CCY - PG 631982-6

Gör vägen till mål så rolig du kan..

Min mamma berättade för någon dag sen om en helt underbar grej jag gjort.
Jag hade helt och hållet glömt bort det, men så fort hon sagt det kom jag ihåg.

Mamma har alltid engagerat mig i olika träningsformer. För att jag skulle hitta ett intresse, och främst kanske för att lära mig kontrollera min kropp.
Jag har tyckt bra om allt jag provat men är nog en alltför ombytlig (rörig?) person för att fastna helhjärtat för något. Det eller att jag helt enkelt var barn och hade en rastlös själ.

När jag var runt 8 år tränade jag simning ett tag.

Jag har alltid älska att simma och bada, först i och sist upp.
Förutom perioden i tonåren då allt var pinsamt och jag förfalskade lappar från pappa (mamma hade för fin skrivstil) om att jag inte kunde delta varje gång vi hade bad på skolan.

Jag tränade inte jättelänge, så där en gång i veckan i några månader.
En helg skulle det vara tävling i simhallen på byn.
Jag var fruktansvärt nervös, men ändå uppspelt.
Mamma försökte packa ihop mig och mina saker hemma, medan jag antagligen satt på golvet i hallen och nynnade på någon glad melodi försökte hon bryta in i min egna lilla värld för att få iväg oss i tid till badhuset.

När vi väl kom fram gick mamma och försökte hitta en plats på läktaren medan jag bytte om. 
När tävlingen nådde kategorin frisim hör hon ur högtalaren "Linnéa Öman på bana 1" osv..
Startskottet går och vi hoppar i, en och en. 
Jag tar ett stadigt tag om näsan och gör ett mindre graciöst, men självsäkert grodhopp ned i bassängen.
Väl i vattnet vänder jag mig om och börjar sparka med benen, tycker att ryggsim är en fantastisk idé!
grenen heter frisim och jag tycker att ryggsim är roligast, så varför inte?
Jo för att alla andra crawlar.
Vi ska simma två längder, fram och tillbaka.
När jag simmat halva min första, är dom andra i mål.
Läktaren skrattar hysteriskt, och när jag väl kommer upp ur bassängen (självklart efter att ha simmat klart mina två längder) tittar jag upp mot folket och ler stort mot min mamma.

Jag var en nöjd och lycklig flicka på 8 år som tagit en tävling med ro och roat en hel simhall.

Jag kom i mål och hade så roligt jag bara kunde på vägen dit.
Jag kom inte först, men jag mådde garanterat minst lika bra som hon som kom först.

Jag är ingen tävlingsmänniska, och jag kommer nog aldrig bli det heller.
Jag lever efter tesen hakuna matata och är glad för det, inte bara för att jag visste vad det betydde första gången jag hörde det i Tanzania. Utan för att det underlättar en hel massa.
Jag är inte bäst på nånting, men jag är bra på det jag kan och jobbar på det jag inte kan.

Så varför stressa och må dåligt då du kommer fram, när du kan ta det lugnt med ett leende på läpparna.

Jag vet att denna filosofi inte funkar i alla lägen och kan lova att jag fick hela köket på mässan att tycka jag är hopplös när vi diskuterade det här en dag precis efter lunchrushen.
Men jag mår inte dåligt av det.

Jag kan öka tempot, jag föredrar bara att inte göra det. =)

Ta dig tid att känna lyckan.



Calm and sence


Hej..

Gick in på Ewouts blogg och hittade en lista på lite projekt de pysslar med där borta för tillfället.

A. Witnes. Hon som har benröta i sin fot, där gör vi insatser för hennes boende. Hon bör också få sjukgymnastik och hon ska ha hjälp att skaffa en rullstol.

B. Hjälpa igång så att den handikappade ”George” kan börja tillverka rullstolar.

C. Att skaffa och inreda ett café och hantverksförsäljning i Mafinga så att det kooperativ av handikappade kan sätta fart på sin verksamhet.

D. Att inreda en verkstad för konsthantverk till Faradja gruppen (de Hiv/Aidsinfekterade i Matanana (lokalen är redan tillgänglig).

E. Hjälpa igång en man i Mtula som behöver ha sjukgymnasthjälp och en rullstol.

F. En tioårig pojke som behöver ha samma hjälp som

G. En 18-årig mentalstörd flicka som har varit instängd i många år, för att hennes mor inte klarar av att ge henne omsorg. H. Tre handikappade personer som behöver ha tillgång till varsin rullstol.

I. Vi måste följa upp alla tidigare hjälpinsatser, och se till att inget ramlar bort, och att allt utlovat blir utfört.

J. En pojke i Mtula har avlidit i Aids. Nu behöver hans mamma stöd med sin egen sjukdom. Hon är ett svårt fall, för hon fortsätter att förneka sin sjukdom.

K. Baba Evelina är i en mycket svår situation. Vi lyckas inte få bukt med hans stora sår, och det är allt mera som talar för att hans hand måste amputeras.

L. Allt det andra som pockar på vår uppmärksamhet sen tidigare, och det som dagligen kommer till. T.ex. ett tak som behöver läggas om hos en mormor.

Tack för din tid.

och än en gång:

Ewout är mannen som ligger bakom projketet, och hans konto är öppet för bidrag.

Ewout Von Alphens kontonummer: Nordea 420707-9536
Ni kan även skicka pengarna till mitt konto på Sparbanken nord 8264-4-531121655 och märk då bidraget med AFRIKA eller annat som kännetecknar summan.

Jag kommer självklart underrätta er om vad som händer med pengarna som kommer in och fortsätta skriva om det Afrika jag känner till . Ni kan även gå in på Ewouts blogg, där ser ni vad som händer på plats. http://ewoutsblogg.blogspot.com/




Puss!

Känslan av att klara körkortet..

Den dagen jag hade klarat uppkörningen satt jag med vänner och familj runt bordet hemma hos pappa och åt tårta.
Jag var uppspelt och lycklig och allt var total glädje.
Mitt i en gräddig tugga av tårtan frågar min kära lillasyster "asså, hur länge har du tänkt va glad egentligen?"
Jag blev först helt ställd och därmed mållös, tills det gick upp för mig att hon inte alls förstått vad hon sagt.
Vi började alla skratta hjärligt och jag fortsatte vara så där fantastiskt glad som man bara kan bli av att ha klarat något man aldrig trodde man skulle klara. Något som man kämpat länge för och lagt en hel massa energi på under en lång tid.

Det var den känslan jag fick igår när jag var på väg in till Farsta med en hög böcker som skulle lämnas tillbaka på biblioteket och telefonen ringde.
Jag brukar inte svara när det ringer.
Det låter dumt, men är sant.
Jag gillar inte känslan av att prata med människor under okontrollerade former.
Speciellt när det är ett nummer jag inte känner igen eller har inprogrammerat i telefonen.
Men jag jobbar på det.
Så jag svarade.

Kvinnan som ringde ringde för att de fått ett mail av mig.
Ett mail om en utställning med teckningar och bilder av barn i Tanzania.
Det kopplade inte först, jag var tvungen att stanna till, och när jag väl förstod så väntade jag bara på att hon skulle berätta för mig hur ointresserade de var av detta projekt.
Hon började prata om att jag skulle berätta syftet och tanken bakom.
Jag blev helt blank i skallen, öppnade munnen och ut kom en sammanhängande ramsa om ett seriöst projekt och ett engagemang i en fråga som jag knappt visste fanns.
Det kändes inte som mina ord, knappt som min egen röst.
Och hon nappade, hon ville träffa mig snarast möjligt, började kolla datum, frågade, spånade.
Jag bara log och nickade, tills jag insåg att hon inte såg mig, då sa jag aa och mm och ja självklart!

Efter vi lagt på hade jag den där precis-tagit-körkortet-känslan.

Jag vet att jag inte borde ta ut något i förskott, och ännu mindre berätta om det, för inget är bestämt så allt kan hända. Men det känns så himla underbart.
Jag ser verkligen fram emot att ringa och berätta för moyo kwa moyo ifall det blir något.
Nu sitter jag och väljer ut teckningar och bilder och det är så himla svårt. Allt de gjort är så himla fint ju!

Om någon skulle fråga mig nu hur länge jag tänkt vara glad egentligen skulle jag inte svara, bara skratta hjärtligt och fortsätta smaka på grädden, grädden på moset.

Asakia målar

 



Benison med tungan rätt i mun


Marjam=)

 

wish me good luck