En kort uppdatering..

Beckham, var nye kille pa moyo kwa moyo, ar fortfarande kvar.
Han utvecklas varje dag men har fortfarande valdigt svart for mat och dryck.
Han har under sin ettariga uppvaxt blivit "matad" med hembrant (bambujuice) och vill darfor inte dricka nagot som kommer ur en flaska eller annat som paminner om det.
En dag kom han in i koket och jag skulle precis halla upp vatten att koka i en kanna.
Da stracker han sig mot mig och tar koppen, jag haller i vatten och da klunkar han.
Det var underbart att se, och sakert underbart for honom ocksa. Att se att det ar rent vatten han ska fa dricka.
 
Han vill aldrig sluta ata nar han borjat och skriker sa fort han ser mat och nar man tar bort den.
Han har helt enkelt inte lart sig att han kommer fa mat regelbundet.
Lilla vannen.
 
En trakig sak har hant..
Jag berattade ju om ett syskonpar som vi halsade pa en dag efter skolan. Att deras mammas slakting var sjuk i HIV och TBE.
Pa juldagen gick jag till kyrkan med Salome och nar vi gick forbi det huset berattade hon att kvinnan dott och lamnat efter sig tre barn. Pappan ar borta.
Hoff.. klump i magen.
 
I ovrigt kampar vi pa har nere.
jag har underbara manniskor omkring mig och allt ar inte latt aven om alla viljor i slutandan vill samma sak.
 
Vi hade en julafton som ar vard att minnas.
 
Under dagen akte Sanna och Jeska runt och delade ut kyckling aven i grannbyarna, de mottes av gud valsigna er och akta tacksamhet.
Vi andra forberedde maten, festen och pyntade julgranen.
 
Pa kvallen bjod vi pa mat, kottbullar, korv, guacamole, kyckling, allt mojligt man kan tanka sig.
Vi dansade runt granen och alla arbetare med barn var inbjudna.
Det var massa folk och massa sang och massa dans.
 
Pa juldagen som sagt gick vi till kyrkan, da de firar deras jul.
Det var mer sang och dans an vanligt och man markte att alla var pa gott humor.
Det ar vanligt att folk har sparar hela aret for att kunna komma till sina familjer over jul.
 
God jul och gott nytt ar mina kara fina!
 
Mina vanner och min familj.. jag vill att ni ska veta att jag tanker pa er och saknar er.
 
All lycka och ta hand om varandra
 
 

Beckham..

Vi har fatt en ny stjarna i storfamiljen.. kanske.
Alla papper ar inte klara an men forhoppningsvis gar det igenom.
For nagra dagar sedan kom det ett nodrop fran byledningen i Ulole, en av byarna dar vi har daghem.
Det ar en liten pojke pa ett ar som heter Beckham.
Han kom till oss i Tisdags.
 
Bakgrunden ar fortfarande lite luddig men anda valdigt talande.
Beckhams mamma gick bort strax efter att han foddes, sedan ville hans pappa inte ta hand om honom.
Han har fram till nu bott hos sin mormor, men hon orkar inte langre.
 
Han ar sot som socker men valdigt ovan livet pa moyo kwa moyo.
Han trycker i sig mat och far en chock nar han blir sprangmatt och skriker.
Han vet ju inte nar han far mat nasta gang och ar kanske inte van annan mat an majsgrot.
 
Igar kom Ester, Moyo kwa moyos sjukskoterska, och sa att Beckham ar sjuk.
Hon sa att magen var uppsvalld och jag tankte att det ar den ju ofta pa undernarda barn.
Men sa lyfter hon upp honom och drar upp trojan.
Magen ar inte bara svullen, den star ut at bade hoger och vanster och ser helt vanstalld ut.
Mask ar var gemensamma gissning efter ett tag och Ester akte ivag med honom till sjukhuset i Mafinga.
 
Nu har han fatt medicin och vi far hoppas och se hur det blir framover.
 
Mask i magen ar valdigt vanligt har och speciellt pa barn.
Sa inget konstigt med det, men himla tur att han far hjalp i tid.
Vad hade hant om han hade bott kvar hos sin mormor?
hade hon akt till sjukhuset? hade hon haft rad med det?
antagligen inte..
 
Fortsattning foljer..
Och.. Kalla honom inte Beckham, kalla honom Nicki.
 
 
 
 
 

Onsdagsbarnen..

Varje Onsdag har vi kreativ engelska med Primaryeleverna som tillhor moyo kwa moyo.
Barnen alskar sangen, dansen, ramsorna och malandet.
Det ar ett nytt satt for de att lara sig saker och i borjan trodde de inte att det var skola.
Nu nar de forstatt det tycker de att det ar ett jattebra satt att lara sig nya saker.
 
Jag och Sanna har nu borjat folja barnen hem efter Onsdagsengelskan.
For att lara kanna de battre och lara oss mer om deras hemsituation.
Beratta for foraldrarna hur det gar for deras barn och se om vi kan hjalpa till med nagot.
 
Det ar roligt, men tungt.
Man far se baksidan av de dar soliga leendena och underbara skratten.
 
Forsta Onsdagen foljde vi med ett syskonpar.
De bor en bit bort i byn och har det relativt bra.
 
Vi kom fram till deras hus och var imponerade av hur fint de hade det.
Mamman var hemma och tog emot oss pa ett trevligt satt men en baby pa armen.
Vi satt och pratade lite och konstaterade att de har det ju himla bra.
Syskonens pappa var borta, hon visste inte var, men babyns pappa bodde tillsammans med dem i huset.
 
Vi skulle precis ga och tackade for oss, gick ut fran huset och far syn pa en kvinna vid sidan av dorren.
Eller skalet av en kvinna i alla fall.
Hon var skinn och ben och sag inte ut att ha lang tid kvar i livet.
Vi fragade diskret vem hon var och fick veta att det var en slakting till mamman.
Hon har tre sma barn och pappan ar borta, de vet inte var.
Jag borjar marka ett monster av detta.
Mannen forsvinner fran familjen och.. ja.. dar tar sagan slut. Jag vet inte vad man kan saga om det, eller gora at det.
Na val.. Vi far veta att kvinnan har TBE och att hon bor dar tillsammans med sina barn.
Vi fragade mamman vad vi kunde gora. Hon svarade lugnt att hon ar sa tacksam for att hennes tva skolbarn far lunch om dagarna sa det racker.
 
Det klamde till i magen av detta och nar vi kom hem till moyo fragade vi direkt Salome om vad vi kunde gora.
Hon sa att kvinnan aven har HIV och att hon far medicin men att hon maste skota sin kost.
Vi bestamde att vi far ge henne frukt och gront tills vi hittat en langsiktig losning pa detta.
 
Veckan efter detta gick vi hem till en tjej som sa att hon bodde ensam med sin mamma.
Det gjorde hon med matta.
Hon bor i ett litet lerhus med tva sma rum. thats it.
Ingen sang, ingen amdrass, inga filtar, knappt nagra andra klader an skolkladerna och en eld.
 
Hon fick nya skolklader av Caroline som akte hem for en vecka sedan och vi lovade henne en sovsack.
Vi gick darifran med tunga steg, men de blev allt lattare.
Vi ka inte ga ned oss for varje livsode, vi kan bara gora det vi kan, vart basta.
 
Vi packade ihop sovsack, filtar och tyger till tjejen och bad henne komma forbi kl 16 nar hon slutat skolan.
Hon kom strax efter 18, med en hacka hangandes over axeln.
Jag fick ont i magen.
Hon har varit pa lararens falt i 2 timmar och hackat.
Jag blir sa forbannad.
Men det var inte mycket att gora at just da.
Bara folja med den superglada blyga tjejen hem.
Hon gick och log hela vagen och nar vi kom hem till henne blev hon sa generad men sa glad over sakerna.
 
Jag alskar dessa barn.. fortfarande.. mer for varje dag.
 
Pa vag hem till syskonen
 
 
 
 
 

Den tunga biten..

Hur mycket jag an trivs har har livet sina baksidor..
Oftast klarar jag av att fortranga det mesta, men verkligheten kommer snabbt ikapp.
Barnen jag alskar har det inte latt.
Det ar fakta, och det ar en del jag inte garna vill tanka pa.
 
I Lordags hade vi bestamt oss for en utflykt.
Vi ar bara tre volontarer i byn nu, jag, Sanna och Malin som var har min forsta resa 2009.
 
Vi skulle tillsammans med Winfred, Alfred, Omary och Pumoko till Pumokos hemby Njauensi.
Det var tre ar sedan jag var dar sist.
3 ar sedan vi satt i den kyrkan och sag den mest rorande varelse stapla in genom porten.
Vi cyklade dit och det tar sitt tag. Vagen ar kass och cyklarna inte mycket battre.
 
Jag var spand pa det, motet med Bibin (Mormorn) som Pumoko bodde hos, Pappan, ja allt.
Det blev inte riktigt som vi tankt oss.
 
Vi kom fram till byn och ingen var hemma hos pappan.
Sa vi fortsatte till kyrkan dar de satt och sjong.
Bibin rorde inte en min nar hon sag Pumoko.
Vi bestamde att ga dit en annan dag eftersom hon skulle sitta i kyrkan nagra timmar och det var stekande hett.
Pa vagen tillbaka sag vi att pappan kommit hem.
Han och tre vanner satt inne pa garden och drack bambujuice, hembrant, klockan 11 pa formiddagen.
 
Jag skakar bara jag tanker pa det.
Pumoko blev lika apatisk som han var den gangen for tre ar sedan.
En av mannen kallade in honom i huset och jag stallde mig vid ingangen for att titta pa.
Han drog i honom och sluddrade nagot och jag gick in for att ta bort honom.
Mannen borjade prata med mig, men han sluddrade sa mycket att jag knappt forstod ett ord. Jag fokuserade pa Pumoko och hans tomma blick.
Mannen forsokte bjuda Pumoko pa Bambujuice, herregud, 12 ar och nykter alkoholist.
 
Jag ville bara darifran.
Bade for min och Pumokos skull.
Vad tankte vi nar vi gick dit egentligen?
Vi ville se byn och vi ville att han skulle fa se sin familj.
Men vad forvantar man sig?
 
Vi vantade dar lite for att Witness mamma skulle komma.
Witness bor ocksa pa moyo och hittades ett ar innan Pumoko.
De har samma pappa men inte samma mamma, Pumokos mamma dog nar han var mycket liten.
 
Nar Witness mamma kom sa hade vi redan borjat ga, vi orkade inte vanta mer.
Hon kom efter oss och latsades halta for att vi skulle tycka synd om henne och ge henne pengar.
 
Hon kom ju till garden for nagra veckor sedan och satte Witness i sitt kna.
Witness satt bara dar och stirrade, rorde inte en min och var radd att mamman skulle ta tillbaka henne.
 
Det ar det har som gor ont.
 
Men samtidigt.. ar jag sa himla glad att vi hittat de har barnen, att de har fatt ett nytt hem, en ny familj.
Och jag kanner att det har far inte ta slut. moyo kwa moyo far inte forsvinna och vi maste fortsatta kampa, varenda dag.
 
Jag far tycka att det ar jobbigt, men orkar de har barnen, ja da orkar jag ocksa.
Jag har egentligen ingen ratt att ma daligt over deras livsoden.
 
Det har blev ett tungt inlagg, men jag vill lite dela av mig av de bitarna ocksa.
Jag glommer de ibland sjalv till och med, eller fortranger.
 
Nar vi kom tillbaka till Matanana i Lordags sa fick Pumoko en dricka och en friterad vetebulle (jattegod!) som tack for dagen. som tur var blev han sig sjalv igen nar han kom till garden och nu ar han vanliga fina glada Pumoko igen.
 
Tack for allt!
 
 
Benison jag och Pumoko. De i deras nya pyjamaser forsta natten de sov i nya barnhemmet
 
 
Pa vag till Njauensi, Alfred, Omary och Pumoko,

 
 
 

Barnhemmet i Matanana..

 
 
 
 
Antligen sager jag bara.
Sedan April 2011 nar barnhemmet i Matanana tragiskt nog brann ned har barnen fatt bo trangt och rorigt.
Nu har de antligen fatt ett hem igen!
 
Onsdagen den 21 November var invigningen.
Det var en mycket lyckad tillstallning!
Alla Yatima-barn var dar och det var manga langvaga gaster pa plats, bland annat lanshovdingen for Mufindi district.
Det var upptradanden, sang, dans och massa gott att ata.
 
Jag ar verkligen glad att jag fick vara med om det, det ar sa stort.
 
I Onsdags var ocksa en stor dag, forsta natten for barnen att sova i sina nya sangar i det nya huset.
Eftr sang och dans runt elden vandrade vi upp i samlad trupp till huset.
Vi fick lugna barnen innan vi oppnade dorren, men de sprang anda sa fort de kom in.
Sprang fram till sitt rum, sin sang, och drog fram sin egna nya lilla pyjamas.
Av med kladerna fort som attan och pa med sovkostymen.
 
Jag hjalpte Alfa pa med sin pyjamas, hans sang ar over Sawadis i deras vaningssang.
Nar jag tittar ned och ska se vad Sawadi gor sa marker jag att han ligger och pratar med sin mjukisdjurs-groda med en solcellslampa under sin filt.
Ja det ar sa hjartat brister.
 
Vi fick en stund med barnen innan de skulle sova och sedan gick vi ut och satte oss runt hornet for att smalta alla intryck.
Da hor vi hur barnen borjar sjunga dar inne.
Alla sjunger och vissa fnittrar och gladjen sprids till hela garden.
 
Tack alla ni som gjort detta mojligt!
 
Som en av volontarerna sa nar vi vandrade darifran "Det har ar den basta lonen jag nagonsin fatt."
 
Ha det guld allihopa!
 
Kupenda - Karlek