Det händer saker nu också..

Bygget rullar på i Tanzania.
Byggnadsarbetaren har fått en första delbetalning på 8000 skr och fortsätter i rask takt med sitt team.
 
Våra 4 ordinarie killar har haft lastbilen i veckan och fixat mer material.
Tegelstenar är det som fraktats mest och förutom några mindre problem, bland annat trasiga däck, har det flytit på bra.
 
Däremot var det en del problem precis innan vi lämnade Tanzania.
 
Motarbetning kom från oväntat håll.
 
I mina ögon är det rätt att bygga en skola.
En arbetsplats för de vuxna i byn, både medan bygget pågår och när skolan är färdig.
Det är ett uppskjut i utbildningsväg och det minskar klasserna i de statliga skolorna som nu ligger på mellan 50-100 elever i varje klass.
 
Det gynnar byn, samhället, folket.
 
Men som sagt så krockade vi i en kurva med dålig sikt, eller så borde vi ha sett smällen komma.
Vi tittade åt vänster, åt höger och gick sedan över vägen, men så plötsligt kom slaget underifrån.
 
Tack och lov fick vi hjälp av våra nära och kära i frågan och allt blåstes över med ett välkomnande och en upprättelse.
 
Vi kommer fortsätta kämpa.
För barnen och för folket och för att jag personligen inte gillar att ge upp, inte gillar att misslyckas.
 
Tack alla människor för stödet och hjälpen!
 
 
 

Ensam är inte alltid stark..

 
det här har inget med projektet att göra, det är bara en påminelse om att ta hand om varandra.
Att vi alla är medmänniskor och att vi alla måste värna om våra liv.
 
Imorse när jag skulle gå på tåget till jobbet tog jag en metro.
En vanlig grej, det gör jag varje dag när jag går förbi tidningsställen.
 
Men idag kändes det som att tidningen hoppade upp och slet ut hjärtat ur kroppen på mig när jag läste på framsidan.
"Här låg Daniel död i två år."
och en bild på ett fönster till en lägenhet. Till Daniels lägenhet.
 
Jag gick längs perongen, öppnade tidningen och började läsa.
Daniel var i 50-årsåldern. Han hade ingen familj och inga vänner.
Han dog ensam i sin lägenhet för 2 år sedan och hittades nyligen när det var dags för stambyte i huset.
 
Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken.
Hur är det möjligt?
Hur kan en människa vara så ensam?
 
Det får inte hända.
Vi måste ta hand om varandra.
 
Vi får inte lämna någon själv.
Vi måste leva tillsammans och låta alla vara med.
 
Vi är alla människor, vi får inte frysa ut varandra.
Vi måste acceptera varandras fel och brister och aldrig någonsin glömma att vi alla hör ihop.
 
Visa kärlek till varandra.
 
 
 

Viktiga papper och glada besked..

Jag ska bli bättre på att uppdatera bloggen, men gå även in och gilla vår facebooksida CCY Tanzania.
 
Veckan innan jag och Jeska lämnade Tanzania skrev vi kontrakt med en byggnadsarbetare som heter Mkongwa. Han är känd i trakten för att jobba bra och snabbt och har ett stabilt team av arbetare.
De kommer tillsammans med våra ordinarie arbetare att bygga skolan och beräknar att den ska stå färdig i Oktober.
 
Dagen innan vi lämnade Tanzania fick vi certifikatet till registreringen av vår organisation CCY, Caring from childhood to youth.
 
Det kändes skönt att lämna landet med de viktigaste papprena klara och de största besluten tagna.
 
 
Jag och Jeska med kontraktet färdigskrivet och Mkongwa i full färd med att skriva på det.
 
 
Bejram, Mosa, Jackson och Felisian jobbar på som vanligt.
De kommer förse arbetarna med material, vatten och fortsätta rensa där det behövs.
 
 
 
Äntligen Certifikatet! Det var inte det lättaste att få. Tusen tack till vår kära George som jobbade som ett djur för att få det som vi vill ha det.
 
 
 
 
 

Floder av röd jord..

"Afrika är himmel och helvete på samma plats, det är därför jag älskar henne. Om man vågar utmana henne är hon aldrig ljum. Hon är antingen eller. Kall eller varm. Hård eller mjuk. Svart eller vit. Tidsmässigt kanske mest helvete, känslomässigt kanske mest himmel. Motsättningarna ger varandra näring.
Här är så varmt och stort att man skulle kunna dö av törst på flera olika sätt. Och det är därför man inte kan dricka en bättre handfull vatten än här."
 
"Det är det jag älskar med livet här. Det är ögonblicket. Eller minuten som viftar bort timmars eller till och med dagars tunga, tröttande motgångar med en enda rörelse.
Det är som om det ligger tusentals små, hårda sandkorn upplevelser på den ena vågskålen - som en hög sandkorn som sakta växer - och så plötsligt är där en stor, tung sten på den andra, som får de många tusen att väga mycket lite."
 
Citat ur boken "floder av röd jord" av Natacha Illum Berg.
 
När jag läste det här kände jag att det förklarar Afrika bättre än jag nånsin skulle kunna göra.