CCY - PG 631982-6

En brunn är inte bara ett hål..
Skrev nyss ett långt inlägg när datorn dog.. pust.. men men, bara börja om igen.
 
Vi har äntligen nått första delmålet för byggandet av skolan, en vattenbrunn.
Det är ett djupt hål rakt ned i marken som betyder hur mycket som helst för det fortsatta bygget.
Eftersom närmsta vattenkälla ligger ca 2 km från skolmarken är en vattenbrunn ett måste.
 
Nästa steg är att lägga grunden för skolbyggnaderna och den ska göras av sten, cement, sand och vatten.
Utan vatten ingen cement och därmed skulle bygget avstanna väldigt snabbt.
 
Alim, mannen som grävt brunnen, har gjort ett jättefint jobb och jag ska försöka få upp en bild av den.
 
Tusen tack till Veronica och Helen som var här i December och betalade en del av de 280 Skr som behövdes till brunnsbygget.
 
Nu är vi på gång mina vänner.
 
Bumilayinga..

2008 stod en ung man vid namn Vishal vid en av världens vackraste utsikter och skakade i hand om marken på platsen.
Han köpte då grunden till det som ska komma att bli barnhemmet i byn Bumilayinga. Han har sedan dess bidragit med pengar, intresse och engagemang och nu är det inte långt kvar till drömmen om ett barnhem blir verklig.

Det känns som att jag vid varje uppdatering skriver att det är nära slutet för Buma, eller nära början kanske jag ska säga.
Men som sagt, långsamt går också framåt, tack och lov för det här går nämligen det mesta långsamt.

Vi håller på att måla för fullt nu.
Är i stort sett klara med målningarna i barnrummen, som ni ser på bilderna här nedan.
Jag och Jeska har börjat åka motorcykel, eller piki piki som det heter här, till jobbet varje morgon.
En superhärlig kille som heter Edwin kommer och hämtar oss på morgonen och skjutsar oss 1 mil till huset för att sedan hämta oss på eftermiddagen.

Det är billigt och smidigt när vi inte behöver ha med oss material att åka motorcykel, dessutom är det så härligt.
Jag blir aldrig less på att åka på dessa guppiga vägar och titta på det vackra landskapet. De höga bergen, vida vyerna och den röda jorden.
När man sedan möter kossor, getter och åsnor på vägarna istället för fordon hajar man ibland till och inser vad
annorlunda allt är jämfört med i Sverige.

Nåväl. Bygget går framåt och vi har i två veckor väntat på att virket till en del möbler ska torka. Hela tiden denna väntan.
Nu är virket torrt och en snickare ska börja göra skrivbord och stolar till de två ungdomsrummen och rummet där barnsköterskan ska bo.

På tal om barnsköterskan, eller "stormamman" som vi kallar henne, så är det nu en kvinna som provjobbar på daghemmet.
Hon är så lugn, omtänksam och stadig.
Här om dagen när vi kom till daghemmet satt hon och pillade mask ur fötterna på ett av barnen.
En ny tjej som är föräldrarlös och bor med sin Bibi och 3 syskon, hon heter Gertrida.
Hon satt där med en liten tagg som hon tagit från ett träd i skogen och klämde ut maskar från alla olika ställen. Drog bort tånaglar och grävde ut det gulvita som tagit sig in i den lilla flickans kropp.

Gertrida gjorde inte en min på länge och jag slutar aldrig förvånas över dessa människors styrka och förmåga att se bortanför smärta, både psykisk och fysisk.

Dagen efter tog vi med en medicinpåse med sårrengöring, omläggning, skalpell, pincett och lite smått och gott.
Sådana saker är så självklara för oss, men de kör på med sina gamla vanliga huskurer och beprövade metoder.
Det är fantastiskt vad människan blir uppfinningsrik när man inte har nånting.

Jag längtar så tills invigningen av barnhemmet,än så länge är det bara daghemsverksamhet i huset, men vi kämpar vidare.

Lek och lär

 

 
 
 
 
Lise och hennes smycken..

Lise är en tjej som var här som volontär några veckor i December.
Hon är underbar.
Hon är en sån där tjej som bara smälter in och får folk att må bra i sin närhet.

Under tiden hon var här pratade vi om, ja massor av saker, men mycket om fadderverksamhet.
När vi kommit längre med skolan vill hon starta upp en fadderverksamhet för skolbarnen, så att alla barn kan ha en egen fadder utöver det gemensamma kapitalet och stödet.

Hon har erfarenhet av det sen tidigare och vill gärna ha ansvaret för det i Sverige.
Jag ser verkligen fram emot det. Hon är en samarbetspartner som är guld värd och en vän som jag inte vill tappa kontakten med.

Hon har även erfarenhet av att tillverka smycken.
Just nu tillverkar hon ringar, armband och halsband som hon säljer för en billig slant där pengarna går till
skolprojektet.

Gå in på hennes blogg och läs mer, samt titta på de fina smycken hon gör. http://maishafadder.blogg.se/

I höst kommer hon antagligen tillbaka hit och det ska bli härligt att se henne här igen!

Lise sparkar Benison i ryggen.. =) nej..
 
två av hennes underbara armband.