I min lilla lilla värld av blommor..

Sitter och tittar på nyhetsmorgon, nyheterna, skvaller, väder.
Kvinnan som drar väderprognosen pratar på om dagen och morgondagen och moln och eventuella solchanser.
"och till kvällen blir det, om det blir en kväll..."
Va? nej..jag hörde fel, men det var roligt. Det är sånt jag roar mig med. Väderflickan blir min bästa vän och killen i reklamen min nya stora kärlek.
Min egen värld i mitt eget hem.
 
Det är roligt, tro mig.
Slår på tvn och om killen från reklamen inte syns på länge kan jag bli lite ledsen på riktigt och tänka att jag saknar honom.
 
En vän sa det för någon dag sen, att hon byggt upp sitt hem som en trygghet för sig själv.
Man blir fjärilen i sin egen puppa.
Hon menade så klart inte på samma sätt som mig, för mitt exempel låter bara galet och lite sinnessjukt inser jag nu.
Ta det med en nypa salt för all del.=)
 
Jag tänker tillbaka på när jag pratade med min bror i telefon för många år sedan.
Han var ungkarl, bodde själv och levde i en väldigt skön värld med alldeles lagom mycket ensamtid.
Det roliga var, att när jag ringde min bror en gång, hörde jag röster i bakgrunden.
Jag frågade vem som pratade och han sa vänner.
 
Jag såg då framför mig hur han satt där med karaktärerna i serien vänner.
Eller låtsades att han satt där med dem, pratade och skrattade men i själva verket var han ensam.
 
Det blev ett stående skämt, att joey skulle komma och knacka på dörren eller att rachel lagade frukost åt brorsan varje morgon, kokade ägg.
 
Idag kan jag inte minnas om det var vänner eller vänner, men det spelar inte så stor roll i den här berättelsen.
 
Den där låtsasvärlden är skön.
Livet är också skönt, men på ett helt annat sätt.
Att bygga en värld helt och hållet på fantasi och leva den världen i korta stunder.
 
Tappa inte fantasin mina vänner.
Lek och lär som barnen gör.
 
Och för all del, ät socker! en sockerkick i en fantasivärld är som en tripp hög på rosor och regnbågar =)
 
 

Ezekia..

Ezekia levde sina första år i fångenskap.
 
Han bor med sina föräldrar väldigt nära daghemmet moyo kwa moyo i byn matanana.
En dag när projektledaren Ewout var ute och gick stannade han för att prata med en man.
Efter en stund hörde han ett ljud från huset och gick dit.
Där och då hittades Ezekia, ca 5 år gammal, och instängd i ett rum.
 
Det var Ezekias far som Ewout stannat och pratat med och mannen försökte nu förklara sig.
Mannen menade på att Ezekia var ett straff från gud på grund av ett tidigare mord i släkten.
 
Ezekia är inget straff från gud.
Han är en helt vanlig pojke, med downs syndrom.
 
Han går dagligen till moyo kwa moyo för att äta och umgås med barn som vuxna på gården.
 
Han är nästan alltid glad och har utvecklats väldigt mycket sedan jag var där 2009.
 
Han för en hel hög lycka med sig, och vill man skratta kan man skratta med honom.
 
En dag var jag och Sanna på väg från gården, Ewout kör förbi oss med bilen men stannar 100 meter framför oss. Bara stannar bilen, går runt den,öppnar ena bakdörren och lyfter ut Ezekia.
Jag höll på att skratta ihjäl mig.
Killen hade alltså krupit in i bilen utan att någon märkt det och antagligen satt sig upp helt plötsligt och sagt typ "Ej öron ej öron". För han älskar små grodorna, och jingle bells.
 
En härlig kille med stor personlighet.
 
Det bästa var nog när vi hälsade på hemma hos honom en dag och han satt och sjöng och skrattade. Hans mamma satt bredvid oss i soffan och sa "han är lycklig nu".
Det kändes som att hela hans familj har fått en helt ny relation till honom. accepterar honom precis för den han är.
 
Fö rär det inte så det ska vara, med människan i allmänhet och familjen i synnerhet.
Man ska acceptera varanda, och respektera varandra.
Oavsett ens fel och brister.. det är så det borde vara.
 
       
 
 
 
 
 
 
 
 

Kärlek i olika former..

Jag har fått skrivkramp.
Så tänkte jag.. att kärlek är ett ämne som jag alltid brukar kunna skriva runt.
Kärlek har man alltid i sitt liv på ett eller annat vis.
Kärlek till vänner, barn, intressen, familj.
Kärlek till sig själv och kärlek till livet.
 
Kärlek som försvinner och kärlek som svalnar. Kärlek i olika former.
Kärlek på distans och kärlek som smärtar, som nöter.
 
Jag vill skriva om det, men jag kan inte.
 
För kärlek tar slut.
Är ibland väldigt flyktigt, kan vara väldigt ytligt, men kryper ändå under skinnet.
Och den kärlek man tar för givet.. kan smulas sönder så lätt av yttre omständigheter.
Eller av ingen anledning alls.
 
Och samtidigt är det så härligt, att känna, att vara, att leva.
Att skratta, att le och att uppskatta det lilla.
 
Jag vill även skriva om något roligt.
Något snärtigt, ärtigt, härligt, ärligt.
Något som kommer fram, som går rakt igenom och som fastnar.
 
Sen kan jag inte låta bli att undra varför.
Varför vill jag skriva om detta och för vem skriver jag?
 
Så blir allting lite platt och inte riktigt lika äkta.
 
Det är lätt att analysera sönder saker.
Helst ska man bara göra, bara vara. Är det inte så?
 
 

Styrelsemöte..

Tillbaka till verkligheten från semester i norr.
Verkligheten..
Fast är jag här.. egentligen?
 
 
Förra helgen kom Sanna och Jessica till Stockholm för att vara med på vårt konstituerande styrelsemöte.
Ett första möte för den nya styrelsen.
Vi har fortfarande en del att göra innan allt är överskrivet på oss, men det var ett väldigt givande möte.
 
Moyo kwa moyo är i stor förändring, förbättring.
 
Vi kommer skicka ut ett första medlemsutskick i Augusti, September där all information kommer finnas med.
Är det någon som är intresserad av att bli medlem eller veta mer om vad det innebär får ni gärna säga till.
 
Nu väntar vi på att få kontot överskrivet, så att vi kan börja samla in pengar genom föreningen.
 
Tänk på det.. Den 18 Juli fyller jag år, och jag önskar mig en skola i Tanzania i present =)
 
 
 

Alfani Manguli

Alfa lärde jag känna som mr president när jag kom till moyo kwa moyo 2009.
Han var då ca 5 år och en liten kille med mycket styrka.
Han var den som gjorde upp eld, hjälpte de yngre barnen, lekte med alla men allra mest Sawadi.
Sawadi är dock mycket yngre än Alfa så när vi hittade Pumoko och han kom till gården blev Alfa och Pumoko bästa vänner.
Jag har många fina minnen av Alfa.

När jag kom tillbaka i vintras hade Alfa förändrats mycket på insidan, mindre på utsidan.
Alfa är nämligen ett av de AIDS drabbade barnen som bor på gården.
På grund av detta växer han inte som han ska och ibland är det svårt att inte krama honom och behandla som ett litet barn.
Jag tror att han känner av detta mycket, han har blivit hårdare på något sätt.

Alfa fick komma till moyo kwa moyo från sin mormor som tagit hand om honom efter att föräldrarna gått bort i AIDS. Hon klarade inte av att ta hand om honom på grund av ålder och fattigdom. Dessutom fick Alfa nu möjlighet att gå på regelbundna kontroller och få bromsmedicin.

Ett AIDS-drabbat barn innebär alltid lite mer ansvar. Barnet har sämre immunförsvar och måste få i sig tillräckligt med näring. Dessutom är aggresivt beteende mycket vanligt hos det drabbade barnet och man förstår att många jobbiga känslor påverkar psyket.

Det är inte meningen att ett barn ska behöva hantera en obotlig, livshotande sjukdom.












Ge honom inte en fisk..

Igår träffade jag Gunnar.
Han är lite av min mentor och rådgivare.

Jag träffade honom för första gången på internationella barnkonstmuseet när utställningen invigdes där, det var väl 1,5 år sedan.

Sedan dess har vi träffats med jämna mellanrum för att prata om allt mellan himmel och jord, men framför allt om Tanzania och mina resor dit.

Gunnar har jobbat med bistånd tidigare i livet och sett hur det går till på en mycket högre politisk nivå.
Han har samarbetat med sida och andra organisationer runt om i världen.
Han har sett väldigt mycket i livet.
Har mycket erfarenhet av det mesta och ställer bra frågor.

Han var den som först av alla ställde frågan "vad händer om den befintliga skolan blir arg?"
Ja, vad händer om avundsjuka sprider sig i området, eller tankar om att vi förstör deras kultur genom att föra in våra seder och vanor i deras samhälle?

Det är inte bara lätt och bara bra.
Det är väldigt känsligt också.
Man måste jobba sida vid sida med byn, människorna i byn, barnen och det afrikanska samhället.
Alla måste rådfrågas och alla som vill vara en del av det måste få vara det på ett eller annat sätt.

Vi är inte där för att visa hur man ska leva eller hur man borde göra.
Vi är inte där för att föra in våra svenska synsätt i deras liv.

Vi är där för att stärka dessa människor.
Så att dessa människor kan stärka sig själva och sitt eget samhälle.

För de enda som kan föra Afrika framåt är Afrikanerna själva.
Eller som Gunnar sa igår;

"Ge en man en fisk och han blir mätt för en dag. Lär honom att fiska och han blir mätt hela livet"
Japanskt ordspråk



Ett samtal senare..

Nu sitter jag här och skakar.
Och lättnaden flyter genom min kropp.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Nu vet alla om det, nu är det officiellt. Inga hemligheter och inga problem.

Jag åker tillbaka till Tanzania i Oktober.

De flesta har redan fått reda på det, men nu får alla veta.

En enorm lättnad.
Varför oroar jag mig?
Ska sluta med sånt nu.. allt löser sig till slut.

Önskar er allt gott och en fortsatt halvklar dag.



Furaha


Zawadi Telekezwa

Zawadi är ett ganska typiskt hittebarn.
För ca 3 år sedan hittades han ensam utan spår av vare sig familj eller vårdnadshavare.
Idag är han ungefär 4,5 år gammal, det är svårt att veta exakt eftersom man inte vet när han föddes.
Det är även svårt att bedöma ålder på storleken eftersom man inte vet hur länge han varit ensam och hur mycket näringsbrist han lidit av sin första tid i livet.

Zawadi är en mycket känslosam kille med mycket bekräftelsebehov.
Han kan ena sekunden lysa som en sol, och andra sekunden gråta som om världen går under.
Detta gör honom till gårdens charmtroll och jag vet med säkerhet att han satt många hjärtan i brand enbart genom sin blotta existens.

Zawadi är ett av de barn som moyo kwa moyo räddat till livet, och i gengäld förgyller han varenda dag på gården.







Jag saknar lek vid elden
 

En blomma i Afrikas öken..

Såg en film igår.
En film om en tapper kvinna som tar sig långt tack vare sin egen styrka.

En blomma i Afrikas öken, eller Desert flower, handlar om Waris Diries.
Waris föddes 1965 i Somalia.
Hon levde ett lugnt nomadliv fram till hon var 13år.
Hon skulle då tvingas bli bortgift, men flydde istället och hamnade efter en tid i London.
Där blev hon upptäckt av en modellfotograf och här kan man tro att allt sluta lyckligt.

Allt slutar inte lyckligt, det tar en helt ny vändning.

När en journalist frågar Waris om dagen som förändrade hennes liv, tror alla att svaret handlar om dagen hon blev upptäckt som modell.
Istället berättar denna vackra kvinna om hur hon tre år gammal blir könsstympad.

Man får se henne berätta om hur hon trodde att det var så för alla.
Får höra ord som naturligt.
Hon nämner inte ordet smärta, inte i början, inte innan hon vet att man som 3-åring inte ska behöva gå igenom den smärtan.

Det här är alltså baserat på en sann historia och Waris är idag utsedd av Kofi Annan till FN-Ambassadör i kampen mot könsstympning av kvinnor.

Se filmen.
Den har något för de flesta.






Filmens Waris och verklighetens Waris

Upp och ned..

Nu skriver jag lite..
Jag hade inte tänkt göra det.
Jag hade ärligt talat tänkt lägga mig i sängen och sluta tänka, sluta känna.
Jag är bra på det.

Inte den här gången dock.

Varför?

För att jag har underbara vänner.
Vänner som lyfter mig när jag är nere och som bromsar mig när jag springer för fort.

Jag har också en sjö, en sjö, en solnedgång och en mp3.
Jag har musik, människor och bilder som påminner mig om varför jag gör detta.

Ibland måste man helt enkelt påminna sig själv om vad man har.
När man tappar något, eller tror sig tappa något.
När man saknar något, längtar efter något eller helt enkelt inte vill något.

När man tror sig se sin största dröm smulas sönder och spridas för vinden.
Då gäller det att minnas att man åtminstone har vinden.
Vinden som faktiskt torkar tårarna som faller ned för kinden.

Man får minnas varför man kämpar, och vad man kämpar för, vem man kämpar för.

Jag tänker fortsätta kämpa.
Jag tänker låta sängen vänta på mina okänslor och otankar.

Jag tänker.. därför finns jag.



Vinden..

Storfamiljen..

Jag tänkte ta efter mina vänner och volontärkollegor Sanna och Jessica och skriva om barnen i storfamiljen.

Storfamiljen består av Ewout som startade projektet en gång i tiden, hans afrikanska hustru Salome, hennes syskon och barn samt ett antal föräldrarlösa barn och några vuxna som bor och jobbar på gården.
Sammanlagt är det ca 20 personer som bor på gården och moyo kwa moyo i Matanana.

Storfamiljen fungerar som ett barnhem och är en fristad för både barn och vuxna i området omkring byn.

Sara Mzena

Kom till moyo kwa moyo våren 2010, på grund av att hennes mamma ett antal gånger försökt dränka henne.
Mamman har antagligen inte haft råd att försörja henne och därför tyckt att döden är ett bättre alternativ än livet för sin dotter.

Effekten av detta är att Sara inte utvecklas som hon borde.
Hon är idag 2,5 år och har svårt med talet och att gå, hennes ben är inte vad de ska.

Hon är en helt underbar tjej, full i skratt som sprider lycka.
Hon är bästa kompis med Witness som också bor på gården och är en social tjej.

När jag kom dit i Februari trodde hon dock att hon hette Witness, eller så ville hon vara Witness.
För varje gång man frågade henne vad hon hette "Jina lako nani?" svarade hon med självsäkert "Witness".

Idag vet Sara att hon heter Sara
















En dag och en natt hos massaierna..

I början av min resa besökte vi en massai by en helg.
Det var otroligt att träffa dessa människor som bor under helt andra omständigheter än vi.

Jag och Jocke började då prata om att det skulle vara roligt att spendera en natt hos de.
På närmare håll se hur de lever och kanske vara med om att ett lejon stryker runt hyddan mitt i natten =)

Så under mina sista dagar i Tanzania drog jag och Jocke iväg till en massai by.
Med hjälp av Felisian som tolk frågade vi om vi kunde spendera dagen där och sedan sova över.

Det fick vi, och lyckan var gjord.

Det finns mycket att berätta om denna upplevelse och detta folk.
Bland annat dricker de väldigt mycket mjölk som de får från sina många kossor.
De dricker varm mjölk och kall mjölk och varm mjölk med te och socker (chailatte).

Vi satt under kvällen utanför vår hydda och drack just chailatte med hövdingen i byn.
Det var en häftig känsla.

En mindre häftig känsla var när vi blev bjudna på lunch.
Ris och mjölk frågade de oss om vi ville ha.
Ja varför inte, tänkte vi.
När jag tog den första klunken mjölk ville jag bara spotta ut den, men av rent hyfs drack jag tills det bara var lite i botten kvar.

Jag kände mig mätt och duktig efteråt.
Jocke var dock ännu duktigare än mig, han drack upp all mjölk.
Och belöningen för det var att han fick se vad som döljde sig i botten av koppen, nämligen ett lager med dränkta flugor. Han berättade det efteråt och av någon anledning kändes det inte så farligt.

På natten sov vi på en bädd av kohud.
Det var hårt och varmt, och jag fick för mig att massaier dansade i taket och hörde ljud som av djur utanför hyddan hela natten. Men det var underbart och jag skulle inte byta bort det för allt i världen.

På morgonen tog vi bussen tillbaka till stora staden och besteg ett berg.
Det blir dock en senare historia.












Felisian med två av killarna


Hövdingen tittar på bilder av sig själv


Det här kortet var det en av massaierna som lånade min kamera och tog, han lärde sig snabbt och tog många fina bilder med min kamera under tiden vi var där.

Framåt, runt och bakåt..

Ibland känns det som att man tar ett steg framåt och tolv tillbaka.
Som att man frågar en fråga, får svaret och med det svaret sjutton frågor till.

Det är tur att man har viljan ibland.
Och hoppet.. vännerna..

Och saknaden så klart.
Idag är en sån jobbig dag, då jag tänker på.. allt.. jobb, liv, sång, leenden..

Vi håller just nu på att försöka få in ett första styrelsemöte med den nya styrelsen, men det är svårt att samla flocken. Haha, vad är det för uttryck?

Svårt för att alla bor på olika platser och jobbar olika tider och gör olika saker. Men vi får ihop det.
På mötet ska vi registrera mycket nytt, lyfta många frågor och ta nya beslut.

Bland annat ska vi ta beslut om hur vi ska göra med konto för moyo kwa moyo (daghem och barnhem) och den nya skolan. När vi tagit det beslutet kan vi starta insamling till både det ena och det andra.
Då kan ni äntligen vara med och bidra till att föda hopp och drömmar.



Räck mig din hand..