CCY - PG 631982-6

En kort uppdatering..
Beckham, var nye kille pa moyo kwa moyo, ar fortfarande kvar.
Han utvecklas varje dag men har fortfarande valdigt svart for mat och dryck.
Han har under sin ettariga uppvaxt blivit "matad" med hembrant (bambujuice) och vill darfor inte dricka nagot som kommer ur en flaska eller annat som paminner om det.
En dag kom han in i koket och jag skulle precis halla upp vatten att koka i en kanna.
Da stracker han sig mot mig och tar koppen, jag haller i vatten och da klunkar han.
Det var underbart att se, och sakert underbart for honom ocksa. Att se att det ar rent vatten han ska fa dricka.
 
Han vill aldrig sluta ata nar han borjat och skriker sa fort han ser mat och nar man tar bort den.
Han har helt enkelt inte lart sig att han kommer fa mat regelbundet.
Lilla vannen.
 
En trakig sak har hant..
Jag berattade ju om ett syskonpar som vi halsade pa en dag efter skolan. Att deras mammas slakting var sjuk i HIV och TBE.
Pa juldagen gick jag till kyrkan med Salome och nar vi gick forbi det huset berattade hon att kvinnan dott och lamnat efter sig tre barn. Pappan ar borta.
Hoff.. klump i magen.
 
I ovrigt kampar vi pa har nere.
jag har underbara manniskor omkring mig och allt ar inte latt aven om alla viljor i slutandan vill samma sak.
 
Vi hade en julafton som ar vard att minnas.
 
Under dagen akte Sanna och Jeska runt och delade ut kyckling aven i grannbyarna, de mottes av gud valsigna er och akta tacksamhet.
Vi andra forberedde maten, festen och pyntade julgranen.
 
Pa kvallen bjod vi pa mat, kottbullar, korv, guacamole, kyckling, allt mojligt man kan tanka sig.
Vi dansade runt granen och alla arbetare med barn var inbjudna.
Det var massa folk och massa sang och massa dans.
 
Pa juldagen som sagt gick vi till kyrkan, da de firar deras jul.
Det var mer sang och dans an vanligt och man markte att alla var pa gott humor.
Det ar vanligt att folk har sparar hela aret for att kunna komma till sina familjer over jul.
 
God jul och gott nytt ar mina kara fina!
 
Mina vanner och min familj.. jag vill att ni ska veta att jag tanker pa er och saknar er.
 
All lycka och ta hand om varandra
 
 
Beckham..
Vi har fatt en ny stjarna i storfamiljen.. kanske.
Alla papper ar inte klara an men forhoppningsvis gar det igenom.
For nagra dagar sedan kom det ett nodrop fran byledningen i Ulole, en av byarna dar vi har daghem.
Det ar en liten pojke pa ett ar som heter Beckham.
Han kom till oss i Tisdags.
 
Bakgrunden ar fortfarande lite luddig men anda valdigt talande.
Beckhams mamma gick bort strax efter att han foddes, sedan ville hans pappa inte ta hand om honom.
Han har fram till nu bott hos sin mormor, men hon orkar inte langre.
 
Han ar sot som socker men valdigt ovan livet pa moyo kwa moyo.
Han trycker i sig mat och far en chock nar han blir sprangmatt och skriker.
Han vet ju inte nar han far mat nasta gang och ar kanske inte van annan mat an majsgrot.
 
Igar kom Ester, Moyo kwa moyos sjukskoterska, och sa att Beckham ar sjuk.
Hon sa att magen var uppsvalld och jag tankte att det ar den ju ofta pa undernarda barn.
Men sa lyfter hon upp honom och drar upp trojan.
Magen ar inte bara svullen, den star ut at bade hoger och vanster och ser helt vanstalld ut.
Mask ar var gemensamma gissning efter ett tag och Ester akte ivag med honom till sjukhuset i Mafinga.
 
Nu har han fatt medicin och vi far hoppas och se hur det blir framover.
 
Mask i magen ar valdigt vanligt har och speciellt pa barn.
Sa inget konstigt med det, men himla tur att han far hjalp i tid.
Vad hade hant om han hade bott kvar hos sin mormor?
hade hon akt till sjukhuset? hade hon haft rad med det?
antagligen inte..
 
Fortsattning foljer..
Och.. Kalla honom inte Beckham, kalla honom Nicki.
 
 
 
 
 
Onsdagsbarnen..
Varje Onsdag har vi kreativ engelska med Primaryeleverna som tillhor moyo kwa moyo.
Barnen alskar sangen, dansen, ramsorna och malandet.
Det ar ett nytt satt for de att lara sig saker och i borjan trodde de inte att det var skola.
Nu nar de forstatt det tycker de att det ar ett jattebra satt att lara sig nya saker.
 
Jag och Sanna har nu borjat folja barnen hem efter Onsdagsengelskan.
For att lara kanna de battre och lara oss mer om deras hemsituation.
Beratta for foraldrarna hur det gar for deras barn och se om vi kan hjalpa till med nagot.
 
Det ar roligt, men tungt.
Man far se baksidan av de dar soliga leendena och underbara skratten.
 
Forsta Onsdagen foljde vi med ett syskonpar.
De bor en bit bort i byn och har det relativt bra.
 
Vi kom fram till deras hus och var imponerade av hur fint de hade det.
Mamman var hemma och tog emot oss pa ett trevligt satt men en baby pa armen.
Vi satt och pratade lite och konstaterade att de har det ju himla bra.
Syskonens pappa var borta, hon visste inte var, men babyns pappa bodde tillsammans med dem i huset.
 
Vi skulle precis ga och tackade for oss, gick ut fran huset och far syn pa en kvinna vid sidan av dorren.
Eller skalet av en kvinna i alla fall.
Hon var skinn och ben och sag inte ut att ha lang tid kvar i livet.
Vi fragade diskret vem hon var och fick veta att det var en slakting till mamman.
Hon har tre sma barn och pappan ar borta, de vet inte var.
Jag borjar marka ett monster av detta.
Mannen forsvinner fran familjen och.. ja.. dar tar sagan slut. Jag vet inte vad man kan saga om det, eller gora at det.
Na val.. Vi far veta att kvinnan har TBE och att hon bor dar tillsammans med sina barn.
Vi fragade mamman vad vi kunde gora. Hon svarade lugnt att hon ar sa tacksam for att hennes tva skolbarn far lunch om dagarna sa det racker.
 
Det klamde till i magen av detta och nar vi kom hem till moyo fragade vi direkt Salome om vad vi kunde gora.
Hon sa att kvinnan aven har HIV och att hon far medicin men att hon maste skota sin kost.
Vi bestamde att vi far ge henne frukt och gront tills vi hittat en langsiktig losning pa detta.
 
Veckan efter detta gick vi hem till en tjej som sa att hon bodde ensam med sin mamma.
Det gjorde hon med matta.
Hon bor i ett litet lerhus med tva sma rum. thats it.
Ingen sang, ingen amdrass, inga filtar, knappt nagra andra klader an skolkladerna och en eld.
 
Hon fick nya skolklader av Caroline som akte hem for en vecka sedan och vi lovade henne en sovsack.
Vi gick darifran med tunga steg, men de blev allt lattare.
Vi ka inte ga ned oss for varje livsode, vi kan bara gora det vi kan, vart basta.
 
Vi packade ihop sovsack, filtar och tyger till tjejen och bad henne komma forbi kl 16 nar hon slutat skolan.
Hon kom strax efter 18, med en hacka hangandes over axeln.
Jag fick ont i magen.
Hon har varit pa lararens falt i 2 timmar och hackat.
Jag blir sa forbannad.
Men det var inte mycket att gora at just da.
Bara folja med den superglada blyga tjejen hem.
Hon gick och log hela vagen och nar vi kom hem till henne blev hon sa generad men sa glad over sakerna.
 
Jag alskar dessa barn.. fortfarande.. mer for varje dag.
 
Pa vag hem till syskonen