Gör vägen till mål så rolig du kan..

Min mamma berättade för någon dag sen om en helt underbar grej jag gjort.
Jag hade helt och hållet glömt bort det, men så fort hon sagt det kom jag ihåg.

Mamma har alltid engagerat mig i olika träningsformer. För att jag skulle hitta ett intresse, och främst kanske för att lära mig kontrollera min kropp.
Jag har tyckt bra om allt jag provat men är nog en alltför ombytlig (rörig?) person för att fastna helhjärtat för något. Det eller att jag helt enkelt var barn och hade en rastlös själ.

När jag var runt 8 år tränade jag simning ett tag.

Jag har alltid älska att simma och bada, först i och sist upp.
Förutom perioden i tonåren då allt var pinsamt och jag förfalskade lappar från pappa (mamma hade för fin skrivstil) om att jag inte kunde delta varje gång vi hade bad på skolan.

Jag tränade inte jättelänge, så där en gång i veckan i några månader.
En helg skulle det vara tävling i simhallen på byn.
Jag var fruktansvärt nervös, men ändå uppspelt.
Mamma försökte packa ihop mig och mina saker hemma, medan jag antagligen satt på golvet i hallen och nynnade på någon glad melodi försökte hon bryta in i min egna lilla värld för att få iväg oss i tid till badhuset.

När vi väl kom fram gick mamma och försökte hitta en plats på läktaren medan jag bytte om. 
När tävlingen nådde kategorin frisim hör hon ur högtalaren "Linnéa Öman på bana 1" osv..
Startskottet går och vi hoppar i, en och en. 
Jag tar ett stadigt tag om näsan och gör ett mindre graciöst, men självsäkert grodhopp ned i bassängen.
Väl i vattnet vänder jag mig om och börjar sparka med benen, tycker att ryggsim är en fantastisk idé!
grenen heter frisim och jag tycker att ryggsim är roligast, så varför inte?
Jo för att alla andra crawlar.
Vi ska simma två längder, fram och tillbaka.
När jag simmat halva min första, är dom andra i mål.
Läktaren skrattar hysteriskt, och när jag väl kommer upp ur bassängen (självklart efter att ha simmat klart mina två längder) tittar jag upp mot folket och ler stort mot min mamma.

Jag var en nöjd och lycklig flicka på 8 år som tagit en tävling med ro och roat en hel simhall.

Jag kom i mål och hade så roligt jag bara kunde på vägen dit.
Jag kom inte först, men jag mådde garanterat minst lika bra som hon som kom först.

Jag är ingen tävlingsmänniska, och jag kommer nog aldrig bli det heller.
Jag lever efter tesen hakuna matata och är glad för det, inte bara för att jag visste vad det betydde första gången jag hörde det i Tanzania. Utan för att det underlättar en hel massa.
Jag är inte bäst på nånting, men jag är bra på det jag kan och jobbar på det jag inte kan.

Så varför stressa och må dåligt då du kommer fram, när du kan ta det lugnt med ett leende på läpparna.

Jag vet att denna filosofi inte funkar i alla lägen och kan lova att jag fick hela köket på mässan att tycka jag är hopplös när vi diskuterade det här en dag precis efter lunchrushen.
Men jag mår inte dåligt av det.

Jag kan öka tempot, jag föredrar bara att inte göra det. =)

Ta dig tid att känna lyckan.



Calm and sence


Hej..

Gick in på Ewouts blogg och hittade en lista på lite projekt de pysslar med där borta för tillfället.

A. Witnes. Hon som har benröta i sin fot, där gör vi insatser för hennes boende. Hon bör också få sjukgymnastik och hon ska ha hjälp att skaffa en rullstol.

B. Hjälpa igång så att den handikappade ”George” kan börja tillverka rullstolar.

C. Att skaffa och inreda ett café och hantverksförsäljning i Mafinga så att det kooperativ av handikappade kan sätta fart på sin verksamhet.

D. Att inreda en verkstad för konsthantverk till Faradja gruppen (de Hiv/Aidsinfekterade i Matanana (lokalen är redan tillgänglig).

E. Hjälpa igång en man i Mtula som behöver ha sjukgymnasthjälp och en rullstol.

F. En tioårig pojke som behöver ha samma hjälp som

G. En 18-årig mentalstörd flicka som har varit instängd i många år, för att hennes mor inte klarar av att ge henne omsorg. H. Tre handikappade personer som behöver ha tillgång till varsin rullstol.

I. Vi måste följa upp alla tidigare hjälpinsatser, och se till att inget ramlar bort, och att allt utlovat blir utfört.

J. En pojke i Mtula har avlidit i Aids. Nu behöver hans mamma stöd med sin egen sjukdom. Hon är ett svårt fall, för hon fortsätter att förneka sin sjukdom.

K. Baba Evelina är i en mycket svår situation. Vi lyckas inte få bukt med hans stora sår, och det är allt mera som talar för att hans hand måste amputeras.

L. Allt det andra som pockar på vår uppmärksamhet sen tidigare, och det som dagligen kommer till. T.ex. ett tak som behöver läggas om hos en mormor.

Tack för din tid.

och än en gång:

Ewout är mannen som ligger bakom projketet, och hans konto är öppet för bidrag.

Ewout Von Alphens kontonummer: Nordea 420707-9536
Ni kan även skicka pengarna till mitt konto på Sparbanken nord 8264-4-531121655 och märk då bidraget med AFRIKA eller annat som kännetecknar summan.

Jag kommer självklart underrätta er om vad som händer med pengarna som kommer in och fortsätta skriva om det Afrika jag känner till . Ni kan även gå in på Ewouts blogg, där ser ni vad som händer på plats. http://ewoutsblogg.blogspot.com/




Puss!

Känslan av att klara körkortet..

Den dagen jag hade klarat uppkörningen satt jag med vänner och familj runt bordet hemma hos pappa och åt tårta.
Jag var uppspelt och lycklig och allt var total glädje.
Mitt i en gräddig tugga av tårtan frågar min kära lillasyster "asså, hur länge har du tänkt va glad egentligen?"
Jag blev först helt ställd och därmed mållös, tills det gick upp för mig att hon inte alls förstått vad hon sagt.
Vi började alla skratta hjärligt och jag fortsatte vara så där fantastiskt glad som man bara kan bli av att ha klarat något man aldrig trodde man skulle klara. Något som man kämpat länge för och lagt en hel massa energi på under en lång tid.

Det var den känslan jag fick igår när jag var på väg in till Farsta med en hög böcker som skulle lämnas tillbaka på biblioteket och telefonen ringde.
Jag brukar inte svara när det ringer.
Det låter dumt, men är sant.
Jag gillar inte känslan av att prata med människor under okontrollerade former.
Speciellt när det är ett nummer jag inte känner igen eller har inprogrammerat i telefonen.
Men jag jobbar på det.
Så jag svarade.

Kvinnan som ringde ringde för att de fått ett mail av mig.
Ett mail om en utställning med teckningar och bilder av barn i Tanzania.
Det kopplade inte först, jag var tvungen att stanna till, och när jag väl förstod så väntade jag bara på att hon skulle berätta för mig hur ointresserade de var av detta projekt.
Hon började prata om att jag skulle berätta syftet och tanken bakom.
Jag blev helt blank i skallen, öppnade munnen och ut kom en sammanhängande ramsa om ett seriöst projekt och ett engagemang i en fråga som jag knappt visste fanns.
Det kändes inte som mina ord, knappt som min egen röst.
Och hon nappade, hon ville träffa mig snarast möjligt, började kolla datum, frågade, spånade.
Jag bara log och nickade, tills jag insåg att hon inte såg mig, då sa jag aa och mm och ja självklart!

Efter vi lagt på hade jag den där precis-tagit-körkortet-känslan.

Jag vet att jag inte borde ta ut något i förskott, och ännu mindre berätta om det, för inget är bestämt så allt kan hända. Men det känns så himla underbart.
Jag ser verkligen fram emot att ringa och berätta för moyo kwa moyo ifall det blir något.
Nu sitter jag och väljer ut teckningar och bilder och det är så himla svårt. Allt de gjort är så himla fint ju!

Om någon skulle fråga mig nu hur länge jag tänkt vara glad egentligen skulle jag inte svara, bara skratta hjärtligt och fortsätta smaka på grädden, grädden på moset.

Asakia målar

 



Benison med tungan rätt i mun


Marjam=)

 

wish me good luck



Insamlingen går framåt..

Det är helt otroligt vilken bra respons jag fått på det här första inlägget.
Jag vill tacka alla som engagerar sig och hjälper mig driva det här framåt.
Jag skrev till Salome (frun i familjen) igår om vad som händer och hon vill tacka för varenda liten tanke som skänks.

På Ellens fråga om hon skulle lägga 2000 kronor till en vattenpump och ifall det skulle komma fram till det är svaret självklart. Varenda krona går oavkortat till det projekt eller den person man vill att det ska gå till.

Endel av mina kära har startat en egen insamling till ett projekt, samlat några kronor från varje familjemedlem exempelvis och har tänkt skänka det tillsammans.

Den som vill kan få mer utförlig beskrivning av ett barn, barnets familj och även en teckning barnet målat.

Måste berätta också, nu när det börjar våras om en grej Peter (snickaren i byn) sa till mig.
Började tänka på det igår när jag såg årets första gräsplätt (visseligen fjolårets gräs men ändå).
När jag berättade för Peter om vintern i Sverige frågade han bestört hur vi odlade under den här tiden. Jag svarade att vi inte odlar under den tiden, utan går till affären. Han förstod inte detta. I hans värld har affären samma sak som man odlar utanför dörren, tomater, ägg och majsmjöl mm.
Sen frågade han om vi inte frös förfärligt under vintern och jag berättade om värmen i husen, en annan grej som var helt oförståelig för oss.

Otroligt att vi lever på samma planet under så olika omständigheter.

Lyckan i att bada i en pöl =)

tack alla underbara människor!

Insamling..

De senaste dagarna har av någon anledning varit jobbigare än på länge när det gäller tankarna på Tanzania.
Jag trivs med hur mitt liv ser ut för tillfället men kan inte släppa landet på andra sidan.
Jag vill tillbaka, ska till baka, men tills tiden är inne för det vill jag försöka göra så gott som möjligt på avstånd. 
Jag tänkte joina min Lisa och starta en insamling till projektet Moyo kwa Moyo (heart to heart) i byn Matanana, Tanzania där jag arbetade som volontär.
Det är i stort behov ar våra pengar, liten som stor summa är viktiga.
Allt förvaltas väl och en mycket liten slant kan ge väldigt mycket.


Föräldrargenerationen till barnen jag jobbat med är den mest aids-drabbade generationen och därför är de flesta av dess små barn föräldrarlösa.
De bor tillsammans med mor eller far föräldrar och oftast är det många barnbarn att ta hand om i samma hushåll, ibland runt 10 stycken, vilket kostar pengar.
Oftast har mor eller farföräldrarna ingen egen inkomst då de är för gamla, för sjuka för att arbeta eller inte har tid eftersom de måste se till sina barnbarn.
De bor i förfärliga förhållande utan varken el eller vatten i närheten, såsom madrasser, filtar, mat och allt därtill är även de sällsynt.


Många behöver din hjälp.


En vattenpump kostar tex 2000 svenska kronor att bygga, ett nytt barnhem kostar ca 20.000 att bygga då ingår allt, såsom personal som arbetar där ett år, verktyg, virke, sten, cement och allt där till.


En hink med majsmjöl, som de gör ugali (majsgröt) av räcker till två måltider för 25 barn. Och hinken kostar ca. 40 SEK. Det blir alltså INTE ENS EN KRONA PER BARN OCH MÅLTID!!!


Jag har god kontakt med dem i Matanana och jag vet att pengarna kommer fram rätt utan några som helst mellanhänder. Om ni väljer att skänka tex 100 kr så vet jag att en behövande familj får dessa 100 kronor.


Tex: Skoluniformer till de föräldralösa barnen, har de ingen skoluniform får de stryk i skolan och efter tre varningar hamnar familjen som tar hand om barnet hos polisen och får betala en stor summa pengar. Har man inte pengar till en skoluniform väljer de flesta att barnen får vara hemma. En hel skoluniform med skor, skjorta, tröja, kjol eller byxor kostar ca 70 kr per barn.


Ni kan själva välja att skriva med vart ni vill att era pengar ska skickas. Skriv i såfall ett mail till mig: linneaoman@hotmail.com eller kommentera här under.

Moyo kwa Moyo och de andra daghemmen behöver mer pengar så att de kan få kyckling, gris eller annan nötkreatur, även avokado, frukt och andra grönsaker till sin nu så näringsfattiga mat som resulterar i näringsbrist, sjöbjugg och man får lättare infektioner.

Mitt hjärta brinner även för lilla Pomoko. Jag vet nu sen han fick flytta till moyo kwa moyo att åtminstone han får en dräglig tillvaro. Dessvärre är juh att hans familj faktiskt bor kvar. Och inte bara hans familj, en hel by håller på att utplåna sig själva uppe bland bergen.
Dessa människor bor alltså i en by, där 95% av invånarna är alkoholiserade. Där ibland barnen, som får hembryggd öl i brist på annan föda.
Dessa människor har ett hål i en vägg som fönster, trasigt tak som under regnperioden släpper in mängde med vatten, vatten som förstör deras sista mat, deras enda kläder och dödar deras enda möjlighet till värme, elden.
Man kan tänka att det är varmt i afrika och att de kanske inte behöver ett varmt hus och varma kläder. Detta är inte fallet i denna by. Området ligger nämligen på 2000 meters höjd och det varmaste de har är som en varm sommardag.
Som ni sett ovan är det inte dyrt att bygga i Tanzania, inte för oss. Ingen har obegränsat med pengar, men om en afrikan skulle se vad vi spenderar på en måltid skulle de inte tro oss.



Om detta ar något ni känner att ni skulle vilja hjälpa till med så vore de oerhört tacksamma!
Så lite som 10kr räcker till mat för ett barn i en hel vecka!!!
Hjälp mig att samla in pengar till de behövande.
Sprid ordet till så många ni kan.

Ewout är mannen som ligger bakom projketet, och hans konto är öppet för bidrag.

Ewout Von Alphens kontonummer: Nordea 420707-9536
Ni kan även skicka pengarna till mitt konto på Sparbanken nord 8264-4-531121655 och märk då bidraget med AFRIKA eller annat som kännetecknar summan.

Jag kommer självklart underrätta er om vad som händer med pengarna som kommer in och fortsätta skriva om det Afrika jag känner till . Ni kan även gå in på Ewouts blogg, där ser ni vad som händer på plats. http://ewoutsblogg.blogspot.com/

Tack på förhand

Mvh


Här sitter Savari, Festo och Mago. Målar med fingerfärg som tidigare volontärer tagit med sig.

 


Pomokos gamla hem. Känner du igen det? kanske från den gamla potatiskällaren?



Lunchen. För det flesta är detta det enda målet mat om dagen. Skolbarnen från primary school kommer och äter på moyo kwa moyo. Det betyder att många barn inte äter över huvudtaget på helgerna.



Vad gör barnen efter skolan? jo de hjälper till att bygga ett nytt barnhem. För att de vill vara en del av det hela!

 


Här sitter en man och krossar sten som ska bli grus, med en hammare.

Bekännelser..

Fick en utmaning av Martin som jag tänkte jag var tvungen göra :p

-Varje "spelare" börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv.

-Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn.

-Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras gästbok för att låta dem veta att de blivit tagna och att det ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. När jag går ensam på stan och det precis blir grönt när jag kommer till ett övergångsställ kan jag undra om någon märkt att det faktiskt var jag som fick det att bli grönt, och om den personen i så fall är mig tacksam.

2. När jag går förbi hus där man ser in genom två fönster i olika rum samtidigt facineras jag något helt otroligt av faktum att jag kan se in i rummen samtidigt men personerna där inne inte har en möjlighet till det.

3. När jag var 4 år släppte jag ut vår hund som var i löpen ur hundgården. När mamma argt frågade varför jag gjorde så svarade jag bara enkelt att det inte var mitt fel. Det var gubbarna i skallen som sa åt mig att göra det. Redan då hade sinnessjukan satt in. Det roliga är att jag vet exakt hur de gubbarna såg ut, små lila gubbar med vita rockar och svart basker.

4. Jag har alltid med mig små lappar i väskan med positiva citat och tankar som jag skrivit ner och lämnar dom på allmänna platser. På hyllan i affären, på sätet i bussen precis innan jag ska gå av, i folks postlådor mm.

5. Någon gång har jag bett till gud och då tänkt så mycket på att inte svära i tanken att det hela till slut blivit en lång ramsa svordomar istället.

6. Jag har en konstant craving efter att säga till okända människor att jag älskar de. Som när kassörskan frågar "var det bra så?" bara le och säga "jag älskar dig". Eller snygga killen på gatan. Bittra gamla tanten vid tunnelbanan eller busschauffören som ser lite allmänt bortkommen ut.

Annie
Maria
Ellen
Lina
Hanna
Erik

Så där ja.. tack Martin=)

I am Chuck..

Jag är inte missunsam. Det tycker jag inte, inte i stor utsträckning i alla fall.
Jag är glad för eran skull, deras skull. Jag känner lycka med andra på samma sätt som jag känner smärta eller ilska med andra.

Jag har inte förstått det tidigare, och det har nog inte alltid varit så.

Drömmen jag hade bekräftar väldigt mycket.

Jag står i kön till kassan inne på VI.
Tittar bak och ser Honom, the man of my dreams, bokstavligt talat.
Han ser in i mina ögon, jag rodnar, han ler, jag ler, det sprakar i luften.
Kärlek känner jag, djup och innerlig, äkta kärlek.

Det känner han också, till tjejen bakom mig i kön.
Tjejen efter mig, det är henne han vill ha. Precis som prins John ville ha Robin Hood.

Tjejen efter mig är den rätta.

Känner du att det är dags att hitta en underbar flicka som kan slänga ner sin fläta och låta dig klättra upp i tornet när du ropar?
Slå mig en signal for tusan!
Genom mig går vägen till drömkvinnan =)

Kan man intala sig något och tro det så pass att det till slut blir sanning?



call me!

flirt och flärd
för kung och fosterland och allt jag är värd!

Orden ger mig allt, jag ger de en mening..

Låt mig stå i centrum
med avstånd till allt
Glöm att jag står där
och låt mig känna skillnaden

Låt mina händer vandra, i ingenting
Låt luften bli min vän, min enda närhet

Jag vill bli ett med mellanslagen,
min fiende är lika fullt avbrott
Inom armlängd har jag mitt hjärta,
min själ och hålet i min tröja

Låt en känsla bli ett inte,
lär att ingenting lika fullt är ett ting
Välj ett föremål och fokusera blicken,
titta, icke ta.
En klyscha eller uppmaning?

Bli din egen sanning, och ditt eget grupptryck

Kan jag känna något?
känna tystnaden, känna tanken.
Är jag tom om min omgivning är tom?

min omedelbara närhet fyller jag, om jag får välja, med andrum.



Kallprat som inte naturligt spårar ur är inget för mig

Furaha

Jag hatar främlingen i dig..

Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt att skriva om det här.
Jag vet inte hur många som förstår och jag har inte den blekaste om hur många som upplevt liknande, men jag vet att jag skriver om det för att andra ska kunna må bättre i det. Och för att jag ska kunna se och lära att det faktiskt är mig det handlar om.

Jag kommer inte kunna prata om det rakt ut än, men jag jobbar på det.
Om jag inte erkänner det för mig själv, kan jag inte erkänna det för andra och därmed är jag oförmögen att hjälpa människor som befinner sig eller befunnit sig i liknande situation.
Och det vill jag..
kunna hjälpa.
Varför ska jag fortsätta hålla det inne när det bara gror och gror?

Det är inget man borde vänja sig vid eller acceptera, men det är något som man måste lära sig att leva med för att inte gå under.
Alla formas vi till olika människor tack vare eller på grund av olika faktorer.
Vissa ger mer än andra och resten tar mer än de borde.

Att hela tiden leva med en skräck, en nervositet och en sorg större än något annat tar till slut knäcken på en.
Är det så det börjar? eller är det så det slutar? det är hur som helst en stor del medan man är mitt i det.
Jag kan inte tala för dig, för det eller för någon annan, jag kan bara tala för mig själv.

Det här är viktigt för mig.
Det har satt djupa spår, orsakat hemska sår och det kommer förfölja mig hela livet, utan att jag bett om det.

Jag hatar inte dig.
Jag hatar främlingen som bor i dig.

Jag hatar att tro mig känna dig när du helt plötsligt är någon annan, jag hatar att jag inte kan släppa dig och jag hatar att jag betyder, eller i alla fall borde betyda allt för dig.



Tack för att du gjort mig till den jag är.
Nu är det min tur att hjälpa dig.

Behandla människor som människor..

Hur kommer det sig att folk har så svårt att förhålla sig till vissa människor?
Man ser avsmak i blicken hos någon, osäkerhet hos någon annan. Oavsett vad skär det till i hjärtat.
Här kommer jag och går med världens härligaste tjej, så oskyldig man kan bli och folk tilltalar henne som att hon är totalt intelligensbefriad.

Vi sitter och fikar tillsammans, jag pratar och pratar, och pratar, hon lyssnar. Jag vet att hon lyssnar och förstår. Jag ser hennes reaktioner, eller tror mig se i alla fall.
Vad ser andra?
Andra ser galenskap i mig och dumhet i henne, i mitt fall stämmer det rätt bra i vissa situationer, men inte denna. I hennes fall stämmer det inte alls.

Är det rädslan och osäkerheten inför det okända som gör att folk reagerar på det här sättet?

Jag ringer färdtjänsten om en tid hos frisören och de behandlar ärendet som att en tid att passa är mindre värd om människan som ska dit inte kan gå dit själv.

Det är hur bra som helst när människor är hjälpsamma och ibland övertydliga, det är något jag inte klankar ned på. Men bara för att en människa har ett funktionshinder eller en hjärnskada betyder det inte att personen är mer eller mindre mänsklig.
Alla har vi intressen, tankar, viljor och sätt att se på saker.
Med vissa människor måste man vara lite mer uppmärksam på reaktioner och titta lite extra efter vissa tecken, men det betyder inte att man behöver se ner på någon.

Jag kan bli mycket upprörd ibland, men det går fort över.
Så snart jag inser att det är jag och hon mot de. Jag är inte den som står utanför, jag är inte hjälplös, jag är hennes vän och hon är min.
Och vi ska göra en film tillsammans om hur man välkommnar årstiderna=) 
visst tjejen, hur låter vårskriket=) ?

Ibland skäms jag för att jag får betalt när jag jobbar.

 

Du är ett rent nöje..

 

Makadam