Smärtan är outhärdlig..

Jag satt på tåget upp till norr.
Plötsligt dyker pappa och storebror upp.
De berättar för mig att en naturkatastrof dragit igång och att vi måste ta oss i säkerhet.

Tillsammans med hela familjen tar vi oss framåt, bort från katastrofen och dess förödelse.
Vi kommer fram till en mindre fors som vi måste ta oss över.
Tillsammans kliver vi ned i vattnet och korsar forsen.
Lite längre bort blir forsen starkare.
Lillasyster Hanna är liten och späd, hon orkar inte riktigt hålla emot strömmen.
Linus går först.
Han vänder sig om och ler sitt charmiga leende "Klarar du att simma Hanna?"
Hanna skrattar, nej det klarar hon inte. Så hon glider in i Linus famn, och han hjälper henne framåt.
Vid den starkare delen av forsen stannar Linus till och det gnistrar till i ögonen på honom.
Det luriga i rösten kommer fram och han säger "Vi provar åka ned här."
Han och Hanna åker ned, skrattande, tillsammans.

Det händer så mycket runt omkring så ingen reagerar riktigt.
Lämnar ansvaret till Linus och tar oss i säkerhet.

När allt lugnat sig frågar jag pappa var Linus och Hanna är.
"kolla nedanför forsen" säger han.
Jag går dit.. för att hitta Linus och Hanna.
Hand i hand, två tomma skal, blåa av bristen på luft i deras lungor.
Fridfulla. Avlidna.

Mina händer söker sig mot ansiktet och jag går hulkande tillbaka till pappa.
Jag säger ingenting, jag gråter. Jag gråter och gråter och slutar aldrig gråta.

Jag tittar upp och ser Linus komma gående mot mig.
"men.." jag blir förvirrad.
"Jag hann inte säga hej då." säger han.
mammas ord om att man aldrig ska säga hej då, utan på återseende susar förbi i tanken.
Men den här gången är det hej då.
Han kramar mig.
Jag gråter.
Han säger att han har det bra.
Jag gråter.
Han försvinner.
Jag vaknar.
Och jag gråter.
Gråter och tänker att ingen i min närhet någonsin, under några omständigheter får dö.
Aldrig någonsin får någon människa försvinna.

Alla måste överleva mig.
Det är en självisk tanke.

Men dte gör så ont. Den drömmen gjorde så fruktansvärt ont. Jag kan inte ens föreställa mig hur smärtan skulle kännas om det hände på riktigt.

Man måste ta vara på livet och alla människor i det.

Man ska inte såra människor, speciellt inte människor man älskar.

Ibland kan jag stanna upp och tänka "varför gör vi så här mot varandra? vi älskar juh varann."
Så borde man tänka oftare.