Klätterapa och snickarlasse

Igår fick jag ett sms av Linnéa där jag kunde se henne framför mig. Berätta med ett leende på
läpparna, avslappnad och samtidigt så fylls av energi.
 
Nu är det mycket volontärer på plats, 17 stycken driftiga härliga människor närmare bestämt!
 
Under helgen har de klättrat som små apor och målat takbjälkarna i nya barnhemmet i Matanana. De jobbar och sliter och vi hoppas på att det står
klart om ca en månad.
 
Skolan får stå tillbaka lite just nu eftersom de satsar på att bygga klart barnhemmen i Matanana och Buma
innan skolan ska byggas.
 
Förhoppningsvis kan skolbygget komma igång i Januari.
 
De har många bollar i luften de här guldtjejerna så på onsdag startar Linnéa, Sanna och Jessica eftermiddagsskola
med primaryschool. De kommer hålla lektioner med hjälp av Felisian (Salomes bror) varje vecka.
Sanna och Jessica sitter också med i styrelsen och det är de jobbar mycket med att få klart barnhemmet i Buma.
 
 
Just det!
alvsbyn.just.nu har skrivit om projektet.
 
Jag fick som alltid när jag läser något om Linnéa tårar i ögonen, inte så att det behöver
vara så fantastiskt skrivet utan just för att det bara står som det är, hur mycket vilja det finns i den där lilla kroppen.
Det är klart att min vänskap till henne spelar in men det handlar inte bara om det.
Hon har bara det där lilla extra som gör att alla vill med på tåget!
 
Det är fantastiskt.
 
Gå in och läs på alvsbyn.just.nu och sök på tanzania så kommer repotaget om projektet upp.
 
Hoppas ni får en fin vecka.
 
//Annie
 

Börjar hända saker

Detta känns lite konstigt. Lite som att tjuvläsa någons dagbok fastän med rätten att göra det.

Hej alla ni som väntar med spänning om att få höra om hur projektet fortskrider. Jag ska försöka förmedla den energi och kärlek Linnéa har.

Arbetet pågår ständigt och hela tiden men senaste nytt nu är att de har tittat på en brunn som de ska försöka bygga.
Det kostar ca 300 kronor att göra det.

Just nu kikar de även över vilka möjligheter det finns att plantera mat.

Som sagt, arbetet är igång och såfort jag hör minsta lilla kommer jag att uppdatera er!

Ha en trevlig helg och njut av hösten och solen.
//Annie

Lämnar landet imorgon..

Imorgon möter jag upp Sanna på Arlanda och fortsätter därifrån till Tanzania via Istanbul.
 
Bloggen kommer uppdateras då och då av min kära Annie som jag kommer smsa regelbundet om läget på andra sidan.
 
Jag önskar er en härlig tid från och med nu!
 
Nu ska packa klart och äta.
 
Peace! =)
 
 

Barnhemmet i Matanana..

I April förra året brann barnhemmet i Matanana ned.
Sedan dess har barnen delat på ett litet rum med för få sängar och för lite utrymme.
 
Det har sedan dess rensats, byggts och finansierats.
Av volontärer och olika företag.
 
Nu är taket på plats och i November planeras invigningen av det nya barnhemmet på gården.
 
Barnen väntar med spänning på att få ta de första stegen över tröskeln och bosätta sig i det nybyggda huset.
 
Moyo kwa moyo går framåt hela tiden.
Trots otaliga hinder och stora problem, med alltifrån kulturkrockar till lastbilar utan bromsar, fortästter daghemmen och barnhemmen att leva vidare och utvecklas.
 
Flygfoto över gården och vid den röda pilen ligger nya barnhemmet.
 
 
 

Alvsbyn.just.nu

Tisdag morgon träffade jag Benny Karlsson som skriver och fotar för Alvsbyn.just.nu
Det är en sida där det hela tiden kommer löpande information om Älvsbyn och vad som händer där.
 
Jag tycker att det är en otroligt bra idé.
Vårt samhälle utspelar sig mer och mer på internet, och det gäller att hålla sig uppdaterad.
Jag blir glad när ordet om Älvsbyn sprids och byn blir uppmärksammad av utomstående.
 
För det blir ju ens hjärtebarn.
Allt och alla har goda och mindre goda sidor, jag tror det gäller att försöka se det goda.
 
Det är därför jag alltid pratar om Storforsen och Älvsbyhus och tvingar mina Stockholmsvänner att äta polarbröd.
 
Älvsbyn.just.nu ville skriva om projektet "bygga skola i Afrika".
Jag tycker det är jätteroligt.
Så jag tackade ja och nu är det bara vänta på att det kommer upp på hemsidan.
 
Jag tycker det är så viktigt att uppmärksamma olika frågor.
Tex hur skolformen i Tanzania ser ut.
Att rätten till bra utbildning inte är en självklarhet överallt.
Att barn i andra länder går till skolan och blir slagna om de säger emot läraren, eller att de skickas hem om de inte har en röd tröja på sig.
 
Jag tycker också att det är viktigt att uppmärksamma hur man kan göra något åt det.
Inte bara negativ information följt av en suck.
Utan fakta om ett problem och sedan en alternativ lösning på problemet.
 
Jag gillar lösningar på problem, eller åtminstone försök till lösningar.
Att tänka positivt och se nya möjligheter, hellre än att inte tänka alls och bara se hinder.
 
Jag vill tacka Jenny som kommit förbi med pennor och pennfack som får följa med till Tanzania.
Har man inte pengar att skänka så kan man alltid hjälpa till på andra sätt.
 
Pennor och barnböcker på engelska.
Sprida ordet och hjälpa att hjälpa.
Ge kritik och tipsa om liknande projekt.
 
Tack för all hjälp och allt stöd!
Du kan vara säker på att det kommer fram.
 
 
 
 

Sticka och skicka..

Jag köpte tidningen Hemmets journal till bilfärden i Söndags.
Där läste jag om ett projekt som Erikshjälpen och Skandinaviska Läkarbanken har startartat tillsammans med Hemmets journal och Libris förlag.
 
"Sticka och Skicka" heter projektet och pågår mellan 1 Oktober och 1 December.
 
Målet är att samla in så mycket stickade kläder som möjligt under den här tiden, för att sedan kunna skicka ned till Zambia för att klä nyfödda barn.
 
Skandinaviska Läkarbanken har volontärer på plats i Zambia som tar emot lasset av barnkläder och delar sedan ut dessa på sjukhus.
 
Målet är att varje nyförlöst mamma som lämnar sjukhuset ska få med sig ett paket som innehåller det mesta som en liten baby behöver, så alla babykläder är välkomna.
 
Jag tycker att det här är ett fantastiskt projekt och uppmanar alla som tycker likadant att sticka och skicka eller rensa i gamla lådor för att finna något att sända.
 
Hit skickar du kläderna!
"Sticka och skicka"
Human Bridge
570 15 Kolsbybrunn
 
läs mer på www.hemmetsjournal.se/sticka-och-skicka
där hittar du även fina mönster att gå efter.
 
 

Delmål..

Jag måste ha delmål.
Jag måste ha riktmärken att gå efter på väg till målet.
 
Min mamma benämner det som elefantprincipen.
 
Jag tror mig minnas att det handlar om hur man äter en elefant, tugga efter tugga, och inte hela på en gång.
men nu när jag tänker på det så blir jag lite illa till mods.
 
Vi fortsätter med liknelsen av riktmärken.
 
Man kan visualisera en dröm, ett mål framför sig, men hur man än gör måste man följa vägen dit, med eller utan fikapauser.
 
Precis som en bilfärd från söder till norr med stopp efter vägen och ljusglimten av lillebror i Hudiksvall.
Vi kom äntligen fram till byn runt åtta på kvällen.
Sista biten var kolsvart och regnruskigt läskig.
Väl där bytte jag bil och följde mamma till Luleå där jag kommer förvara mitt pick och pack medan jag är borta.
 
Idag bar jag upp min packning från källaren, fyra trappor upp på vinden.
Elva lådor, tre påsar, tre väskor, ett bord och en fotölj.
Sedan kom mamma hem och hjälpte till med byrån och kistan.
 
Jag tänkte inte ta allt på en gång.
Men varje gång jag kom ned till källaren tänkte jag "bara en till" och till slut var jag klar.
 
Precis som jag för ungefär ett halvår sedan kom hem och sa att jag ville bygga en skola i Afrika.
Nu sitter jag här en vecka innan avfärd.
Vi har 9600 kronor insamlade till skolan, och mer är på väg.
 
Detta tack vare fantastiska människor som hjälpt till.
 
Precis som fantastiska människor hjälpt mig att flytta dessa senaste dagar.

Ensam må vara stark, men tillsammans är vi starkare.
Jag skulle aldrig klarat, varken det ena eller det andra, utan mina nära och kära.
 
Så tack för att ni finns, jag är er evigt tacksamma och kommer föralltid finnas till hands när hjälpen behövs!
 

På återseende mitt kära Stockholm..

När jag rullade ut ur Stockholm i morse rullade tårarna i kapp med bilen, medan mitt liv fladdrade förbi i revy.

Jag lämnar nu bakom mig ett liv som jag älskat och människor som gjort det livet möjligt.

Nu är jag på väg mot något nytt, och jag är rädd, livrädd faktiskt.

Människor frågar mig hur jag vågar, det gör jag inte.
Jag ger mig tusan på något, handlar i affekt och stannar upp halvvägs för att känna rädslan komma krypande.
En person sa till mig att jag bränner alla broar när jag kör den här impulsgrejen. Jag gör det svårt att vända tillbaka.

Jag gör det undermedvetet för att jag inte ska kunna backa när jag väl inser vad jag gjort.

Man kan tycka att det är dumt, att det är oövertänkt, för impulsivt, ja, man kan tycka vad man vill.
Men det för mig också framåt, eller kanske inte alltid framåt, men åtminstone åt något håll.

Det tar mig från en plats till en annan, just nu från Stockholm till Älvsbyn, precis som det en gång tog mig från Norr till Söder. Precis som det kommer ta mig till Tanzania om en vecka.

Och hur mycket jag än tvivlar kommer jag alltid minnas det en kär vän sa "tvivla på tvivlet, för tvivla kommer du alltid göra, men om du en gång tog ett beslut måste det ha funnits en anledning till att du tog det."
Samma vän sa igår att jag skulle jobba hårt, fortsätta kämpa, klara den här stora resan. Och, sa han, om du ger upp så är det för din hälsas skull. Det är inte värt att stånga sig blodig , det vet vi båda två.

Jag tvivlar ibland, men jag ångrar mig inte.

Jag kommer sakna det här livet, och när tårarna kom imorse märkte jag det knappt för att de kom med ett tillhörande stort leende.

Jag har kvar alla fina minnen som jag skapat tillsammans med mina nära och kära.
Jag kommer aldrig glömma alla ändlösa promenader på söder, djurgårdsfärjan en vacker sommardag, dans på Marie Levaue, för höga skratt på tunnelbanan, chokladbollar och dammsugare på otaliga caféer runt om i stan och storhandel på Ica Kvantum.

Allt har etsat sig fast i mitt hjärta och kommer följa med mig vart jag än går i livet.
Nu ska jag skapa nya minnen i ett nytt land, i en helt ny värld, som Aladdin säger.

Denna eviga packning..

Varför har ingen lärt mig packningens egna fysiska lag.
Jag har nu packat, fixat och grejat i flera dagar.
Det tar aldrig slut.
Jag packar färdigt en kartong, vänder mig om, och där är exakt lika mycket saker kvar.
 
Jag packar också en väska..
Väskan står som på piedestal i mitt sovrum.
 
Jag har köpt allt som jag kommer behöva på resan.
Eller troligtvis har jag både packat för mycket och för lite av alla möjliga saker.

Dessa dagar är dagar av vemod.
Längtan, saknad, sorg, glädje, irritation, stress, lugn.. Ja.. de flesta av mina känslor har fått gästspela dessa sista dagar.
 
Jag hade hoppats hinna träffa alla mina nära och kära i Stockholm innan min resa till norr på söndag.
Jag har nästan inte hunnit träffa någon.
Men så ses vi ju igen allihopa.
 
Jag säger inte hej då, jag säger på återseende.
 
Jag säger ta vara på tiden och livet och era nära och kära och jag säger lycka till och ha det bra!
Och jag säger vi ses snart igen, och ses vi inte så hörs vi och nu ska jag fortsätta packa..
Och inte ä jag bitter..
 
Och på Måndag får jag äntligen träffa mitt hjärtas närmaste, Théa-Linnéa here I come! med buller och brak och en apa som kan skratta.
 
 
 

Gamla tankar om drömmar..

Jag såg ett gammalt inlägg i bloggen som jag skrivit om drömmar.
Det är tankar rakt upp och ned, så förbered dig på förvirrad läsning.
 
Många stora författare har sagt att de väldigt tidigt, eller rent av alltid vetat att de skulle bli något.
De visste redan vid första ordet de skrev att de en dag skulle kunna visa upp det och säga "det här var det första ordet jag skrev". Sedan skulle föräldrar i år efter år hålla koll på vad deras barns första ord var, för att i deras tur kunna säga "jag har fortfarande kvar det första ordet hon skrev".

Men tänk alla de som aldrig blivit stora, tänk de som hela livet tänkt "en dag kommer jag bli stor, jag känner att jag är ämnad för något mera". De som hela sitt liv sparat det där första ordet, bara för att sedan aldrig få visa upp det. De som innerligt och äkta försöker, tror och kämpar för sin sak, är de inte tillräckligt bra? har de inte det där lilla extra? offrar de inte nog mycket?

Vad bestämmer vem som ska få stå lite längre fram än andra, vem trycker på den där lilla extra biten så man hamnar på toppen? är det kanske viljan? eller är det bara en utstakad väg vi vandrar, i hoppet om att något osynligt mönster ska falla på plats mitt framför ögonen på oss?

För det mesta har jag här skrivit svar på frågor, jag har gett råd om sådant som jag egentligen inte vet bättre än någon annan om, jag har givit stödpelare till de som tvivlar.
Kanske är det jag som tvivlar nu? inte på existensen, inte på mig själv, inte på världen eller något högre väsen.
Kanske på människan i största allmänhet.

Är vi alla ämnade för något större? eller finns det inget större? bara tankar om den högre existensen.

De flesta stora artister har någon gång suttit i sitt rum och lyssnat på andra stora artister, framgångsrika författare har läst och lärt av andra framgångsrika författare.

Är våra drömmar enbart resultat av andras framgångar?

Jag ser inte att alla strävar efter kändisskap, eller att varenda människa drömmer om ett liv i rampljuset, så vet jag att det inte är. Allas drömmar är olika, på olika stadier och i olika skeden. De byts ut, de förändras och de anpassas.
Det jag undrar, min största fråga är, formas våra drömmar efter saker vi sett, utifrån vårt eget perspektiv?
vad eller vem kan då säga åt oss att en dröm är mer eller mindre uppnåelig?
Och vad eller vem kan egentligen uppmana oss att fullfölja våra drömmar? och i vilket syfte?

Åt vilket håll är det man strävar? Man vill vara lycklig, man vill samtidigt ge någon annan lycka, man vill få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt. Man vill ha det där lilla extra och man vill.. man vill leva. Till vilket pris?

Om vi alla är ämnade för något större, vad säger ens att det finns något större?

Alla har vi något att dela med oss av, vem kan då bestämma vems tankar och åsikter som är mest värda att lyssna på?

Och så föddes demokratin..

I´m not bitter, I´m just looking for a better explanation

Tappa inte hoppet homies,
för hoppet, ja,
jag tror bestämt att hoppet
är de 21 gram som lämnar oss alla vid
dödsögonblicket