Do they know it´s christmas?

Igår firade vi fjärde advent med att äta frukostbuffé på stadshotellet.
Det var lugnt, mysigt, underbart gott och fyllt av adventsstämning.
 
Jag känner inte dåligt samvete när jag frossar i en god frukostbuffé, men jag tänker att det hade varit härligt om alla i hela världen kunde få uppleva det tillsammans med mig.
 
Jag hade velat ge barnen på barnhemmet en del av det där uppdukade bordet, precis som jag ville ge dem en del av stranden i Dar es salaam dagen efter jag lämnat dem sist jag åkte.
Är det inte så med sina barn? man vill alltid ge dem en del av det man själv har, kan inte riktigt njuta ordentligt i stunden för man tänker att det här skulle mina barn ha uppskattat att se.
 
Förra julen kände jag att jag tillsammans med de på barnhemmet och givarna fick ge en riktigt god jul till barnen i Buma, men först firade jag och Jessica en svensk jul för oss själva.
 
På julaftons morgon tog jag ett litet julkort och traskade ned till Jessicas hus. Hon hade hängt tyger framför fönstrena för att skapa mysmörker, spelade julmusik på datorn och dukade upp julfrukost. Vi kokade ägg, gjorde kardemumma-pannkakor och värmde mjölk som jag sedan drack med vaniljte och kanel, smakade precis som flytande risgrynsgröt.
 
Det var våran stund, våran jul, som vi är vana från vår kultur att man firar den.
 
Sedan spenderade vi dagen på barnhemmet, en helt vanlig dag eftersom de firar sin jul på juldagen, som ungefär resten av världen gör.
Vi avslutade julafton med en brakmiddag hos Jessica med volontären Sofia som var där för tillfället. Vi åt köttbullar, kyckling, röror, bröd och till efterrätt mjuk pepparkaka och saffranskaka med kryddor från Sverige.
 
Det var en underbar julafton, inte så som den brukar vara, men god nog.
 
Dagen efter var det jul i Tanzania. I princip alla går till kyrkan, sjunger högt och glatt, klär sig fint samt umgås med familj och vänner.
Hemma hos mig stod mama och sa att hon var sen i flera timmar medan hon duschade och julstädade och fejade och planerade kvällen och badade barnbarnen och ringde sin son som skulle cykla en halv dag för att komma några timmar under kvällen.
Det slutade med att mama stannade hemma från kyrkan, hon behövde dagen hemma för att förbereda inför juldagskvällen.
 
Så visst vet de vad julen är i Afrika, åtminstone i Matanana.
 
Julen är gemenskap, julen är kyrklig och julen är lite extra god mat eller en extra lång bön för välfärd. Julen är lugn och ro och kanske en kolsyrad varm dricka på kvällen.
För de som är riktigt fattiga och inte har någonting har fortfarande ingenting på julen, men det kostar inte att sitta uppe lite extra länge och prata, det kostar inte att cykla en halv dag för att komma hem till mamma, det är helt gratis att gå iväg till kyrkan för att umgås med människor, skratta sjunga och dansa.
 
Oftast bjuder någon granne in en annan granne som man vet inte får någon mat. Ingen slänger mat, varken på juldagen eller en helt vanlig tisdag, man äter upp det eller lägger det i ett tidningspapper och skickar iväg lillan för att ge det till någon som inte har något att äta.
 
I år firar jag julen i Sverige för första gången sedan 2011 och jag har verkligen längtat efter att få fira den tillsammans med min familj och ett vitt vinterland. I år får jag äntligen min svenska julafton, och tack vare så många fina julbidrag och julgåvor till barnhemmet får barnen där en helt underbar jul med massa god mat.
Förra året fick barnen inga presenter på jul, men jag lovar det var ingen som ens funderade på att klaga.
 
Julen för dem handlar inte om glitter, presenter och janssons frestelse, den handlar om gemenskap, tro inför framtiden och sånger med ljusa budskap. Inget mer rätt än det andra, vi har bara olika sätt att fira på.
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Madelene Ring

alltid lika kul att läsa din blogg😄❤️! Så är det Linnea vi har olika sätt att fira och det vore kul att få uppleva matananajul nån gång❤️. God jul❤️🎅

skriven

Kommentera inlägget här :