3,5 år sedan..

För 3,5 år sedan ungefär åkte jag till Tanzania för första gången.
Jag visste inte vad som väntade mig. Jag visste inte att jag skulle sitta här 3 år senare igen.
Jag trodde första gången att jag skulle vara här i några månader och sen ha gjort min dröm.
Det trodde jag andra gången också. Sen trodde jag det även innan min tredje resa, den här resan.
Det blir inte alltid riktigt som man tänkt sig.

Nu när jag är här, vill jag inte härifrån.
Missförstå mig rätt.
Jag älskar Sverige, jag saknar mina vänner varje dag och och längtar efter min familj helt overkligt mycket.
Jag såg en film på Théa-Linnéa på facebook och satt på café i Iringa och grät.
Jag ser en otrolig utveckling på barnen här nere, lilla Salome och lilla Beckham, och Sara och Witty som inte är så små
längre, Witty som var lilltjejen när jag var här första gången.
Men jag missar mina syskonbarns uppväxt.

Jag ska spendera så himla mycket tid med de i sommar.
Jag litar på att deras omgivning i allmänhet och deras föräldrar i synnerhet ger dem en trygg uppväxt. men för min egen
skull vill jag vara en del av deras liv.

Efter sommaren har jag tänkt åka tillbaka. Jag vet att det kommer som en chock och besvikelse för många, men jag måste
avsluta det jag startat här.
Jag vet inte hur lång den resan kommer bli, men jag vet att den kommer bli av.

I September ska vi starta egen volontärverksamhet till skolprojektet. Vi har varit i kontakt med företaget volontärresor
och det känns väldigt bra.
Vi har köpt ett hus i byn som kommer fungera som volontärhus och ska börja renovera det så fort familjen som bor där
byggt klart sitt andra hus och flyttat ut.
Vi har även ett avokadoträd på baksidan av huset, det kommer komma till stor användning.

Projektet kommer komma ut på volontärresors hemsida i mars/april med mig och Jessica som projektledare.
Jag ser fram emot det.

Vi kommer antagligen stöta på miljontals hinder och jag kommer antagligen dagligen undra vad jag håller på med, men jag hoppas att det kommer vara värt det.

Tack alla fina för ert stöd och ni ska veta att jag tänker på er och saknar er.

 

 
Leker 1-2-3 stopp med barnen från skolan i grannbyn Kibidula

Byn Ulole

Jag har träffat många härliga volontärer under min tid här i Tanzania. Alla har de satt sitt spår och tillfört något till
projektet.

När jag kom hit i Oktober var det tre jättehärliga tjejer som gick till grannbyn Ulole varje dag. Moyo kwa moyo har
daghemsverksamhet även där men av någon anledning glöms byn bort från och till.
Verksamheten fungerar bra men det händer inte så mycket för att det inte är så många volontärer där.

De tre tjejerna i Oktober rustade upp daghemmet och när de var färdiga började de undervisa i grundskolan mitt emot
daghemmet. De gjorde ett jättejobb! och kommer nog minnas i den byn föralltid.

När det denaste volontärgänget kom så tog jag och Jessica med de till Ulole för att visa de att de kan gå dit om de vill.
Tre tjejer nappade och ville börja gå dit minst två dagar i veckan och vara med daghemsbarnen samt undervisa i skolan.
Nu är de tre tjejerna bara två kvar men de knatar dit minst Tisdag och Onsdag varje vecka.

Det är så kul när det händer saker där och barnen är så himla tacksamma för att någon kommer dit.

Livet är underbart när man omger sig med underbara människor.

barnen i Ulole när vi var där och hälsade på

Byn Bumilayinga..

Ibland känns det som att bygget inte går framåt.

Det gör det, hela tiden.

Jag bara tänker på hur det såg ut innan Jeska och Sana kom hit i September 2011.
Det stora huset med den vackra utsikten var ett tomt skal med väggar och tak.
Jag var inte där då, men jag har sett bilder från det.

De har lagt ned så otroligt mycket energi, pengar och kärlek på det bygget.

Efter otaliga motgångar så som en byledning som ville göra om huset till ett kontor och termiter som åt upp värdefullt virke.
Eller det faktum att huset ligger ganska avlägset, 1 mil från Matanana som är moyo kwa moyos mittpunkt.
Det här  och mycket annat har gjort barnhemmet till ett mer långvarigt bygge än vad det var tänkt från början.

Och nu är de snart klara.
På sista tiden har vi fokuserat på just bygget i "Buma".
Nu är alla golv klara, ja det mesta är klart. Några fönster som krossats av väderlek och försök till inbrott måste sättas
in. Dessutom ska fönster i toalett och kök bli öppningsbara så att man kan vädra.

Toalettbåsen är snart färdigmålade med vit färg, problemet har bara varit att man måste måla lager på lager på lager för
att det ska bli riktigt vitt. Varför? antagligen för att cementen suger åt sig vätskan.
Och kalk kan man inte använda i toaletten för då kommer den försvinna när det kommer vatten på den.

En köksbänk ska byggas också. En lång bänk där barnen ska få sin mat lagad.
Möbler ska byggas och köpas in. Det är tänkt att det ska finnas en ordentlig myshörna med kuddar, leksaker och böcker.

Filtar måste köpas en del nytt på grund av att råttorna bitit sönder en hel hög under tiden de legat i barnhemmet.
Råttorna har även satt sina spår i skafferiet.
Den är gjord av smala plankor med skarv emellan varje planka, en helvägg med tre hyllor. När vi skulle lacka den hyllan
på grund av termiterna fick vi stå i ca 2,5 timme och rensa bort råttbajset innan vi ens kunde börja lacka.

Nå väl, som sagt är de här underbara tjejerna snart framme vid sitt mål och tro mig, vi jobbar hårt för att komma dit.
Jag hoppas att jag snart kan skriva om invigningen av barnhemmet i Buma.

Tack och hej från en varm å gla tjej!

 

skolan

 

Ja mina vänner. Igår klev jag och Sanna upp kl 6 på morgonen och gick till skolmarken. Jag ville gå dit och fotografera
marken för att kunna lägga upp på bloggen eftersom vi skulle till Iringa senare på dagen. Det blir nämligen inte så
mycket fotografering när man är där och jobbar om dagarna.
Det tar ca 20-30 minuter att gå till marken från mig, jag blir alltid mer och mer uppspelt ju närmare jag kommer den.

Vi stannade en stund och fotograferade, sen gick vi hem.
På vägen hem mötte vi Felisian som med två vänner har hållt i grovrensningen. Han berättade att det blir klart idag.
Idag som i Fredagen den 8/2. Grovrensningen av högt gräs och träd, nu ser man nästan hela marken framför sig när man står
vid vägen. Tänk vad overkligt att det kommer stå en skola där en dag.
Jag skojade med Felisian och sa att vi redan rensat klart marken under natten.
Han skrattade och cyklade vidare.

Jag kan inte beskriva med ord hur härligt det känns att kunna vara med från början.
Att slita med handskar, krattor och hackor för att samla gräs i högar som senare kan användas till trädgårdslandet.
Att lägga nedhuggna träd vid de träd som är kvar på marken för att de inte ska föröka sig huller om buller.
Att svettas i solen några timmar om dagen och veta vad resultatet kommer bli.

Vi brukar ta med oss musik och högtalare medan vi jobbar, sätta upp i ett träd och jobba på, för att sedan dansa lite med
krattan mellan varven.

Det känns så skönt att ha sitt eget projekt, göra sin egen grej och göra det ordentligt från början.

Egentligen skulle vi få konstitutionen till den nya föreningen idag, men Salome blev sjuk så vi får den om några dagar.
Vi har funderat på namn till orgnaisationen.
Vi vill ha ett namn med glädje i.
För som en klok kille sa, det mesta heter något med hopp i namnet.
Men vad kommer efter hopp?
Ska man bara gå runt och hoppas att allt blir bra? för de här barnen har det så himla svårt, och sannolikheten är inte
särskilt stor, men om vi hoppas nog mycket, ja då kanske något bra händer.

Nu kom lite av min bitterhet in i det hela.
Det är inte så jag menar.
Hopp är bra och jag lever mycket själv på hoppet, men vi ville ha något mer konkret.

Men vad kommer efter hopp? glädje kanske? leenden? livet?

Le för livet, le åt livet.

Smile for life.

Det är ju det vi vill. Och översättningen på swahili blir Tabasam kwa Maisha. Det ligger rätt i munnen.
Inget är skrivet i sten än så länge, men oj vad jag har suttit och skrivit det på papper, och Jessica har filat på en
logga, och idag när vi skulle kolla om det fanns någon organisation i Sverige eller i Tanzania som har samma namn satt
andan högt upp i halsen.

Det fanns det inte.

Vi får se vad som händer, men till dess mina vänner, se till att le mot livet.

 
på vänster sida är det inte rensat, på höger sida är det rensat.
det är 4 hektar som vi håller på att rensa, och nu är grovrensningen klar!!