Gräset..

Hittade ett gammalt inlägg från en gammal blogg.. och som vanligt facineras jag över hur smart och underbar jag är, det vill jag dela med mig av.

 

De flesta har hört om det, andra har tänkt på det, det berömda gräset på andra sidan.

 

Så vad är det frågan om egentligen? är gräset grönare på andra sidan? var kommer uttrycket från egentligen? Är gräset någonsin grönare på andra sidan? Och hur vet man när man ska försöka ta en smygtitt?

 

Hur långt kan man egentligen gå innan det är för sent att vända tillbaka till det gamla, trygga, om än så uppnötta gräset. Man kan juh faktiskt plantera nytt, eller bara lägga ut en liten plätt med plastgräs där det behövs.

 

Om man aldrig testar ny mark så kommer man juh faktiskt ingenstans, men frågan är väl egentligen hur långt man vill komma och hur långt hemifrån man ska måsta gå för att hitta det man söker. Och söker man inget, utan bara på måfå försöker hitta något eller någon som tillfredställer mer än det gamla vanliga. Då kan man väl i stort sett hamna precis var som helst i världen..?

 

Om nu gräset skulle varit grönare på andra sidan, hur ser man det på en gång? måste man gå en sväng och kolla noggrant för att märka? eller är det så att om gräset vore grönare så skulle man märka det direkt?

 

Kan man lessna på gräset på den andra sidan? eller är det så att man då lessnar på det gamla gräset eftersom det nya gräset blir gammalt så fort man går på det? Då är det juh inte längre den andra sidan, då är den andra sidan den nya sidan och den gamla sidan den andra sidan?

 

Så om man då går tillbaka till den gamla sidan går man då dit för att man tror att gräset kanske blivit grönare? eller för att man glömt bort dom där kala fläckarna på kanterna?

 

Eller kan gräset hela sig själv medan man är borta? och då blivit betydligt grönare medan man varit och nött gräsmattan på den andra sidan, den nya sidan.


Det gör ont när man väl kommit över på andra sidan och märker att allt som finns där är grus och sten.. Kan man leva ett helt liv utan gräs? Har man alltid den andra sidan i bakhuvudet?


Som sagt gammalt inlägg, gräset på andra sidan är i dagsläget inte intressant för mig.





Konfrontera mera..

Jag har stora problem med att konfrontera människor.

Jag bjuder gärna på mig själv och jag kan skämta om det mesta.
Jag vill tro att jag kan ta ganska mycket, men jag vill också att andra ska tro att jag kan ta lite mer, gå lite över gränsen.
Så jag skrattar lite högre och försöker tysta det svarta som uppstår i mig.

Ååh så dumt det är.

Det finns gränser, alla har vi dom, allas gränser går på olika ställen, men de finns.
Känner man att gränsen nås, så säg det. Le inte bara och håll med. Konfrontera.

Det finns så klart saker som jag inte tar, tillfällen då jag säger ifrån direkt. Jag kan vara fruktansvärt envis och jag kan sätta mig emot mycket som går emot mina principer.
Det är inte diskussioner jag pratar om, det är inte vilja eller rättighet jag menar, det är de där personliga gränserna och den där lilla törnen på självkänslan.

Det är inte alltid lätt att visa hur sårbar man egentligen är. Att man inte kan ta allt lätt som en plätt och rycka på axlarna i alla situationer.
För jag vill gärna kunna rycka på axlarna, eller så vill jag förtränga det som känns hårt.

Men.. när jag konfronterat, för jag jobbar på det, så har det gått förvånansvärt bra.
Människor är inte onda, vänner är inte elaka.
Men visar man inte var gränsen går så kan ingen låta bli att kliva över den.
Målar jag inte upp en linje och en stoppskylt, så kommer folk fortsätta gå, eller springa, eller köra över om det så vore.

Ingen människa är värd att köras över. Alla har rätt att känna och tycka vad de vill.

Så.. konfrontera mera och stå på dig för din egen skull. Känn ditt eget värde, och låt dig själv bli lycklig.
Det ska jag göra.

Peace