CCY - PG 631982-6

Ömhet..

Igår var min sista dag för sommaren hos lilltjejen.
Dagen var underbar.
Med en mumsig chokladboll, sol på stranden och efter många om och men ett försiktigt dopp av tårna i den blöta sanden bredvid vattnet.

Jag hade inte tänkt på att det var sista dagen.
Det känns som en så självklar del i mitt liv nu, att gå dit.
Det är underligt hur fort man vänjer sig.

Den första Februari började jag där. Fem månader ungefär.
Att en människa kan etsa sig fast så pass i hjärtat efter fem månader när vissa människor, hur tråkigt det än låter, inte berör på en hel livstid.

Vi låg i sängen och pratade.
Det var en av de där stunderna då hon ser på mig som om jag inte behöver skämmas.
Jag försöker lugna henne, försöker ge henne något.
Ändå är det hon som tittar på mig och får hela min värld att lysa.
Det är en blick som inte dömer.
Hon skapar den form av ömhet hon är van vid och ger mig därigenom den närhet jag behöver.

fem minuter innan jag slutade kom hennes mamma in med en egenplockad blombukett och tackade för den här tiden.
Hon önskade mig en trevlig sommar och jag insåg plötsligt att jag inte kommer få träffa tjejen på flera veckor.
Vad tungt det var.
Jag kommer sakna henne oändligt.

Jag tycker man ska vårda de karameller man har i sitt liv.
I det mörka försöka se det ljusa och i dimman försöka nå det klara.
Jag tycker man ska ta vara på människor som skrider in i livet och gör det snäppet bättre.
Inte känna press att hålla någon för hårt eller känna något för starkt.
Bara försöka behåll det goda och göra sig av med det onda.
Det är lättare sagt än gjort men ändå något att ha i åtanke när man står inför ett vägval.

 

ömhet

Schärlek..?

Det flyger i luften, flyter i omgivningen, i dig själv, i andra..?

Jag tror på kärleken.
Jag misstror människor, men jag tror på kärleken.

Kärleken är, om man ska ranka livets goda som mål eller medel, det enda som alltid enbart kan vara ett mål.
Man kan inte bestämma sig för att bli kär i någon för att vinna något på det.
Det man gör av kärlek gör man på riktigt, det är äkta.
Man kan inte samla på kärlek och man kan inte spara den för att ta fram senare eller vid ett annat tillfälle.

Livet rymmer en hel massa kärlek.

I helgen har väl ingen missat att vår kronprinsessa gift sig.
Jag har varit väldigt väldigt emot det.
Jag är inte monarkist och jag hatar att man smular sönder nånting fint och sprider det för vinden på varenda löpsedel i hela sverige.
Det är fel att det ska kosta så mycket och att det ska vara ett reklamjippo.
Tusen saker har jag stört mig på när det gäller det här tills jag vaknade på Lördag morgon.

Jag skäms för att säga det men det var först då jag insåg att det handlade om kärlek.
När jag låg i sängen på morgonen kom det till mig att det handlar om människor, och de här människorna har antagligen inte bett om livsstilen och det som följer med den.
De kanske inte misstrivs i det, men deras kärlek ska inte behöva lida för att de har en speciell ställning i samhället.

Jag såg en bild på Victoria i metron och har aldrig sett människan mer lycklig.

De är juh kära och lyckliga.
Och det känns som att just det har försvunnit i framförandet av nyheten.

De som känner mig vet att jag inte vill gifta mig.
Jag anser bland annat att man inte behöver sin kärlek på papper, och skulle jag mot all förmodan få för mig att göra det skulle det vara för tårtan och festen.
Jag tycker på något sätt att ska man gifta sig ska man göra det för äktenskapet och inte för bröllopet, det skulle jag själv aldrig kunna leva upp till.

Jag vet inte direkt vart jag ville komma med det här inlägget..
men jag tror på kärleken, jag tror på lyckan och jag tror på livet.
Jag tror och hoppas att det inte bara är jag som tror och jag önskar för allt i världen att vår kronprinsessa och hennes prins får leva i lust och lycka resten av livet!
Jag tycker inte att deras bröllop är viktigare än någon annans, men jag tycker mer än något annat att de precis som alla andra i hela världen är värda varandra och kärleken.

Kärlek till folket!



Love



Vila i frid..

Det är antagligen värre att tappa någon som sedan kroppsligt försvinner.
Men när man tappar någon som sedan fortsätter leva, i samma kropp men en annan person.
Man tittar på den här människan, eller skalet, och tror att det finns något bakom, under.
Det gör det inte.
Och hoppet lever vidare.

Om att den bästa av personligheter ska finnas kvar.

Ska man kanske bara inse och acceptera?
Ska man låta den här nya personligheten solka ner minnet man har av det äkta?
Eller ska man bara bryta helt?

Frågor som man aldrig trodde man skulle fråga sig själv.

Du måste omge dig med gott i ditt liv.
Man kan inte klamra sig fast vid något som varit och aldrig kommer bli igen.
Man kan kämpa till en viss gräns.
Det är inte lätt att lägga ner.
Väg mot och för.

 

Villkorslöst var det va..?