Ömhet..

Igår var min sista dag för sommaren hos lilltjejen.
Dagen var underbar.
Med en mumsig chokladboll, sol på stranden och efter många om och men ett försiktigt dopp av tårna i den blöta sanden bredvid vattnet.

Jag hade inte tänkt på att det var sista dagen.
Det känns som en så självklar del i mitt liv nu, att gå dit.
Det är underligt hur fort man vänjer sig.

Den första Februari började jag där. Fem månader ungefär.
Att en människa kan etsa sig fast så pass i hjärtat efter fem månader när vissa människor, hur tråkigt det än låter, inte berör på en hel livstid.

Vi låg i sängen och pratade.
Det var en av de där stunderna då hon ser på mig som om jag inte behöver skämmas.
Jag försöker lugna henne, försöker ge henne något.
Ändå är det hon som tittar på mig och får hela min värld att lysa.
Det är en blick som inte dömer.
Hon skapar den form av ömhet hon är van vid och ger mig därigenom den närhet jag behöver.

fem minuter innan jag slutade kom hennes mamma in med en egenplockad blombukett och tackade för den här tiden.
Hon önskade mig en trevlig sommar och jag insåg plötsligt att jag inte kommer få träffa tjejen på flera veckor.
Vad tungt det var.
Jag kommer sakna henne oändligt.

Jag tycker man ska vårda de karameller man har i sitt liv.
I det mörka försöka se det ljusa och i dimman försöka nå det klara.
Jag tycker man ska ta vara på människor som skrider in i livet och gör det snäppet bättre.
Inte känna press att hålla någon för hårt eller känna något för starkt.
Bara försöka behåll det goda och göra sig av med det onda.
Det är lättare sagt än gjort men ändå något att ha i åtanke när man står inför ett vägval.

 

ömhet

Schärlek..?

Det flyger i luften, flyter i omgivningen, i dig själv, i andra..?

Jag tror på kärleken.
Jag misstror människor, men jag tror på kärleken.

Kärleken är, om man ska ranka livets goda som mål eller medel, det enda som alltid enbart kan vara ett mål.
Man kan inte bestämma sig för att bli kär i någon för att vinna något på det.
Det man gör av kärlek gör man på riktigt, det är äkta.
Man kan inte samla på kärlek och man kan inte spara den för att ta fram senare eller vid ett annat tillfälle.

Livet rymmer en hel massa kärlek.

I helgen har väl ingen missat att vår kronprinsessa gift sig.
Jag har varit väldigt väldigt emot det.
Jag är inte monarkist och jag hatar att man smular sönder nånting fint och sprider det för vinden på varenda löpsedel i hela sverige.
Det är fel att det ska kosta så mycket och att det ska vara ett reklamjippo.
Tusen saker har jag stört mig på när det gäller det här tills jag vaknade på Lördag morgon.

Jag skäms för att säga det men det var först då jag insåg att det handlade om kärlek.
När jag låg i sängen på morgonen kom det till mig att det handlar om människor, och de här människorna har antagligen inte bett om livsstilen och det som följer med den.
De kanske inte misstrivs i det, men deras kärlek ska inte behöva lida för att de har en speciell ställning i samhället.

Jag såg en bild på Victoria i metron och har aldrig sett människan mer lycklig.

De är juh kära och lyckliga.
Och det känns som att just det har försvunnit i framförandet av nyheten.

De som känner mig vet att jag inte vill gifta mig.
Jag anser bland annat att man inte behöver sin kärlek på papper, och skulle jag mot all förmodan få för mig att göra det skulle det vara för tårtan och festen.
Jag tycker på något sätt att ska man gifta sig ska man göra det för äktenskapet och inte för bröllopet, det skulle jag själv aldrig kunna leva upp till.

Jag vet inte direkt vart jag ville komma med det här inlägget..
men jag tror på kärleken, jag tror på lyckan och jag tror på livet.
Jag tror och hoppas att det inte bara är jag som tror och jag önskar för allt i världen att vår kronprinsessa och hennes prins får leva i lust och lycka resten av livet!
Jag tycker inte att deras bröllop är viktigare än någon annans, men jag tycker mer än något annat att de precis som alla andra i hela världen är värda varandra och kärleken.

Kärlek till folket!



Love



Vila i frid..

Det är antagligen värre att tappa någon som sedan kroppsligt försvinner.
Men när man tappar någon som sedan fortsätter leva, i samma kropp men en annan person.
Man tittar på den här människan, eller skalet, och tror att det finns något bakom, under.
Det gör det inte.
Och hoppet lever vidare.

Om att den bästa av personligheter ska finnas kvar.

Ska man kanske bara inse och acceptera?
Ska man låta den här nya personligheten solka ner minnet man har av det äkta?
Eller ska man bara bryta helt?

Frågor som man aldrig trodde man skulle fråga sig själv.

Du måste omge dig med gott i ditt liv.
Man kan inte klamra sig fast vid något som varit och aldrig kommer bli igen.
Man kan kämpa till en viss gräns.
Det är inte lätt att lägga ner.
Väg mot och för.

 

Villkorslöst var det va..?

på en pinne..

Viggo..
va.. är jag känslig?
inte då..
kom det tårar?
ooja..
Fick jag träffa min älskade älsk?
och hennes underbara fina fantastiska i lill(stor)magen..
Japp.. otroligt!!!
Att leva på andra..
är det fel?
kanske..
känslan av att ge och ta..?
vad tänker du då?

ge ett öra och ta ett ord..
En vän som är med om mer än vad är vanligt..
sitter och lyssnar på Gazette..
Burial for life baby..
Berlin för oss!
längtar som en bebis längtar efter tutten..
en självklarhet=)
ego..
pino..
old..
puss

Att leka med döden eller leka i livet..

Nu har den stora dagen varit.
Den blev underbar!
helt fantastisk och mer där till.
Helhärliga människor och deras leenden mötte mig från start till slut.

Jag är så fruktansvärt tacksam!

När jag skulle gå hemifrån höll jag på att ramla och jag tänkte att, nej, det här får inte vara en dag utan fokus.
Jag behövde inte oroa mig.
Så fort jag kom innanför dörren till kyrkbyggnaden möttes jag av godhet.
Hjälp att starta igång och en liten assistent på 6 år.
Jättefina visningsskärmar pryddes snart av teckningar och foton.
En rockring jag lånat av nämnde assistent förseddes med trådar och förvandlades till en mobil som lystes upp av solen som sken genom ett fönster i färgat glas.

Allt var perfekt.

två minuter innan start andades jag djupt ett par gånger och stegade in i kyrkan.
Vi blev frälsta.
Bokstavligt talat, med handen på axeln och mummel i ögat.

Efter gudstjänst och presentation gick vi in i stora salen, där väntade volontärresors Anna med familj som fotade och frågade.
Positiv respons flödade och det härliga med det hela var att barnen tittade storögt på teckningar från andra sidan jorden.
Fika blev till glass och pannkakor som resulterade i småprat om moyo kwa moyo.
På varje fikabord stod en liten korg med möjlighet att lämna pengar i.
640 kronor samlades in=)

Efteråt blev det ansiktsmålning (på armen) och cirkuskonster på lina.

Jag är glad.

Helgen och veckorna och dagarna och nätterna, kvällarna, ja livet..
Är det inte underbart?

Lev väl mina kära..




Habari?

Suri sana!