Nu jävlar.. (ursäkta svordomen)

Nu är det slut med stressen.
Slut med pressen, och slut med grubblandet.
Nu är det dags för nya tag och nya inställningar.

Defragmenterar..

Jag älskade att defragmentera mammas gamla dator.
Satt och tittade på de färgade bitarna som föll på plats eller försvann.
Organisation på hjärndöd nivå.
Förstod aldrig riktigt vad det innebar men visste att det var bra.

Kan jag inte vara lite så nu?
Kan jag inte få känna lite så?

Jag gör det här för att jag mår bra.
That´s it!
Behöver inte mer.
Hör en bra låt, lyssnar på den för att den är bra. Klart!
Där tar det slut. Inget analyserande, inget vad tycker jag egentligen? Inget vad säger den mig? Inget vad ger den? Inget vem ska jag skicka den till, vem kommer uppskatta den mest?

Bara.. nu mår jag bra. För det gör jag. Vi stannar upp där.
Bryr oss inte om vad som händer runt omkring, vad som känns och vad som bränns.

Kryp lite närmare och se hur långt du kommer.
Peta en pinne i brasan.
Peta mig inte med en pinne i ögat när jag dödar dig.

Jag älskar dig.



Vem är det synd om egentligen?

Jag läser en bok just nu "det gick en propp". Den handlar om stroke. Om hur personer som fått en stroke hanterar tillvaron och om hur anhöriga på bästa sätt kan underlätta livet efter en stroke.
Den är bra, väldigt bra.

Idag läste jag ett kapitel om en kvinna som blivit förlamad i vänstra sidan av kroppen. Ena sekunden hatar hon sin kropp, andra sekunden älskar hon den.
Hon bryter ihop flera gånger om dagen och detta 5 år efter sin stroke.
Hon skriver i boken "vem har rätten att bestämma om det är synd om mig eller inte?"

Vem har den rätten? är det hon själv? är det läkarna? omgivningen? och är det synd om henne?
Gång på gång får hon höra "men du har juh tur som överlevde." Själv känner hon att vad faan är det för tur? Ska man gå runt och vara glad för att man har tur som överlever varje dag tills man dör?
Har man inte rätt att tycka synd om sig själv förrän den dagen man inte finns mer?
Värt att tänka på, eftersom jag själv har slängt ur mig den här kommentaren en och annan gång genom livet.
Jag har tänkt den själv och jag har fått höra den.

Är det det man vill höra?
Eller vill man bara tycka lite synd om sig själv för en gångs skull?
Vill man bara må dåligt ett tag, för att sedan kunna må bra?
vill man bara känna det bittra flyta omkring i kroppen några sekunder?

Barnen i Afrika.. de är det väl synd om?
Är det inte det?
Och människorna som hjälper dessa barn.. det är väl goda människor?
Jag vet inte.. jag tycker nog inte riktigt så.
Jag får ofta frågan om jag gör lika mycket för barnen i mitt eget land som för barnen i Tanzania.
Jag får frågan om varför jag fokuserar på något som ligger på andra sidan jorden, istället för att leva mitt eget liv till fullo, för min egen skull.
what!?
Hur menar man där i så fall?
Att jag på något sätt gett upp något för att ge något?
Att jag jobbat gratis och slösat bort min tid?
eeh..
Det kan inte vara så att du gillar att hugga ved, vilket jag inte gör så mycket, så du hugger ved.. och jag gör något annat?

Så är det synd om de här barnen? och är det synd om mig som måste offra min tid för dessa?
Nej..
De lever ett annat liv än barnen i sverige.
Precis som barnen i England lever ett annat liv än barnen i Kina.
Men tro det eller ej. Barnen är glada.
Jag har träffat många barn i Sverige som mått betydligt sämre än barn jag träffade i Tanzania.
Jag har mått betydligt sämre när jag varit i Sverige än när jag var i Tanzania.
Men jag har också träffat barn i Tanzania som mått sämre än de i Sverige.. handlar det då om var man är?
är det inte upp till var och en?


Jag skulle vilja hjälpa alla.
Jag skulle vilja hjälpa till överallt.
Men det kan jag inte.
Jag kan inte heller starta en organisation för något jag inte brinner för, det skulle ändå inte bli bra.

Jag vet inte varör, men barn facinerar mig. Oavsett var de bor.
Det är de mest genuina varelserna i världen.

Jag vet inte var jag ville komma.
Jag vet inte varför jag ville komma någonstans.. varför vill man det egentligen?

Igår kväll innan jag somnade såg jag en liten stuga framör mig..