lätta problem..?

Hur är det med det där egentligen?
Det finns en text som jag vet många använde sig av under en period på lunarstorm.
Jag vet, fniss godkännes=)

Den handlade om hur lätt man hade det som barn.
Bland annat stod det att ens största problem var att barbiedockan gick sönder.
Och många nickade igenkännande.

Men var det alltid så lätt då?

Om det nu var så att det var ens största problem, var inte det riktigt ett erkänt problem?
för det finns ramar för vilka problem som är problem, och vilka problem som egentligen inte riktigt är problem?

Handlar det inte bara om att allt är relativt?

Om man nu var liten och ens barbiedocka var det finaste man hade, det är väl for tusan klart att man blev ledsen om den gick sönder. eller?
Skulle man ha tänkt, äsch det är juh bara en barbiedocka, det blir värre sen när min finaste ägodel är nånting som är mer accepterat av samhället som finaste ägodel....?

Alla har vi haft olika sorts barndom så jag kan inte säga att alla haft det likadant eller känt likadant, precis som man inte kan dra alla människor över en kam i något sammanhang över huvudtaget.

Det jag menar är.. att känslor inte är mindre värda bara för att det är ett barns känslor.
Ofta känns det som att många tycker det.
Visst är det ett mer svårlöst problem att skaffa jobb, bostad, ett liv som går ihop osv osv.
Och visst har ett barn mindre press på sig än en vuxen, men samtidigt, ser inte barn mindre allvarligt på saker också?

Ett barn kan bli förtvivlat, skrika och gråta rakt ut. I vissa fall en kort tid, andra gånger lite längre.
När mamma går ut genom dörren och barnet inte vet när mamma kommer tillbaka kan det bli många tårar fällda, oavsett om det handlar om att mamma ska på en veckas semester eller iväg och köpa mjölk.

Vad försöker jag säga?

Jag har nästan tappat bort mig i alla försök att förklara skillnaden, eller likheten, mellan ett barns problem och en vuxens problem.
Det finns ingen riktig skillnad.
En klok vän fick mig en gång för några år sedan att inse att alla problem är problem, och problem är till för att lösas.
Det finns ingen skala som förklarar hur stort eller litet ett problem måste vara för att man ska få ta tag i det.

Oavsett om det är ett i-landsproblem, barnproblem eller världsproblem behöver det uppmärksamhet.

Avfärda inte barnen när de gråter över en trasig docka.
Ta de på allvar!
Man behöver inte köpa en ny, och heller inte sitta i timmar och förklara att vissa saker försvinner, andra inte.
Men för allt i världen, tysta inte ned dem!

Barn måste få visa sina känslor så långt det går.
Det borde alla göra.
Borde jag göra.

skada inte.. gråt.



Fråga inte varför, fråga "vad kan jag göra åt det?"