Att skapa sina egna vägar..

Jag gillar det här ämnet.
Hela grejen om att man bygger sitt eget liv, med sina egna stenar och sedan målar de, eller inte målar de, i den färg man vill, eller inte vill ha.

Allting är relativt.

Man bygger upp sitt liv, oftast och helst runt sig själv, men vissa gånger, tyvärr, runt någon annan.
Jag överanvänder komma!

För att mina ord flyter direkt ur tanken, för att det är så jag är.
När jag pratar, pratar jag tydligen som jag skriver, och när jag skriver, skriver jag som jag tänker.
För det är sån jag är.

Jag stannar ofta upp och förundras, över att jag tagit mig till den här punkten i livet. Och jag blir förvånad om och om igen av att jag klarar saker som jag inte klarat tidigare.
En klok man sa till mig för någon dag sen, att tänk vad lite din systersson kan, jämfört med vad han kommer lära sig genom livet.
En fyraårig flicka låg i en sackosäck senare samma dag och sa "det var längesen jag fyllde 1 år". jo sa jag, det var längesen för mig med......... det var 20 år sedan!!
Visst jag är inte lastgammal, men det ger en perspektiv.

Livet rullar på, man tar sig framåt.
Inte för att någon annan ger dig allt du behöver, utan för att du tar för dig av livet.

Det bra du har i ditt liv finns inte där av en slump, det finns där för att du är bra.
För att är du en bra vän, får du bra vänner.
Och ler du mot världen så ler den tillbaka.
Det dåliga i ditt liv.. Händer inte för att du är dålig. Inte heller för att du inte förjänar bättre. Det händer dåliga saker, det gör det. Och det är inte ditt fel.
Men jag kan inte gå in närmare på det här, läs ungefär varannat inlägg i den här bloggen och du får ändå en hel utläggning om min åsikt i den frågan.

På Lördag ska jag gå till internationella barnkonstmuseet.
Det blir kanske nästa stopp på dessa fina teckningars resa genom människohjärtan.
Det känns overkligt att det fanns en tid då jag inte ens hade de här teckningarna i min hand.
Att jag liksom tog mig till andra sidan jorden och tillbaka.
Det känns..

Nu vill jag sjunga.
Sjunga för.. mig själv?

Jag vill lära mig något nytt.

Jag vill utvecklas.
Jag vill vara med om något omvälvande.
Jag vill ha ett rejält knytnävsslag i magen som tar luften ur mig.
Jag vill att någon sätter mig på plats och låter mig sitta där ett tag.
Låter mig sitta där och begrunda.

Jag vill så mycket.
va?
Ja, jag vill.

Jag vill inte inte längre.
Jag vill.
Är inte det ett steg i rätt riktning?

de första steg man tog, påvekar de i vilken riktning resten av vägen ska gå?

kanske.. men allt går att förändra.

och allting är relativt.

puss

vi lever över våra tillgångar..

Världen är överbefolkad.
Resurser vi har räcker inte till.
Människor överkonsumerar på ena sidan och svälter till döds på andra sidan.

Det här är fakta. Det här vet vi.
Det här får vi kastat i ansikte på oss dagligen, och reagerar snart inte på det längre.
Man nöter ut problemen, skriker ut budskapen, utan att komma med en alternativ lösning, eller ens ett ljus på vägen.
Det är elände efter elände som vi, i ett redan stressat informationssamhälle, ska ta till oss, bearbeta och sedan var för sig bryta ned.

Det är klart att människor bryter ihop.

Vissa lyssnar mer, andra mindre, men alla hör vi samma saker.
Man ska hjälpa och man ska skänka, och himlen rasar ned, och isbjörnarna utrotas, och barnen svälter och själv sitter man hemma i sitt varma hus och dricker sitt kaffe och äter sin choklad, också ska man ha dåligt samvete för det.. eller?

För att man lever sitt liv i sin bubbla ska man behöva känna att man inte bidrar.
Sen om man lever sitt liv, och ska gå och handla mat så att man kan fortsätta leva sitt liv, då får man faan inte handla ananas, för då bidrar man till dåliga jobbförhållanden och besprutningar som skapar utslag och skador på arbetarna som odlar dessa ananas.
Och allt jag ville var att göra en fruktsallad!?

Sen ska man köpa rätt kaffe, rätt kött, rätt mjölk, rätt grönsaker. Man ska tänka tänka tänka.
Och skulle du, gud förbjude, råka tänka på något annat medan du handlar och råkar köpa ett vin som inte är varken ekologiskt eller fairtrade, då ska du gå hem, också ska du sitta där och SKÄMMAS!

är det så?

Jag tycker inte att det är fel att handla ekologiskt, jag tycker inte att det är fel att skänka pengar och jag tycker absolut inte det är fel att vara medveten om vad som händer i världen.
Jag tycker bara det är fel att man ska behöva känna dåligt samvete bara för att man lever sitt eget liv.

Jag är inte på något sätt emot att man informerar om hur man kan hjälpa till och hur man ska tänka för att det ska bli lite mer rättvist i världen, men när man redan har 47 tusen andra saker att tänka på, då kan dessa små uppmaningar bli droppen.

Hur ska man då motverka detta?

Hur ska vi kunna fortsätta leva med gott samvete i ett överkonsumerande samhälle.?

Alla vill vi leva i vår värld. Det är det vi vill. Vi vill leva här och må bra.
Det är det vi vill om vi bryter ner allt vi vill till en enkelhet.

Därför ska vi inte se något som ett måste.

Vi handlar inte ekologiskt för att vi måste, vi gör det för att vår jord ska må bättre.
Vi skänker inte pengar till katastrofdrabbade områden för att vi har dåligt samvete, utan för att människorna som är där ska kunna bygga upp vår jord.
Vi säljer inte vår femte bil och börjar cykla lite mer för att någon tvingar oss, vi gör det för att vi ska må bättre och kanske framförallt för att vi ska kunna leva längre och lite friskare på vår jord.
Vi måste inte börja hålla ihop som människor, men vi borde kanske fundera på att göra det, eftersom vår jord just är vår.
Det är inte någon annan, högre kraft, som bestämmer hur och varför vi ska leva på ett visst sätt för att leva bäst eller leva längst.
Det ansvaret har vi själva.
Och utan medmänniskor har du ingenting.
Bortse från alla dina saker och se på din familj, dina vänner, som har sin familj och sina vänner som har sina nära och kära.. och så fortsätter det. Och så hör vi alla ihop, i livets stora cirkel!

Just breathe, everything else is very optional.



Älska.. älska varandra.

jag målar min värld med min mormor..

Sen jag var uppe förra helgen har jag blivit lite.. besatt av min mormor.
Hon är en fantastisk människa.
Med sina 80+ ler hon mot omgivningen, lika otvunget som alltid.
Hon välkomnar varenda själ, utan att så mycket som blinka.

Hon bakar, sköter om ett hus och en gård, tar hand om sin karl och lever livet som bara en riktig bonnpensionär kan.

Hennes dagar består i att.. chilla.

Hon stickar, lyssnar på radio, läser tidningen, muttrar lite bittert att folk är geudat! men tittar sen upp från tidningen och glömmer all bitterhet när hon inser vilka underbara människor hon har runt sig.
Det roliga är, att människorna runt henne inte alls är så underbara.
I hennes ögon är de dock bättre än allt guld i världen.

När man frågar henne hur hon mår säger hon "man ska inte klaga". Inte för att hon vill att man ska fiska efter mer eller för att han inte vill beklaga sig utan för att hon helt enkelt, utan baktankar, tycker att man inte ska klaga.

Jag facineras av hennes sätt att se på världen.
Världen för henne är liksom, inte inom räckhåll.
Hon har fortfarande kvar en barns syn på allt som inte finns inom hennes omedelbara närhet.
Det är svårt att förklara.
Hon är som hon är för att hon inte tar på sig mer än vad hon klarar av.
Och skulle hon ta på sig mer eller för den delen råka få mer på sig så skulle hon se till att klara av det.
Det är det hon gör, hon accepeterar saker.
Hon nöjer sig inte med saker hon inte är nöjd med.
Hon finner sig inte i saker som hon inte trivs med.
men hon accepterar.

När min mamma var i min ålder, skickade hon in en nominering till allers guldhjärta för min mormor.
Hon fick allers guldhjärta.
För att hon är fantastisk.

Hon har fostrat 12 ungar, varav två inte ens är hennes egna.

Desutom har hon skött en hel gård, varit gift med en av Älvsbyns mest repekterade (fruktade?) män.
Gården bestod i hundratals får, kor, hästar mm.
Tills hon var närmare 70.

Mannen, min kära morfar, var även han en filur jag beundrar.
När han handlade plockade han på sig varorna han skulle ha, stegade ut ur butiken och fick därmed ett butiksbiträde att springa efter och be om pengar för varorna, vips så hade Axel Öhman trollat bort Sveriges kösystem.

En speciell man.

Jag ser upp till min mormor, helt otroligt mycket.
Jag beundrar henne på alla sätt och vis.
Trots att våra liv är som natt och dag.

Jag behöver mer av hennes inflytande.
Behöver mer lugn, mer styrka.
Det behöver vi nog alla.

Se upp till människor.
Bli inte en kopia.
Var dig själv, med en touch av gott inflytande.

p1 och p2 i mitt hjärta..
virknålarna i mina händer..
och leendet på läpparna=)

Så gott som kittad!



Slå sig ned..?

Jag tror.. att jag har skrivit om det här tidigare, eller så har jag bara tänkt på det väldigt mycket.
Jag skriver om det ändå.

Jag har alltid tänkt att när jag slår mig ned så kommer jag göra det på ett speciellt ställe.
Det speciella stället har skiftat genom åren men det har alltid varit samma tanke.
Jag har aldrig vetat när den här punkten ska komma då jag känner att det är dags att slå mig ned.
Jag har liksom bara haft bilden inom mig.
Jag har aldrig sett vägen dit.

För någon månad sen sa en kvinna, som kämpat hela livet och kommit till en trygg punkt, en sak som fick mig att tänka om.

Hon sitter på en plats i sitt liv, som andra skulle se som en plats hon "slagit sig ned på". Så tänkte jag också innan hon sa det här.

Hon sa att just nu sitter hon på en plats i sitt liv som hon trivs med, och det är vad hon trivs med just nu, men det kan lika gärna ändras om ett år, eller två år, eller tio år.
Den här kvinnan har barn och familj men har ändå ett så pass öppet sinne.
Det imponerar på mig.

Jag har väldigt svårt för förändringar, tro det eller ej.
Jag behöver alternering i tillvaron, men stora förändringar stör ofta min ordning och gör mig osäker.
Jag har sett vissa mål som milstolpar, och vissa gånger kanske missat de riktiga guldkornen i mellanlägena.

Det är så lätt att missa det äkta när man strävar efter idealen.
Jag kan hålla på i timmar om det här ämnet.

Men det är faktiskt så.
Det är även lätt att man missar kvaliteer hos sig själv för att man byggt upp en bild om sin person som man inte riktigt vill släppa.
Det är synd. För vi är så himla mycket mer än vi tror att vi är.

Poängen är att man inte behöver se ett slut på sin utveckling.
Man flrändras hela tiden, förutsättningar och livet i sig självt förändras också.
Människor runt omkring en förändras, och det gör ingenting.
Man får helt enkelt hela tiden försöka hitta en lösning som passar in just för tillfället.

Jag vill ändå bli som min mormor.

Bygg din väg genom livet på drömmar.