CCY - PG 631982-6

I min lilla lilla värld av blommor..
Sitter och tittar på nyhetsmorgon, nyheterna, skvaller, väder.
Kvinnan som drar väderprognosen pratar på om dagen och morgondagen och moln och eventuella solchanser.
"och till kvällen blir det, om det blir en kväll..."
Va? nej..jag hörde fel, men det var roligt. Det är sånt jag roar mig med. Väderflickan blir min bästa vän och killen i reklamen min nya stora kärlek.
Min egen värld i mitt eget hem.
 
Det är roligt, tro mig.
Slår på tvn och om killen från reklamen inte syns på länge kan jag bli lite ledsen på riktigt och tänka att jag saknar honom.
 
En vän sa det för någon dag sen, att hon byggt upp sitt hem som en trygghet för sig själv.
Man blir fjärilen i sin egen puppa.
Hon menade så klart inte på samma sätt som mig, för mitt exempel låter bara galet och lite sinnessjukt inser jag nu.
Ta det med en nypa salt för all del.=)
 
Jag tänker tillbaka på när jag pratade med min bror i telefon för många år sedan.
Han var ungkarl, bodde själv och levde i en väldigt skön värld med alldeles lagom mycket ensamtid.
Det roliga var, att när jag ringde min bror en gång, hörde jag röster i bakgrunden.
Jag frågade vem som pratade och han sa vänner.
 
Jag såg då framför mig hur han satt där med karaktärerna i serien vänner.
Eller låtsades att han satt där med dem, pratade och skrattade men i själva verket var han ensam.
 
Det blev ett stående skämt, att joey skulle komma och knacka på dörren eller att rachel lagade frukost åt brorsan varje morgon, kokade ägg.
 
Idag kan jag inte minnas om det var vänner eller vänner, men det spelar inte så stor roll i den här berättelsen.
 
Den där låtsasvärlden är skön.
Livet är också skönt, men på ett helt annat sätt.
Att bygga en värld helt och hållet på fantasi och leva den världen i korta stunder.
 
Tappa inte fantasin mina vänner.
Lek och lär som barnen gör.
 
Och för all del, ät socker! en sockerkick i en fantasivärld är som en tripp hög på rosor och regnbågar =)
 
 
Ezekia..
Ezekia levde sina första år i fångenskap.
 
Han bor med sina föräldrar väldigt nära daghemmet moyo kwa moyo i byn matanana.
En dag när projektledaren Ewout var ute och gick stannade han för att prata med en man.
Efter en stund hörde han ett ljud från huset och gick dit.
Där och då hittades Ezekia, ca 5 år gammal, och instängd i ett rum.
 
Det var Ezekias far som Ewout stannat och pratat med och mannen försökte nu förklara sig.
Mannen menade på att Ezekia var ett straff från gud på grund av ett tidigare mord i släkten.
 
Ezekia är inget straff från gud.
Han är en helt vanlig pojke, med downs syndrom.
 
Han går dagligen till moyo kwa moyo för att äta och umgås med barn som vuxna på gården.
 
Han är nästan alltid glad och har utvecklats väldigt mycket sedan jag var där 2009.
 
Han för en hel hög lycka med sig, och vill man skratta kan man skratta med honom.
 
En dag var jag och Sanna på väg från gården, Ewout kör förbi oss med bilen men stannar 100 meter framför oss. Bara stannar bilen, går runt den,öppnar ena bakdörren och lyfter ut Ezekia.
Jag höll på att skratta ihjäl mig.
Killen hade alltså krupit in i bilen utan att någon märkt det och antagligen satt sig upp helt plötsligt och sagt typ "Ej öron ej öron". För han älskar små grodorna, och jingle bells.
 
En härlig kille med stor personlighet.
 
Det bästa var nog när vi hälsade på hemma hos honom en dag och han satt och sjöng och skrattade. Hans mamma satt bredvid oss i soffan och sa "han är lycklig nu".
Det kändes som att hela hans familj har fått en helt ny relation till honom. accepterar honom precis för den han är.
 
Fö rär det inte så det ska vara, med människan i allmänhet och familjen i synnerhet.
Man ska acceptera varanda, och respektera varandra.
Oavsett ens fel och brister.. det är så det borde vara.
 
       
 
 
 
 
 
 
 
 
Kärlek i olika former..
Jag har fått skrivkramp.
Så tänkte jag.. att kärlek är ett ämne som jag alltid brukar kunna skriva runt.
Kärlek har man alltid i sitt liv på ett eller annat vis.
Kärlek till vänner, barn, intressen, familj.
Kärlek till sig själv och kärlek till livet.
 
Kärlek som försvinner och kärlek som svalnar. Kärlek i olika former.
Kärlek på distans och kärlek som smärtar, som nöter.
 
Jag vill skriva om det, men jag kan inte.
 
För kärlek tar slut.
Är ibland väldigt flyktigt, kan vara väldigt ytligt, men kryper ändå under skinnet.
Och den kärlek man tar för givet.. kan smulas sönder så lätt av yttre omständigheter.
Eller av ingen anledning alls.
 
Och samtidigt är det så härligt, att känna, att vara, att leva.
Att skratta, att le och att uppskatta det lilla.
 
Jag vill även skriva om något roligt.
Något snärtigt, ärtigt, härligt, ärligt.
Något som kommer fram, som går rakt igenom och som fastnar.
 
Sen kan jag inte låta bli att undra varför.
Varför vill jag skriva om detta och för vem skriver jag?
 
Så blir allting lite platt och inte riktigt lika äkta.
 
Det är lätt att analysera sönder saker.
Helst ska man bara göra, bara vara. Är det inte så?