CCY - PG 631982-6

Det värmer i hjärtat.

Jag pratade för någon dag sen med en färdtjänstchaufför om Tanzania.
Hon frågade mig varför jag ville tillbaka? ställde mina känslor mot väggen.
Först blev jag ställd, det har varit så självklart för mig att jag vill åka tillbaka, att jag inte tänkt på varför.
Så.. varför vill jag så gärna dit? och vad var det so jag fastnade för?
Det finns elände överallt i världen, lika mycket i sverige som någon annanstans. Vad fick mig att reagera så starkt?
Kanske är det klimatet, anske är det kulturen.
Kanske var det känslan jag fick när jag var där.

Jag vet inte vad det är.

Jag kommer inte komma till någon smart slutsats.
Inte ge några goda råd.
Och inte antyda något.
Inte lämna några gömda budskap till någon.

Nej.. jag ville bara skriva av mig.

Jag.. vet inte om det här är min dröm. Kanske har man inte bara en dröm?
Kanske får man bara ta tag i det man vill och det man tycker om.
Det finn så måga som inte vet vad de vill i livet, ska man då se dessa saker som man vill som gåvor?
Gåvor från gud?
nej.. men gåvor från mig själv till mig själv.

hamna hamna yesu kwenda sweden /tumaini

I vår kultur pumpas vi konstant med information om än det ena än det andra, hur man blir smal, hur man bli lycklig, hur man blir en bra förälder, hur man ska klara ditten och datten.

I allt det här ska barn och ungdomar växa upp, och de ska också bli lyckliga. De ska vara som alla andra, passa in i samhället. För vår reptilhjärna bygger på att inte bli utstötta ur flocken.

I denna strävan efter att passa in börjar ungdomar ha sex, i vår kultur informeras vi om könssjukdomar och graviditet. Det går ofta galet ändå, men om man ser på historien har vi tagit ett jättekliv framåt.
Vi har till och med en smittskyddslag som säger att vi får gratis tester och behandling mot sjukdomar, men som även innebär tvång på att testas i vissa fall.
Jag tror att i stressen över att passa in glömmer många bort att det som behövs för att förhindra oönskad graviditet och könssjukdomar ligger i något så enkelt som skydd. Precis som man använder bilbälte.

I många andra kulturer finns inte den här informationen över huvudtaget. Den 1 December är det internationella aids-dagen. Den går ut på att uppmärksamma hiv och aids världen över. Informera och våga prata om det. I Sverige börjar det här bli mer och mer självklart. Man ska skydda sig för att inte överföra sjukdomar och man går regelbundet och testar sig. I vår kultur är det här en självklarhet, man vill vara frisk.

När jag var i Tanzania fick jag lära mig att i deras kultur är det skamligt att ha aids. Människor drar sig för att testas och trots att bromsmedicin finns, vill människor inte erkänna att de har hiv eller aids. Det finns dessutom väldigt ont om preventivmedel. Den 1 Dec åkte vi iväg till ett av Tanzanias mest hiv och aids drabbade område på en konvention. Det var det enda stället under min resa där folk öppet kunde prata om könssjukdomar. Jag förstod då att information är A och O.

Så var hittar man balansen för information? Inte för mycket och inte för lite. I vårt samhälle ger informationen oss kunskap om sjukdomar och hur vi ska kunna bekämpa de. Samtidigt skapar det sjukdomar som inte finns i mindre mediala kulturer.

Människor jag träffade i Tanzania har självklart hela den viljan om att passa in, vi är trots allt människor allihopa, men det var inte på långa vägar samma stress över det. För dessa människor är det svårt att förstå hur man kan vara psykiskt sjuk om man är fysiskt frisk.

Kanske är det så enkelt? kanske inte. Kanske ska man börja bygga en grund av kunskap med en undermening av balans.