Om du inget frågar..

Det är ingen som gjort fel..

Det är bara en hög med missförstånd som klumpat ihop sig till något större än vad det kunnat vara.

Jag är inget offer, och jag gör mig inte till något offer.
Jag försöker verkligen komma fram till vad det är i den här situationen som berör mig så starkt.
Är det kanske min pliktkänsla som fått sig en törn?
Är det att det handlar om en människa som jag håller så himla kär?
Är det att jag tar mig själv framför andra i den här situationen?
Har jag varit oärlig?
Har jag lämnat ut någon eller känner att jag kunnat gjort något bättre?

Jag känner att jag kunnat göra något bättre, men frågan är om jag verkligen skulle kunnat göra det, och frågan är om det verkligen spelar någon roll.
Nu har det redan hänt, och det har till och med löst sig.

Det handlar kanske om förtroende.

Förtroende balanserar på en så oerhört skör tråd.
I många fall har man en grund av förtroende som inte slås ut förns man ger skäl till det.

Behöver jag distans till det?
Går det?

Jag frågar gärna en extra gång.
Jag går lite försiktigt fram.
Och kanske, kanske skulle vissa människor anse att jag vänder kappan efter vinden.
Jag säger vad jag tycker, men jag säger inte emot om jag inte har ett bra argument till varför.
Jag gör som jag blir tillsagd.
Plus det där lilla extra.
Det här gör jag kanske mer för min egen skull än någon annans egentligen.
I grund och botten handlar det om att jag inte vill göra fel.
För fel, eller sämre än bra ger mig den här känslan.
Känslan av att vara totalt värdekass!

Svag självkänsla?
Höga prestationskrav?
Eller en vilja att trivas med sig själv?
Kanske en blandning.

Men vad är det som verkligen gör att jag tar åt mig, så hårt, när ingen egentligen gjort fel?

Kan det vara för att man lägger ner sin själ och hjärta i det.
Man känner så otroligt starkt, också syns det inte. Eller så händer något som gör att man blir misstrodd i det man känner.

Sen kommer den finaste av alla i kläm.
För att människorna runt om är.. människor?


Det är nog det..
Det är inte bara ett jobb.

När jag skulle gå hem igår var tårarna nära i dörren.
En kram och lugnande ord hjälper inte.
Det sitter i mig.
Jag sliter och jag gör mitt bästa, för att jag vill förvisso, men jag blir så himla sårad när det inte märks.
Hur kan något som känns så starkt i mig inte synas utåt?
Känslan av att vara missförstådd.

Där har vi det!

På livskunskapen i 2an hade vi en 4 hörns övning.
En fråga med fyra svarsalternativ i fyra olika hörn av rummet.

vilken känsla blir du mest illa berörd av?
känslan av att bli missförstådd.


Det är så svårt att skaka av sig.
Det sliter på förtroende.
Och det kan orsaka så mycket illa.

Varför skrev jag det här? här. jag vet inte.. barn av dataåldern vill dela med sig av sådant.



sötare än honung






Livet kommer emellan..

Jag ville inte att det skulle bli så.
Jag såg det framför mig och rös.
Innerst inne visste jag nog dock att det kunde hända.

Livet kommer emellan.

De underbara människorna på andra sidan jorden glider undan.
De förtjänar alla tankar i världen.
De kommer alltid finnas i mitt minne, men de kan inte uppta så stor del av mitt liv som jag kanske ville när jag var där.

För alla människor förtjänar alla tankar i hela världen.

Inte minst förtjänar man själv en stor del av sin egen tanke.

Igår höll jag föredrag på volontärresor om min vistelse i Tanzania.
Varenda bild jag visade fyllde mig med kärlek, vartenda ord jag uttalade kom direkt från hjärtat och genom hela föredraget var jag lika nära till skratt som jag var till tårar.

Jag undrar om det är så.
Reglerar man känslor emellanåt?
När man inte är mitt uppe i något, utan mitt uppe i något helt annat, stänger man av lite då?
Och när man sedan blir påmind om det man en gång var helt uppslukad av kommer det tillbaka?
Spekulationer..

Kan man brinna för något som under vissa perioder måste få vila? glöda lite, pysa i utkanten, medan något annat tar upp sinnena man använder för att.. behålla gnistan?

Precis som man älskar sin partner, sina vänner eller sina barn hela tiden, men ibland mer och vissa gånger mindre.
Inte för att någon nånsin är mindre värd, utan för att dalar måste finnas så man inte glömmer topparna.

En relation, ett intresse, eller en eld om så är, måste prövas för att kunna hållas vid liv.
Man måste kunna utvecklas.
Relationen behöver växa, behöver se nya sidor.
Intresset måste kunna komma framåt, måste få gå sina egna vägar ibland så att allt inte bara handlar om kontroll.

Elden måste.. få syre, för att kunna fortsätta brinna.

God respons är älvstoff för själen.



Det är bara för att jag är norrlänning va!?

Jag är.. lite som en invandrare.
Har inte tänkt på det tidigare, men insåg sanningen i det idag.

Min arbetsledare försöker lära mig att prata stockholmska.
Inte på riktigt, men han anmärker på min dialekt och drar historier med tillgjord norrländska från hans gamla dagar i Boden.
Precis som en krigsveteran som träffar en invandrare från Ryssland börjar surra om gamla sovjet.

Jag kom hit med andra seder och faktiskt en helt annan kultur, från en annan värld.
Jag förvånas fortfarande över vissa saker här nere och försöker hänga med i ett tempo jag inte är van vid.
Jag lär mig ord och uttryck som jag aldrig vetat funnits och ser omgivningar som jag inte sett under min barndom.

Jag blir accepterad, om än med ett snett leende och en överseende klapp på axeln.
En norrlänning blir inte riktigt tagen på allvar, eller så är det bara för att det är jag, men det kan jag ta.
Det är nämligen ingen som misshandlar mig, fryser ut mig, mobbar mig eller nekar mig jobb på grund av mitt ursprung.
Vad är skillnaden?
Att jag är född i Sverige? har ett svenskt namn? ser svensk ut?
Jag vet inte.
Kan det vara för att jag inte gör den skillanden själv.

Om jag stått 3,5 timme i kön till en klubb, bara för att komma fram och få veta att jag är för full för att komma in ställer jag mig inte och skriker "det är bara för att jag är norrlänning va!?"

Andra gör inte den skillnaden på mig heller.
Bjuds jag på middag så serverar inte värden/värdinnan torkat renkött och hembränt till mig istället för kotlett och rödvin bara för att hon eller han antar att jag inte äter "deras" mat.
Det är ingen som frågar mig var jag har flanellskjortan, eller för den delen skulle ifrågasäta det om jag hade en på mig.

Ja hotas dessutom inte av att bli hemskickad.
Jag får arbeta, och det är ingen som klagar på "att de där jävla norrlänningar kommer hit och tar alla våra jobb!"

Jag vet! jag vet att det inte är samma sak, men varför egentligen?
Vi delar på ett land, kan vi inte dela på en värld?
Inte flytta hej vilt över gränser och bli ett folk med ett språk och ett samhälle.
Men var ligger problemet, det riktiga problemet?
Var kommer fördomarna ifrån och varför är det så otroligt svårt att acceptera varandra?

Man kan vara rädd för det man inte vet något om.
Och därför växer ett ogillande fram, som blir till ett hat.
Men faktum är att jag knappt visste vad en invandrare var förrän jag började högstadiet.
Och jag hatar inte.

Lev väl kära vänner..
Döm inte.
Gör inte det bara!
Och för allas skull, rösta, men rösta inte på SD!

stå för den du är =)
för du är så himla bra!

 

Peace

att acceptera..

Man ska aldrig nöja sig med något man inte är nöjd med, men man ska kunna acceptera.
I en värld av överflöd är det svårt vissa gånger.

Jag har alltid haft svårt för det här med att acceptera saker som jag anser onödiga, andras åsikter och.. hmm.. lögner.
Fast just den punkten tänker jag stå fast vid.
Lögner.. Vill jag ta avstånd ifrån.

Saker jag anser vara onödiga.
Exempelvis..
faan det här inlägget kommer handla om något helt annat än jag tänkte mig, men jag kommer kanske till någon slutsats till sist.

Okej.
Människor som inte anser sig ha.. tiden?.. orken?.. att ställa varorna vid kassan var för sig med streckkoden åt rätt håll.
Vad har du att förlora på det?
Ta fram din bästa sida ur kö-sveriges perspektiv och underlätta för oss allihop.
Med minimal ansträngning dessutom.

Att kasta skräp ut ur bilfönstret, eller lämna kvar skräp på en plats du inte borde lämna det på.
Regeln är enkel; har du orkat bära dit det, orkar du bära tillbaka det.
Sitter du i en bil, kan du lika gärna lägga skräpet i en påse eller på golvet tills du hittar en sopkorg.

Onödiga saker som sagt.

Andras åsikter.. Har jag inte direkt svårt för, men jag vill gärna stå på mig när jag verkligen känner starkt för något. Ju längre jag sedan står på mig, ju svårare blir det att ta in den andra personens åsikt.
Till slut börjar jag säga emot i ren trots.

Det här är saker jag måste jobba bort.
Jag blir bitter och inskränkt av de här tankarna.
Det bara skriker moralkärring om mig=)
den bjuder jag på.

En annan sak..
Att acceptera. Är relationens gång.

Man kan inte stanna kvar i något man mår dåligt av, men man kan stanna kvar och jobba på något man vet är bra i grunden.
Alla är vi människor.
Med olika tankar, känslor, vanor, värderingar.
Alla har vi en plats på jorden, och alla ska vi samsas om luften vi andas.
Man har bättre dagar, och sämre dagar.
Man har perioder och.. de går över.
Det är inte alltid bra, men det är heller inte alltid dåligt.

Du kan välja att se det som en bra grund med olyckliga avbrott, eller en dålig grund med glada infall.

Du kan ta in människors dåliga vanor, störa dig på de och avfärda hela personen på grund av de, men du kan också acceptera.
Du kan fortsätta vårda någonting, så länge det finns.. något att vårda.

Du kan.. tänka positivt.
Du kan också välja att inte göra det.
Frågan är bara vad du mår bäst av?

Jag måste.. sluta störa mig på saker jag inte kan förändra.
Jag måste lära mig acceptera.