100.000 svenska kronor

Hur beskriver man lycka pa 6 minuter och 40 sekunder? Det ar den tiden jag har kvar har dar jag sitter pa ett internetcafe i Mafinga. Igar kvall lag jag och laste. Mobilen vibrerar och jag tror att det ar ett vanligt sms, fran en vanlig manniska, som sager det gamla vanliga. Jag tar upp telefonen och ser att det star 'Fredrik Ostling', var kassor. han messar mig mkt sallan.
 
Jag forstar att det handlar om nagot speciellt.
 
Oppnar smset som borjar med 'Goda nyheter!' fortsatter lasa och kanner hur hela kroppen spanner sig.
jag laser.. 'vi har beviljats 100.000 kronor fran sven hooks stiftelse till skolan'
 
Jag skriker rakt ut, skrattar och ringer Jessica.. Ropar hennes namn och nyheten jag precis fatt. hon skriker och jag grater och skrattar och det kanns helt overkligt.

'Mama' som jag bor hos kommer in och undrar vad det ar och jag berattar for henne, 25,5 miljoner shilling till skolan! och hon skriker och kramar mig och jag kanner att jag aldrig kommer sluta vara glad.
 
Tusen tack till Sven Hooks stiftelse!
 
Vi kommer behova mer pengar i framtiden men med dessa pengar kommer vi ta oss langt! Det ar helt otroligt.
 
Tack till alla som foljer och stottar oss!
 
stora kramar

Lastbilsveckan..

Lastbilsveckan avklarad!
Ett stort steg pa vagen.
 
I veckan har vi hyrt en lastbil fran Mafinga for att frakta, sten, cement, sand och virke till skolmarken.
I veckor innan det har har pojkarna slitit med att hitta och plocka stora stenar.
Ingenting ar 'bara' har i Tanzania.
Det ligger hart jobb bakom det mesta.
 
Vi hamtade lastbilen i Sondags och jag och Jeska satt pa flaket hela den 40 minuter langa vagen till Matanana.
Med vinden i haret och solen i ansiktet satt vi och log som darar, nu borjar den, den efterlangtade lastbilsveckan.
 
men det borjade med att agaren av lastbilen, Dixon, kom och tittade var vi ska anvanda lastbilen och gav oss direktiv. Vi gick dar, ned i dalen dar stenarna legat, upp o ned for kullar, over sten och brate rakt ut i ingenstans. Det ar en jattedalig vag, trots att killarna rensat en jattefin vag speciellt for lastbilen.
men vi turades om att overtala Dixon om att vagen kommer bli battre efter forsta trippen och foraren ar mycket van vi att kora.
Han holl med, han var supertrevlig! forstaende och intresserad av skolbygget.
Jag marker det mer och mer, ryktet sprider sig, och visste inte folk innan sa vet de det garanterat nu nar vi kort med lastbilen fram och tillbaka i princip dygnet runt i en vecka.
Manniskor i byn sager grattis och stort jobb och onskar oss lycka till och det kanns helt otroligt jattebra.
 
Killarna har klivit upp 5 pa morgonen vissa dagar och alltid jobbat fram till 10-11 pa kvallen.
Pa eget initiativ, jag lovar, jag ar ingen slavdrivare.
Nar vi fragade om de tyckte det var kul att jobba blev svaret 'we just want to finnish the school' med stort leende, men de har himla kul nar de jobbar ocksa.
Jag tror det handlar om mer an sa. De ar ett harligt gang for det forsta som gillar att umgas, och sen sa kommer de fa en extralon den har veckan ocksa. Men vi har pratat om att vi maste nyttja lastbilen till max denna vecka for att den kostar sa mkt, det har de verkligen anammat!
 
Vi har lastat sten som ar alldeles for tunga for deras eget basta.
Hamtat sand nar det varit for morkt for att hamta sten, som tidig morgon och sen kvall.
Virke till att halla grunden pa plats nar den borjas bygga och cementen kopte vi nar vi hamtade lastbilen och idag ar vi i stan for att lamna tillbaka den.
 
Jag ar lycklig.
 
 
Vara harliga arbetare! fr vanster, Bejram, Felisian, Mosa och Jackson.
Mosa ar vart nyaste tillskott, han har i forsta hand fatt jobb med stenarna och lastbilsveckan eftersom vi behovde extrahjalp med den biten.
Men oj sa svart det kanns att han kanske inte ska jobba kvar nu nar lastbilsveckan ar over.
Vi far se om han har nagon plats hos oss aven i framtiden.
 
 
bilder fran lastbilsveckan. tusen tack till alla er som stottar oss i allt det som hander!
sista bilder forestaller ett av de forsta lassen sten till skolmarken..
 
Snart borjar vi med grunden!

Skolbygget fortsätter..

Skrivet den 8 April 2013

Killarna som arbetar för skolan har i ca 2 veckor jobbat på huset i Bumilayinga.
Detta för att huset skulle bli klart för delinvigningen den 7 April.

I Lördags, kvällen innan den stora dagen, skulle vi sova i barnhemmet som vi gjort de senaste 10 dagarna.
Vi satt ute under stjärnorna, lagade mat, skojade och skrattade.
För att fira det stora jobbet hade vi köpt griskött och massa gott som vi tillagade över elden.
Vi frågade killarna om de ville följa med till Iringa på Måndagen.
En av arbetarna, Bejram, tvekade ett tag och sa "men stenarna saknar oss".

Vi håller på att samla sten till skolgrunden och Bejram är utan tvekan den mest arbetsvilliga person jag nånsin träffat.
En dag förra veckan var jag och Jessica tvungna att gå på möte med byledningen. Bejram kom dit kl 8 på morgonen och frågade vad han skulle göra under dagen. Han ville jobba.
Vi sa att han får jobba i eftermiddag, vi ska bara gå på mötet och sedan jobba senare.
Han cyklade därifrån med ett leende på läpparna i vetskapen om att han ändå skulle få arbeta under dagen.

Vi åkte till Iringa i Måndags morgon. Bjöd killarna på en hotellnatt och god mat på fin restaurang.
Det var en härlig liten en och en halvdags-semester.
Imorgon är det dock dags för killarna att gå tillbaka till stensamlandet och för oss tjejer att göra de sista finjusteringarna på barnhemmet så att barnen kan börja flytta in så snart som möjligt.

Det är så härligt att det går framåt.

Tusen tack till alla er som stöttar oss och sätt in en slant på BG kontot och glöm inte att märka pengarna med "SKOLA".

Att bygga en skola..

Allt har varit svarare, tyngre och jobbigare an vad jag trodde att det skulle vara sedan jag bestamde mig for att bygga en skola.
Men.. allt har ocksa varit roligare, mer spannande och sa himla mycket mer larorikt an vad jag forvantat mig.
 
Idag ar vi i Mafinga (narmaste staden) for att ta ut pengar.
Det kommer behovas en massa pengar den har veckan.
Imorgon formiddag hyr vi en lastbil.
Den kostar 800 skr per dag att hyra och ska hyras i 5 dagar.
 
Vi har tillsammans med arbetarna planerat den har veckan lange.
Det kanns som ett riktigt genomslag.
 
Igar ritade jag och Jeska upp var alla byggnader ska vara placerade pa marken, med hjalp av Sandras (arkitektens) forsta utkast.
 
Sedan akte jag Felisian och Jeska till marken igar eftermiddag, pekade, pratade, planerade. Det var underbart!
Vi bestamde vart det lilla informationsbaset ska vara, narmast vagen, sedan var lararrummen ska sta och sa skulle jag peka ut var dagiset ska byggas. Da sag vi den mest perfekta lilla glanta i hornet av marken, med ett av de vackraste trad jag sett i mitt liv. Dar ska dagis vara, och dar kan deras egna lilla bakgard byggas och eftermiddagssolen los och jag blev sa himla glad. Det dar tradet tar ni inte bort sa jag till Felisian som haller i rensningen och det harda jobbet pa marken.
Han holl med.
 
Vi gick vidare och pekade ut, tradgardslandet, fotbollsplanen, toaletterna och till slut klassrummen. Det kanns overkligt men sa himla mycket narmare.
 
Killarna vill jobba i princip dygnet runt under den har veckan.
Eller ja, fran tidig morgon till sen kvall.
"Sanden kan vi hamta aven efter att det blivit morkt sa det ar inga problem" sa arbetarna pa senaste personalmotet.
De har aven bett om att fa laga mat vid platsen dar stenarna plockas for att kunna spara tid och jobba hart.
 
Vi vill inte hyra lastbilen mer an nodvandigt men har ocksa sagt till killarna att de inte far jobba ihjal sig, men de tycker bara det ar kul.
 
Sa nu hander det grejer mina vanner och den som betalar lestbilen ar Lise Falgard! hon fick tillbaka 4000 skr pa skatten och sa att det lagger hon pa lastbilen.
Sen ar det sa klart kostnader utover det, loner till killarna som halft jobbar ihjal sig for den har skolan och stenarna, cementen, sanden och verktygen som ska fraktas.
 
Bidra till det du vill bidra till, pengarna gar oavkortat till skolprojektet!
 
Satt in pengarna pa vart BG och mark pengarna SKOLA.
 
min fantastiska fru Linda Nystrom har gjort loggan till var nya NGO.
Ja, vi var tvungna starta en ny pga opalitliga medarbetare, tyvarr.
 
Mycket dubbeljobb i Afrika.. tur att man alskar jobbet =)
 
 
om fyra veckor aker jag till Sverige
 
 

På guppig väg i Afrika..

Jag har från första början i allt det här sagt att jag vetat att det kommer bli svårt.
Jag har dock inte vetat hur svårt, och det vet jag inte nu heller, men jag börjar ana.

Man kan inte förändra allt, man måste hålla fokusen, annars skulle man bli galen.

Min huvuduppgift är att bygga en skola, och hjälpa till med att färdigställa barnhemmet i Bumilayinga.
Utöver det finns det tusentals frågor jag skulle vilja ta tag i, men det får vänta. Jag får göra det lilla jag kan.

Till exempel korruptionen.
Polisen har den makten att de kan ta hur mycket pengar som helst av oskyldiga privatpersoner.
För någon månad sedan var en kille från projektet i stan och hade militärbyxor på sig. Ett gäng militärer kom fram till honom och bad om byxorna. Hävdade att de tillhörde militären trots att de inte alls ser ut som militärens byxor utan är korta med militärmönster, medan militärens byxor är hellånga och enfärgade.
Ett tag var han utan byxor men till slut förhandlade han till sig att kunna åka hem med byxorna och komma tillbaka med de dagen efter.

Vi undrade varför han inte bara sagt nej, då berättar han om en man som sagt nej till militären och blivit mördad på kuppen.

En annan viktig fråga är kvinnofrågan.
Kvinnor har inte alls samma respekt som män i det här landet och det är inget man hymlar med.
Könsrollerna ser ut som i gamla Sverige. Där kvinnor ska slita på fälten, ta hand om barnen, om maten och om mannen.
Äldre kvinnor har en viss respekt för att de är äldre, men unga kvinnor är tyvärr "minst värda" enligt många här.

Jag kan inte jämföra mig med de afrikanska kvinnorna, men jag märker verkligen av det.
I många situationer märker jag att människor, framför allt män, undrar varför jag som ung vit kvinna åkt till Afrika.
Vad gör jag här? och hur har jag tänkt att jag ska klara av att komma framåt?

Jag frågar mig det ibland. Hur ska jag komma fram till målet på den här guppiga vägen med alla hål i marken och alla hinder på sidan av?
Som sagt så gäller det att behålla fokus och försöka vara klarsynt.
Gå emot kulturen på vissa plan för att visa sig stark och böja sig för kulturen i vissa fall för att kunna ta sig framåt över huvudtaget.

Jag är som ett barn som ska lära mig prata, leva och föra mig i en helt ny värld.

att gå med i kulturen handlar om många olika saker. Här är jag och Jeska brudtärnor på ett bröllop i December. Vi gick framför paret fram till altargången och kastade blommor tillsammans med deras barn.
 
så här glada är två vita unga kvinnor i Afrika.. =)

Att uppskatta nya saker..

I Lördags när jag och Jeska kom hem från getjakten var vi trötta, smutsiga, kalla, blöta och otroligt less på getter.
Det var tredje dagen fylld av getter och vi hade börjat dagen kl 06.00.

Vi kom hem till mig och ingen var hemma. Med andra ord fanns det ingen eld, så vi skulle inte kunna värma vatten till en
dusch. Jag tänkte att jag kan lika gärna göra ett försök och öppnade dörren till eldrummet.
Jag skrek i lycka rakt ut när jag såg att det var glöd. Snabbt slängde jag på spån, några pinnar och blåste som en galning.
Snart var det eld och både jag och Jeska var utom oss av lycka.
Sen tog vi en gryta och fyllde med vatten och satt och tittade på elden i en kvart innan vattnet blev varmt.

Jag fick sedan duscha med en balja och en skopa i mitt lerhus i mörkret, men vattnet var varmt och jag blev ren.
Jag hade inte uppskattat det för fem månader sedan i Sverige.
I det ögonblicket var det dock det bästa som kunnat hända.

Igår kom jag till Iringa. Det är skönt att komma hit ibland, äta ordentlig mat, duscha med rinnande vatten och sova i en
torr säng utan att det regnar in genom halmtaket och är fuktigt på grund av lerväggar.
Jag saknar inte det här när jag är i Matanana, men när jag väl kommer hit upptäcker jag hur mycket jag uppskattar det.
Jag och Jeska satt på var sin säng i vårt hotellrum igår och det pirrade till i kroppen när jag kände på lakanet och sa
"I natt ska jag sova i en varm, torr säng." Jeska log och replikerade med "I kväll kommer jag inte behöva somna till ljudet
av råttor, och lukten av deras bajs."

Jag åker ca fyra timmar med två skumpiga, trånga bussar, för att komma till internet. Internet som jag i Sverige kan nå
ungefär när som helst och var som helst.

Jag har som sagt lärt mig att uppskatta helt andra saker här än vad jag uppskattar när jag är i Sverige.
Och jag hoppas att jag behåller den lärdomen.
Men jag kommer aldrig glömma var jag kommer ifrån och Sverige kommer alltid vara mitt första hem.

Tänk på vad du har och inte på vad du inte har.

det är bland andra den här tjejen, Eva i Bumilayinga, som får en att vilja kämpa vidare

Solceller är ljus från paradiset..

Glada nyheter från Bumilayinga!
 
Tack vare Ewout van Alphen, grundare och projektledare på moyo kwa moyo har vi nu fått solceller till organisationen.
Det har redan varit invigning av solcellssystemet i Matanana och det är som en helt ny plats. Känns overkligt att se vad jag äter när jag sitter där nere vid elden, och se hur barnen och ungdomarna kanplugga om kvällarna.
 
Nu har det kommit ett set med 20 solcellslampor till barnhemmet i Bumilayinga.
Jag vet inte hur jag ska förklara så att folk förstår hur stort det är.
 
Byborna här säger gud välsigne dig om de får en ficklampa, många har aldrig sett taklampor i hela sitt liv.
 
I veckan sov jag Jeska och Sana över i huset för att kunna jobba så mycket som möjligt under två dagar.
Jag hade lite ström på mobilen och då funkar inte ficklampanpå den, jag skulle gå in på toa och svor lite när jag kom in. men.. kom jag på, det finns juh lampor. Jag kände med handen till vänster om dörren och KLICK, så lös hela rummet upp. Det är fantastiskt!
 
Tusen tack till EGG som alltid haft ett trevligt bemötande och jobbat superbra för moyo kwa moyo.
Och tack till Ewout som aldrig slutar kämpa.
 
I övrigt har vi nu beställt möbler till huset och målar kök och toalett, i skrivande stund håller Jeska med arbetare på att avsluta allt väggmålande och den 7 April kommer det vara en stor tillställning i huset.
 
Ännu ett tack till Vishal somköpte marken och bidragit till huset varje år.
Utan alla dessa engagerade, fantastiska människor hade inget av detta varit möjligt.
 
 
Furaha yako ni Furaha yango - Din glädje är min glädje står det på väggen i rummet där barnsköterskan ska bo.
 
Lite bilder av lampor och målande och barn i en av möblerna vi köpt .