.

Jag skulle iväg och möta lilltjejen när hon kom hem från kollot för två veckor sen.
Det var helt underbart!
Hade inte tänkt på hur mycket jag saknat henne.

Sen har jag juh hunnit iväg en sväng till Berlin i sommar med frun. Förlovat oss all over=)
Samma plats en annan tid.
Jag har varit till Malmö, underbar stad!
nummer ett på listan över sveriges mest alternativa städer. Gillart!
Träffade underbara vänner från olika delar av landet och missade tåget hem =)
Jag brukar inte missa tåg.. men den dagen gjorde mig inte rättvisa!

Jag har hunnit med en hel massa roligt den här sommaren.
Jag älskar att den började med att jag åkte upp och fick träffa familj med flera!
Älskar att den bestått i att en massa små nya liv kommit till världen och älskar att helt vansinnigt bra människor funnits i min närvaro.

Tack för sommaren, för hösten, för vintern och för våren!
Uppskatta alla årets dagar, för alla dagar räknas!
Inte bara de på sommaren, inte bara de lediga.
Det är inte helgerna som gör ditt liv.
Det är du som gör ditt liv.

Några utvalda sommarminnen..



Rullstolsdansen på skansen


Två guldhjärtan! Malin och Viggo



Nas och Damian på grönan

 


Jag och frugan blir till ett Berlin


Sumodans och lek i massor i Malmö

Pusspuss





hör du vad jag säger?

Tänk på den bästa människan du vet.
Tänk på den där personen som du ser upp till och som du tror på i alla lägen.
Den här personen behöver inte kunna något speciellt eller vara bättre än någon annan.
Men personen i fråga väcker glädje och liv i dig.

Tänk på den här personen och fråga dig hur ofta du säger till den hur mycket den betyder.
Inte bara betyder för dig utan vad den är i dina ögon och vad den ger omvärlden i ditt tycke.

Alla kan inte vara älskade av alla, men alla kan vara omtyckta av någon, och alla har förmågan att tycka om.
Precis som alla inte kan göra allt men alla kan göra lite.

Ni har hört det förr.

Du kanske är av den sorten att du säger till människor du älskar, gillar, mår bra av vad du faktiskt känner.
Stort plus och stående ovationer!

Behöver vi inte alla bekräftelse?

Det kan vara yttre som inre.
Man vill ha, grundat ur skolan, ett betyg eller utlåtande, en lite guldstjärna för det man gör.
Antingen är man av den karaktären att man hämtar det ur sig själv, eller så söker man det hos andra.
Inget av det varken mer eller mindre rätt.
Vi fungerar olika.

Alla behöver vi nog någon form av upplyft.

Skulle inte du vilja veta om någon tycker så pass bra om den du är att den personen faktiskt, kanske inte strävar efter att vara som du, men beundrar det sättet du lever på?

Skulle du inte bli glad om någon du tycker, eller tycker illa om för den delen också (kan dock bli omvänd reaktion på den) sa till dig att du är en förebild.
Eller en inspirationskälla?
Skulle du någonsin bli stött eller känna dig nedvärderad?
Kan du ärligt säga att om någon ger dig en riktigt äkta komplimang om den du är, att du skulle må sämre av det? på något plan?

Jag skulle inte det.

Därför tycker jag att vi allihopa kan rycka oss själva en dutt i kragen och ge något fint till någon vi gillar.
En komplimang, är du blyg så kanske bara en liten hint om hur bra den här personen är i dina ögon.

För när allt kommer omkring är vi juh alla här tillsammans.
För att få varandra att må bra och oss själva att må bra.

Lyft någon annan, om inte annat för att lyfta dig själv.



if you just open your eyes, oh what a sweet discovery
There is hope, and there is joy and there is acceptance

???

Börjar med att hylla Damian Marley och Nas!
kung konsert igår på grönan.
Helt vansinnigt dunderbra!

Det är såna stunder som gör livet, alla gånger.

Jag tycker om ordet vansinnigt, det känns kraftfullt, lite galet. Uttrycksfullt.

Nå..

Jag har nog alltid tänkt att människan strävar efter något större.
Nu har jag börjat tänka att hon strävar efter att bli större, i sig själv och på jorden, med hjälp av något större?
Man vill vara något, någon.

Man behöver inte vara någon annan än sig själv.

Man behöver inte sträva efter social status och materiellt överflöd.
Förr kunde man vara originell genom prylar, det är svårt att vara det nu.
Vi kan inte bräcka varandra genom att äga material längre, FÖR ALLT FINNS I ÖVERFLÖD!

Det är inte lättare att leva genom välstånd.
Välfärd är ingen alternativ färdväg mot den eviga lyckan.

Om man inte riktigt har sig själv och inte riktigt har så mycket grejer så är det lätt att man vill tillhöra en viss social grupp.
Man blir ett med familjen, jobbarkompisarna, klasskamraterna, ens egen samhällsklass eller någon annan form av klump med människor.
Vi är flockdjur, och vi vill tillhöra något.
Det är inget konstigt med det.

Men vad händer om man ställer sig utanför det sociala systemet?

Vad händer om man som enskild individ lever i sin egen lilla bubbla?

Är varje människa en udde? med en vilja att slita sig loss och klara sig på egen hand men med en strävan efter att passa in och passa upp, vara betydelsefull.?

Vad händer då om man skulle försöka tillhöra varandra.
Som mänsklighet, liksom ett med alla.
Kanske ta bort några gränser?
inte landets gränser, inte heller sina personliga gränser.
Men ett uns av alla dessa klasskillnader, sociala koder och diskrimineringar.

Vad händer om man inte är socialt engagerad?
slutar man att vara människa då?
behöver vi andras bekräftelse på vår existens?
räknas mina tankar om jag inte uttalar de högt och vad händer om allt försvinner med mig?
Om liksom hela min person dras undan från världen så fort jag inte yttrar mig, vad betyder den då? och för vem?

Vi är så himla små i allt det stora.
I rymden och i världen och naturen framför allt kanske.

Det måste bara gå att ta lätt på det hela, för i slutändan, när det kommer till kritan, handlar det om dig själv.
Det handlar om jorden och människorna som är till för varandra.
Vi kan inte leva utan jorden och kan därför inte förstöra den.
Jag tror jorden klarar sig utan oss, den har nog inte det komplexet. Att vi liksom skulle bekräfte dess existens.

Jag vet inte..
Lev väl!
Gör det.. för din och alla andras skull.
Var en god medmänniska, du förlorar INGENTING på det!
vårda dina känslor och dina kära.
Dina känslor gör dig rik.
Värdera dem.



peace