Do they know it´s christmas?

Igår firade vi fjärde advent med att äta frukostbuffé på stadshotellet.
Det var lugnt, mysigt, underbart gott och fyllt av adventsstämning.
 
Jag känner inte dåligt samvete när jag frossar i en god frukostbuffé, men jag tänker att det hade varit härligt om alla i hela världen kunde få uppleva det tillsammans med mig.
 
Jag hade velat ge barnen på barnhemmet en del av det där uppdukade bordet, precis som jag ville ge dem en del av stranden i Dar es salaam dagen efter jag lämnat dem sist jag åkte.
Är det inte så med sina barn? man vill alltid ge dem en del av det man själv har, kan inte riktigt njuta ordentligt i stunden för man tänker att det här skulle mina barn ha uppskattat att se.
 
Förra julen kände jag att jag tillsammans med de på barnhemmet och givarna fick ge en riktigt god jul till barnen i Buma, men först firade jag och Jessica en svensk jul för oss själva.
 
På julaftons morgon tog jag ett litet julkort och traskade ned till Jessicas hus. Hon hade hängt tyger framför fönstrena för att skapa mysmörker, spelade julmusik på datorn och dukade upp julfrukost. Vi kokade ägg, gjorde kardemumma-pannkakor och värmde mjölk som jag sedan drack med vaniljte och kanel, smakade precis som flytande risgrynsgröt.
 
Det var våran stund, våran jul, som vi är vana från vår kultur att man firar den.
 
Sedan spenderade vi dagen på barnhemmet, en helt vanlig dag eftersom de firar sin jul på juldagen, som ungefär resten av världen gör.
Vi avslutade julafton med en brakmiddag hos Jessica med volontären Sofia som var där för tillfället. Vi åt köttbullar, kyckling, röror, bröd och till efterrätt mjuk pepparkaka och saffranskaka med kryddor från Sverige.
 
Det var en underbar julafton, inte så som den brukar vara, men god nog.
 
Dagen efter var det jul i Tanzania. I princip alla går till kyrkan, sjunger högt och glatt, klär sig fint samt umgås med familj och vänner.
Hemma hos mig stod mama och sa att hon var sen i flera timmar medan hon duschade och julstädade och fejade och planerade kvällen och badade barnbarnen och ringde sin son som skulle cykla en halv dag för att komma några timmar under kvällen.
Det slutade med att mama stannade hemma från kyrkan, hon behövde dagen hemma för att förbereda inför juldagskvällen.
 
Så visst vet de vad julen är i Afrika, åtminstone i Matanana.
 
Julen är gemenskap, julen är kyrklig och julen är lite extra god mat eller en extra lång bön för välfärd. Julen är lugn och ro och kanske en kolsyrad varm dricka på kvällen.
För de som är riktigt fattiga och inte har någonting har fortfarande ingenting på julen, men det kostar inte att sitta uppe lite extra länge och prata, det kostar inte att cykla en halv dag för att komma hem till mamma, det är helt gratis att gå iväg till kyrkan för att umgås med människor, skratta sjunga och dansa.
 
Oftast bjuder någon granne in en annan granne som man vet inte får någon mat. Ingen slänger mat, varken på juldagen eller en helt vanlig tisdag, man äter upp det eller lägger det i ett tidningspapper och skickar iväg lillan för att ge det till någon som inte har något att äta.
 
I år firar jag julen i Sverige för första gången sedan 2011 och jag har verkligen längtat efter att få fira den tillsammans med min familj och ett vitt vinterland. I år får jag äntligen min svenska julafton, och tack vare så många fina julbidrag och julgåvor till barnhemmet får barnen där en helt underbar jul med massa god mat.
Förra året fick barnen inga presenter på jul, men jag lovar det var ingen som ens funderade på att klaga.
 
Julen för dem handlar inte om glitter, presenter och janssons frestelse, den handlar om gemenskap, tro inför framtiden och sånger med ljusa budskap. Inget mer rätt än det andra, vi har bara olika sätt att fira på.
 
 
 
 

Mina svenska hjältar..

Jag såg inte programmet svenska hjältar, men jag kan tänka mig att det än en gång presenterades underbart inspirerande människor som kan vara stora förebilder för oss allihopa.
Jag skulle vilja presentera några av mina svenska hjältar, helt enkelt för att jag tycker de är så värda att uppmärksamma, just för det de är, hjältar.
 
Mormor  - Den här superstarka kvinnan som vi har sådan tur att fortfarande ha i livet. Hon har fött 10 barn och uppfostrat fler än så, samtidigt som hon tagit hand om en hel gård med kor, grisar, får och hästar. Hon har kämpat för att få vatten och tagit reda på sina rättigheter som halvt ensamstående mor med mannen hårt arbetande i skogen. Idag är hon över 90 år, springer fortfarande runt och plockar upp potatisen om sommaren, är ute i skogen och plockar bär på hösten, tar alltid emot varenda själ med ett strålande leende och en stor famn. Hon bjuder alla som kommer förbi på fika, allt ifrån brevbärarn till något av hennes (å herregud orkar inte räkna hur många) barnbarn.
 
Hon gör detta, och har alltid gjort detta för att hon vill, för att det faller henne helt naturligt. För att hon aldrig tänker "nej gud orkar jag verkligen det?" hon bara gör, allt för att hon och alla runt omkring henne ska må bra. 
Jag måste även säga att en senare version av henne är..
 
Svärmor - Hon liknar mormor i mycket. Med sin styrka och sitt tålamod får hon allt att verka så enkelt. De är sådana superkvinnor, inte för att de försöker göra sig till eller för att någon ber dem, utan helt enkelt för att de är sådana, för att de är hjältar.
 
Jessica Klinte - Hon lever sin dröm och går sin egen väg. Jag tänker inte säga att hon offrar sig för de utsatta för det vet jag att hon inte gör. Hon stormtrivs med livet som livrädderska på Tanzanias landsbyggd, inte för all cred hon får utan för att hon vill. Hon går emot strömmen och skapar sin egen lilla å, öppnar upp för andra att kunna prova samma sak och visar för alla hur man kan göra världen lite bättre varje dag.
 
Pappa - Jag och storebror pratade om det här om dagen. Pappa kan allt. Han kan fixa allt, och går det inte fixa då.. ja då fixar han det ändå. Det spelar ingen roll om det är hur alla barn och barnbarn ska få plats på samma ställe, vad alla ska få att äta eller hur man bygger en gunga inomhus (för att hans äldsta dotter bara MÅSTE ha en gunga inomhus vid 25 års ålder.) Han gör allt han kan för att skapa lycka runt omkring sig, dömer sällan eller aldrig och gör detta med ett ständigt lika lugnt leende. Det lugna leendet hävdar han beror på att han aldrig grubblar.. vem vet kanske är det sant.
 
Ulla - Vad ska jag säga om Ulla? En av mina största förebilder som jag är så otroligt glad att jag fått träffa och lära känna. Hon har halva sitt liv bott i Tanzania och jobbat som missionär, haft fullt upp med sin livsuppgift och pratar än idag, på ålderns höst, om hur rikt hennes liv varit trots att hon jobbat i stort sett utan lön nästan hela sitt arbetsliv. Idag bor hon i Sverige på heltid och gör sitt genom att bara gå runt och hjälpa folk. Folk kommer hem till henne och hon hjälper de, hon går ut och hjälper, är i kyrkan och hjälper, och guess what, hon är nog en av de mest nöjda och glada personer jag träffat i hela mitt liv. För att hon fått den fina gåvan att kunna hjälpa allt och alla hela tiden, en hjälte som vilken spindelman eller Pippi Långstrump som helst.
 
Jerry - Jag är mest troligt partisk i den här frågan men han är en av mina hjältar. Han säger aldrig ett ont ord om någon, ser det positiva i allt! (förutom smält smör på tapeten.) Han får en kick av att hjälpa människor, speciellt sin familj. Han har gått igenom både det ena och det andra genom livet vilket har format honom till den ödmjuka, starka och allt igenom goda person han är idag. Han är sig själv rakt igenom i alla lägen vilket gör att han accepterar alla andra precis som de är men även har styrkan att säga ifrån vid orättvisa och ondska. Jag är så otroligt lyckligt lottad som fått en andra chans att leva vid hans sida.
 
Jag skulle kunna hålla på i en evighet men nöjer mig med det här för idag, det kommer fler svenska hjältar från mig. Det finns så otroligt många inspirerande 
 
Jag vill däremot passa på att höja alla er som kämpar i vardagen. Ni som inte har det så lätt i skolan, som hatar att läsa och knappt kan sitta still, men ändå går dit och gör ert bästa.
 
Ni föräldrar som är med era barn, bara är. Det behöver inte betyda att ni är med era barn på något lekland eller konstant är den där "perfekta" föräldern utan att ni helt enkelt ser era barn. Tittar när de ritat en teckning, stryker de över håret i förbifarten eller tar med de till tvättstugan och hjälps åt med tvätten.
 
Ni som hamnat snett och sedan kommit på fötter, tagit er ur ett missbruk eller ett destruktivt förhållande, ni som tar ansvar för ert liv och gör det bästa av det. Ni som inte gett upp, eller kanske faktiskt gett upp men sedan rest er och fortsatt ändå.
 
En stor eloge till alla er människor som bara är er själva och lever det liv ni vill leva, ni är hjältar varje dag!
 
Bjuder på en selfie dagen till ära  :)
 
 
 

Ge någon framtiden..

Vi tar emot beställningar på våra fina gåvokort fram till den 15 December.
 
Du väljer själv valfri summa att skänka till CCY och bidraget går oavkortat till våra verksamheter i Tanzania.
 
Den perfekta julklappen till vem som helst.
Hjälp oss hjälpa för en bättre värld och en bättre framtid!
 
Beställ genom att maila info@ccytanzania.com med din beställning så kommer kortet hem till dig i dagarna.
Korten kan skräddarsys efter dina önskemål.
 
 
 

Öppet brev till Kerstin Weigl

Baserat på Kerstin Weigls krönika "Barnhemsturism går lika bra att kalla kannibalism" i Aftonbladet 2014-12-04
 
För fem dagar sedan läste jag din krönika i Aftonbladet.
Jag hann känna väldigt mycket när jag gick igenom raderna, läste den faktiskt igen och om igen, tänkte att jag måste missat något, missuppfattat något.
Jag beslutade mig sedan för att skriva till dig, inte för att jag förväntar mig ett svar utan för att jag vill ge dig min sida av saken.
 
Jag heter Linnéa Öman och är 25 år. För fem år sedan åkte jag för första gången på en "kannibal-/volontärresa".
Det hade länge varit en dröm, att åka till Afrika och hjälpa till, inte för att det inte finns andra platser att hjälpa till på, utan för att jag fått uppfattningen av att de hade mest behov av hjälp där.
 
Du skriver i din krönika "Utsatta barn saknas inte i Sverige. Drivkraften är en annan. En inbillad förädling av den egna personligheten."
Jag är väl medveten om detta som sagt men har aldrig förstått mig på det där tänket, att man ska välja plats att hjälpa på. Vill man göra världen till en bättre plats så vill man väl göra det överallt? 
Bara för att jag åkte till Afrika och hjälpte barn där betyder inte det att jag slutade hjälpa barn i alkoholisthem via IOGT-NTO i Sverige eller för den delen att jag slutade lägga lappar med positiva budskap på bussäten och i mataffärer.
 
Det var ett sidospår, men du kanske förstår min poäng?
 
Åter till min resa på hösten 2009. Jag jobbade på ett kombinerat barnhem/daghem i en liten bergsby i Tanzania. Jag lärde mig tvätta för hand, laga mat över elden och lärde ut engelska till såväl barn som vuxna på daghemmet, barnhemmet och i byn. Jag gjorde det för min skull mer än för deras, för jag stortrivdes.
Jag lärde mig att det kanske inte är dessa människor som behöver mest hjälp ändå, det kanske är vi i Sverige. De har ett fungerande samhälle och de fattigaste människor jag träffat har varit lyckligare än de rikaste människor jag träffat. Det de behöver är dock saker som de inte har resurser till, sjukvård så att ingen behöver dö i onödan, skola så att kunskapen kan föras framåt, inte bara reproduceras och barnomsorg både på deltid och heltid för att inget barn ska behöva lida, varken på gatan eller i hemmet.
 
Efter tre månader åkte jag hem, hade uppfyllt min dröm och ville nu ta reda på deras drömmar. Jag återvände och kom efter drömprojektet fram till att deras dröm, barnens, bybornas och organisationens stora dröm var en ny skola. En skola där barnen inte blir slagna, där man lär sig tänka fritt och blir uppmuntrad för nya ideér, där klasserna inte består av 100 elever på en lärare utan av 20-30 elever på en lärare, så att lärarna kan göra sitt jobb på riktigt. Så att tanzanianerna kan utveckla sitt eget samhälle till just det de vill att det ska vara, för att de har viljan men inte resurserna.
 
Idag har jag tillsammans med lokalbefolkningen i byn och volontärer från Sverige (kannibaler de också) startat en organisation och öppnat ett barnhem samt byggt klart en grundskola som öppnar till våren.
 
Jag vet att just barnhem inte imponerar på dig dock, "I Kambodja har antalet barnhem ökat med 75 procent sedan 2005 enligt Unicef – och inte för att ­behovet har blivit större." och för att inte glömma "Men barnhem är alltid det sämsta alternativet. Det vet vi i Sverige och det vet även myndigheterna i Kambodja, Nepal och Filippinerna."
 
Jag vill inte lämna ut barnhemsbarnen, men jag kan försäkra dig om att alla våra 16 barn har det betydligt bättre idag än vad de hade det för 14 månader sedan när de inte bodde på barnhemmet. Hela verksamheten fungerar som en storfamilj med två stormammor, deltidspersonal och syskon i olika åldrar där alla tar hand om varandra. Barnen behöver inte svälta, behöver inte vara sjuka och får nu den kärlek, omtanke och omvårdnad de tidigare inte fått. De får leka och vara barn. Deras närstående får dessutom komma och hälsa på när de vill, och barnen får i sin tur hälsa på när de vill i hemmet. 
Ja, barnen har närstående kvar. 
 
"De välmenande volontärerna köper närkontakt med barnhemsbarn som inte ­alltid är föräldralösa." skriver du i din krönika. Menar du då att alla barn som bor i Sverige ska bo kvar hos sina föräldrar eller mor och far föräldrar av ren princip också? Bara för att de är i livet är de det bästa alternativet? trots att mamman försökt strypa sitt barn eller mormorn är alldeles för gammal och sjuk för att ta hand om tre små barn? trots att pappan är så sjuk i AIDS att han dagligen måste ha vård i hemmet? eller är så alkoholiserad att han börjar tappa alla fysiska kroppsfunktioner.
 
Det här är verkligheten, verkligheten i Kambodja, i Sverige, i Tanzania ja, i hela världen. Barn far illa, utan att de kan göra något åt det, för barn är barn och i viss mån beroende av vuxna.
Oavsett var de här barnen bor behöver de hjälp. 
 
Alla som volontärar på stadsmissionen i Stockholm för att hjälpa både barn och vuxna som är hemlösa, är de också kannibaler? som hjälper till för att sedan känna sig mätta och nöjda på sin insats? för visst känner man sig nöjd och mätt när man gjort andra glada, oavsett om det handlar om sina egna barn, någon annans barn, sin partner eller en äldre man på gatan.
Och skulle man sedan promota detta, skriva ut på facebook att idag har jag minsann jobbat i soppkök på svenska kyrkan, kanske till och med lägga in en bild av sig själv och en hemlös man, ja då har man verkligen sålt ut sig själv, mannen och hela svenska kyrkan!? Vart är världen på väg när människor hjälper till och sedan dessutom försöker få andra att hjälpa till genom att säga vad härligt det är att faktiskt försöka göra världen till en bättre plats?
 
Skillnaden på just Tanzania och Sverige är att i Tanzania finns inget stöd från staten i dessa frågor. Speciellt på landsbygden där socialen bara är något man hört ryktas om, därför behövs ideella organisationer som hjälper till (eller säljer barn som marknadsföring för att samla in pengar för att gå runt.)
Det är inte gratis att driva en ideell organisation nämligen. Själv jobbar jag och mina svenska medarbetare i Sverige för att ha råd att åka ned och i omgångar bo i Tanzania. Vi går runt på bidrag, bidrag från gamla volontärer/kannibaler och även kannibaler som aldrig varit där utan bara vill känna sig mätta och nöjda för att stötta ett projekt och en organisation som de tror på.
 
Jag vet att det här inte är någon aha-upplevelse för dig och eftersom du skrivit om det med väldigt bestämda åsikter förstår jag att du faktiskt har en hel del bakgrundsfakta. Jag kände som sagt bara att jag ville ge dig min version av detta.
Jag vet att volonturism blivit en massindustri, och som med allt annat blir ingenting bra när man ska börja tjäna pengar på det.
Att människor, unga som äldre, används för att tjäna pengar är under inga omständigheter rätt, det vet vi. Men att barnhem alltid är det sämsta alternativet, att volontärresor stjälper mer än de hjälper och att människor reagerar på verklighetens missär (oavsett var i världen) är fel, kan jag tyvärr inte hålla med om.
 
Tack för din tid.
 
Mvh Linnéa Öman

Föreläsningar om Tanzania..

På sista tiden har jag haft en del föreläsningar om Tanzania. 
Mest för ungdomar, men även för vuxna och andra grupper.
Varje publik är annorlunda och varje gång är jag precis lika nervös.
Jag har gjort det här sedan jag kom tillbaka från min första resa 2009, men jag vänjer mig aldrig.
 
Det är samma sak varje gång.
Jag bokar in något och känner mig jättetaggad, känner att det ska bli jätteroligt, tänker att det kommer stärka mig som person och att det sprider ordet om hur man kan hjälpa till i världen eller om hur underbart det är att uppfylla sina drömmar. Hoppas innerligt att åtminstone en person ska få ut något av att lyssna på mig.
 
Jag gillar att fokusera på drömmar när jag pratar. Livsdrömmar i allmänhet och min dröm om Afrika i synnerhet. Jag tar upp vikten av att följa sina drömmar, oavsett om det handlar om vad man vill äta till lunch eller om ett jobb man länge önskat att man hade.
 
Jag berättar också om nervositeten. Jag försöker förmedla den helt sinnessjuka rädsla jag kände inför min första resa till Tanzania, och även den jag kände innan jag ställde mig upp för att prata.
För den finns där. Efter att jag känt den där upprymdheten när jag precis bokat in något går det bara nedåt. Folk säger "vad spännande", jag skakar panikartat på huvudet och tänker "vad har jag gett mig in på". Ju närmare jag kommer målet ju jobbigare blir det och timmarna innan sitter jag bara och lyssnar på mitt eget hjärta som om det är sista gången jag hör det slå.
När det väl är dags så kallsvettas jag, skakar i hela kroppen och är farligt nära svimningsgränsen.
 
Sedan börjar det.. jag börjar prata och märker att det går bra. Ibland går det bättre än andra gånger och alla grupper är som sagt olika så det är lika svårt varje gång att hitta kärnan i just denna grupps intresse.
 
När det sedan är över kommer frågor och kommentarer. Det är den bästa delen. Jag har gjort mitt enmansuppträdande och nu kan vi äntligen prata tillsammans allihop. Det kommer alltid frågor, de kan handla om volontärresor, om drömmar, om Tanzania eller om mig personligen och jag svarar gladeligen på allt, för frågor betyder nyfikenhet och intresse. Frågor betyder att någon eller några faktiskt lyssnat och tagit till sig av föreläsningen.
 
Jag tycker inte att rädsla ska stå mellan mig och något jag vill göra. Så hur jobbigt det här än är så kommer jag fortsätta.
Styrka får jag dessutom av alla fina människor jag träffar och all härlig respons. Alla som vill stötta CCY och de som berättar om en dröm de vill förverkliga.
 
När jag berättade för klassen med förskollärare om Tanzania var det mest fokus på daghem, människosyn och kunskapssyn. Det var superspontant då läraren frågade mig om jag kunde berätta mer om Tanzania efter att jag påpekat något i stil med att "verkligheten faktiskt kan se annorlunda ut." 
Som den besserwisser jag är kunde jag till slut inte hålla mig när läraren berättade om läroplanshistoria och 1800-talets skola som om den inte fanns längre. Jag sa att jag själv aldrig jobbat på en svensk förskola, jag har bara jobbat med barn i Tanzania och det här som du berättar om är verklighet för dem idag, inte för 200 år sedan.
 
Jag fick ställa mig upp och prata med klassen och de ställde otroligt bra frågor. Jag tyckte att det kändes bra. Jag tyckte att det kändes viktigt. Tycker att det ÄR viktigt att i alla fall ha ett hum om hur världen ser ut utanför Sveriges gränser. Få saker att jämföra med, få lite perpektiv och se att det som funkar på ett ställe inte funkar på ett annat ställe.
 
Jag var inte lika nervös den gången, för jag hann inte bygga upp den där spärren inom mig. Kanske är det just vad det är, en spärr, en försvarsmekanism. Kanske bör jag fortsätta ignorera den och köra på ändå, hur nervös jag än är.
Så länge det ger mig något, och så länge det ger andra något. 
 
Du bör inte vara rädd för allt som skrämmer dig och det blir aldrig pinsamt så länge du inte skäms.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Reachoutahand.blogg.se

Tack Madelene Rone för de fina orden och den välbehövliga slanten till barnens mediciner!
 
Läs mer om Maddes arbete på reachoutahand.blogg.se