Föreläsningar om Tanzania..

På sista tiden har jag haft en del föreläsningar om Tanzania. 
Mest för ungdomar, men även för vuxna och andra grupper.
Varje publik är annorlunda och varje gång är jag precis lika nervös.
Jag har gjort det här sedan jag kom tillbaka från min första resa 2009, men jag vänjer mig aldrig.
 
Det är samma sak varje gång.
Jag bokar in något och känner mig jättetaggad, känner att det ska bli jätteroligt, tänker att det kommer stärka mig som person och att det sprider ordet om hur man kan hjälpa till i världen eller om hur underbart det är att uppfylla sina drömmar. Hoppas innerligt att åtminstone en person ska få ut något av att lyssna på mig.
 
Jag gillar att fokusera på drömmar när jag pratar. Livsdrömmar i allmänhet och min dröm om Afrika i synnerhet. Jag tar upp vikten av att följa sina drömmar, oavsett om det handlar om vad man vill äta till lunch eller om ett jobb man länge önskat att man hade.
 
Jag berättar också om nervositeten. Jag försöker förmedla den helt sinnessjuka rädsla jag kände inför min första resa till Tanzania, och även den jag kände innan jag ställde mig upp för att prata.
För den finns där. Efter att jag känt den där upprymdheten när jag precis bokat in något går det bara nedåt. Folk säger "vad spännande", jag skakar panikartat på huvudet och tänker "vad har jag gett mig in på". Ju närmare jag kommer målet ju jobbigare blir det och timmarna innan sitter jag bara och lyssnar på mitt eget hjärta som om det är sista gången jag hör det slå.
När det väl är dags så kallsvettas jag, skakar i hela kroppen och är farligt nära svimningsgränsen.
 
Sedan börjar det.. jag börjar prata och märker att det går bra. Ibland går det bättre än andra gånger och alla grupper är som sagt olika så det är lika svårt varje gång att hitta kärnan i just denna grupps intresse.
 
När det sedan är över kommer frågor och kommentarer. Det är den bästa delen. Jag har gjort mitt enmansuppträdande och nu kan vi äntligen prata tillsammans allihop. Det kommer alltid frågor, de kan handla om volontärresor, om drömmar, om Tanzania eller om mig personligen och jag svarar gladeligen på allt, för frågor betyder nyfikenhet och intresse. Frågor betyder att någon eller några faktiskt lyssnat och tagit till sig av föreläsningen.
 
Jag tycker inte att rädsla ska stå mellan mig och något jag vill göra. Så hur jobbigt det här än är så kommer jag fortsätta.
Styrka får jag dessutom av alla fina människor jag träffar och all härlig respons. Alla som vill stötta CCY och de som berättar om en dröm de vill förverkliga.
 
När jag berättade för klassen med förskollärare om Tanzania var det mest fokus på daghem, människosyn och kunskapssyn. Det var superspontant då läraren frågade mig om jag kunde berätta mer om Tanzania efter att jag påpekat något i stil med att "verkligheten faktiskt kan se annorlunda ut." 
Som den besserwisser jag är kunde jag till slut inte hålla mig när läraren berättade om läroplanshistoria och 1800-talets skola som om den inte fanns längre. Jag sa att jag själv aldrig jobbat på en svensk förskola, jag har bara jobbat med barn i Tanzania och det här som du berättar om är verklighet för dem idag, inte för 200 år sedan.
 
Jag fick ställa mig upp och prata med klassen och de ställde otroligt bra frågor. Jag tyckte att det kändes bra. Jag tyckte att det kändes viktigt. Tycker att det ÄR viktigt att i alla fall ha ett hum om hur världen ser ut utanför Sveriges gränser. Få saker att jämföra med, få lite perpektiv och se att det som funkar på ett ställe inte funkar på ett annat ställe.
 
Jag var inte lika nervös den gången, för jag hann inte bygga upp den där spärren inom mig. Kanske är det just vad det är, en spärr, en försvarsmekanism. Kanske bör jag fortsätta ignorera den och köra på ändå, hur nervös jag än är.
Så länge det ger mig något, och så länge det ger andra något. 
 
Du bör inte vara rädd för allt som skrämmer dig och det blir aldrig pinsamt så länge du inte skäms.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :