Ingen dag den andra lik..

Tiden går fort i Afrika, trots att allt går så otroligt långsamt.
En kvart blir ofta två timmar i slutändan och tänket här kan vara så himla roligt.

Förra helgen var vi i Iringa.
Innan vi skulle åka daladalan hade vi lektion. "Sitter de andra uppe i byn och väntar på oss nu?"
"ja, jag tror det." sa Ella, också fortsatte vi lektionen i maklig takt.
Man kommer lätt in i det här tempot.

När vi väl kom upp i byn visar det sig att chauffören är och gör några ärenden.
Då nästa daladala kom fick vi ta den istället, för chauffören hade inte kommit än, då hade de andra väntat i nästan 3 timmar.

När vi skulle till masai-byn dagen efter sa taxichauffören att det skulle ta ca en timme, det tog ca 2,5.
Vägen hem gick fortare, för då visste han vart vi skulle.
Däremot blev han trött av att köra.. vad gör man då? jo man sätter sig i passagerarsätet och sover medan man låter en passagerare köra.

Idag är jag i Iringa igen, men av annan anledning.
Catharina har från och till under två veckor varit väldigt väldigt sjuk.
Nu är vi äntligen på sjukhus och efter 4 liter dropp är hon nu pigg och rask =)

Själv har jag fått mina såriga fötter rengjorda och omlagda, jag låg på en brits och kved av sprit i mina infekterade stora hål. Det är inte lätt att hålla såren rena när så mycket annat är smutsigt =)

Det är lätt att skriva om sådant här.
Roliga anekdoter ur livet här nere.
Livet som så lätt blir vardag, men som ändå är ljusår från det liv jag är van vid.

De andra bitarna är svårare att skriva om, prata om, vara med om.
Det är de bitarna som gör den här resan till allt den är, på gott och ont.

I Onsdags målade barnen från Primary school drömmar.
Jag sa "rita något du önskar, något du vill ha."

En pojke målade ett träd, ett hus, en gård.. och skrev sedan moyo kwa moyo.

En annan pojke ritade en buss, "you want to be a busdriver?"  "Yes! and a motorcykle." också målade han en motorcykel.

Utöver det var det mest hus som målades.
Man vill ha ett fint hus med tak som håller för regnet.
Och för vissa fanns till och med drömmen om en bil.
"is it your house?" frågade jag en pojke. "Yes." "Do you live there with your family?" tystnad..
Svårt att relatera till något man inte har.

Nu får vi hoppas på det bästa i allting och ses snart igen!

Puss och kram =)





Lala salama

Hemma men borta..

Nu ar jag har igen..
Allt kanns overkligt.
Det kanns som att leva i ett paralellt universum.

Igar var vi och besokte en masai-by, forhoppningsvis dar vi kan bo sista natten innan jag aker.
Jag fragade om djuren i narheten.
Elefanter, berattade de, vandrade forbi deras hus om natterna.
Lejon, jagar de med spjut.
Det ger lite perspektiv.
Jag gar och handlar pa Ica, han tar sitt spjut och spetsar ett lejon.

Undervisningen i Matanana har kommit igan.
Vilken skillnad det ar.
Eget tankande ar nagot vi maste jobba stenhart med.

De lar sig att upprepa i skolan, vi forsoker lara ut att beskriva och bestamma sjalv.

Sager man 1 sa tar det en halv millisekund innan alla i kor ropar "one two three four!!" osv.

Det ar mycket jobb.
Men som tur ar har jag en superharlig tjej vid min sida som gor ett jattearbete med undervisningen.

Nar vi stotte pa vart forsta stora hinder, namligen att allt blev kaos, tittade vi pa varandra med latt panik i blicken och sa "vi maste styra upp detta" 10 minuter senare satt alla barn pa rader och lyssnade intensivt pa vad vi sa och annu nagra minuter senare sjong alla head and shoulders knees and toes tillsammans =)

det ar oslagbart att vara har.

det kanns som hemma men anda sa langt borta.

mycket karlek och manga kramar!