En brunn är inte bara ett hål..

Skrev nyss ett långt inlägg när datorn dog.. pust.. men men, bara börja om igen.
 
Vi har äntligen nått första delmålet för byggandet av skolan, en vattenbrunn.
Det är ett djupt hål rakt ned i marken som betyder hur mycket som helst för det fortsatta bygget.
Eftersom närmsta vattenkälla ligger ca 2 km från skolmarken är en vattenbrunn ett måste.
 
Nästa steg är att lägga grunden för skolbyggnaderna och den ska göras av sten, cement, sand och vatten.
Utan vatten ingen cement och därmed skulle bygget avstanna väldigt snabbt.
 
Alim, mannen som grävt brunnen, har gjort ett jättefint jobb och jag ska försöka få upp en bild av den.
 
Tusen tack till Veronica och Helen som var här i December och betalade en del av de 280 Skr som behövdes till brunnsbygget.
 
Nu är vi på gång mina vänner.
 

Bumilayinga..

2008 stod en ung man vid namn Vishal vid en av världens vackraste utsikter och skakade i hand om marken på platsen.
Han köpte då grunden till det som ska komma att bli barnhemmet i byn Bumilayinga. Han har sedan dess bidragit med pengar, intresse och engagemang och nu är det inte långt kvar till drömmen om ett barnhem blir verklig.

Det känns som att jag vid varje uppdatering skriver att det är nära slutet för Buma, eller nära början kanske jag ska säga.
Men som sagt, långsamt går också framåt, tack och lov för det här går nämligen det mesta långsamt.

Vi håller på att måla för fullt nu.
Är i stort sett klara med målningarna i barnrummen, som ni ser på bilderna här nedan.
Jag och Jeska har börjat åka motorcykel, eller piki piki som det heter här, till jobbet varje morgon.
En superhärlig kille som heter Edwin kommer och hämtar oss på morgonen och skjutsar oss 1 mil till huset för att sedan hämta oss på eftermiddagen.

Det är billigt och smidigt när vi inte behöver ha med oss material att åka motorcykel, dessutom är det så härligt.
Jag blir aldrig less på att åka på dessa guppiga vägar och titta på det vackra landskapet. De höga bergen, vida vyerna och den röda jorden.
När man sedan möter kossor, getter och åsnor på vägarna istället för fordon hajar man ibland till och inser vad
annorlunda allt är jämfört med i Sverige.

Nåväl. Bygget går framåt och vi har i två veckor väntat på att virket till en del möbler ska torka. Hela tiden denna väntan.
Nu är virket torrt och en snickare ska börja göra skrivbord och stolar till de två ungdomsrummen och rummet där barnsköterskan ska bo.

På tal om barnsköterskan, eller "stormamman" som vi kallar henne, så är det nu en kvinna som provjobbar på daghemmet.
Hon är så lugn, omtänksam och stadig.
Här om dagen när vi kom till daghemmet satt hon och pillade mask ur fötterna på ett av barnen.
En ny tjej som är föräldrarlös och bor med sin Bibi och 3 syskon, hon heter Gertrida.
Hon satt där med en liten tagg som hon tagit från ett träd i skogen och klämde ut maskar från alla olika ställen. Drog bort tånaglar och grävde ut det gulvita som tagit sig in i den lilla flickans kropp.

Gertrida gjorde inte en min på länge och jag slutar aldrig förvånas över dessa människors styrka och förmåga att se bortanför smärta, både psykisk och fysisk.

Dagen efter tog vi med en medicinpåse med sårrengöring, omläggning, skalpell, pincett och lite smått och gott.
Sådana saker är så självklara för oss, men de kör på med sina gamla vanliga huskurer och beprövade metoder.
Det är fantastiskt vad människan blir uppfinningsrik när man inte har nånting.

Jag längtar så tills invigningen av barnhemmet,än så länge är det bara daghemsverksamhet i huset, men vi kämpar vidare.

Lek och lär

 

 
 
 
 

Lise och hennes smycken..

Lise är en tjej som var här som volontär några veckor i December.
Hon är underbar.
Hon är en sån där tjej som bara smälter in och får folk att må bra i sin närhet.

Under tiden hon var här pratade vi om, ja massor av saker, men mycket om fadderverksamhet.
När vi kommit längre med skolan vill hon starta upp en fadderverksamhet för skolbarnen, så att alla barn kan ha en egen fadder utöver det gemensamma kapitalet och stödet.

Hon har erfarenhet av det sen tidigare och vill gärna ha ansvaret för det i Sverige.
Jag ser verkligen fram emot det. Hon är en samarbetspartner som är guld värd och en vän som jag inte vill tappa kontakten med.

Hon har även erfarenhet av att tillverka smycken.
Just nu tillverkar hon ringar, armband och halsband som hon säljer för en billig slant där pengarna går till
skolprojektet.

Gå in på hennes blogg och läs mer, samt titta på de fina smycken hon gör. http://maishafadder.blogg.se/

I höst kommer hon antagligen tillbaka hit och det ska bli härligt att se henne här igen!

Lise sparkar Benison i ryggen.. =) nej..
 
två av hennes underbara armband.

Olof och getterna..

Jag skulle kunna skriva en halv novell om get-projektet.
men jag ska försöka sammanfatta dessa senaste dagar så kort som möjligt.

För ca 4 veckor sedan kom en föredetta volontär tillbaka till Matanana efter ca 2 år i Sverige.
Han heter Olof och är en driftig kille med mycket stort hjärta.
Hans första projekt var att renovera skolsalar på primaryschool i byn.
Ett bra initiativ som uppskattats av alla.

Projekt nr två var get-projektet.
Olof slängde ut en facebookstatus om att en get kostar ca 250 skr och är uppskattat av familjer som har det svårt tack vare att de inte kräver mycket underhåll och äter i princip vad som helst.
Han räknade med att få ihop till kanske 10 getter.
Det landade på 34 st, då var han tvungen att säga stopp.
Han insåg då att han skulle behöva lägga ganska mycket tid på detta och frågade mig och Jeska om vi ville hjälpa till.
Det ville vi såklart!
Vi kände båda att vi behövde lite av en semester från barnhemsbygge och skolförberedelse.

Så i Torsdags eftermiddag, efter en dags målande i barnhemmet i Bumilayinga, drog projektet igång.

Jag har lärt mig att det inte är det lättaste att hitta getter i rätt storlek, av rätt kön, till rätt pris på landsbygden
i Tanzania.
Jag, Felisian, Jeska och Olof har varit ute med bilen från soluppgång till solnedgång dag efter dag för att köpa och sedan dela ut getter till behövande familjer runt om i byarna.

Vi har fastnat och puttat bilen i lera och hällregn. Hamnat på platser vi inte visste fanns och träffat människor vi
annars aldrig hade träffat.
Jag har brottats med getter och luktat mer illa än vad jag nånsin gjort i hela mitt liv.
Jag har sett den äkta lyckan i ögonen hos en person som får något de verkligen behöver och vill ha.

Jag har väntat mer än vad jag orkat och jag har skrattat. Herregud vad roligt vi haft.
För i all den här fattigdomen och detta avskalade liv finns så otroligt mkt glädje.

En av familjerna vi träffat består av 7 barn och 2 mormödrar. De har ett stort hus i lera, eller snarare ett skal av lera.
De har ingenting på insidan, förutom några hemmagjorda pappersfigurer och madrasser som de nyligen fått av några volontärer.
Det de har är gemenskap och glädje.
De har varandra, och det räcker så himla långt. Nu har de även en get. En get, som jag för tillfället är svinless på men som gör deras fattiga liv lite lättare. De får gödsel till sina odlingar och eftersom det är en dräktig get har de inom kort fler getter som kan föröka sig och ge kött.

Jag har lärt mig det här, ge inte bort pengar, ge något som håller i framtiden och som ger fler möjligheter.

Olof har gjort ett jättejobb, och i Söndags firade vi att alla getter var utdelade. De som hjälpt till kom och vi grillade kyckling och spelade gitarr.
Jag lär mig nya saker varje dag i detta land, men en av de viktigaste lärdomarna jag lärt kan vara att gemenskap är i många stunder det enda man behöver.

Även stort tack till Felisian som vid ett tillfälle åkte på motorcykel och hämtade 7 getter och sedan gick med de i 3 timmar för att komma tillbaka. Han har kämpat som ett djur dessa dagar.
Jeska har också jobbat hårt. Jobbat hårt och försökt ta hand om getterna på bästa sätt under resans gång. Haft de små getterna i knät, matat getterna i bakluckan med chips-omelette och stämt upp i sång när väntan blivit lång.

Jag vet inte vem jag ska tacka för att jag får vara med om allt jag får vara med om, men jag är så himla glad för det och så otroligt tacksam för de fantastiska människor som jag får träffa.

Vill du ha en get? ta två, dubbelt så bra.

 

Här nedan ser ni;

Bild 1: Get-Olof blöt av promenad i regn till en by där vi hittade en get när bilen stannat ute i ingenstans.

Bild 2: Jag med en get i bakluckan

Bild 3: Siamin med sin släkting som fått en get

 

 
 

NGO och nästa steg på marken..

 

Vi har nu en NGO. Äntligen! Det enda vi behöver är konstitutionen som just nu är i händerna på en bekant som vårdar sin sjuka mor. Så fort vi får tag i den kommer vi kunna öppna ett bankkonto här i Tanzania.

Insamlingen till skolan fortsätter på Yatimas BG-konto och den enda skillnaden framöver blir att vi kommer kunna få skolpengarna till Tanzania, för tillfället lägger jag ut av mina privata pengar till löner och verktyg.
Det börjar dock bli en del pengar att lägga ut.
Arbetarna gör ett jättejobb och som jag berättat tidigare är nu marken färdigrensad.

I helgen ska jag titta på första utkastet från arkitekten Sandra och utifrån det ska vi bestämma vilka byggnader vi kan börja med grunden.

På Torsdag ska vi ha ett möte med arbetarna om hur vi kan fortsätta. Som det ser ut nu är nästa steg att börja samla sten till grunden, den ska byggas av sten och cement.
Regnperioden är det som gjort att vi inte kunnat börja tidigare med grunden, men nu har vi fått klartecken.

En påse cement kostar 15.000 TSH, dvs ca 60 skr och är ganska dyrt. Vi behöver all hjälp vi kan få och den som vill hjälpa till och kan avvara en slant på en påse cement får gärna sätta in pengarna på BG-kontot och märka slanten med skola.

Arbetarnas löner ligger fortfarande på mellan 20 och 40 skr om dagen och ni har möjlighet att ge de en dagslön om ni märker pengarna men skola.
Ni ser här under vilka killar som blir jätteglada av det.

Första utbetalningen skedde en kväll hemma hos mig. Jag och Jeska satt med tända ljus och skrev löneavtal när tre glada killar kom in genom dörren. De fick skriva under att de tagit emot en lön på 150.000 TSH, vilket vi funderat på om det kan vara förmycket för att rensa mark. När man räknar dte i svenska funderar man inte på det längre. 600 skr för en månads arbete, och då är det en bra lön här i Tanzania, det är mindre än vad jag tjänar på en dag i Sverige.

När vi var färdiga tackar killarna hjärtligt och går mot dörren. En av de, Dennis, vänder sig om och säger "god bless us!" och vi blev först helt ställda. Snart inser vi att han antagligen skulle säga "god bless you" på sin bristfälliga engelska och alla brister ut i ett rungande skratt.
Det blev en lyckad första utbetalning.

Så saker går framåt, men i afrikansk takt.
Jag vet inte hur man ska förklara det för någon som inte varit här.
Det är lite som att konstant klampa runt i tuggummi.
Allt tar tid och ingen stressar, man fastnar litegrann och måste hela tiden få igång farten närman stannat.
Jag älskar Afrika på många sätt, men jag inser mer och mer att projekt blir tungrodda.

Nåväl. Kärlek till folket mina vänner!
bara höra av er om ni undrar något.

 
Felisian, Bejram och Jackson. Ett härligt gäng som jobbar hårt!

 

Be the change you want to see in the world

Jag blir lika glad och varm i hjärtat när det plingar till i mobilen och ser att
det är Linnéa som skrivit. Då vet jag att hon har något roligt att berätta.
Igår stod det målning på schemat i Buma.
 
Linnéa, Jessica och en chaufför åkte på samma motorcykel till Buma.
De ska skriva citat ovanför varje dörr i olika färger och i det gröna rummet står det nu skrivet,
 
"Be the change you want to see in the world"
och de har även målat ett stort träd där.
 
Barnen fick doppa händerna i grön färg och sätta sina handavtryck på väggen.
Underbart.
 
Det låter kanske inte som en så stor grej, "en vanlig dag på dagis i Sverige"
Tro mig, det ÄR ofantligt stort för de här barnen, de får vara med och bestämma, sätta sin prägel 
och känna att det nu är deras.
Vi lät barnen göra samma sak när jag var i Ghana och blicken i barnens ögon när de fick sätta sina avtryck på barnhemmet, ja den glömmer jag aldrig, fast det var över sex år sedan.
 
De gör ett otroligt arbete med de här barnen, varje dag.
Det är fantastiskt att få följa dem även om avståndet är väl långt...
 
Nu är det bara att vänta på nästa sms. :)
<3
 
//Annie