CCY - PG 631982-6

Livet..?
Det var ungefär här någonstans tanken föddes..
Skulle jag kunna bo här?
På riktigt?
Och göra det här.. varje dag?

Under dagen på bygget hade jag vid ett tillfälle inget att göra.
Vi väntade på mer cement som skulle komma senare med lastbilen.
Jag gick därför in till flickan och satte mig, pratade med henne på den swahili jag kan, och hon svarade med den engelskan hon kan, dvs "yess..."
Till slut fick jag henne att komma ut och titta på bygget. Hon tyckte om det, log och lyste upp.
Vi satte oss ned på marken en stund.
Ritade i sanden.
Jag skrev hennes namn, mitt namn och namnen på de som arbetade i hennes hus.
Hon vågade sig till att rita en blomma, men suddade snabbt ut den när Jocke och Lawi kom och tittade.
Hon är lite blyg, men väldigt modig på många sätt.
En stark, glad tjej. Jag gillar henne.

När lastbilen äntligen kom var det eftermiddag och dags att åka hem, så vi åkte med lastbilen till moyo kwa moyo.

När vi kom fram tänkte vi äta lunch, men så skulle några hämta ved, och ja.. varför inte jag också?
Så vi tog lastbilen ut i skogen och lastade på en massa ved. Jag tog i extra hårt för att jag var enda tjejen på plats, tänkte inte vara den lilla svaga, aldrig!
Det fick jag äta upp på vägen hem.
Satt på flaket och missade en gren som swishade förbi.

"Oj, gick det bra"
"ja"
"jag fick en rispa i kinden"
"jag med tror jag.."
"OJ ja.. det fick du.."


min rispa på kinden och Sawadi..


Lastbil..

Tanken hade fötts.. och ville inte riktigt släppa..
Den som var på riktigt..
För nu blev det plötsligt möjligt, eller?
Är det omöjligt..?
Är någonting omöjligt?
Jag tror inte det.
Bygget och undervisningen i samma värld..
Dagen efter att vi hämtat material till bygget började vi lägga ut tegelstenar.
Vi började med flickans rum. Lade ut tegelstenar över hela golvet och satte sedan cementen på.

Så skulle vi sedan fortsätta i hela huset och till sist på uteplatsen, men än så länge var det bara början.

Vi insåg ganska snabbt att huset egentligen borde rivas och byggas upp på nytt.
Teglet ovanför dörrarna satt så löst att dörren kunde rasa ihop när som helst.
Hålen i alla väggar var alldeles för många för att man ens skulle kunna försöka räkna de.
Och vi hade bara 2 veckor på oss.
Ja.. det var en nedslående insikt.

Men så tänkte jag på något som Catharina sagt..
Man kan bara hjälpa människor till det mål de når med sina egna förutsättningar. Den här familjen kommer inte få ett liv som det jag har i Sverige, men de kan få ett värdigt liv utifrån det de har idag. Det är en trygg tanke.

Vi gick hem efter arbetets slut.
Det tog två timmar och det hjälpte mig att rensa hjärnan.

På kvällen satt jag länge kvar runt elden.
Plötsligt säger Anjelina, som är med på förmiddagsundervisningen "Linnéa, the chair, the chair is behind me"
Vi gick igenom detta två dagar innan. Hon fortsatte..
"Alfred is in front of me and Salome inside"
Gladare än jag kunde ingen vara vid det tillfället.

Att lära någon något, och se någon växa..
Att samtidigt lära sig tusen saker av någon annan..
Det är.. Vackert.

Att vi alla har något att lära av varandra.


tegel i flickans rum


Anjelina och Frankie
Andas..
Jag måste stanna upp här, andas lite grann.
Jag vet inte om det är positivt eller negativt att jag skriver.
Men det känns lite som att jag går vidare på det här sättet.
För varje kapitel jag avklarar känns det lättare att blicka framåt.
Det är inte lika tungt att jag varit där och varit tvungen att lämna det.

Jag kommer komma fram till ett resultat, och jag skriver inte utan anledning.
Dels ska det bli skönt att komma upp till byn till midsommar och familjen redan läst om resan, så blir det lättare att berätta, mindre frågor och mer att relatera till.

Dels vet jag att det är många som vill åka som volontär, några som kanske rent vill åka till Matanana.
Jag vet att jag hade behövt en mer utförlig beskrivning på projektet innan jag åkte ned första gången, och jag hoppas att det är någon kommande volontär som får mer information och inspiration av att läsa.

För någon vecka sedan googlade jag "volontärtidning", för att.. ja, jag vet inte varför egentligen.
Tänkte nog att något liknande borde finnas.
Mycket riktigt fanns det en volontärtidning, men jag kunde inte komma åt den utan hänvisades till "volontär i nacka"s facebooksida.
Jag gick in och läste lite. Tänkte, som jag ofta gör, att det skadar ju aldrig att skicka iväg standardbrevet som jag skrivit till olika företag och personer om projektet.

En kvinna från volontär i Nacka svarade dagen efter och sedan dess har det faktiskt hänt en del.

Jag träffade kvinnan på Nacka bibliotek igår, hon är underbar.
Vilken fantastiskt driven människa.
En person som gör saker för att hon vill, inte för att hon måste, och därmed kan hon göra det helhjärtat.

Hon gav mig många bra kontaktuppgifter.
Inget är spikat och klart än, men sköter jag mina kort rätt så kan detta bli jättebra.

Dessutom har denna kvinnan gett sig tusan på att sprida ordet om den framtida skolan så om inte annat kan nog hon göra små underverk.

Hon kommer sätta in en liten artikel i volontärtidningen om detta, så det kan leda någonvart.
Jag har fått kontaktuppgifter till biblioteket nacka forums ansvarige och kan eventuellt få till en utställning där.
Sen var det kontakter inom skola, kulturprogram, volontärarbete och annat matnyttigt.

Ja Linnéa, det är bara ta tag i telefonskräcken nu och styra upp detta.

Jag hade tänkt skriva om något helt annat när jag började..
men allt blir inte riktigt alltid som man tänkt sig.