Drömmar..

Det känns som att hela mitt liv vänts upp och ned.
När jag åkte till Tanzania för snart 8 veckor sedan sa jag att jag skulle vara klar med det.
"Jag ska bara åka dit i sex veckor, sen kommer jag hem och stannar hemma."
Jag tänkte verkligen så.
Jag tänkte att jag efter denna resa skulle känna mig klar med mitt stora intresse och börja växa upp.
Börja plugga, bli lite seriös, tänka på framtiden.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, inget blev på något sätt som jag tänkt mig.

Jag vill inte skriva om resan, den vill jag hellre berätta om för de som vill höra.
men mina känslor runt den behöver jag skriva av mig.
Hur det känns att komma tillbaka till Sverige till exempel.

Sanna sa det väldigt bra "man hade förberett sig så mycket på hur det var att komma till ett u-land, att man inte tänkt på hur det var att komma från ett u-land."
Jag fick känna på det förra gången, men jag undrar om jag inte känner det ännu starkare denna gång.

Å andra sidan förtränger jag in i det sista att jag faktiskt kommit tillbaka.
I sinnet lever jag kvar i Tanzania.

När folk frågar mig om jag landat än svarar jag något luddigt och tänker "jag vill inte landa, jag vill lyfta och flyga tillbaka"

Det här, vill jag förtydliga, har inget med mina nära och kära att göra.
Jag älskar min familj och mina vänner över allt annat, det har inte förändrats.
Inget har väl förändrats egentligen, jag har bara insett massa saker.

De som känner mig bäst vet att jag är lite av en bakåtsträvare.
Jag går runt med min urgamla telefon och vägrar tycka om teknikprylar.
Jag håller mig borta från tv och tar avstånd från microvågsugn och vattenkokare.
Ibland får jag för mig att jag ska bli exakt som min mormor...
Varför?
Jo för att jag vill. Jag tycker väldigt mycket om väldigt många grejer.

I byn matanana lever jag som jag vill leva, med mindre tankar kring allting. Med ett lugn som inte går att finna i dagens svenska samhälle och med människor som ständigt utstrålar värme och lycka.

Jag förskönar, det vet jag. Det finns baksidor med allt. Men jag vet inte.. Jag kan ta de baksidorna.

Jag vet inte vad jag försöker få fram, eller vem jag försöker övertyga.

Jag hoppas bara att det accepteras. Kanske inte gillas, men accepteras.

Skulle någon av mina nära och kära hitta sin stora dröm i livet skulle jag, oavsett hur ont det gör, uppmana honom eller henne att följa den drömmen.
För jag tycker att man tar vara på tillfällen, chanser, drömmar, är det inte det livet går ut på?

Att växa upp, bli seriös, tänka på framtiden.. Är det inte det jag gör?
Kanske inte på det sätt jag trodde att jag skulle göra.
Men jag har hittat något jag sökt länge efter och jag har möjlighet att nå det, ska jag inte sträcka mig efter det då?

Vad än din dröm är, om någon skulle vifta den framför ögonen på dig och fråga "ska du inte ha den?" skulle du vända dig om och gå då?
kanske.. men det vill inte jag göra. Jag tar den, tackar tusen gånger om och stoppar den sedan i bröstfickan, så den ligger nära mitt hjärta, och förvaltar den därefter väl.

Jag hoppas bara att alla gör samma sak.

För drömmar.. är bland det finaste som finns.



peace love and understanding