Jessica Klinte..

Min vän, kollega och högra hand.
 
Möt henne på jessicaklinte.blogg.se
 
Ensam är stark men tillsammans är vi som Pippi Långstrump och Hulken i ett.
(Unga starka tjejer med mycket pengar och fräknar på näsan som är "gröna" i en främmande värld)
 

Barnhemmet i Bumilayinga är nu färdigställt..

Skrivet den 8 April 2013
 
Jag är mållös. Slut i kroppen, i huvudet och jag är lycklig. I mer än en vecka har vi jobbat som djur dag och natt på barnhemmet i Bumilayinga. I Söndags var det en form av invigning i huset. 50 "viktiga" personer från hela distriktet kom för att se huset, äta lunch där och höra meningen med det. Jessica och Salome kom överens om att gå till byledningen och börja bestämma exakt vilka barn som ska bo på barnhemmet.
 
Jag låter bilderna tala för arbetet och kan berätta att vi haft en underbar tid i slutspurten. Stort tack till Jessica, Felisian, Bejram och Jackson! Vi har blivit som en liten familj under den här tiden och jag kommer verkligen sakna det. Dock får vi inte glömma att detta inte är slutet, det är bara början.
 
Lite små bilder men det tar så långt tid att ladda upp annars.
Det här är bilder från mina olika resor, den första från Nov 2009 och den sista fr April 2013.
 
Arbete pågår.
 
Stora rummet färdigt
 
Toaletten
 
Mammarummet
 
Ungdomsrum 1
 
 Ungdomsrum 2
 
 
Barnrum 1, Maua betyder blomma
 
Barnrum 2, Mti betyder träd
 
Barnrum 3, Anga betyder himmel.
 
Tusen tack till alla som fått det här drömhuset att bli verklighet!
 
 
 

Personalmöte..

Jag har suttit på personalmöten förr.. jag gillar det.
Jag tycker om att prata igenom allting, att alla får säga sitt, att man samlas och pratar igenom vad som kan förbättras, vad som funkar och vad som ska prioriteras.
 
Vi hade ett möte för ca två veckor sedan med arbetarna på skolmarken.
Jag öppnade mötet med att fråga varför de inte jobbade just nu.?
Killarna blev lite nervösa men skrattade gott när de insåg att det var ett skämt.
Vi har ett underbart gäng att jobba med, de ger respekt och får respekt och jobbar hårt.
 
Vi gick igenom arbetstider och bestämde att de har Lördagar fria. På helgen träffade jag en av arbetarna i stan när jag var med Vito i studion och han hade köpt nya rakapparater till sin salong, det var kul att se att han kunde göra något gott av sin lediga tid. Sen åkte han hem med oss i taxin.
 
Vi bestämde också när lönen ska betalas ut och regler för sjukdom mm.
 
När vi var klara med våra punkter skrev vi tillsammans en lista på verktyg som ska köpas in till skolan.
Verktyg är dyrt.
Killarna var i stan i Måndags och köpte bland annat en slägga som de kan slå sönder stenar med för 120 skr.
 
Sen bestämde vi nästa steg på marken. Vad ska göras? jo nu när rensningen är klar ska sten samlas in till grunden. En av arbetarna visste var man kunde hämta sten och en lastbil i byn som vi kan hyra. 
Så nu har vi börjat samla sten och även lagt till en arbetare för att det är så hårt jobb att bära stenarna.
 
Det händer mycket nu mina vänner, och jag njuter för stunden för hips vips börjar allt ta tid.. Cos this is Africa.
 
Ta hand om er!

Barn till barnhemmet i Bumilayinga..

Inget är helt klart förrän huset är klart i Buma, men det är några barn på gång som kan flytta dit när allt är färdigt.
 
I skrivande stund avslutas det sista målandet på väggarna.
Sängar som varit utlånade till ett annat projekt är tillbakalämnade.
Nästa vecka ska vi köpa nya filtar och tyger eftersom de gamla blivit råttätna och gardiner är på väg att bli uppsydda.
 
Klädkrokar är uppsatta i barnrummen och en veranda är snart färdigställd mot den vackra utsikten.
Tack Vishal för den, jag vet hur mycket du längtat efter en veranda och till att huset kan bli bebott.
 
Nedan kommer några bilder på barnen som eventuellt kommer bebo huset och kvinnan som mest troligt kommer ta hand om dem.
 
Gertrida och Jimsi är syskon och bor hos en Bibi med allt för många barn i sitt ansvar, de är föräldrarlösa.
Båda har hemska utslag över hela kroppen och Gertrida var för bara två veckor sedan livrädd för vita, det har blivit mycket bättre nu.
 
Eva bor idag hos kvinnan som har ansvar för daghemsverksamheten och hennes mamma är så sjuk att hon inte kan ta hand om henne.
 
Rehema heter kvinnan som är tänkt som "stormamma"
 
 Jimsi och Gertrida
 
Rehema
Eva
 
 

Vito..

Min största idol, Vito.

Jag är nog hans största beundrare och har på något konstigt vänster, utan att först förstå det, blivit hans sponsor.
Jag har absolut inte hur mycket pengar som helst och det gäller att prioritera vad jag lägger pengarna på.
Han är en av mina prioriteringar.

Det började en kväll när han berättade att han och en vän skulle vilja spela in en låt i Mafinga (den närmaste staden ca 40 min från byn).
Han har en sångröst som inte är av denna värld, taktkänsla som en äkta afrikan, han gungar fram när han går och han är en av världens mest ödmjuka och omtänksamma människor. Han är 15 år och ett riktigt stjärnskott.

Efter många om och men tog vi oss till Mafinga för att första och främst köpa ett beat som han kunde göra en låt till.
Några dagar efteråt kom han till mig innan middagen vid elden och visade sitt första utkast på texten till låten.
Den var på swahili och jag förstod inte allt, men tänkte att han var imponerande snabb.
Jag fick sedan veta att låten handlar om barns rättigheter, att livet är svårt och hårt i Tanzania och att man måste kämpa men att man kan vara lycklig ändå.

Efter det har vi åkt ett par svängar till Mafinga och repat med en DJ som också bestämt sig för att hjälpa killen.
Vid ett av dessa tillfällen nämnde DJn att Vito skulle få sjunga på en "open mic night" på en klubb i Mafinga den 14 Feb.
Vito tittade på mig med bedjan i blicken. Jag sa att han först får prata med sin mamma och sedan sin lärare, om han får för de så lovar jag att vi åker dit.

Det fick han. Och vi åkte dit.

Vi var ett rätt stort gäng som åkte dit i två taxibilar.
Jag åkte med Justin, Vito och Winfred som skulle vara med uppe på scenen som moraliskt stöd och dansare.
Vi åt middag när vi kom fram och jag frågade och killarna var nervösa, det var de inte, bara uppspelta.
Kl 12 skulle killarna upp på scen och innan dess stod de inne i DJ-båset och laddade.

När killarna presenterades jublade publiken, och när de kom upp på scen jublades det ännu mer. Jublet slutade inte förrän de gick av scenen och uppträdandet var över.
Det var underbart! Vito är som född till att stå på scen, trots att han i själva verket är född i ett lerhus i en fattig
by i Afrika.
Jag var så stolt efteråt och det var killarna också. Stolta över sig själva, lite generade över allt beröm men med stora leenden över hela ansiktena.

För ca två veckor sedan spelade vi äntligen in låten.
I en studio i Mafinga som ser ut som ett gammalt pojkrum. Det var hur kul som helst. DJn och Producenten guidade Vito genom hela låten och resultatet blev superbra.
Vi fick ett första utkast på plats men producenten skulle mixa ihop låten och vi väntar nu på det färdiga resultatet.

Det är otroligt vilka resor man kan göra från dröm till verklighet.

 

Ansvarsområden..

Jag förstår att jag har en del att reda ut för er alla.
Kanske även för mig själv.
 
Vad händer på landsbygden i Tanzania?
 
Sedan jag kom hit nu senast i Oktober har det hänt väldigt mycket på många plan.
 
Jag tar det från början..
Moyo kwa moyo är organisationen i Tanzania som har tre daghem och ett, snart två, barnhem i de tre olika byarna Matanana, Bumilayinga och Ulole.
 
Ewout van Alphen är grundaren och projektledaren på moyo kwa moyo.
Han har ansvaret över hela organisationen, men om allt går som det ska kommer Jessica Klinte i fortsättningen ha ansvaret över daghemsverksamhet och barnhem i Bumilayinga, trots att det fortfarande går under moyo kwa moyo.
 
Skolan som håller på att byggas ligger i mitten av dessa tre byar och går under en egen organisation där jag har det yttersta ansvaret.
 
Dessa olika delar har ett nära samarbete och vi kommer hjälpa varandra med än det ena, än det andra genom både onda och goda tider.
 
I Sverige går de båda organisationerna under samma stödförening, Yatima heart to heart. Yatima har hand om marknadsföring och insamling av pengar till projekten i Tanzania och består av en styrelse på 6 föredetta volontärer.
 
Vi har massor av människor som stöttar oss genom allt detta och jag skulle kunna nämna alla men vill inte glömma någon.
Jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder, utan er hade ingenting fungerat.
 
Moyo kwa moyo i Matanana kommer alltid betyda mycket för mig eftersom det var där jag startade när jag för ca 3,5 år sedan anlände till Tanzania första gången.
 
Här på bloggen skriver jag hej vilt om alla dessa delar och hoppas att ni förstår helheten. Jag skriver om alla olika delar för att alla delar betyder lika mycket för mig och i det stora hela hör allt ihop, som livets stora cirkel. Skriv gärna och fråga om det ärnågot ni undrar.
 
All lycka och god fortsättning!