Livet..?

Det var ungefär här någonstans tanken föddes..
Skulle jag kunna bo här?
På riktigt?
Och göra det här.. varje dag?

Under dagen på bygget hade jag vid ett tillfälle inget att göra.
Vi väntade på mer cement som skulle komma senare med lastbilen.
Jag gick därför in till flickan och satte mig, pratade med henne på den swahili jag kan, och hon svarade med den engelskan hon kan, dvs "yess..."
Till slut fick jag henne att komma ut och titta på bygget. Hon tyckte om det, log och lyste upp.
Vi satte oss ned på marken en stund.
Ritade i sanden.
Jag skrev hennes namn, mitt namn och namnen på de som arbetade i hennes hus.
Hon vågade sig till att rita en blomma, men suddade snabbt ut den när Jocke och Lawi kom och tittade.
Hon är lite blyg, men väldigt modig på många sätt.
En stark, glad tjej. Jag gillar henne.

När lastbilen äntligen kom var det eftermiddag och dags att åka hem, så vi åkte med lastbilen till moyo kwa moyo.

När vi kom fram tänkte vi äta lunch, men så skulle några hämta ved, och ja.. varför inte jag också?
Så vi tog lastbilen ut i skogen och lastade på en massa ved. Jag tog i extra hårt för att jag var enda tjejen på plats, tänkte inte vara den lilla svaga, aldrig!
Det fick jag äta upp på vägen hem.
Satt på flaket och missade en gren som swishade förbi.

"Oj, gick det bra"
"ja"
"jag fick en rispa i kinden"
"jag med tror jag.."
"OJ ja.. det fick du.."


min rispa på kinden och Sawadi..


Lastbil..

Tanken hade fötts.. och ville inte riktigt släppa..
Den som var på riktigt..
För nu blev det plötsligt möjligt, eller?
Är det omöjligt..?
Är någonting omöjligt?
Jag tror inte det.

Bygget och undervisningen i samma värld..

Dagen efter att vi hämtat material till bygget började vi lägga ut tegelstenar.
Vi började med flickans rum. Lade ut tegelstenar över hela golvet och satte sedan cementen på.

Så skulle vi sedan fortsätta i hela huset och till sist på uteplatsen, men än så länge var det bara början.

Vi insåg ganska snabbt att huset egentligen borde rivas och byggas upp på nytt.
Teglet ovanför dörrarna satt så löst att dörren kunde rasa ihop när som helst.
Hålen i alla väggar var alldeles för många för att man ens skulle kunna försöka räkna de.
Och vi hade bara 2 veckor på oss.
Ja.. det var en nedslående insikt.

Men så tänkte jag på något som Catharina sagt..
Man kan bara hjälpa människor till det mål de når med sina egna förutsättningar. Den här familjen kommer inte få ett liv som det jag har i Sverige, men de kan få ett värdigt liv utifrån det de har idag. Det är en trygg tanke.

Vi gick hem efter arbetets slut.
Det tog två timmar och det hjälpte mig att rensa hjärnan.

På kvällen satt jag länge kvar runt elden.
Plötsligt säger Anjelina, som är med på förmiddagsundervisningen "Linnéa, the chair, the chair is behind me"
Vi gick igenom detta två dagar innan. Hon fortsatte..
"Alfred is in front of me and Salome inside"
Gladare än jag kunde ingen vara vid det tillfället.

Att lära någon något, och se någon växa..
Att samtidigt lära sig tusen saker av någon annan..
Det är.. Vackert.

Att vi alla har något att lära av varandra.


tegel i flickans rum


Anjelina och Frankie

Andas..

Jag måste stanna upp här, andas lite grann.
Jag vet inte om det är positivt eller negativt att jag skriver.
Men det känns lite som att jag går vidare på det här sättet.
För varje kapitel jag avklarar känns det lättare att blicka framåt.
Det är inte lika tungt att jag varit där och varit tvungen att lämna det.

Jag kommer komma fram till ett resultat, och jag skriver inte utan anledning.
Dels ska det bli skönt att komma upp till byn till midsommar och familjen redan läst om resan, så blir det lättare att berätta, mindre frågor och mer att relatera till.

Dels vet jag att det är många som vill åka som volontär, några som kanske rent vill åka till Matanana.
Jag vet att jag hade behövt en mer utförlig beskrivning på projektet innan jag åkte ned första gången, och jag hoppas att det är någon kommande volontär som får mer information och inspiration av att läsa.

För någon vecka sedan googlade jag "volontärtidning", för att.. ja, jag vet inte varför egentligen.
Tänkte nog att något liknande borde finnas.
Mycket riktigt fanns det en volontärtidning, men jag kunde inte komma åt den utan hänvisades till "volontär i nacka"s facebooksida.
Jag gick in och läste lite. Tänkte, som jag ofta gör, att det skadar ju aldrig att skicka iväg standardbrevet som jag skrivit till olika företag och personer om projektet.

En kvinna från volontär i Nacka svarade dagen efter och sedan dess har det faktiskt hänt en del.

Jag träffade kvinnan på Nacka bibliotek igår, hon är underbar.
Vilken fantastiskt driven människa.
En person som gör saker för att hon vill, inte för att hon måste, och därmed kan hon göra det helhjärtat.

Hon gav mig många bra kontaktuppgifter.
Inget är spikat och klart än, men sköter jag mina kort rätt så kan detta bli jättebra.

Dessutom har denna kvinnan gett sig tusan på att sprida ordet om den framtida skolan så om inte annat kan nog hon göra små underverk.

Hon kommer sätta in en liten artikel i volontärtidningen om detta, så det kan leda någonvart.
Jag har fått kontaktuppgifter till biblioteket nacka forums ansvarige och kan eventuellt få till en utställning där.
Sen var det kontakter inom skola, kulturprogram, volontärarbete och annat matnyttigt.

Ja Linnéa, det är bara ta tag i telefonskräcken nu och styra upp detta.

Jag hade tänkt skriva om något helt annat när jag började..
men allt blir inte riktigt alltid som man tänkt sig.



Vi renoverar..

Vi gjorde upp en budget.
Det här, tänkte jag, blir automatiskt en del av drömprojektet.
Vi lägger ca 1 miljon shilling och 2 veckors jobb på detta, sa vi.

En flicka och hennes familj som mer än något annat behöver en renovering.

Jag kanske inte kan få henne att måla en teckning, men jag kan göra hennes golv till ett konstverk av cement, tänkte jag.

Jag vill som sagt inte lämna ut någon för mycket, men jag vill få folk att förstå.

I Sverige renoverar man för att man är less på sitt fem år gamla kök, detta hus bestod av ett nytt kök och ett gammalt kök. Det gamla köket hade visserligen cementgolv, men taket var så förstört och rummet blev snabbt rökfyllt så där kunde man inte ha köket.
Det nya köket hade jordgolv och var platsen som familjen sov på eftersom elden är den enda värmekällan i huset. Om nätterna är det för kallt att sova i sängar, och sängarna är ändå knappt sängar. Plus att det är hål i taken så allt blir blött.
Familjen sover därför runt elden där det blir fuktigt och små maskar får fri tillgång till hela familjens kroppar att krypa in i.
Dessa maskar kryper in i sår och äter sig sedan längre och längre in i kroppen, bryter sakta ned inifrån.

Något i den stilen.

Man kan inte jämföra, och jag har ingenting emot folk i Sverige som renoverar sina hem. Det är bara intressant att tänka på skillnaderna.

Det som behövde göras var att lägga cementgolv, laga taket, byta dörrar och laga hål i väggar. Samt bygga en rullstolsramp och en skorsten.
Eller egentligen var det en massa saker som behövde göras men det var detta vi ville hinna med innan vi åkte.

Dagen efter att vi hälsat på familjen började vi hämta material till bygget.

Lastbilen hyrdes av Onne och kom på morgonen för att hämta upp oss. De som hjälpte till denna första dag var Sara, Jocke, Simon, Peter, Lawi, Alfred, två killar som körde lastbilen och jag.
Tusen tack till er alla!

Vi åkte på flaket och jag kände mig lycklig och fri där jag stod med vinden i ansiktet och blåste förbi alla vackra miljöer.

Vi började med att hämta sand.
Åkte till en plats bredvid vägen ute i ingenstans om började gräva med spadar i en grop full av sand.
Skönt att använda kroppen.
Underbart att jobba med afrikanerna, man får skratta, mycket åt sig själv.

Vi åkte och lämnade sanden hos familjen och fortsatte sedan för att hämta tegelsten.

Vi åkte med denna stora lastbil på en väg, sen svängde vi av på en mindre väg, som ledde.. ja ingenstans.
Till slut vände jag mig till Peter och frågade "where is the road!?", "There!" svarar Peter och pekar med självklarhet mot ingenting. Gräs, träd, sten och ren natur.

Vi åkte ned i en dal. Med lastbilen.. Lastbilen utan bromsar.
Ja..
Började kasta på tegelstenar på flaket och jag tänkte vid ett tillfälle "hur många mzungos går det på 1 afrikans arbete?".. räknade tyst för mig själv.. "3" konstaterade jag och skrattade.

När vi skulle därifrån blev det problem.
Lastbilen var svag och full av tegelstenar, den hade inga bromsar och stod i en uppförsbacke.

Afrikanerna kämpade, tålmodiga som de är. Och upp kom vi, efter ca 1,5 timme.

Vi körde tillbaka till familjen och lämnade även detta lass.

Vi trodde nu att vi var klara, men skulle tydligen hämta ännu mer sand.
Alla var trötta och törstiga men men.. twende sasa, haraka haraka!

När vi kom hem var jag trött men lycklig.
Tog en dusch dagen till ära.

Det här var första dagen på ett mycket lyckat projekt..


hämtar sand




använder en stor pinne/liten stock som broms i brist på riktiga bromsar


sovrum.. och säng..

Mänskliga rättigheter..

Helgen i Iringa på sjukhuset var ett roligt litet äventyr, men det var skönt att komma tillbaka till Matanana på Söndagen.
Jag och Jocke gick en lång promenad genom små regnskogar och över majsfält.
Det var en härlig tripp och vi hittade massa roliga saker efter vägen.

Dagen efter var det Måndag och tillbaka till den vardag jag älskar.
På förmiddagsengelskan målade vi, pekade ut alla färger och frågade vad de heter.
Försökte med svagt resultat att få ungdomarna att beskriva vad de målade.
Träna på att inte bara svara rakt på frågor, att kunna tala fritt om olika saker.

Efter engelskan kom två tjejer från röda korsets folkhögskola. De var på snabbvisit och skulle stanna en natt på moyo kwa moyo.

De ville hålla en liten workshop, så de fick ta eftermiddagsengelskans tid kl 14.00.

Vi samlade alla som jobbar på gården och alla volontärer och satte oss allihopa att rensa bönor medan vi lyssnade på information om barnkonventionen och röda korsets arbete världen över.
Efter föredraget delade de ut lappar med mänskliga rättigheter som man skulle diskutera och välja ut de viktigaste.

Det var mycket intressant att se hur de afrikanska kvinnorna tänkte jämfört med oss mzungos (vita).

Som exempel tyckte de inte att barnledighet var så viktigt.
De föder sitt barn och sen tar de med barnet till jobbet, så de såg inte riktigt meningen med att vara ledig.
Vi tyckte det var viktigt och förklarade att i Sverige kan man inte ta med sig barnen till jobbet hur som helst, utan måste stanna hemma ett tag när de är små.
De förstod hur vi resonerade och sa att det är viktigt att man är med sina barn i början för att uppfostra de, visa kärlek och ge närhet.

Som sagt väldigt intressant att höra hur två olika kulturer resonerar och sedan kommer fram till gemensamma beslut.

Dagen efter åkte vi och tittade på marken där skolan ska byggas.
Just nu ser det inte mycket ut för världen, men jag kan se det hela framför mig och det är en vacker syn.

Vi åkte vidare till grannbyn Buma och tittade på huset som Sanna och Jessica färdigställt.
De har verkligen gjort ett jättejobb!

Vårt tredje stopp var hos en tjej och hennes familj.
Av respekt för hela familjen vill jag inte berätta för mycket om detta men det besöket blev starten på projekt extreme homemakeover.

På vägen därifrån var jag helt tagen av det vi sett.
Vi stannade dessutom till vid primaryschool i Buma där lärarna lyste med sin frånvaro.
Det gjorde inte saken bättre och jag Sara och Jocke bestämde oss för att ta tag i detta.

Jag fällde några tårar och gick sista biten till gården för att jag behövde rensa hjärnan.
Jocke gick vid min sida och konstaterade att vi fixar det här, så vi gjorde en budget direkt vi kom fram till moyo..


en äkta fågelskrämma, död höna på majsfält. Vårt första fynd på promenaden.


Hittade ett litet paradis på promenaden



Det ena leder till det andra..

Dagen efter att jag hade haft feber var fina Catharinas sista dag i Matanana.. det blev inte riktigt som planerat.
Hon lämnade visserligen Matanana, men åkte istället till sjukhuset i Iringa, en stad ca 2,5 timme från byn.

Jag följde med henne till sjukhuset.
Det var en upplevelse i sig.

Vi åkte dit med Ewout, Salome och Johannes och passade på att prata om skolan på vägen.
Ämnet kretsade mycket kring styrelsen i Sverige.

Alla som sitter i styrelsen för tillfället ska avgå, förutom Catharina.
Det behövs därför nya styrelsemedlemmar och jag är så klart intresserad.

Vi pratade om möjligheter för moyo kwa moyo att flytta sin verksamheten från gården och till skolan.
Därmed kan man strukturera upp och organisera bättre.
Man kan ha bättre koll på vilka barn som kommer och går och framför allt så får man en trygg tillvaro för barnen.
Man börjar bygga ett daghem, ett dagis och sedan utöka med förskola för att bygga uppåt därifrån.

Man måste börja någonstans.

När vi kom fram till sjukhuset tog vi prover och lades in i ett rum på sjukhuset.
Catharina piggnade till efter 4 liter dropp och jag promenerade iväg för att köpa något ätbart.

Jag älskar Iringa, tycker om att gå runt där.
Det är en fin stad.

Jag tittade in i bokaffärn, samma bokaffär där jag tidigare köpt en diktbok till undervsiningen.
Samma bokaffär där jag och Jocke mötte fyra afrikaner som skrattade och sa att de kunde råna oss men det gjorde de inte, för de ville komma till himlen.
Jag köpte en diktbok till Catharina, så hon skulle ha något att läsa på bussen till Dar es salaam.

Jag köpte även yougurt, chips och choklad.
Choklad och chips bjöd vi senare sjukhusets nattpersonal på.
De tyckte om att hänga i vårt rum under nattens gång.
Läkaren lade sig till och med i Catharinas säng vid ett tillfälle. Och sköterskan fick lite handkräm som luktade gott.

Sen fick jag mina sår rengjorda och omlagda.
Jag fick följa in i ett litet rum. Först satt jag på en pall men kände att jag höll på att svimma så jag fick lägga mig ned i något som liknade en gynekologstol.
Sköterskan började försiktigt rengöra såren, men så kom läkaren in och hon sparade inte på krutet.
Rengjorde ordentligt med frätande syra och jag låg och kved med handen i sköterskans hand.
Sköterskan strök mig över håret och sa "pole pole pole".
Läkaren frågade vad jag gjort, myggbett sa jag, det här är inte myggbett sa hon, det här är djupa hål i din hud.

När natten var över åt vi frukost och skjutsade Catharina till bussen.
Det kändes tungt att ta farväl.

Sedan återvände vi till Matanana..


Korridoren utanför vårt rum


Ward 3, vårt rum


Lite mer avslappnad stämning där än på sjukhusen i Sverige


Läkaren och jag

Såren..

Mina sår var en central punkt under min resa och får därför ett eget inlägg, mitt bland allt skriveri om skolan. Omväxling förnöjer, inte sant mina vänner?

När jag blev sjuk dagen efter Ella hade åkt var det antagligen feber pga sårinfektion.
Jag var seg hela förmiddagen, och efter att jag rensat bönor och tränat engelska med Oli samt dansat och sjungt med Ester och barnen gick jag upp till gästhuset där jag bodde.
Där la jag mig och hade feber, hela eftermiddagen kvällen och natten låg jag och yrade.
Kallsvettades och svettades om vartannat.

På morgonen blev jag dock less på att ligga så jag och Sanna tog var sin kamera och gick på lång fotopromenad i skogar och upp på berg.

Tillbaka till såren..

Jag kan inte säga exakt när det började, men jag tror att det var med skavsår.
Antagligen skavsår från flipflopsen, samma skavsår som förra gången gav mig mask mellan tårna.. haha =)

Nonchalant som jag är angåenda min hälsa ignorerade jag detta.
Jag fortsatte springa på mornarna och rengjorde inte såret.
Så ett sår blev till fler och i samband med detta började mina ben klia.

Jag vet inte om benen var torra, om jag fick myggbett eller om jag sov med loppor, men jag kliade och det blev värre.
Eftersom jag hade infektionen i kroppen blev alla mina sår infekterade ett efter ett.
Det är svårt att hålla såren rena när allt annat är smutsigt, men jag kämpade, oo som jag kämpade.

Varje morgon och varje kväll satt eller låg jag i min säng och rengjorde sår efter sår. Jag lade om de och smörjde in de, men det blev bara värre.
En morgon skrattade Jocke och sa "nånting håller på att äta upp dig Linnea".. jo, tack för informationen, jag hade nämligen ingen aning om det.
Samma människa tog vid ett senare tillfälle fram kameran och ropade "codac moment!" när jag tog bort några plåster från mina inte allt för fräscha sår.
Om jag inte minns fel satt vi och åt kakor den gången... =)

På mornarna tog det flera minuter att i smärta dra på mig sockar och skor innan frukosten.
När jag sedan var färdig att gå ut ur huset studsade jag upp, och var i lycka redo för dagen som väntade.

Såren har varit jobbiga, och fortsättning följer även om dessa, men jag har lika fullt uppskattat varenda sekund av min vistelse i Tanzania.

Inget har kunnat grumla mitt humör, hmm, nästan inget.

Men det är så..
I Matanana känner jag varje känsla fullt ut. Därför blir den äkta. Oavsett om jag är arg, ledsen eller glad så känner jag det fullt ut, det har gjort mig lycklig.



Ett plåstrat sår


Jag och Sanna gick vilse på promenaden men fick hjälp av denna man att komma hem


En annan man vi träffade på vägen


Karibu Matanana!


Badai..

Den 22 Februari var Ellas sista dag i matanana.
Det var en underbar sista dag!

Eftersom det var en Onsdag skulle vi ha engelska med primaryschool.
Lektionen blev dock fördröjd eftersom regnet kom tidigt.
Ja, världen stannar när regnet kommer. Vi gömde oss i restaurangen och väntade på att barnen skulle komma från skolan.

När barnen kom gick vi upp till kindergarden och började lektionen med att kasta en boll medan alla sa sina namn.
Efter det delades alla in i grupper.
Det var nu den kreativa udnervisngen startade.

Vi satte med hjälp av de andra volontärerna upp olika stationer där grupperna fick sitta en stund var.
De olika stationerna var memory med färger, memory med siffror, pictonary, egen läsning, högläsning och att måla.
Jag hade ansvar för målardelen, eftersom jag skulle få chansen att genomföra mitt drömprojekt.

Det var en oförglömlig upplevelse.
Jag hade ca 5 barn i varje grupp och det märktes verkligen att alla var i olika åldrar och hade olika personligheter.

Jag pratade, i den mån jag kunde, med de om vad uppgiften var. Blandade swahili och engelska friskt, och tog hjälp av afrikaner som råkade vara i närheten eller Filippo som bor på gården, går i skolan och är Salomes lillebror.

Jag sa att de fick måla något de tycker om, vill ha eller vill bli.

Det som berörde mig mest var nog Nimrody, som jag minns väl från min förra resa, när han målade moyo kwa moyo. Han målade ett hus, några träd och skrev sedan moyo kwa moyo uppe i hörnet.
Hans dröm var att bo på moyo kwa moyo.

En kille ville bli vuxen.

En liten flicka ville ha ett barn, eller en docka, jag redde aldrig riktigt ut det.

Det var otroligt roligt, och barnen njöt i fulla drag.

Det var svårare för de på de andra stationerna.
Jag är verkligen helimponerad över deras jobb!
Jag var aldrig där inne under själva lektionen, men kan tänka mig att det var svårt att hålla alla lugna.

Jag satt i min tur utomhus med barnen, just för att färger inte skulle kladdas runt och annat inte skulle försvinna i virravarr av barn.

På kvällen sjöng och dansade vi med och för Ella.
Det var en både sorgens och glädjens kväll, och jag är otroligt glad för den tid vi fick tillsammans.

Dagen efter detta blev jag sjuk..










Omfördelning..

Min tredje vecka på plats innebar en del förändringar i undervisningen.
Två kvinnor som länge jobbat på gården slutade väldigt abrupt.
Man blev kort om personal och alla var tvungna jobba så mycket de kunde.
Undervisningen fick då bestå i att prata medan arbetsuppgifter utfördes.
Detta gick bra, under avslappnade föhållanden är det lättare att släppa på kraven och tala utan att tänka.

Idén om någon form av vuxenskola fanns redan hos andra sedan tidigare och nu insåg jag att det skulle kunna bli klockrent.

Om möjligheten fanns att som en del av skolan och uppbyggandet av den att tex lära sig bygga möbler, bygga de och samtidigt träna på engelska. Skulle det då uppskattas?

Det är fortfarande en luddig plan och kanske aktuellt längre fram, men jag skulle vilja se det hända i vilket fall.

Många förmiddagar satt jag alltså med kvinnorna och pratade och skrattade. Stor fördel med detta är att man lär känna varandra på ett djupare plan och även lär sig en hel portion swahili.
Vi rensade bönstjälkar och sorterade ut småsten och mask ur riset medan vi pratade om familjen.
Sorterade ut dåliga svampar från bra medan vi diskuterade matlagning och diskade med samtalsämnet kärlek på tapeten.

Ju mer jag umgicks med dessa människor, ju fler likheter såg jag mellan dem och mig själv.
Vi lever i två helt olika världar och två skilda kulturer, men går ändå ihop så bra.

Jag undrar ibland varför jag dras så starkt till Afrika..
Varför jag alltid gjort det och hur jag kan känna mig så hemma där.


rensa ris


Diska




Fritiden..

Ja drömmen om en skola i Tanzania föddes alltså.
Men jag hade juh en fritid medan jag var där också. Även om man älskar sitt arbete, behöver man ibland slappna av och göra något annat.
Därför var vi några som bestämde oss för att sova utomhus samma natt som vi haft vår första engelskalektion med primaryschool. För att fira en lyckad start.

Vi packade ihop våra sovsäckar och köpte massa god matsäck.
Innan mörkret föll åkte vi iväg till grannbyn Bumilayinga. Vi skulle sova utanför det nya barnhemmet där Sanna och Jessica gör ett jättejobb för att bygga upp huset med den underbara utsikten.

Vi hade en stor presenning som vi lade ut på marken, gjorde upp en eld och grillade.
Ella hittade där och då sitt livs kärlek, pinnbrödet.
Alla kladdade på med denna alldeles för kletiga smet, men Ella tog priset och åt ca 370 stycken.

Jag och Ella satt uppe vid elden till 3 på natten och pratade om allt mellan himmel och jord.
Det var underbart!
Vi låg och citerade lejonkungen och tittade på en stjärnhimmel som aldrig tycktes ta slut och som såg ut att rymma alla stjärnor som någonsin funnits.
På morgonen vaknade vi runt halv 7 till världens vackraste utsikt och åt brakfrukost med mandazi (friterade brödbollar) och avokado.

ungefär halv 8 fick vi hämtning av snälla volontärer.
När vi kom tillbaka till gården ser jag en cykel som jag känner igen.
Tittar mig runt på gården och ser.. Peter! Kära snickaren som jag kom så nära på min förra resa.

Han utbrister "Linnéa!!" och jag ropar "Peter!" och vi kramar varandra och skrattar och frågar hur vi mår och hur våra familjer mår och hur livet är och det var så himla härligt att se honom.
Så blir han allvarlig och frågar "where is your father?" i Sverige svarar jag.. synd säger han, han hade verkligen velat träffa honom.
Det får bli en annan gång säger jag.


Gänget


Ingen kamera kan visa en rättvis bild av den underbara utsikten, men det var underbart att vakna till detta.


Peter



Första mötet med priamryschool..

Jag och Ella hade planerat Onsdagsengelskan väl.. tyckte vi.
Vi skulle gå upp till hotellet och i en av lokalerna "kindergarden" ha undervisning tillsammans med barnen.
Men när vi tittade ut mot barnens lunchplats såg vi bara ca 10 barn.
Jaha tänkte vi, men då kan vi lika gärna sitta här nere på öppen yta.
Vi delade upp barnen i två grupper och tog var sin hög med memorykort.
Jag kan bara prata för mig själv, och jag fick panik.
Barnen kunde inte sitta still, kunde absolut ingen engelska, hade ingen struktur. Det blev kaos!
Jag trodde att jag var ensam att känna så, att jag bara gjorde fel, så jag kämpade på och provade olika metoder.

Jag tittar upp, säger Ellas namn, och möter en lika panikartad blick som jag kan tänka mig att jag själv har.
Vänder mig om och ser 30 ungar i skoluniform som forsar emot oss.
Där kommer resten av barnen.
"vi måste styra upp det här" konstaterar jag och Ella.
Smyger iväg in till köket och låter barnen äta lunch.

Vi bestämmer oss för att gå upp till hotellet med barnen, det går inte att sitta på golvet med öppen yta.
Barnen måste ha struktur.
Vi tar fram material som vi ska använda och säger sedan till barnen.

I samlad trupp traskar vi upp till kindergarden. Barnen hjälper till att bära material, verkar förväntansfulla och glada.
När vi är framme sätter sig alla i tre prydliga rader på bänkarna framför tavlan med blädderblocket som vi har med oss.

Första lektionen går ut på att lära känna barnen och deras nivå på engelskan.
Vi läser upp veckans dagar, enkla fraser och färger.
Barnen upprepar, men när vi tex pekar på en färg och frågar vad den heter blir det ett osäkert kollektivt mummel. I sällsynta folk hör man att någon vågar sig på att viska fram ett svar och då får man snabbt uppmuntra personen.

Exemplet med siffrorna har jag dragit tusen gånger tidigare. Alla barnen kunde siffrorna utantill, men pekar man på 15 så krävs lång betänketid innan man får ett svar.

Lektionen gick trots allt bra. Vi märkte snabbt att man kan göra undervisningen väldigt avslappnad, men att man måste säga till på skarpen ibland.
Barnen lyssnar.
Säger man sitt så sitter alla ned på en halv sekund.
Men de är vana vid hård diciplin och att upprepa för att lära.

Vi delade ut böcker som alla fick läsa, vissa kunde och vissa kunde inte. En sak hade dock alla gemensamt, ingen kunde svara på följdfrågor om innehållet.

Vi insåg att detta inte är ett resultat av dumhet eller ointresse, det är helt enkelt en följd av ett skolsystem som jag inte är van vid.

Vi avslutade lektionen med att sjunga "in the djungel" som blev vår temasång för Onsdagslektionerna. Resten av Onsdagarna gick barnen och nynnade den på vägen upp till kindergarden =)

Efter lektionen var både jag och Ella helt slut.
Helt slut men lyckliga.
Vi klarade det!
Vi hade fått hjälp av andra volontärer också, hjälp som var guld värd på alla sätt.

Efter första lektionen började vi prata om en skola.
Vi pratade med volontärer, familjen, varandra.
Moyo kwa moyo hade tidigare funderat på att utöka verksamheten i den riktningen, och det kändes som en väldigt bra idé.

En skola där barnen får individuell undervisning och lär sig eget tänkande på en bra nivå.
En skola där alla barn får vara barn och där inget barn behöver bli slagen.

Och som vanligt kan jag inte stanna vid en tanke som fastnat i mitt huvud..


Hela gänget på väg upp till hotellet


Ella kör pictionary





Don´t say good bye.. say badai



Projektet drar igång..

Jag möttes av kära återseenden och nya bekantskaper på gården.
Men jag var förvirrad.
Det första jag gjorde efter jag hälsat på Anjelina, som bar in mina väskor, och barnen som för tillfället var i närheten var att sätta mig vid elden.
Jag var blöt och trött och hade inte sovit ordentligt sedan natten innan jag åkte från Sverige.
Så jag satt vid elden, hälsade på människorna som kom dit och träffade alla volontärer som var på plats.

Första natten spenderade jag på hotellet, och hur härliga volontärerna än var, kändes det tråkigt att inte bo nere på gården. Hotellet ligger nämligen en liten promenad från gården.

Så när Catharina som skulle bo i gästhuset på gården kom dagen efter sa jag att jag ville bo nere på gården.
"Men flytta ner då" sa hon.
Lyckan var gjord.
Jag flyttade ner mitt pick och pack och fick se det underbara gästhuset.
Matta på golvet, liten spegel på toaletten, egen toalett! Det fanns ingen hejd på lyxen =)

Så nu hade jag kommit fram, landat lite grann och hittat mig ett perfekt hem.
Nu ville jag komma igång med mitt projekt.

Minns ni det?

Att prata med barnen om drömmar, mål och visioner i livet.
Tillsammans med barnen sedan måla upp drömmar för att i praktiken visa att man kan nå sina drömmar, om än med olika medel och olika resultat.

Det blev svårt insåg jag.
Moyo kwa moyo hade precis lagt samarbetet med skolan på is på grund av aga i skolan.
Aga vill inte moyo kwa moyo stötta, så därför har ett ultimatum ställts, med aga kommer inga volontärer.
Det var andra volontärer på plats som också ville jobba i skolan, men som väntade på att något skulle hända.

En av volontärerna, Ella, jobbade redan lite med undervisningen. Hon blev en stark inspirationskälla och ett stort stöd i början av projektet.

Jag kände dock att jag inte var nöjd.
Jag hade inte planerat hårt och åkt långt bara för att vänta.
Jag frågade om det fanns några alternativ.

Undervisning om dagarna på gården med personer som bor och jobbar på moyo kwa moyo, undervsining på eftermiddagarna för de som ingen engelska kan nästan och.. det bästa av allt, undervisning med de föräldrarlösa barnen från primaryschool i matanana varje Onsdag eftermiddag, eftersom de är lediga då.

Jag och Ella blev supertaggade. Åkte till Mafinga, närmaste staden, och köpte material. Böcker, pennor, stort vitt blädderblock, kritor mm. Vi tänkte även köpa en plywoodskiva till att göra en svart tavla med. Men varför göra det hela lättare än det kan bli?
Vi tillverkade istället en svart tavla från grunden, med brädor, spik, såg och griffelfärg.

Det var underbart att jobba.
Vi planerade lektioner, gjorde memorykort, skrev ned stödord och bollade ideér.

På dagarna hade vi undervisning med några som jobbade och bodde på moyo kwa moyo. Vissa dagar utan framsteg, men de flesta dagar med positiva resultat.
Vi märkte snabbt att eget tänkande och att dra egna slutsatser inte är det lättaste, så vi fokuserade på det när vi inte tränade grammatik.

Tog upp ett memorykort med bilden "eld", förklara detta sa jag. Lång betänketid. Jag frågade "är det kallt?" nej det är det juh inte, "är det varmt?" ja det är det. Vad kan man göra med det?.. "cook!" ja.. så klart. vad gör man med elden om inte lagar mat med den ? =)
Man har fått skratta mycket med dessa människor. Inte åt, utan med. Ibland åt mig själv dock. Tex när man visat vad över, under, mellan, på, framför och bakom är. Då får man, eftersom jag inte pratar mycket swahili, och de inte mycket engelska, hoppa runt i rummet, lägga sig under bordet, sätta ett barn på bordet, ställa sig bakom stolen osv tills alla förstår innebörden av allt.

Innan Onsdagsundervisningen satte igång längtade jag till den otroligt.
Både jag och Ella såg fram emot den som barn på julafton. Det var nervöst när dagen väl kom..


Förmiddagsundervisningen


Eno ville vara med och planera undervisningen=)


Jag.. Eller Ella jobbar hårt med den andra griffeltavlan.



Resan till Matanana..

När jag klev ur planet i Dar es salaam slog värmen emot mig.
Den kvava värmen och lukten av Tanzania, det kändes underbart, och jag gick in på flygplatsen med ett leende på läpparna.

Jag ordnade mitt visum vilket gick rätt smidigt eftersom jag gjort det en gång innan.
Går ut och möter Jeroen som väntar med en skylt "moyo kwa moyo".
Mycket trevlig man. Vi pratar på medan vi väntar in Simon, äntligen ska jag få träffa honom.
men tiden går och Simon syns inte till. Jag växlar pengar och vi väntar ytterligare en stund till.

Till sist kommer Simon ut. Han ser ut som en Simon, konstaterar jag, men jag har inte sett honom innan.
Jag babblar på om allt och inget, hög av för lite sömn och lycka över att vara framme.
Simon ser chockad ut, och senare har jag fått veta att han inte hade en aning om vem jag var eftersom jag inte presenterat mig =)

Vi åker hem till Jeroen för att vänta in min 9-timmars buss till Mafinga som går 06.00.
Dricker en kopp kaffe och landar lite.
Simon är en trevlig kille som ska till moyo kwa moyo för första gången i främsta syfte att bygga.
Först ska han dock på safari med de andra nya volontärerna och ska därför möta Ewout när jag hoppat på bussen.

halv 6 åker vi mot busstationen.
Där kryllar det av folk. Människor vill bära mina väskor, sälja mig biljetter och knackar mig på axeln.
Till slut hittar vi rätt buss och jag hoppar in.
oturligt nog får min stora väska inte plats på bagagehyllan, så den första timmen trängs jag med den i knäet.
Till slut säger min bussvän, en afrikansk kille vid namn James, åt mig att jag inte kan sitta så där.
Han tar min väska och frågar mig om det är okej att han lägger ned den i bagageluckan, ja, tänker jag, det får bära eller brista, men jag orkar inte sitta med den i knäet längre.

Vi pratar nästan hela vägen jag och James, och när vi inte pratar lyssnar vi på musik tillsammans.
Han vill höra Damien Marley hela tiden, så det får bli det, härlig musik att ha i öronen när afrikas djur, kultur och natur fladdrar förbi utanför fönstret.

Jag känner igen mig hela vägen, ända fram till Iringa som ligger ca 2 timmar från Mafinga.
Sen slutar jag känna igen mig, och jag blir lite rädd att jag åkt fel.
När vi åkt i en timme utan att jag känt igen naturen det minsta frågar jag om James kan fråga chauffören om denna buss går till Mafinga.

James kommer tillbaka och säger att vi kört förbi, "va har vi kört förbi!?" nej inte kört förbi, men vi gör det om en kvart. Ja men då ska jag av där säger jag, ja säger han det är ingen fara.
I 1,5 timme efter det sitter jag på helspänn ända till en gammal man som sitter lite längre bak berättar att vi nu är i en förort till Mafinga.
Vid det här laget vet hela bussen att jag ska av där, eftersom jag är den enda mzungun på hela bussen, och alla ger mig roade blickar när jag äntligen får hoppa av med all min packning.

Väl framme går jag några varv på busshållplatsen innan jag får syn på Onne.
Onne, taxichauffören som för två år sedan fick stanna bussen och plocka ut mig ur den.
Han väntar troget på mig och det blir ett kärt återseende.

Vi köper ett telefonkort och pratar minnen hela vägen till Matanana.

När vi börjar närma oss byn blir jag mer och mer nervös.
Tankarna fladdrar ikapp med hjärtat och känslorna vet inte åt vilket håll de ska ta vägen.

Så ser jag Matanana-skylten, och min puls går upp i 300.
Vi svänger in på lilla vägen, och till slut skymtar jag huset och gården..
Jag tänker i mitt stilla sinne att äntligen är jag hemma igen..


busstationen i Dar


Bild genom bussfönstret på vägen mot Mafinga


Busstationen i Mafinga

Dags att berätta..

Jag har valt att berätta om delar ur min resa här på bloggen.
Precis som förra gången väljer jag att berätta det i efterhand. Dels för att jag inte haft tillgång till internet på det sättet, men kanske mest för att jag ville smälta och landa lite.
Den som vill läsa får läsa, och den som inte vill läsa hittar ett kryss uppe i hörnet på skärmen där det är välkommet att trycka för att avsluta sidan.

Jag har använt samma dagbok denna gång som förra gången, vilket är jättekul eftersom det sista jag skrev den gången var på hotellet i Dar es salaam när jag skulle lämna Tanzania.

"Alla farväl var halvhjärtade just av den anledningen att det inte finns i mitt liv att jag aldrig mer ska få se de här människorna. Många spontana gråtattacker sen jag lämnade Matanana nu. Sitter i samma hotellrum som när jag kom till Tanzania. Cirkeln sluts och gör det därmed möjligt att åka runt runt för att återuppleva och njuta av livets underbara vandring."

Vänder blad..

"Två år senare.. På planet mot Istanbul och däifrån vidare till Dar."

Sagan om Istanbul får bli min första berättelse.

Jag kom fram till Istanbul med 40 minuter till mitt plan skulle gå. Springer i vanvett genom hela flygplatsen, behöver inte ens skanna väskan, kryper mellan några ställningar och hoppar fram mot gaten. Där står en glad och lugn kvinna som vänligt förklarar för mig att mitt plan går imorgon. Va!? jo, men det är inställt. Jaha.. Ja men då så.

25 timmar på Istanbuls flygplats och möjligheterna tycks oändliga!
Går till informationsdisken och frågar om det verkligen stämmer och om det är okej att jag slaggar på plats?
jo säger mannen förvånat, men ska vi inte ordna ett hotell åt dig?
Ett hotell, säger jag förvånat, när jag kan bo på en flygplats? det lät som en dum idé.

Jag hörde av mig till Jeroen som skulle hämta mig i Dar es salaam. Det gick bra att han hämtade mig ett dygn senare, och berättade dessutom att en Simon som skulle till moyo kwa moyo åkte samma flyg som mig.

Simon blev där och då min bästa vän. Jag gick runt och undrade om det kunde vara Simon, eller kanske det, nej Simon skulle aldrig ha en sån mössa. Det där måste vara Simon! eller Zlatan, de är ganska lika.
Jag träffade aldrig Simon i Istanbul, men han fanns med mig i tankarna under hela tiden.

Jag spenderade dessa 25 timmar med att prova dyra parfymer som jag aldrig kommer köpa. Åt Turkiskt godis som var provsmak i varenda taxfree och när personalen tittade snett på mig hälsade jag glatt.
Jag sov på väl valda platser, så som golv, bänkar, hörn och min personliga favorit, en fotölj till ett stängt café i en avlägsen del av flygplatsen.

Tiden flög fram och snart gjorde jag också det. När jag satt utanför gaten och väntade kom en tysk kille fram till mig och gav mig en privat jongleringsuppvisning. Det var ett bra avslut på en härlig tid i Istanbul, jag hoppas att jag återvänder.

Jag satte mig på planet och insåg att jag var på väg till mitt älskade Tanzania igen. Där och då glömde jag omvärlden.

I nästa avsnitt får ni veta hur jag till slut träffade Simon och varför jag var helt säker på att jag satt på fel buss efter 7 timmars resa.

Tack för visat intresse!





So long sugarsweets!