Invigning

Fantastiska nyheter från Linnéa!

På onsdag är det dags för invigningen av barnhemmet i Matanana!
I fredags kom madrasserna till barnens sängar och alla barn har sin egen säng med sin namnskylt på.

Barnhemmet är inrett med blå gardiner och rosa band.
Volontärerna har gjort ett fantastiskt jobb och det blev jättefint!

Det har kommit nya volontärer och i förra veckan hade de intromöte och rundvandring. Dessa volontärer ska stanna lite kortare tid. Mellan tio dagar och tre veckor.

Det händer mycket nu, de har även börjat med undervisnng för arbetarna på gården, än så länge med tre kvinnor eftersom de flesta jobbar på med barnhemmet.

Det som är så härligt är väl framför allt att kunna lära de som faktiskt vill lära sig. Något vi här i Sverige ser så självklart och även ofta gnäller över. "Skolan är så jobbig"

Att få lärdom och bildning är ingen förmån här utan bara en självklarhet.
Jag tycker att det är världens bästa idé att ha utbildning med de som vill.
Tänk själva,
Lärare som vill lära ut och människor som vill lära sig.
Kan inte bli annat än bra.

Kärlek
//Annie

Jag och Sanna har the time of our lives..

 
 
har haller jag och Sanna pa att lacka takbjalkarna till det nya barnhemmet i Matanana.
Det var hur kul som helst, att fa leka lite klatterapa for den goda sakens skull.
Nar vi satt dar uppe sprang barnen nedanfor och hjalpte till med hamtning av ny lack och assistans med stege tillsammans med de andra harliga volontarerna.
Det fick mig att dromma mig bort till den dag da barnhemmet star fardigt och barnen springer mellan rummen fyllda av gladje och skratt.
Det är helt fantastiskt att se hur alla volontärer som är här sliter som djur med att bygga på huset i Matanana. De har samlat in massa pengar för att färdigställa det, de är grymma och förtjänar all cred de kan få.

Direkt fran Tanzania..

Goddag mina kara vanner, habari za Sweden?
I helgen ar jag, Sanna och Alfred i Iringa.
Vi akte fran Matanana igar morse, och tankte bara stanna en natt.
Man vill ju inte vara hemifran for lange.
 
Fast planerna andrades, som de sa manga ganger gor har i Tanzania.
Pa kvallen nar vi skulle ut och ata motte vi en Ewout pa vag till samma restaurang. Det blev en trevlig middag med bra samtal.
Genom honom traffade vi en svensk kvinna som bor har i Iringa och har en internationell skola.
En gang om aret har skolan en stor fest med elever, larare, foraldrar och besokare.
Det bjuds pa upptradande, dans och mat fran varldens alla horn.
 
Jag och Sanna tittade pa varandra och konstaterade att det maste vara menat att vi ska ga dit.
Tank vilken inspirationskalla.
Sa nu sitter vi och vantar pa att tiden ska ga sa att vi antligen far se vad skolan har att erbjuda.
Sa aker vi hem imorgon pa morgonen efter frukost.
 
Jag vill garna skriva om allt som har hant dessa senaste veckor i Matanana, men oj vad mycket det ar.
Jag ar sa tusans glad att min Piffis uppdaterar bloggen at mig och att hon aven hjalper mig med andra internet-arenden.
 
Jag kan beratta lite kort om Onsdagsengelskan med Moyo kwa moyos primaryelever.
Vi borjade for tva veckor sedan.
Tyvarr sa ar vi precis i borjan av regnsasongen, sa manga barn maste hem och hjalpa till pa falten efter skolan, men de som kom gjorde ett stralande jobb.
 
Jag Jessica Sanna och Felisian holl i lektionen.
Felisian ar Salomes bror och haller pa att utbilda sig till larare i Nairobi.
Han ar dar i omgangar och dar emellan laser han pa distans.
 
Forsta lektionen gick vi igenom "my name is" och korta meningar for att kunna skriva brev till barnen pa skolan i Nacka som jag traffat.
Det var lite knaggligt, men sa himla kul nar vi val kom igang.
Vi sa att de fick skriva nagot om sig sjalva.
Nagra skrev att de ville ha en gris, andra att de hade tre systrar.
En kille, smalte mitt hjarta, som de sa ofta gor. Han sa att han var klar och visade vad han skrivit.
My name is Stefano, I want to study hard.
va!?
han gar i tredje klass, och han.. nej det ar sa fint bara. Det ar de gangerna man vet att det ar vart det.
Oavsett motgangar och problem och smuts och allt vad det innebar att vara har, allt negativt forsvinner som i en vindpust nar jag far se sadana saker.
 
I onsdags hade vi engelska igen. Den blev lite fordrojd pa grund av regnet, och nar vi val satt dar horde man ingenting under vissa perioder for att det smattrade sa otroligt.
Men innan lektionen, nar vi var nere pa moyo och barnen skulle ata forst. Da fragade vi om de ville folja med upp till hotellet igen och ha engelska som forra veckan.
Jag var inte riktigt med pa noterna och fick en smarre chock av jublet som kom fran barnaskaran.
 
Vi haller ocksa pa att fardigstalla bade barnhemmet i Bumilayinga och barnhemmet i Matanana.
Det forsta har Sanna och Jessica som hjarteprojekt och det var det som de jobbade med sist gang de var har.
Det andra ar en ateruppbyggnad av barnhemmet som brann ned i april forra aret.
Mandag-Onsdag denna veckan var vi nagra som sov over i huset i Buma for att jobba stenhart med det sista.
Cement maste laggas pa golven for att undvika att de blir uppatna av termiter.
Och veckan innan det, som Annie skrev, klattrade vi i taket pa barnhemmet i Matanana for att lacka takbjalkarna.
Det var otroligt roligt!
Lite mindre roligt att tvatta sig efterat.. speciellt haret som var en enda stor tuggummitova =)
 
Ja jag sager da det.
Detta liv alltsa.
 
Vi hors snart igen!