CCY - PG 631982-6

världar som möts..
Igår var jag och Piffis ute och dansade.Äntligen återförenades vi på dansgolvet, fullast av alla utan att ha druckit en droppe alkohol.
Det blev ingen helnatt, för vi skulle båda upp och jobba idag. Men det blev så länge att man hann känna på hur underbart det är.
 
Efter att vi glidit runt och konstaterat vilka ställen som inte var något alternativ för kvällen hittade vi napp på soap bar.
För er som inte vet ligger det på östermalm och skulle inte vara mitt första alternativ för allt i världen.
Men när det är jag och Annie spelar omgivningen ingen roll.
Vill vi dansa så dansar vi med varandra och driver med andra.
 
Jag tror att vi var de enda som verkligen dansade, de flesta stod och diggade, mysdansade.
Vi körde all in, fick high fives för "plocka äpplen" och stora tummen upp för piruetter.
 
Så plötsligt hör jag några toner jag känner igen.
"taminamina ee waka waka eee, cos this is africa"
 
grlghr.. nej.. det är det inte. min första reaktion var, nej, det här är inte afrika.
Det här är Stockholm och dans och skratt och.. det är här jag är just nu.
 
Det tog mig inte lång tid att inse det.
Jag är här just nu, ingen annanstans.
Jag har mina paralella världar. Jag har min norrländska by, min svenska storstad och min Tanzanianska landsbygd.
 
Jag behöver inte jämföra, inte analysera sönder eller hela tiden längta till än det ena än det andra.
Jag kan faktiskt bara leva i dessa världar för stunden.
För det ger inget att längta, känna dåligt samvete och hela tiden önska att man kunde leva på alla platser samtidigt.
 
Jag dansade ut allt.
Jag skakade rumpa till tonerna av waka waka och kände hur just denna knut, detta problem,löstes upp och smälte ned mot golvet tillsammans med min svett.
Blandade sig med ölspillet och flöt ut i ingenting.
 
Sist jag blev överraskad av den här låten satt jag på marken i en massaiby mitt ute i ingenstans.
Denna gång var i en helt annan miljö.
Men det ena är inte bättre än det andra, och jag kan leva med att jag måste låta dessa världar mötas.
Huvudsaken är just att jag kan leva.
Inte bara överleva..
 
 
 
 
Usain Bolt..
Ja han är juh ingen nyhet.
Men vilken kille.
 
Jag såg precis dokumentären på 1an om honom.
Jag satt tidigare på jobbet och såg reklamen om dokumentären.
Jag tror aldrig jag skyndat mig hem efter jobbet för att se något speciellt på tv, men idag gjorde jag det.
Jag ångrar mig inte.
 
Vilken drivkraft.
Vilken styrka.
Vilket flyt.
Vilket hårt jobb.
 
Hans ord om att man inte kan fastna i det som varit utan måste fokusera på nästa mål gav mig styrka.
 
Han har sina goda och dåliga sidor precis som vilken annan människa som helst.
Han föddes med en talang, men han är en helt vanlig människa.
Vem som helst kan nå sin dröm.
 
Han sa det, att om man vill ha något, ja då tar man det.
 
Det kanske inte alltid är så enkelt.
Men har man den inställningen, så lovar jag att man får mer än om man bara rycker på axlarna åt det man tror på.
 
För man förtjänar det.
Man förtjänar att vara lycklig.
Det gör alla.
Och drömmar är inte ouppnåeliga. De är helt och hållet nåbara.
De ligger inte högst uppe på hyllan i ett skåp och dammar, förhoppningsvis. Och gör de det, ja hämta på en stol och ta ned de.. om inte annat bara för att kika lite grann och skaffa lite inspiration.
 
 
 
 
 
På väg från Iringa..
Som jag berättat tidigare gjorde jag och min volontärvän Jocke ett uppehåll i staden Iringa när vi åkt från Matanana och skulle vidare till Dar es salaam och mitt flyg till Sverige.
 
Vi sov hos massaier och besteg ett berg.
 hade ett möte om skolan innan vi lämnade staden och gick på nattklubb sista kvällen.
 
På morgonen köpte vi bussbiljetter till bussen mot dar es salaam, packade och köpte lite färdkost.
 
Bussfärden började som den brukar, med att jag satt klistrad mot fönstret och facinerat tittade på naturen som flög fram utanför.
Men när vi suttit på bussen i ca 4 timmar började mina fötter kännas tunga, tyngre.
De stack och smärtade och.. svällde upp som två balonger.
 
Mina fötter samlade vätska och infektionerna i såren gjorde att fötterna svullnade till dubbel storlek.
 
Jag fick sitta med fötterna upp mot ett annat säte resterande 3 timmar av bussresan.
 
Jag hade ont och var livrädd.
Jag var övertygad om att jag fått ett ormbett utan att jag märkt det, och att jag nu blivit blodförgiftad.
Jag hade siktet inställt på att få fötterna amputerade, eller åtminstone den ena foten.
 
När vi kom fram till dar es salaam blev vi mötta på busshållplatsen och tagna till ett hotell i närheten av flygplatsen där Jocke skulle spendera sina sista dagar medan jag skulle sätta mig på planet till Sverige samma natt.
 
Jag var tyst och livrädd. Och till slut frågade vi hotellet om ett dispensery i närheten.
Vi åkte dit med taxi och jag fick komma till en läkare direkt.
Han tittade på mina fötter och konstaterade att såren var infekterade, och vätskefyllda på grund av den långa bussresan, men jag var inte blodförgiftad. Och hade inget ormbett.
 
Jag fick antibiotika, pencilin, smärtstillande och två olika salvor att smörja såren med.
En sköterska rengjorde såren och efteråt kändes det som att jag vunnit på lotto.
Jag fick behålla mina fötter och hade fått medicin för mina infektioner!
 
Taxichauffören skjutsade mig sedan till flygplatsen och jag tog farväl av mina vänner.
 
Det var nu jag trodde att jag skulle åka tillbaka till Sverige..
Och jag blev mäkta förvånad när jag fick veta att det inte gick några flygplan med Turkish airlines.
 
Iringa
 
Utsikt från berget
 
Mina fötter var svullna redan innan bussresan
 
Buss