Köp en takplåt för 100 kr..

Det går framåt i en rasande fart.
Vi har behandlat barnhemmet mot termiter, igen.
Vi börjar snart samla in pengar tillsammans med Destination Compensation.
 
För att inte tala om att våran arbetare Belamys hus snart är färdigbyggt.
Småtjejerna pratar på som aldrig förr och börjar snart fylla 3 år på löpande band.
 
Sen har vi då skolan.
Detta bygge som är så stort, både för samhällets utveckling och i fysisk skala.
 
Ni som inte vet det sen tidigare kan jag ju berätta för att skolan inte bara består av en byggnad.
"Skolan" är en "skolby" med många olika byggnader på en mark som är ca 5,5 hektar.
 
Just nu håller vi på med taken till alla byggnader, ja vi har kommit långt.
Men taket är också bland det dyraste.
 
En takplåt kostar ca 100 kr, 90 kr plus spik, transport och lön kan man säga.
Just nu är vi på grundskolebyggnaden,vår fina halvmåne-formade byggnad med tre klassrum och ett stort förråd. Här nedan ser ni en bild på de färdiga takstolarna.
 
Nu tänker jag så här, alla ni som tror på det här och har en hundring till övers, sätt genast in 100 kr på
PG 631982-6 och märk med tak.
Så får ni snart se det färdiga taket!
 
Takstolarna är uppe! nu behöver vi bara plåt.
 
 
 
 
 

Det här är HELT otroligt..

Igår när jag var på väg från mitt ena jobb till mitt andra läste jag ett mail.
Mailet var från en kvinna som skrev om något hon kallade "Destination Compensation".
 
"Vi utvecklar just nu en tjänst som gör det möjligt för researrangörer och resenärer att bidra till utveckling av resmål genom att donera pengar till olika lokala organisationer på resmålen."
 
Det här lät intressant tänkte jag, och läste vidare.
 
Hon skrev att de tillsammans med resebyrån Kenzan tours och våran lilla organisation CCY vill testa detta under en tvåmånaders period.
Detta innebär att alla som bokar en resa till Tanzania genom Kenzan tours under denna period kan, på ett enkelt sätt, även skänka pengar till oss.
 
Jag mailade henne och skrev att det lät bra och att hon kan ringa mig om hon har några frågor.
Hon ringde och berättade kort vad det handlade om.
Sen slumpade det sig så att vi kunde ses, nu på en gång, på centralen, om 15 minuter?
Jag har brun skinnjacka och långt lockigt hår, jag har rosa kappa och svart ryggsäck, bra då ses vi snart!
 
Så ca 20 minuter senare satt vi på en sushirestaurang på T-centralen och gick igenom hela konceptet.
 
Jag vill börja med att säga wow! vilken otroligt bra idé.
Har man inte lust, tid eller råd att åka på en volontärresa så kan man ändå åka på en resa och bidra till utveckling.
Bokar man en resa för 19900 kronor, så kan man skänka den sista hundringen till ett barnhem, ett kvinnoprojekt eller ett gatubarnscenter i det landet man åker till.
 
Om inte det här är hållbar utveckling så säg.
 
Sedan vill jag bara tacka någon lycklig stjärna för att det här föll på oss.
Att lilla CCY får vara med i detta. Och jag hoppas verkligen att dessa testmånader går bra så att samarbetet kan fortsätta.
 
Kolla in www.desticom.se och www.kenzantours.se för att läsa mer om detta.
 
Tillsammans gör vi världen till en bättre plats.
 
 
 
 
 
 

Två dagar innan öppningen av barnhemmet..

Dagboksutdrag Söndag morgon 13/10-2013
 
Effektiv dag igår. Dickson skrev att han behövde lastbilen, och vi skulle till Mafinga. Jag ringde honom och frågade om vi kunde ta lastbilen dit och sen få skjuts hem, men jag fick slut pengar så det var bara gå upp till byn och köpa påfyllning.
 
Träffade Mama Mariam och Mosa i lärarshopen. Hälsade glatt och köpte det jag skulle. Sen satte jag mig ned utanför shopen och ringde Dickson igen. Ja, vi kunde ta lastbilen till Mafinga och sen få skjuts tillbaka till Matanana.
Jag ringde Jeska och Feli och sa det.
 
Mama Mariam ville att jag skulle följa med till ett ställe där de skulle ha fest och bygga gravar, men jag sa att jag måste gå och gick hem.
Strax efter kom lastbilen. Skumpig väg in till stan.
Kom dit, tog ut pengar, dags för shopping till barnhemmet.
 
Vi lämnade lastbilen i "the hoods" och traskade upp till marknaden. Vi gick från shop till shop, köpte koppar, tallrikar, bestick, madrasser, mat till första kvällen i barnhemmet och en massa annat.
Det var en heldag utan dess like.
 
När vi var klara kom lastbilen, den skulle till Makambako och kunde släppa av oss på vägen i Matanana.
Jag, Jeska och en av lastbilskillarna satt på flaket med alla grejer.
En potta flög av vid Changarawe, killen skrek och viftade till chauffören, vi stannade, och han sprang och hämtade den.

Sen stoppade jag musik i öronen och njöt resten av vägen.
Vi plockade upp en gammal man och åkte vidare.
Det känns ibland som att mitt liv är en film. När jag blickar ut över landskapet, dammet flyger bakom lastbilen och jag ser människorna vid vägkanten.
 
När vi kom hem tog vi in alla grejer till mig, så nu ser det ut som ett förråd här =)
Dau, Noah, Eliah och Lea var här när vi kom, så det blev att umgås med dem hela eftermiddagen. King kom också, jag la om hans stora brännsår på sidan, han skrek som en stucken gris, gubben, Jag kände mig som världens ondaste, men sen sa han till Dau att han tyckte om att ha såret stängt för då gör det inte ont.
 
Vi hade saftkalas med kakor och barnen målade. Det var en mysig eftermiddag, men jag var trött. På kvällen brände vi skräp på fälten, som en majbrasa. Efteråt satt jag med mama och barnen vid elden i köket och pratade om öppningen av barnhemmet imorgon. Det är nervöst och stort och känns så overkligt. Mama är positiv, säger att det här kommer vi klara galant.
 
Imorse kom Feli förbi, han berättade att det är begravning idag. En man hade dött igår på festen där de gjorde gravar.
 
Lastbilskillen, Jeska och alla grejer till Buma på flaket
 
Lilla familjen, Eliah, Mama, Lea och Noah
 
 
 
 

Saker som barn ska ha..

..En godnatt-kram innan de går och lägger sig.

..En saga att lyssna till i famnen.

..En puss på pannan när de precis somnat.

..En mjuk röst att vakna till.

..En hjälpande hand med påklädning, med matlagning, med livet.

..En föräldrer.

..En villkorslös kärlek.

Våra 16 föräldralösa barn har ingen mamma och ingen pappa, men de har oss och de har varandra. Tyvärr är de få av många föräldralösa barn i Tanzania som har ett tryggt och kärleksfullt hem.
Vi tänker fortsätta kämpa för att alla barn ska få den villkorslösa kärlek alla barn förtjänar, och de möjligheter som finns utifrån deras förutsättningar.

Vårt barnhem är ingen institution, som många andra. Vårt barnhem är ett hem, för barn. En storfamilj med stormammor och barn i olika åldrar som alla hjälper till med storhushållet.
En storfamilj som ger den frihet och kärlek en familj ska ge. Där barn får vara barn men ändå lär sig ta ansvar. Våra barn må vara föräldralösa men de är inte familjelösa.

 

 
 

Att bry sig om från barndom till ungdom..

CCY står för Caring from childhood to youth.
Översatt betyder det att bry sig om från barndom till ungdom.
 
På barnhemmet i Bumilayinga bor nu 17 barn i åldrar från våran yngsta på 1,5 år upp till vår äldsta tjej på 16 år.
Alla våra barn har en egen fadder.
En person i Sverige som betalar för det barnets speciella behov så som kläder, skor, skolböcker, blöjor och mjölkersättning till de minsta.
 
Vi har sagt att varje barn får bo hos oss fram till 18 års ålder.
Vi skulle aldrig slänga ut ett barn på gatan.
Men när man fyllt 18 bör man vara självständig i Tanzania.
 
De pengar som faddern varje månad sätter in till det speciella barnet läggs på hög, för det är inte varje månad som hela summan behövs, detta finns sedan som en buffert när barnet blir myndigt.
Denna buffert kan användas till fortsatta studier med boende på internat eller början på en verksamhet, en liten butik eller en odling.
Vi vill att våra barn ska bli självförsörjande.
Tanken på att tex vår lilla Getrida kanske en dag kommer bli en lärare, eller Junior bli en läkare och Dani blir kanske en dag en bonde i byn, den tanken gör mig alldeles varm.
 
Vi kommer aldrig släppa ögonen från våra barn, precis som en förälder aldrig släpper taget helt och hållet trots att ens barn vuxit upp, fått egna barn, eget hem, eget liv.
 
Vi kommer alltid finnas som en stöttepelare för våra barn, för vi bryr oss om, från barndom till ungdom och sedan resten av livet.
 
Utöver faddrarna behöver vi pengar till driften av barnhemmet.
Då vi är en ideell förening får vi inget bidrag från någon annanstans än det vi själva samlar ihop, med hjälp av medlemmar och nära och kära.
 
Vi behöver fler månadsgivare, för att barnen ska få mat och personalen ska få löner.
 
När skolan sedan drar igång kommer vi även behöva månadsgivare till den.
 
Vill du bli månadsgivare åt CCY?
Vill du stötta en förening där varenda krona går till barnen?
Vi tar inte ut några löner, och vi har i princip inga administrationskostnader förutom medlemsutskick några gånger om året.
 
Bryr du dig om barnen, från barndom till ungdom?
 
Maila då info@ccytanzania.com och skriv att du vill bli månadsgivare till antingen skola eller barnhem.
 
Här sitter våran framtid, Nema, Flora, Jaclin, Destiny, Eva och Junior
 
 
 
 
 

Telefonsamtal med andra sidan..

Jag pratade precis med Jessica.
Gud vad jag saknar henne.
Hon kommer snart till Sverige.
 
Jag ringde och hon var på barnhemmet.
Det kändes som att jag var där med de.
 
Bland annat så pratade vi om vårt nyaste tillskott Lenatus.
 
Lenatus bor inte på barnhemmet men han får hjälp genom oss.
För några veckor sedan kom han med sin mormor till barnhemmet.
Hans mamma hade dagen innan fått ett epilepsianfall som tog livet av henne.
 
Pappan finns inte med i bilden och mormorn frågade om det fanns plats på barnhemmet.
Men då mormodern verkar vara en god frisk kvinna frågade Jessica om hon kunde ta hand om Lenatus då vi har fullt på barnhemmet.
Det gick bra, så nu kommer de regelbundet till centret, men får hjälp i hemmet med mjölkersättning,och övriga behov.
 
Vi pratade tills mina pengar tog slut.
 
men när de gjort det skrev Jessica att Dau ville prata.
Det kunde jag ju inte missa.
 
Jag ringde upp från mitt svenska nummer, trots att det är svindyrt.
Jag fick prata med Dau.
Det var underbart.
Jag saknar honom så mycket.
Jag saknar de alla så himla mycket.
 
Han sa att han var på barnhemmet och jag frågade om han hjälpte Jessica, ja det gjorde han sa han. Jag frågade om han lekte med barnen, med sin vän Kasian. Ja det gjorde han. Är han din bästa vän? frågade jag. No you are my best friend.
 
Sen började han berätta sina historier.
Berättade om hur hans pappa kört till grannbyn och köpt bensin till sin motorcykel.
Berättade lite om skolan.
Gud vad jag saknat att höra honom berätta saker. Så där uppspelt och inlevelserikt som bara ett barn kan prata om helt vardagliga saker.
 
Jessica Klinte, denna superstarka varelse, vilket jättejobb hon gör där nere!
Och Dau Mtonyole, denna superfantastiska underbara lilla pojke, min bästa vän.
 
 

Det är insidan som räknas..

Väggar och golv börjar bli klara från insidan nu.
Felisian har åkt på sin lärarutbildning i Kenya och de andra killarna jobbar vidare.
Pratade med Enok idag som berättar att de klyver trä.
 
Jag försöker se framför mig det färdiga resultatet.
När väggar och golv är helt klara, helt cementerade, ska det målas.
När det sedan är målat ska inredningen upp.
 
När inredningen är klar..
Ja då ska vi ta dit skolverket igen.
De ska godkänna de färdiga byggnaderna så att vi kan börja ta in våra elever.

Det är så nära nu och jag önskar verkligen att jag var närmare.
Jag saknar att gå runt på marken och inspektera byggnaderna.
Tänker på den kvällen mama fyllde år och vi bjöd arbetarna på kalas med mat och tårta.
Vi hade köpt tårtan på ett supermarket inne i stan och de sa att kakan måste vara från himlen.
 
Skulle vilja bjuda de alla på en tårta från himlen för att visa min uppskattning över det stora jobb de gör där borta varje dag.
 
 
Bilder från insidan av dagisbyggnaden.Cement på väggar och tegel med det första lagret cement på golvet.
 
Enok som jobbar hårt