världar som möts..

Igår var jag och Piffis ute och dansade.Äntligen återförenades vi på dansgolvet, fullast av alla utan att ha druckit en droppe alkohol.
Det blev ingen helnatt, för vi skulle båda upp och jobba idag. Men det blev så länge att man hann känna på hur underbart det är.
 
Efter att vi glidit runt och konstaterat vilka ställen som inte var något alternativ för kvällen hittade vi napp på soap bar.
För er som inte vet ligger det på östermalm och skulle inte vara mitt första alternativ för allt i världen.
Men när det är jag och Annie spelar omgivningen ingen roll.
Vill vi dansa så dansar vi med varandra och driver med andra.
 
Jag tror att vi var de enda som verkligen dansade, de flesta stod och diggade, mysdansade.
Vi körde all in, fick high fives för "plocka äpplen" och stora tummen upp för piruetter.
 
Så plötsligt hör jag några toner jag känner igen.
"taminamina ee waka waka eee, cos this is africa"
 
grlghr.. nej.. det är det inte. min första reaktion var, nej, det här är inte afrika.
Det här är Stockholm och dans och skratt och.. det är här jag är just nu.
 
Det tog mig inte lång tid att inse det.
Jag är här just nu, ingen annanstans.
Jag har mina paralella världar. Jag har min norrländska by, min svenska storstad och min Tanzanianska landsbygd.
 
Jag behöver inte jämföra, inte analysera sönder eller hela tiden längta till än det ena än det andra.
Jag kan faktiskt bara leva i dessa världar för stunden.
För det ger inget att längta, känna dåligt samvete och hela tiden önska att man kunde leva på alla platser samtidigt.
 
Jag dansade ut allt.
Jag skakade rumpa till tonerna av waka waka och kände hur just denna knut, detta problem,löstes upp och smälte ned mot golvet tillsammans med min svett.
Blandade sig med ölspillet och flöt ut i ingenting.
 
Sist jag blev överraskad av den här låten satt jag på marken i en massaiby mitt ute i ingenstans.
Denna gång var i en helt annan miljö.
Men det ena är inte bättre än det andra, och jag kan leva med att jag måste låta dessa världar mötas.
Huvudsaken är just att jag kan leva.
Inte bara överleva..
 
 
 
 

Usain Bolt..

Ja han är juh ingen nyhet.
Men vilken kille.
 
Jag såg precis dokumentären på 1an om honom.
Jag satt tidigare på jobbet och såg reklamen om dokumentären.
Jag tror aldrig jag skyndat mig hem efter jobbet för att se något speciellt på tv, men idag gjorde jag det.
Jag ångrar mig inte.
 
Vilken drivkraft.
Vilken styrka.
Vilket flyt.
Vilket hårt jobb.
 
Hans ord om att man inte kan fastna i det som varit utan måste fokusera på nästa mål gav mig styrka.
 
Han har sina goda och dåliga sidor precis som vilken annan människa som helst.
Han föddes med en talang, men han är en helt vanlig människa.
Vem som helst kan nå sin dröm.
 
Han sa det, att om man vill ha något, ja då tar man det.
 
Det kanske inte alltid är så enkelt.
Men har man den inställningen, så lovar jag att man får mer än om man bara rycker på axlarna åt det man tror på.
 
För man förtjänar det.
Man förtjänar att vara lycklig.
Det gör alla.
Och drömmar är inte ouppnåeliga. De är helt och hållet nåbara.
De ligger inte högst uppe på hyllan i ett skåp och dammar, förhoppningsvis. Och gör de det, ja hämta på en stol och ta ned de.. om inte annat bara för att kika lite grann och skaffa lite inspiration.
 
 
 
 
 

På väg från Iringa..

Som jag berättat tidigare gjorde jag och min volontärvän Jocke ett uppehåll i staden Iringa när vi åkt från Matanana och skulle vidare till Dar es salaam och mitt flyg till Sverige.
 
Vi sov hos massaier och besteg ett berg.
 hade ett möte om skolan innan vi lämnade staden och gick på nattklubb sista kvällen.
 
På morgonen köpte vi bussbiljetter till bussen mot dar es salaam, packade och köpte lite färdkost.
 
Bussfärden började som den brukar, med att jag satt klistrad mot fönstret och facinerat tittade på naturen som flög fram utanför.
Men när vi suttit på bussen i ca 4 timmar började mina fötter kännas tunga, tyngre.
De stack och smärtade och.. svällde upp som två balonger.
 
Mina fötter samlade vätska och infektionerna i såren gjorde att fötterna svullnade till dubbel storlek.
 
Jag fick sitta med fötterna upp mot ett annat säte resterande 3 timmar av bussresan.
 
Jag hade ont och var livrädd.
Jag var övertygad om att jag fått ett ormbett utan att jag märkt det, och att jag nu blivit blodförgiftad.
Jag hade siktet inställt på att få fötterna amputerade, eller åtminstone den ena foten.
 
När vi kom fram till dar es salaam blev vi mötta på busshållplatsen och tagna till ett hotell i närheten av flygplatsen där Jocke skulle spendera sina sista dagar medan jag skulle sätta mig på planet till Sverige samma natt.
 
Jag var tyst och livrädd. Och till slut frågade vi hotellet om ett dispensery i närheten.
Vi åkte dit med taxi och jag fick komma till en läkare direkt.
Han tittade på mina fötter och konstaterade att såren var infekterade, och vätskefyllda på grund av den långa bussresan, men jag var inte blodförgiftad. Och hade inget ormbett.
 
Jag fick antibiotika, pencilin, smärtstillande och två olika salvor att smörja såren med.
En sköterska rengjorde såren och efteråt kändes det som att jag vunnit på lotto.
Jag fick behålla mina fötter och hade fått medicin för mina infektioner!
 
Taxichauffören skjutsade mig sedan till flygplatsen och jag tog farväl av mina vänner.
 
Det var nu jag trodde att jag skulle åka tillbaka till Sverige..
Och jag blev mäkta förvånad när jag fick veta att det inte gick några flygplan med Turkish airlines.
 
Iringa
 
Utsikt från berget
 
Mina fötter var svullna redan innan bussresan
 
Buss
 
 

I can see clearly now..

Jag drömde mycket i natt.
Drömmer mycket varje natt. Tycker om drömmar, fantasivärlden i hvuudet som man inte kan påverka. Inte behöver påverka, bara kan glida runt i.
Åtminstone när det är behagliga drömmar, mardrömmar är ett annat ämne.
 
I natt var det fråga om behagliga drömmar.
 
Jag var på bilsemester.
Storebror var med, och när vi stannade bilen på en rastplats ville vi se oss omkring.
Vid första anblick fanns inget annat än skog i närheten, men jag fick syn på ett hus längre in i skogen.
 
Vi började gå in bland träden jag och storebror, han ville egentligen inte, men jag var nyfiken och fick min vilja igenom. Tur att storebror gör allt för mig.
 
När vi kommer fram till huset visar det sig att det är en hel gård där. Med gästhus och restaurang och stora fält..
Fält.. som det går omkring folk på, afrikaner.. afrikanska kvinnor med barn på ryggarna.. Och hackor i händerna.
Och jag börjar gå upp för en backe, och jag är så lycklig så att jag gråter, och backen blir bara brantare och brantare och till slut kravlar jag på alla fyra, och ligger på marken, och drar mig uppåt. För nu är backen en brant vägg rakt upp. men ja fortsätter och jag skrattar och gråter om vartannat.
 
Vänder mig om och ser min bror stå med armarna i kors och sakta skaka på huvudet.
"Du är inte riktigt klok"
säger han
"nej men det är ingen annan heller"
säger jag och skrattar.
 
Nej.. och varför ska man vara så himla klok jämt då. Kan man inte bara få vara. oavsett klok eller inte.
 
Jag vet inte vad drömmen betydde, eller om den betydde, men jag vet att jag betyder. Och att du gör det.
Alla betyder vi något, och inte är vi kloka någon av oss.. Eller som min underbara morfar sa.
 
"Det finns läraridioter, polisidioter, läkaridioter, he jär bara jeg som jär slug!"
 
Och hur mycket jag än tyckte om mina morfar kan jag inte låta bli att fundera.. är det inte lite ensamt att vara den enda som är slug?
 
 
let's go grazy!
 

Nu siktar vi mot stjärnorna..

Nu har den nya styrelsen fått behörighet till yatima heart to hearts konto.
Så nu kan alla insamlingar sätta igång.
 
Läget ser ut som sådant..
I Tanzania finns idag tre daghem i tre olika byar.
Och två barnhem i två av byarna.
Detta är moyo kwa moyo och verksamheter som löpande behöver inkomst.
 
Nu har vi även tänkt bygga en skola genom heart to heart i Sverige.
Den kommer dock ha en egen NGO (förening) i Tanzania och blir därför en separat del från barnhemmen och daghemsverksamheten.
 
Det är samma konto till moyo kwa moyo och skolan.
Om man vill sätta in pengar på kontot så märker man pengarna med skola om man vill att pengarna ska gå till skolan.
Om man vill att de ska gå till något annat specifikt tex kläder, skolmaterial, brunn eller mat får man märka pengarna med detta.
Alla pengar går sedan direkt, oavkortat, till det de ska gå till och allt bokförs noggrant av vår nya duktiga kassör.
 
Vi har satt en målbudget på 100 000 svenska kronor för skolan.
 
Jag kommer räkna ned här på bloggen, och försöka uppdatera så mycket som möjligt.
 
Så kom igen alla nära och kära!
Låt oss tillsammans bygga en skola i Afrika!
 
Kontakta mig om ni vill komma dit som volontärer en längre eller kortare period.
Det är en upplevelse för livet och ett alternativ för den som verkligen vill se hur allt går till på plats.
Enligt min mening är det den bästa resa du kan göra, men alla är vi olika som tur är!
 
Sätt in pengarna på PG 631982 - 6
 
 
 
 
 
 
 
 

Allt detta tjat..

Tänker på tiggeri ibland.
Det är ju det jag håller på med.
Tigger pengar från folk.
Och jag tycker inte om pengar.
Men vill ändå ha de.
 
Eller.. tar jag från de rika och ger till de fattiga?
och gör det i så fall någon skillnad?
 
Jag tror.. att allt är relativt.
(förutom ljusets hastighet genom vakum)
 
För 400 kronor kan jag gå ut och äta en fin middag med varmrätt, efterrätt och tillhörande dryck, en kväll.
Eller köpa en fin kofta, ett par byxor kanske, eller varför inte ett par skor?
 
För 400 kronor kan jag leva en månad i byn Matanana.
Utan att svälta eller snåla kan jag äta mig mätt, lyxa till det med något gott då och då, göra nånting kul och leva ett vanligt vardagsliv.
 
För 400 kronor kan ett barn i Matanana leva några månader.
 
Om mina 362 facebookvänner skulle skänka 100 kronor, skulle vi ha 36200 kronor. För vissa är det en månadslön i Sverige, för andra är det en livstid i Afrika.
 
För oss skulle det betyda en tredjedel av en skola som kan utbilda tusentals barn.

Barn som växer upp till vuxna som kan fortsätta att förbättra världen. Världen för de själva men också världen för andra,
Och även om vi inte ser det, hör vi alla ihop. Och hjälper vi till lite där, så kan de hjälpa till lite här, och tillsammans gör vi hela världen till en bättre plats att leva.
 
Låt oss göra det.. låt oss göra världen så vacker som den bara kan bli.
Tillsammans..
 
 
 
 
 
 

Hjälp..

Jag har en föreställning om att alla behöver hjälp med något, och att alla kan hjälpa till med något.
Satt och pratade om detta på jobbet för någon dag sedan.
Det är så viktigt att både kunna ge och ta emot hjälp.
 
Viktigt är också att om jag ber om hjälp, ska jag inte behöva höra att jag hjälpte juh dig så nu får du hjälpa mig.
Jag får heller inte bli sur om någon jag bett om hjälp kanske gör lite på deras sätt, och inte exakt som jag skulle gjort själv.
Det är det man får ta.
Bjuder man in människor i sitt liv, ja då får man leva med deras sätt att vara.
Kanske är det här det kommer in att man ska acceptera varandras fel och brister.
 
Vad är det jag försöker säga?
 
Jag har fastnat i tankarna om att jag inte vill vara en vit tjej som åker till afrika och hjälper de stackars afrikanerna.
 
Det är svårt att i ena andetaget förklara hur mycket jag beundrar dessa människor, hur jag ser upp till dem och hur jag önskar att jag kunde bo där och leva som dom.
För att sedan i nästa andetag berätta att nu ska jag åka dit och hjälpa till.
Det handlar inte om att hjälpa till.
Det handlar om något annat.. man ger och man tar.
 
Vi har olika tankar och olika sätt attse på saker, för vi kommer från olika kulturer.
Jag önskar att man ser kulturutbytet istället för kulturkrocken.
Man får absolut en del av både och, men jag tror fokusen ska ligga på vad man kan lära av varandra.
 
Mina vänner i Matanana skulle kunna komma till Sverige och lära svenskar både det ena och det andra, de skulle kunna komma hit och uppleva kulturen, komma med ideer på förändringar, förbättringar.
Problemet är bara att de inte har råd att komma hit.
Jag har dock råd att komma dit.
Men pengar betyder inte automatiskt makt.
Det betyder lite mer frihet, frihet under ansvar.
Jag har det bättre ställt, och en vilja att hjälpa till.
Med det följer också ett stort ansvar.
Att lyssna på dessa människor, deras önskemål och deras framtidsplaner.
 
Jag måste fråga vad de behöver, inte gå efter vad jag tror att de behöver.
Eller vad jag behöver.
 
Det är inte bara så bara alltid.
Det går inte alltid att bara vara, bara göra.
 
Ibland är det en hel hög med jobb bakom det där man vill göra.
Men det är oftast de sakerna som blir gjorda mest ordentligt och resultatet blir oftast det som smakar bäst, smakar längst.
 
För vi är alla en del av livets stora kaka.. den man vill ha och äta upp, men först och främst måste baka.
 
 
 
 
Bakar bullar i Matanana
Tusen tack Catharina a.k.a Mama Bulla
 
 
 
 
 

Jessicas nya blogg..

http://jessicaklinte.blogg.se/

Gå in och läs min härliga volontärkollegas blogg.
Jessica sitter med i styrelsen här i Sverige och åker nu tillbaka till Matanana om ca 1,5 månad.
Hon jobbar precis som mig med barnen i Tanzania och moyo kwa moyo samt den nya skolan som planeras.

Rytmen i blodet..

Idag var jag på musikmuseet.
Det är alltid lika roligt att vara där.
Vi har sjungt Pippi Långstrump framför kameran, dansat, tittat på stjärnor och sprungit runt runt på ABBA-utställningen.
Också har vi trummat.
 
Kanske den härligaste avdelningen.. den med trummor, den med rytm.
 
Det är något som afrikanerna kan.
Rytm..
Eller ja, inte alla afrikaner så klart.
Jag råkade juh hitta typ den enda ungen i hela Tanzania som inte har rytmen i blodet.. Pumoko.
Men han dansar ändå, och sjunger, och darrar som ett asplöv men är så otroligt charmig när han ställer sig i spotlighten med de andra grabbarna.
 
Ja de är otroliga.
arbetar som djur på dagarna, jobbar så svetten rinner och smutsen yr.
Så på kvällen slänger de fram en trumma och vips hoppar hela gänget runt och sjunger för full hals med liv och lust.
 
Oftast sjunger de om gud, och djävulen, om livet efter döden och livet innan den.
De sjunger om tron.
Och även om man inte tror på gud så kan man tro på nånting.
Man kan tro på sig själv, eller någon annan.
Tro på livet, på lyckan eller på jultomten.
 
Att man tror är viktigare än vad man tror på, det tror jag.
Men tro är att icke veta..
och det man vet blir ens egen sanning.
Ändå är inte det man inte tror alltid lögn.
 
Och så kan vi fortsätta, att tro eller ej.
det rör inte mej
men kanske dej
eller din tjej
nu ska jag sluta hej hej
glöm inte en grej
säg inte för mycket nej
säg gärna okej
och se var det för dej
tro det eller ej
men att tro bär sej..
 
Puss
 
Grabbarna uppträder på Ellas sista kväll i matanana
 
 

Ett steg i rätt riktning..

Jag älskar när det går framåt.
Jag och Fredrik var på banken idag för att skriva över kontot från gamla styrelsen till nya.
Har skrivit under papper efter papper och pratat igenom en hel del.
 
Nu ska papprena skickas in och om några dagar kommer kontot tillhöra den nya styrelsen.
 
Om ca två veckor kommer den föredetta kassören lämna över bokföringen helt och hållet till den nya kassören och efter det kommer vi på riktigt kunna komma igång med insamlingar.
 
Vi behöver er nu.
Vi behöver varandra.
 
Vi behöver stöd, tips, kontakter och pengar.
Så är det, hur mycket jag än hatar att be om pengar är det ett faktum.
Har man en krona över får man gärna skänka den till ett gott ändamål.
 
För vi är alla en del, av livets stora cirkel =)
 
Dessutom ska vi rusta upp hemsidan, ni får gärna gå in och kika på den befintliga hemsidan www.yatima.se och läsa lite mer om projektet moyo kwa moyo. Och har ni synpunkter på hemsidan får ni höra av er!
 
 
På vägen genom livet..
 

Benison Ilomo

Benison, eller Beni flyttade till moyo kwa moyo våren 2010.
När jag var där 2009 var han ett av dagbarnen som kom till gården.
Från den resan kommer jag ihåg honom som en livlig pojke. En kille som inte riktigt kunde sitta still och inte riktigt kunde koncentrera sig.
Han var den som stod utanför dörren och bankade när jag satt inne och målade med tre barn i taget.
Han var den som var överallt hela tiden, killen som helt uppenbart sökte uppmärksamhet.
 
Han betedde sig som ett barn som inte får någon uppmärksamhet hemma, och som försöker säga dagispersonalen nånting genom att bli den stökiga killen.
 
Mycket riktigt kom det fram att Benis moster slog honom där hemma.
När han kommit till gården med en blåtira för mycket blev han tillfrågad om han ville bo där.
Det ville han.
 
När jag kom dit i februari var det en helt ny Benison som mötte mig.
Så lugn, ansvarsfull och trygg i sig själv.
 
Man vet inte varför Beni blev slagen, han har nämligen syskon som inte blev det.
Men det kan ha att göra med hans obotliga sjukdom aids.
Humöret påverkas av sjukdomen, han behöver mer tillsyn och mer näring, kan dessa faktorer bli stressande för vårdnadshavaren av ett aids-drabbat barn?
När man kanske har hand om 10 föräldrarlösa barn som ska bo under samma tak och tillsammans leva på kärlek och luft, gör man då allt för att rädda de som räddas kan?
 
Benis mamma har dött i aids och hans pappa vet man inget om.
 
Innan han flyttade till moyo blev han avstängd från skolan för våldsamt beteende, idag går han i skolan och var även en av de som satt som klistrade vid tavlan på eftermiddagsengelskan medan jag var där.
Trots att han gått i skolan hela dagen ville han lära sig mer tillsammans med de som arbetar på gården.
 
Benison 2009
                                              Benison 2012                    
 
 
 
 
 
 
 
 

Knyter ihop historien..

Vi har kommit fram till slutet av min resa i berättelsen om min senaste sväng till byn Matanana och människorna där. Jag hade tänkt hoppa över det jobbiga.
Gå direkt till bussresan från mafinga till dar es salaam och vidare till mitt dygn tillsammans med en tysk tjej som förgyllde 24 timmars flygförsening.
 
Men så tänker jag på det, ser det framför mig, de sista timmarna i matanana. Och inser att det nog är den tiden jag mest av allt behöver gå igenom.
 
Jag vaknar min sista morgon.
Går ned till köket och möter Witty på vägen. Kramar henne och kastar henne några gånger upp i luften.
Hon skrattar, kiknar, drar efter andan, jag drar en djup suck,blir tårögd.
Steker ägg och äter på en bit bröd.
Dricker morgonkaffet och ler sorgset mot alla blickar jag möter.
 
Tar ned packningen till bilen och pratar med människorna som står där.. står där och väntar på att jag ska åka.
Går upp mot gamla ugali-huset där Peter står och arbetar.
Det är inte första gången den mannen sätter igång känslorna hos mig.
Tårarna faller, jag gråter, jag kramar honom, och han blir lite nervös av min blödighet.
Jag går mot Anjelina, storgråter, och hon pekar på mig medan hon asgarvar, hennes underbara skratt. Och jag skrattar genom tårarna medan hon ger mig en stor kram.
 
Jag kramar de jag ser, gråter och känner mig knäsvag.
 
Ser mig omkring.
Ser Sawadi försöka klättra upp på en alldeles för stor, röd cykel och tar upp honom i famnen.
Ser Sara plocka blommor och hör henne säga "wewe ia wewe"
 
Salome kramar mig, säger "pole pole pole",och stryker mig över håret.
 
I denna stund är det otroligt synd om mig.
Så jag hoppar in i bilen, orkar inte se mer, gråta mer, känna mer.
Då öppnas dörren och Ino hoppar in. Han sätter sig i mitt knä och säger "Ino kwenda Sweden".
Nej säger jag, ler, gråter, skrattar, kramar, nej det går inte Ino.
Det slutar med att han blir utdragen ur bilen, skrikandes och viftandes.
Och jag gråter ännu mer.
 
Och Jocke tröstar.. vi kommer tillbaka,säger han, och jag lyssnar till hälften medan jag ser gården försvinna.
 
Så gråter jag lite till, och sen börjar vi prata om skolan.
Planera, diskutera och fantisera.
Så byter jag fokus och så är jag på väg mot framtiden.
På väg från det förflutna men alltid på väg mot framtiden, och framtiden ser ljus ut och jag kommer tillbaka, och livet är mer än matanana och gården och människorna, livet är mer än mig och dig och oss tillsammans.
 
Livet är allt, för alla, av alla.
Hela tiden är livet.
 
Hela tiden är jag.
 
 
sorg
 
 
 

Hello Africa!

Jag håller på att titta igenom avsnitten i serien Hello Africa!
Det handlar om Johnnie och Mattias från roomservice som åker till Afrika.
Tanken är att de ska bygga en skola, men ingenting går som de tänkt sig.
 
Bygget är för stort, för komplicerat och de får ingen hjälp av maskiner.
De blir lurade och allt blir fördröjt och det blir diskussioner om mark.
Allt som kan gå snett går snett och början av projektet är en enda lång väntan.
 
Afrika är stort och jag vet inte hur det ser ut i resten av världsdelen.
Men jag kan verkligen känna igen problemen de har.
 
Fast jag kan också se fördelarna.
Jag kan se människorna, kulturen och naturen.
Jag kan se den värld jag älskar.
 
Problem finns var man än lever i världen.
Det gäller bara att hitta det i livet som är värt att leva med, leva för, trots problemen som medföljer.
 
Kika gärna på något avsnitt av Hello Africa om du har tid över.
 
http://www.kanal5play.se/play/program/282007/video/282008
 

Min roliga historia..

Jag vet inte hur många som hört min roliga historia, men jag vet att få uppskattat den så mycket som jag gjort.
Typiskt..
 
Jag kom att tänka på den igår när jag gick från pendeltåget.
Jag såg reflektionen av min tröja i en ruta.
Så kom jag ihåg att jag haft en tröja med liknande mönster en gång för många år sedan.
Jag försökte se den framför mig och såg då en bild från en fest hemma hos storebror där jag går förbi kameran och pratar i telefonen.

När jag ser bilden framför mig kommer jag ihåg att jag precis innan bilden togs suttit i storebrors garderob och pratat i telefonen.
Vem pratade jag med? Frugan..
Men varför satt jag i garderoben?
Jo.. för att jag plötsligt kom på en helt underbart rolig historia som jag var tvungen berätta för någon, och hon var den bästa jag kunde komma på. Men jag ville inte att någon annan skulle höra så jag satte mig där och berättade den för henne..
Och som vi skrattade..
Jag vet inte exakt hur jag kom på den, men jag vet att det hade något med Åke i reklamen att göra..kommer ni ihåg "du har juh hela helgen på dig."?
 
Här kommer den hur som helst..
 
"En man och hans fru var ute och gick med deras säng.
Så plötsligt trillar mannen och får hela sängen över sig.
Han skäms litegrann, har lite ont och försöker med detsamma ställa sig upp.
Frun tittar ned på honom och säger lugnt "men varför har du så bråttom? du har juh hela sängen på dig."
 
Livet är udnerbart, ta vara på det.
Och glöm inte att skratta högt för dig själv några gånger om dagen.
 
puss
 
 

Saknad..

Vissa fastnar..

Vissa människor fastnar man för. Så är det. Man går genom livet och klickar med några, inte alls med andra.
Jag tror att man ska ta vara på det där klicket.
Oavsett om det handlar om en kort pratstund med kvinnan i kassan på HM eller en livslång vänskap.
 
Det kan också handla om klicket på en ficklampas knapp, men det är en helt annan historia.
 
När jag var i Tanzania 2009 träffade jag en kille som heter Nimrody.
Jag vet inte mycket om honom, men ett närporträtt av honom sitter på min vägg och jag tror att det gör det av en anledning.. han fastnade hos mig.
 
Jag vet att Nimrody är föräldrarlös, för han kommer till moyo kwa moyo och äter lunch varje dag.
Jag vet att han går i primaryschool och gissar att han är ungefär 9 år.
Jag vet att han älskar att bada men att han näst intill aldrig får den möjligheten.
Jag vet att han älskar att måla, att han är en liten konstnär med talang, men jag vet också att måla hjälper honom inte att skaffa mat för dagen.

Jag vet att han bor i en fattig by i Afrika och att han lever på gränsen varje dag.
Men jag vet också att det bor en glädje och ett hopp i honom.
Samma glädje och hopp som man kan finna i många andra 9åringar jorden runt.
 
För Nimrody är ett barn, och alla barn är barn, var man än bor i världen.
 
Nimrody nybadad 2009
 
Nimrody målar och leker galen 2012