CCY - PG 631982-6

Om du inget frågar..
Det är ingen som gjort fel..

Det är bara en hög med missförstånd som klumpat ihop sig till något större än vad det kunnat vara.

Jag är inget offer, och jag gör mig inte till något offer.
Jag försöker verkligen komma fram till vad det är i den här situationen som berör mig så starkt.
Är det kanske min pliktkänsla som fått sig en törn?
Är det att det handlar om en människa som jag håller så himla kär?
Är det att jag tar mig själv framför andra i den här situationen?
Har jag varit oärlig?
Har jag lämnat ut någon eller känner att jag kunnat gjort något bättre?

Jag känner att jag kunnat göra något bättre, men frågan är om jag verkligen skulle kunnat göra det, och frågan är om det verkligen spelar någon roll.
Nu har det redan hänt, och det har till och med löst sig.

Det handlar kanske om förtroende.

Förtroende balanserar på en så oerhört skör tråd.
I många fall har man en grund av förtroende som inte slås ut förns man ger skäl till det.

Behöver jag distans till det?
Går det?

Jag frågar gärna en extra gång.
Jag går lite försiktigt fram.
Och kanske, kanske skulle vissa människor anse att jag vänder kappan efter vinden.
Jag säger vad jag tycker, men jag säger inte emot om jag inte har ett bra argument till varför.
Jag gör som jag blir tillsagd.
Plus det där lilla extra.
Det här gör jag kanske mer för min egen skull än någon annans egentligen.
I grund och botten handlar det om att jag inte vill göra fel.
För fel, eller sämre än bra ger mig den här känslan.
Känslan av att vara totalt värdekass!

Svag självkänsla?
Höga prestationskrav?
Eller en vilja att trivas med sig själv?
Kanske en blandning.

Men vad är det som verkligen gör att jag tar åt mig, så hårt, när ingen egentligen gjort fel?

Kan det vara för att man lägger ner sin själ och hjärta i det.
Man känner så otroligt starkt, också syns det inte. Eller så händer något som gör att man blir misstrodd i det man känner.

Sen kommer den finaste av alla i kläm.
För att människorna runt om är.. människor?


Det är nog det..
Det är inte bara ett jobb.

När jag skulle gå hem igår var tårarna nära i dörren.
En kram och lugnande ord hjälper inte.
Det sitter i mig.
Jag sliter och jag gör mitt bästa, för att jag vill förvisso, men jag blir så himla sårad när det inte märks.
Hur kan något som känns så starkt i mig inte synas utåt?
Känslan av att vara missförstådd.

Där har vi det!

På livskunskapen i 2an hade vi en 4 hörns övning.
En fråga med fyra svarsalternativ i fyra olika hörn av rummet.

vilken känsla blir du mest illa berörd av?
känslan av att bli missförstådd.


Det är så svårt att skaka av sig.
Det sliter på förtroende.
Och det kan orsaka så mycket illa.

Varför skrev jag det här? här. jag vet inte.. barn av dataåldern vill dela med sig av sådant.



sötare än honung