Tegelstenar..

Vi bygger skolan i tegel.
Det hade varit roligt att få in andra material i bygget, tex bambu, men det får bli ett senare projekt.
Tegel är hållbart och blir inte angripet av termiter, vilka vi haft problem med tidigare.
Dock kommer fönster och dörrar vara i trä, men det ska vi beställa när jag och Jessica kommer ned till Tanzania i början av September.
Det är därför byggnaderna byggs upp till hälften nu.
 
Här kommer några bilder som vår ansvarsfulle Felisian tagit.
 
Två bilder på primary-byggnaden.
Här kommer förhoppningsvis första klass börja i Januari.
Den är formad som en böjd rektangel med tre klassrum.
 
 
Våra härliga killar, trötta efter tegel-hämtning.
Fr vänster Felisian, Bejram och Jackson
 
 
Mosa, Bejram och Jackson. Saknar er killar!
 
 

Daudi..

 
 
Daudi, eller Dau som han kallas är en av mina bästa vänner i Tanzania.
Han är 8 år och pratar flytande engelska.
 
Han går på en privatskola i grannbyn Kibidula och får därigenom en helt annan utbildning än de barn som går i statlig skola.
 
Han kommer till mig i stort sett varje dag efter skolan.
Äter lunch, försöker lära sig läsa, hjälper till att städa eller sitter i ett hörn och surar för att han inte får en klubba.
 
Hans föräldrar är aldrig hemma när han slutar skolan, inte heller när han går till skolan på morgonen, och oftast inte när han kommer hem på kvällen.
Hans mamma jobbar på moyo kwa moyo under dagarna med att tvätta och städa, när hon slutat där går hon direkt till sin pub där hon säljer bambujuice (matananas hembränt) , öl och soda till byborna. Ibland sover hon i ett litet hus bredvid sin gård där hon tillverkar bambujuicen.
 
Hon är en kärleksfull och härlig kvinna, men hon har en mindre kärleksfull och härlig make.
Pappan i familjen slår sina barn, dricker dagarna i ända och lever på pengarna som mamman tjänar.
 
Det här är en ganska vanlig familjesituation i Matanana.
 
Daudi har, precis som många andra barn, fått växa upp i förtid då han hjälper sin mamma att hålla ställningarna i hemmet.
Men han har barnasinnet kvar, och det försöker vi leva ut varje dag.
Vi tävlar upp till byn för att köpa kakor, sitter i solen på innergården och läser lejonkungen, bråkar om löjliga grejer, blir sams och spelar kort.
 
Håll hårt i barnasinnet.
Glöm inte bort vad underbart det är att leka.
Speciellt nu på sommaren.
 
Och kanske viktigast av allt, glöm inte bort dina vänner, de är bland det viktigaste du har.
oavsett ålder, avstånd eller andra obetydliga hinder.
 
 
 

Underbart och sant..

Har fått se bilder av hur bygget går där nere. 
Det är helt otroligt vad de hunnit mycket.
När vi åkte därifrån i mitten av juni visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av arbetarna, vi hade ju bara pratat några gånger med arbetsledaren Mkongwa.
Nu vet jag att de är att lita på och att våra ordinarie arbetskillar verkligen gör ett bra jobb trots att vi inte är på plats.
Har hört ryktas om att de jobbar från soluppgång till solnedgång, därav det fantastiska resultatet.
 
Här hämtas vatten och jobbas det hårt. Har hyrt in några kvinnor som hämtar vatten åt arbetarna.
 
 
Lärarbyggnaden med rektorsrummet närmast och det stora rummet till de andra lärarna på långsidan.
 
 
Dagisbyggnaden har fått väggar!
 
 

Små glimtar av en annan verklighet..

Jag tror någonstans att man genom livet träffar personer som man behöver träffa.
När jag och Jeska satte oss på planet från Dar es salaam till Amsterdam satte vi oss bredvid en medelålders man.
När vi suttit och tjattrat ett tag böjer han sig fram och säger "bara så att ni vet är jag också svensk, jag säger det nu så att.. ja så att ni vet." underförstått "säg inget pinsamt om mig som ni får ångra när ni hör mig börja prata."
Vi skrattade och aha-ade och det kändes konstigt att höra svenska från en random person.
 
Han berättade att han var uppvuxen i Tanzania, missionärsbarn.
Han har bott växelvis i Tanzania och Sverige hela sitt liv, pendlat fram och tillbaka, och nu bor han i Tanzania, men har familjen i Sverige.
 
Han var så lugn.
 
Han berättade om detta som att det var världens mest självklara liv och det kändes så skönt att höra.
 
När planet började rulla på landningsbanan satte jag panikslaget huvudet mot stolen och spärrade upp ögonen. "Nu lämnar vi Tanzania" sa Jeska mot min axel.
Mannen tittade på mig och frågade oroligt "Är du inte van att flyga?"
"Jo sa jag och log, jag insåg bara att jag lämnar landet nu och det känns tungt."
"Äsch ni kommer ju tillbaka"
svarade han som att det var världens mest självklara sak.
 
Och det är det, har jag kommit fram till i efterhand.
 
Jag älskar Tanzania, och jag älskar Sverige, och det är så lätt att förflytta sig mellan dessa platser, egentligen.
Det hade varit skönt om det legat närmare varandra, så att jag slapp åka de 13 flygtimmarna varje gång jag ska dit och tillbaka, men å andra sidan är det lika många timmar med tåg till min familj i Norrland.
 
Så kan jag väl egentligen inte tänka, men det jag försöker säga är att jag känner mig lugn.
 
Jag är glad att jag hittat olika platser i världen som jag älskar och jag vet att jag alltid kommer kunna åka tillbaka till än det ena än det andra och det gör mig lugn.
 
 Och lugn är bra.. Man måste ta fasta på de bra sakerna i livet.
 
 
 
 

Jag har landat..


Å andra sidan förtränger jag in i det sista att jag faktiskt kommit tillbaka.
I sinnet lever jag kvar i Tanzania.

När folk frågar mig om jag landat än svarar jag något luddigt och tänker "jag vill inte landa, jag vill lyfta och flyga tillbaka"
 

Jag går tillbaka ett och ett halvt år i bloggen och läser vad jag skrev i Mars 2012 när jag kommit tillbaka från min andra resa till Tanzania.
Jag var halvt förstörd.
Jag ville verkligen bara tillbaka.
Tiden i Sverige, hur mkt jag än njöt av nära och kära, var en 8 månader lång nedräkning till nästa resa.
 
Den 15 Oktober 2012 åkte jag sedan på min tredje resa till Tanzania.
Jag visste inte då hur lång, eller kort, den skulle bli.
Jag visste bara att jag hade målet inställt på att bygga en skola.
 
Jag hade en fantastisk tid där nere, som jag alltid haft.
Kommer in i den lilla bubblan och glömmer omvärlden.
 
När jag skulle åka tillbaka til Sverige trodde jag dock att jag skulle bli helt förkrossad.
Jag såg framför mig hur jag grät när jag gick och handlade på ICA, hur jag skulle sörsöka prata swahili med varje afrikan jag såg och hur jag skulle få panikattacker i folksamlingar med vita människor.
 
Inget av det här kom.
 
Jag kom in i vardagen direkt och när folk frågat hur jag haft det har jag tänkt "har jag ens varit borta?"
Jag klev av det där planet på Arlanda och Annie mötte mig på en bild av Zlatan.
Hon tänkte att ett skratt skulle hålla oss ifrån att gråta, det gjorde det inte. 
Och det har jag känt, jag har blivit glad varje gång jag träffat en person jag inte träffat på länge, i övrigt har jag varit underligt avslappnad.
 
Det känns skönt och jag misstänker att det är för att jag har min tillbaka-resa bokad den 31 Augusti.
 
Det har känts bra att komma hem, en paus från Afrika, från bubblan där jag tänker Afrika, lever Afrika, andas Afrika, men det ska också bli skönt att åka tillbaka sen och bygga klart den första delen av skolan.
 
Nu är alla tegelstenar på plats på skolmarken och våra arbetare jobbar på bra där nere!
 
 

Samarbete..

Min mamma brukar alltid säga att tålamod är vägen till framgång.
Så många gånger under min tid i Tanzania som jag fått upprepa detta för mig själv, intala mig det och tvinga mig att tro på det.
 
Tålamod är dock bara en av ingredienserna vi behöver för att nå framgång.
Vi behöver rätt inställning, målsättning, Självkänsla och en hög med andra saker.
 
Sen kommer vi till en annan viktig punkt.. Samarbete.
 
Det är en av de svåraste punkterna.
Tålamod är ändå en av mina starka sidor.
Målsättningen är färdig, självkänslan sviktar ibland men är oftast stabil och inställningen för det mesta positiv.
 
Samarbete innebär dock att det ska fungera med andra människor.
Man måste anpassa sig till andra viljor, nya tankar och annorlunda ideér.
 
Det kommer vara en konstant kamp att hitta balans i allting. Jag hoppas att vi kan hjälpas åt att göra så att så många som möjligt kan få så mycket lycka som möjligt.
 
Vi ska börja titta efter en bil till projektet.
Vi behöver den för frakt av material, transport till att tex ta ut pengar, ha möten, köpa mat mm.
En bil är en förutsättning för att projektet ska kunna gå framåt eftersom vi befinner oss på landsbygden med ca 40 minuters bilväg till närmsta stad.
 
Vi planerar att köpa den i Dar es salaam i September och behöver minst 20.000 svenska kronor, vi har samlat in 5000 kronor till detta hittills och om ni vill sponsra detta kan ni sätta in en slant på PG 631982-6 och märka pengarna med SKOLA.
 
Allt gott mina vänner!
 
 
Räck ut en hand till varandra
 
 
Dessa barn vet vad man får ut av samarbete