Öppet brev till Kerstin Weigl

Baserat på Kerstin Weigls krönika "Barnhemsturism går lika bra att kalla kannibalism" i Aftonbladet 2014-12-04
 
För fem dagar sedan läste jag din krönika i Aftonbladet.
Jag hann känna väldigt mycket när jag gick igenom raderna, läste den faktiskt igen och om igen, tänkte att jag måste missat något, missuppfattat något.
Jag beslutade mig sedan för att skriva till dig, inte för att jag förväntar mig ett svar utan för att jag vill ge dig min sida av saken.
 
Jag heter Linnéa Öman och är 25 år. För fem år sedan åkte jag för första gången på en "kannibal-/volontärresa".
Det hade länge varit en dröm, att åka till Afrika och hjälpa till, inte för att det inte finns andra platser att hjälpa till på, utan för att jag fått uppfattningen av att de hade mest behov av hjälp där.
 
Du skriver i din krönika "Utsatta barn saknas inte i Sverige. Drivkraften är en annan. En inbillad förädling av den egna personligheten."
Jag är väl medveten om detta som sagt men har aldrig förstått mig på det där tänket, att man ska välja plats att hjälpa på. Vill man göra världen till en bättre plats så vill man väl göra det överallt? 
Bara för att jag åkte till Afrika och hjälpte barn där betyder inte det att jag slutade hjälpa barn i alkoholisthem via IOGT-NTO i Sverige eller för den delen att jag slutade lägga lappar med positiva budskap på bussäten och i mataffärer.
 
Det var ett sidospår, men du kanske förstår min poäng?
 
Åter till min resa på hösten 2009. Jag jobbade på ett kombinerat barnhem/daghem i en liten bergsby i Tanzania. Jag lärde mig tvätta för hand, laga mat över elden och lärde ut engelska till såväl barn som vuxna på daghemmet, barnhemmet och i byn. Jag gjorde det för min skull mer än för deras, för jag stortrivdes.
Jag lärde mig att det kanske inte är dessa människor som behöver mest hjälp ändå, det kanske är vi i Sverige. De har ett fungerande samhälle och de fattigaste människor jag träffat har varit lyckligare än de rikaste människor jag träffat. Det de behöver är dock saker som de inte har resurser till, sjukvård så att ingen behöver dö i onödan, skola så att kunskapen kan föras framåt, inte bara reproduceras och barnomsorg både på deltid och heltid för att inget barn ska behöva lida, varken på gatan eller i hemmet.
 
Efter tre månader åkte jag hem, hade uppfyllt min dröm och ville nu ta reda på deras drömmar. Jag återvände och kom efter drömprojektet fram till att deras dröm, barnens, bybornas och organisationens stora dröm var en ny skola. En skola där barnen inte blir slagna, där man lär sig tänka fritt och blir uppmuntrad för nya ideér, där klasserna inte består av 100 elever på en lärare utan av 20-30 elever på en lärare, så att lärarna kan göra sitt jobb på riktigt. Så att tanzanianerna kan utveckla sitt eget samhälle till just det de vill att det ska vara, för att de har viljan men inte resurserna.
 
Idag har jag tillsammans med lokalbefolkningen i byn och volontärer från Sverige (kannibaler de också) startat en organisation och öppnat ett barnhem samt byggt klart en grundskola som öppnar till våren.
 
Jag vet att just barnhem inte imponerar på dig dock, "I Kambodja har antalet barnhem ökat med 75 procent sedan 2005 enligt Unicef – och inte för att ­behovet har blivit större." och för att inte glömma "Men barnhem är alltid det sämsta alternativet. Det vet vi i Sverige och det vet även myndigheterna i Kambodja, Nepal och Filippinerna."
 
Jag vill inte lämna ut barnhemsbarnen, men jag kan försäkra dig om att alla våra 16 barn har det betydligt bättre idag än vad de hade det för 14 månader sedan när de inte bodde på barnhemmet. Hela verksamheten fungerar som en storfamilj med två stormammor, deltidspersonal och syskon i olika åldrar där alla tar hand om varandra. Barnen behöver inte svälta, behöver inte vara sjuka och får nu den kärlek, omtanke och omvårdnad de tidigare inte fått. De får leka och vara barn. Deras närstående får dessutom komma och hälsa på när de vill, och barnen får i sin tur hälsa på när de vill i hemmet. 
Ja, barnen har närstående kvar. 
 
"De välmenande volontärerna köper närkontakt med barnhemsbarn som inte ­alltid är föräldralösa." skriver du i din krönika. Menar du då att alla barn som bor i Sverige ska bo kvar hos sina föräldrar eller mor och far föräldrar av ren princip också? Bara för att de är i livet är de det bästa alternativet? trots att mamman försökt strypa sitt barn eller mormorn är alldeles för gammal och sjuk för att ta hand om tre små barn? trots att pappan är så sjuk i AIDS att han dagligen måste ha vård i hemmet? eller är så alkoholiserad att han börjar tappa alla fysiska kroppsfunktioner.
 
Det här är verkligheten, verkligheten i Kambodja, i Sverige, i Tanzania ja, i hela världen. Barn far illa, utan att de kan göra något åt det, för barn är barn och i viss mån beroende av vuxna.
Oavsett var de här barnen bor behöver de hjälp. 
 
Alla som volontärar på stadsmissionen i Stockholm för att hjälpa både barn och vuxna som är hemlösa, är de också kannibaler? som hjälper till för att sedan känna sig mätta och nöjda på sin insats? för visst känner man sig nöjd och mätt när man gjort andra glada, oavsett om det handlar om sina egna barn, någon annans barn, sin partner eller en äldre man på gatan.
Och skulle man sedan promota detta, skriva ut på facebook att idag har jag minsann jobbat i soppkök på svenska kyrkan, kanske till och med lägga in en bild av sig själv och en hemlös man, ja då har man verkligen sålt ut sig själv, mannen och hela svenska kyrkan!? Vart är världen på väg när människor hjälper till och sedan dessutom försöker få andra att hjälpa till genom att säga vad härligt det är att faktiskt försöka göra världen till en bättre plats?
 
Skillnaden på just Tanzania och Sverige är att i Tanzania finns inget stöd från staten i dessa frågor. Speciellt på landsbygden där socialen bara är något man hört ryktas om, därför behövs ideella organisationer som hjälper till (eller säljer barn som marknadsföring för att samla in pengar för att gå runt.)
Det är inte gratis att driva en ideell organisation nämligen. Själv jobbar jag och mina svenska medarbetare i Sverige för att ha råd att åka ned och i omgångar bo i Tanzania. Vi går runt på bidrag, bidrag från gamla volontärer/kannibaler och även kannibaler som aldrig varit där utan bara vill känna sig mätta och nöjda för att stötta ett projekt och en organisation som de tror på.
 
Jag vet att det här inte är någon aha-upplevelse för dig och eftersom du skrivit om det med väldigt bestämda åsikter förstår jag att du faktiskt har en hel del bakgrundsfakta. Jag kände som sagt bara att jag ville ge dig min version av detta.
Jag vet att volonturism blivit en massindustri, och som med allt annat blir ingenting bra när man ska börja tjäna pengar på det.
Att människor, unga som äldre, används för att tjäna pengar är under inga omständigheter rätt, det vet vi. Men att barnhem alltid är det sämsta alternativet, att volontärresor stjälper mer än de hjälper och att människor reagerar på verklighetens missär (oavsett var i världen) är fel, kan jag tyvärr inte hålla med om.
 
Tack för din tid.
 
Mvh Linnéa Öman

Kommentarer :

#1: Madelene Ring

mycket tänkvärt!

skriven
#2: Inga-Lill Eriksson

Hej Linnea så fantastiskt bra skrivet. Var får man tag på denna artikel i Aftonbladet? Kanske kan googla.
Kram från en annan kannibal som varit i Matanana 2010
Inga-Lill Eriksson

skriven
#3: Katarina Karlsson

Mycket bra skrivet! Ni gör ett fantastiskt jobb.

skriven

Kommentera inlägget här :