CCY - PG 631982-6

Tillbaka till Tanzania..
Jag beundrar verkligen människor som kan hålla fokusen på en sak.
Jag är helt uppe i resan och det är svårt att gå helhjärtat in i något nu.
I tanken har jag redan åkt dit.

Jag var på internationella barnkonstmuseet igår.
Jag fick en massa inspiration och goda ord att ta med på vägen.

Jag fick också se skillnaden mellan Sverige och Tanzania.

Det var nog det mest positiva och det mest negativa jag insåg när jag var där.

Det spelar liten roll hur mycket jag planerar och funderar innan jag åkt, för det får visa sig vad som fungerar när jag kommer dit.
Å ena sidan är det bra, för jag kan släppa lite på oron, planera men ändå vara öppen för förändringar i planen.
Å andra sidan blir jag lite rädd att inget fungerar och att jag tappar fotfästet helt medan jag är där.

Samtidigt.. tänker jag åka dit med en positiv inställning.
Jag tänker inte lägga all tid och energi på det här för att komma dit med en halvtaskig inställning och göra ett halvdant jobb.

Jag tänker ge allt och hoppas att få något tillbaka.

Jag är hoppfull.

Mitt största problem är nog egentligen hur jag ska få plats med allt i bagaget =)



barns känslor..

Idag hörde jag en flicka som grät, helt hysteriskt hjärtskärande.
Jag förstod först inte vad det handlade om, men insåg efter ett tag att det handlade om godis.

Ja, tänker ni, ännu en bortskämd unge som inte får sitt godis.
Så var dock inte fallet.

Jag vet att flickan haft en dålig dag.
Och hon visar sina känslor.
Hon gråter och hon springer iväg och hon doppar tårna i avgrundens vatten.
Men hon hoppar aldrig i, för hon har någon som lyfter upp henne.
Någon som tröstar henne och ger henne kärlek och tar hand om henne.

Varför visar man inte sina känslor på samma sätt när man blir äldre?
Varför blir så många halvkänsliga?

Man ska visa sig så stark.

Sen kan man inte vara för glad heller, så klart. Då börjar folk undra.
Jag har viss musik i min lilla mp3 som får det att spritta i benen och dra i mungiporna på mig.
Jag har musik som lyfter mig och bär mig.
Jag visar detta öppet, ler på allmänna platser i min ensamhet, och människor tittar skeptiskt på mig.

Jag tycker det är viktigt att man är ärlig mot sig själv.
Visar sina känslor och talat om vad man tänker.

Jag tycker också att det är viktigt att lyssna.

Jag ska göra det nu.. lyssna.
Vara mer ärlig, mot mig själv och andra. Och lyssna.
Och känna.

Jag ska våga mer och älska mer.

visa mer..


Det börjar dra ihop sig..
Jag tänker på det hela tiden. Snart åker jag.
Förra gången avslutade jag året i Tanzania, denna gången börjar jag året med min långa resa.

Jag vet inte vad jag ska förvänta mig.
Trots att jag varit där tidigare är jag minst lika nervös och känslorna är i minst lika stort uppror.

Jag vet att jag kommer känna mig lugn så fort jag kommit fram.
Lugn i allt kaos.
Så är det.
Resans underbara effekt på mig.

I varje steg jag tar och i varje ny bild jag ser, stängs tankarna av och hjärnan får lugn och ro.

Jag har börjat fly in i böcker.
Jag vill inte tänka så jag läser, och skriver.
Jag slukar ord efter ord som vore det mitt sista mål.

Nu ska jag ta tag i allt.
Ååh så mycket allt är.

Man kan inte göra mer än att möta det man stöter på eller söker sig till.