En paus..

Går runt och känner att allt är rent överjävligt.
Går till simhallen och halkar utanför så jag nästan faller på ett barn, simhallen är sedan stängd av någon konstig anledning.
Mamman skriker till, jag skriker till, ungen tittar förvånat upp på oss båda och tänker säkerligen "vad faan skriker de för, det var juh inte ens nära?"

Går vidare till biblioteket där jag ska skriva ut biljetterna, nej då har biblioteket bestämt sig för att blockera incheckningen på ryanairs hemsida. Tack!

Går vidare till vårdcentralen för att mina handleder och min rygg håller på att krackelera på riktigt.
Nej vännen,jag är ledsen, men du måste lista dig här för att kunna få en tid, den tiden får du om du ringer kl 17.00 när alla andra ringer. Så ring exakt 17.00 annars kommer du inte fram. Och kommer du fram så får du säkert inte någon tid då heller..

Stort leende.. paus.

hmm.. kan jag lista mig här nu?

Neeeej.. det får du göra när du ringer klockan 17.00, om du ringer 17.00.. och om du kommer fram när du ringer 17.00, vilket du antagligen inte... OKEJ! jag fattar.. jag går till Carema vårdcentral.

Där möts jag av en något äldre dam som lugnt informerar mig om att.. ja.. hur var det nu? det finns inga platser om man inte ringer exakt kl 08.00 nästföljande dag precis när alla andra ringer, så för att komma fram.. bla bla bla..
Ber om ursäkt kära vården, det var inte meningen att få behov av er.

Åker hem och inser att jag glömt köpa hörlurar.. pluggar lite.. sätter mig ner och inser att jag inte orkar packa.. inte orkar nånting. Gråter lite och springer sen till bussen.

Tillbaka till Farsta, på väg till Clas ohlson, Classe min bästa vän.. DOSCH!! rakt med face in i en glasdörr.
Med tårar i ögonen går jag över torget och vill inte mer..
Går in på min älskade affär.. traskar några varv, tittar på verktyg, väskor, hyllor, grejer, prylar överallt! fotoalbum, pennor, ooh mina älskade pennor.

Tar mina hörlurar och går till kassan.
En liten liten människa sitter där korgen ska ställas vid kassan och försöker hålla fast varubandet. Jag skulle kunna titta surt på honom och hans mor, skulle kunna tänka onda tankar och skulle kunna, med lite otur, råka drämma till den lilla stackarn. Men jag ler.. och han ler.. och kassörskan ler.. och mamman ler.. och jag får tårar i ögonen för att vi alla ler mot varandra.. Och jag inser att livet inte är så stort.. inte heller så överdjävligt.
Och jag saknar och ja längtar och jag tar inte bussen hem, jag går, och jag ler hela vägen.. för jag vet.. att imorgon kommer en liten vacker pojke sitta i min famn och gurgla och skratta och lära sig säga Nea och jag kommer vara hos min underbara familj.. Och då spelar det ingen roll hur många barn jag ramlat på eller hur många dörrar jag gått in i eller hur ont jag har.. För då har jag en paus. En paus från livet.

ber om ursäkt..?

ska man be om ursäkt?
är det att lägga över ansvaret på den som ska förlåta?
er det fel att be om att någon ska ursäkta ett beteende?

inte det jag skulle skriva om.

Jag är ett socialt kollo.
Jag hoppas nära och kära har överseende med att jag just nu är totalt och helt uppe i mitt egna.
Jag har sen jag började plugga för en månad sen tänkt att "hejn går ju bra! bara lite mer att göra, men det är över snart."
Har inte insett förns nu att jag omedvetet valt bort den sociala biten.

Jag älskar er, och de jag inte älskar gillar jag.
Inte mindre bara för att jag aldrig hör av mig.

The soundtracks of your lives..

Har du någonsin känt dig riktigt iakttagen?
Tänkt "om jag vänder mig om nu kommer jag få syn på nåt creepy psykfall"
När du vänt dig om ser du dock ingen.

Det psychofreaket är ofta jag.
Har inte insett det förns nu, men jag iakttar människor på ett väldigt ingående sätt.

När jag är utan linser eller glasögon, stirrar mig blind på folk jag möter. Tills de är en halvmeter ifrån mig och jag inser att de ser att jag stirrar.
Lika pinsamt varje gång. Det är då jag ler och hälsar och folk får för sig att jag är trevlig.
Egentligen är jag juh bara en helt vanlig tokstolle (alldeles för underskattat ord).

Förutom det här gör jag något, dagligen, som jag gjort så länge jag kan minnas.
Jag sitter på tex bussen med musik i öronen, ser mig omkring och stirrar ut var och varannan människa.
Tänker mig in i deras liv, hittar på små historier om dem och lägger ihop deras rörelser till min musik.
Jag ser en man gå över gatan med en stor ryggsäck och tänker mig att han är på väg hem från en picnic med sina barn.
Ser en gammal dam som nästan halkar och tänker att hon tänker "faan, helvetes jävla vägar! bättre var det förr." Varför det var bättre förr är dock helt irrelevant.

När jag jobbade på kyrkan för ca tiotusen år sedan gick jag steget längre, kanske för långt.
Det började med att jag fick lätt ångest över att gå över gravarna.
Min mamma har nämligen präntat in i mig att aldrig gå på gravar.
Jag var i desperat behov av att hitta något som fick mig på andra tankar.
Jag började då utveckla detta, lite sjuka, intresse. Jag började skapa berättelser.
Namnen på gravarna började representera namnen i mina sagor.
Gösta Eriksson med fru och barn hade helt plötsligt ett helt hus fyllt av blommor, och Edna Sjöholm var läkekonstens gudinna.

Jag vet inte om det här för mig närmare eller längre ifrån andra människor.
Möjligtvis börjar folk ta avstånd från mig när de får veta det här, men i övrigt tänker jag.
Alla får liksom sin egen huvudroll i sitt eget liv.
Är det inte så det ska vara?

Ska inte alla få en bit av strålkastarljuset?
Är inte alla värda att höras och synas?

Kanske är inte mitt huvud bästa stället för att synas eller höras, och kanske bryr man sig inte.
Kanske är världens ensammaste människa inte riktigt så ensam.

För alla har vi en plats, om inte i strålkastarljuset så åtminstone i vårt eget liv.






Solen strålkastar oss alla