Barnen blöjfria men arbetsledaren sjuk..

Våra älskade småtjejer växer så det knakar. De behöver bara blöjor om natten nu och går själva på pottan.

Jämfört med svenska 2,5-åringar är det en sen utveckling. Men tittar man på deras historia och kommer ihåg att de än så länge bara haft en trygg punkt i ca 4 månader så är det underbart.

De pratar så det står härliga till, vilket är stort i sig. Men också ett otroligt framsteg för deras personliga utveckling. De vågar prata, skratta, ta för sig, de vågar vara barn.

Det nyaste på skolfronten är tyvärr inte lika roligt. Felisian som har ansvaret för bygget nu har varit allvarligt sjuk. Nu mår han bra, men det var prat om tyfoid, matförgiftning, och han låg inne på sjukhus.
En riktig kämpe.

Våra kämpat all respekt till er!

Allt rullar på..

Jag skriver ofta med de i Tanzania. Jessica, Felisian, mama eller ngn annan av alla underbara människor.
Igår hörde till och med Vitos DJ Dani av sig.
Jag älskar att se ett +255-nr på displayen.
Jag kollar läget, pratar, saknar, skrattar, gråter.
 
Allt rullar på.
Barnen på barnhemmet mår bra, personalen också.
Skolbygget går som smort och Felisian ser fram emot att smart börja undervisa i den första dagisklassen.
 
Mamas liv ser ut som vanligt, hon jobbar, tar hand om barnbarnen och odlar på sitt fält.
Hon säger att det är tyst utan mig.
Det är tyst utan henne.
 
Men framför allt är det tyst utan barnen.
 
Jag saknar de vilddjuren.
Jag önskar att de fanns närmare.
 
Jag ska börja uppdatera bloggen på hemsidan nu, så glöm inte att kika in där då och då.
 
www.ccytanzania.com
 
 

Nu kommer vi igång med hemsidan..

Äntligen känns hemsidan nog klar för att vi ska vilja visa upp den för omvärlden.
Gå in och titta, läs vår blogg och ta reda på hur du stöttar oss.
 
www.ccytanzania.com
 
 

Skolbygget i bilder

Taket på köket snart klart
 
Lägger mer tegel på skolbyggnaden
 
Taket klart på dagis!
 
Dagis baksidan
 
Vakt och informations-huset
 
 
 
 

Att rädda ett liv..

Fredy är storebror till Eva, Eva 2 år som bor på barnhemmet i Bumilayinga.
Fredy är 18 år och har bott i stan Mafing.
Jessica träffade honom en dag när jag hade andra ärenden, när jag var i den stan där han bott.
 
Hon fick veta att han var mycket sjuk.
Att han bott och jobbat i stan och en dag plötsligt blivit sjuk.
Sjuk som i förlamad.
All energi åkte ur hans kropp, över en natt.
 
Fredy bodde nu hos sin farmor.
Han hade blivit sämre och sämre under ungefär en månads tid och låg nu på en matta i ett lerhus.
Han kunde inte gå eller stå, bara stödja sig lite med hjälp. Han kunde knappt prata, fick bara försiktigt ur sig enkla ord, han var helt frisk i huvudet men det var som att något angripit alla hans muskler.
 
Han hade varit på sjukhus i stan, men de hittade inget fel på honom och skickade hem honom.
De tog prover för allt men när han  legat där i en vecka ansåg de att de inte kunde göra något mer.
 
Jessica sa till farmorn att vi ville hjälpa till.
Så någon dag efter detta första möte åkte vi och hämtade honom.
 
Vi hämtade Rehema på barnhemmet först, och sen till vårdcentralen i Bumilayinga för att låna en rullstol.
En rullstol som är en sådan vit gammal plast-ute-stol på två gamla cykeldäck.
 
Vi gick mellan fält, över stenar och förbi buskar för att komma till det lilla lerhuset.
Fredy låg mycket riktigt på en matta på golvet och jag hälsade osäkert.
Han kunde ansträngt svara på hälsningen "Habari?-hur är det?", "Nzuri-Bra"
Det känns ju som ett skämt.
 
Farmorn var ute så vi fick vänta in henne innan vi kunde gå. Hon kom efter några minuter och bytte på Fredy innan vi med gemensamma krafter fick upp honom i stolen.
 
Jag har kört många rullstolar i många olika miljöer i mitt liv, men det här tog priset.
Jag drog upp stolen på bakhjulen, sa några lugnande ord till Fredy som accepterade och lutade sig bakåt.
Sen körde vi. Jessica skuttade framför och pekade på de största stenarna och de rovigaste tovorna och jag och Fredy kämpade oss svettiga med stolen.
En granne kom och hjälpte till, hon var mest i vägen, men där hjälper man till och jag kunde bara ta emot hjälpen vi fick.
 
När vi kom fram till bilen var jag helt slut och Fredy antagligen helt omskakad.
Vi lämnade tillbaka stolen till vårdcentralen och åkte sen mot sjukhuset.
Stannade på vägen och köpte dricka samt lite mellanmål, bröd och bananer. Jag frågade Fredy och hans farmor vad de ville ha att dricka, Mirinda sa han självklart. Farmorn skruvade på sig och jag frågade henne om hon gillade cola? jag vet inte sa hon, jag har aldrig druckit soda. jag log mot farmorn, farmorn log blygt tillbaka och.. kanske.. skymtade jag ett litet leende hos Fredy också. Gjorde jag inte det ?
Det fanns ingen Mirinda så både Frady och hans farmor fick cola.
 
När vi kom fram till sjkuhuset möttes vi av en sjukskötare som lyfte över Fredy i en rullstol.
Vi gick in till läkaren, berättade historien och han smutskastade sjukhuset som skickat hem Fredy efter en vecka. Han sa att han skulle göra allt för att hitta vad som är fel. Han frågade vad vi trodde att han skulle få för medicin. Jag sa att vi måste ha en diagnos innan vi kan välja medicin, han log och höll med och jag tänkte att det här kommer gå bra.
Det enda som gjorde mig förbryllad var när läkaren sa "det kan bli så här när man inte blivit välsignad."
men det är ett annat samhälle, ett annat tänk, kulturkrock tänkte jag och fokuserade på nuet.
 
Vi lämnade över Fredy till vården på sjukhuset i byn Nyololo den där dagen.
Såg till så han fick sig en säng och att han hade allt han behövde för att stanna där med sin farmor i några dagar medan de tog prover.
 
När vi åkte därifrån var jag hoppfull.
Jag sa till Jessica att jag skulle vilja starta hemundervisning för ungdomar med funktionsnedsättning i Bumilayinga. Jag sa "Tänk om han blir bättre nu, tänk om han blir helt frisk." Och jag trodde det.
Vi pratade om att jag skulle kunna ha bilen varje Torsdag och åka runt till de här unga människorna som har svårt att ta sig hemifrån, ha hemundervisning, kanske sjukgymnastik, kanske massage till och med.
 
På kvällen satt jag och googlade symtom och mediciner och behandling av det jag trodde att han kunde ha.
Jag var inne på det mesta, ALS, TBE, MS, jag utgick ifrån google och mina egna erfarenheter, inte de starkaste källorna men jag försökte så gott jag kunde.
 
Efter någon dag åkte vi tillbaka till sjukhuset.
Först gick vi till Fredys säng. Hälsade, "Habari?-hur är det?", "Nzuri-Bra". På riktigt? ja det är så man hälsar och det är så man svarar.
Vi pratade med läkaren, de hade testat och provat och inte hittat något.
Så jag gav några förslag. Ja..det gjorde jag.
Och när vi pratat klart så gick vi och sa hej då till Fredy och på vägen dit sa jag till Jessica "Gud, vad fick jag det där ifrån? händer det nånting nu så kommer jag aldrig förlåta mig själv."
 
Vi sa hejdå och sen åkte vi därifrån.
 
Vi lämnade telefonnummer till läkaren så att han skulle kunna ringa och berätta hur allt går. Vi fick veta att en vit italiensk läkare skulle komma och kolla på Fredy, för sjukhuset är ett italienskt privatsjukhus.
 
Någon dag senare fick vi samtal från läkaren. Fredy var undersökt, satt på behandling och skulle åka hem. Åka hem!? Kan han gå? kan han äta själv? han är på bättringsvägen och de kan inte ha kvar honom på sjukhuset. Men vi hade inte möjlighet att komma och hämta honom på sekunden.
Så han skickades hem med motorcykel. En som körde, en som höll i honom, Fredy i mitten och tillbaka till mattan och lerhuset, men tydligen mår han bättre.
Jag tänkte att det tror jag när jag ser det och vi sa att vi åker och hälsar på honom så fort som möjligt.
 
Dagen efter att han kommit hem åkte vi till sjukhuset och betalade för Fredys vistelse och mediciner. Jag träffade underläkaren och frågade exakt det jag tänkte när de ringt "kan han äta själv?""kan han gå?", ja nästan sa han. Vi har satt han på en behandling och övningar som han ska göra hemma för att bli bättre. Tack för tipsen förresten och gud välsigna dig! Och så gick han.. Och jag gick tillbaka till bilen, åkte hem,med en klump i magen och den ständiga frågan "vad gör vi nu?" surrande i huvudet.
 
2 dagar efter att Fredy kommit hem fick vi beskedet att han avlidit i sitt hem. Somnat in. Försvunnit. Gått över till andra sidan. Det var natten till den 23 December 2013. Jag kommer aldrig glömma den dagen.
 
Jag var på begravningen, det var halva byn och hela hans familj också. De som finns kvar i hans familj. Hans pappa är död, hans lillasyster Eva bor på barnhemmet och hennes tvillingbror dog vid födseln. Några dagar innan jag åkte från Tanzania dog hans mormor.
 
Det är en olycksförföljd familj.
 
Det är verkligheten.
 
Det är förfärligt smärtsamt.
 
Det är Evas familj.
 
Eva Manguli
 
 
 
 

Nu åker taket på ! Titta..

Direkt från Tanzania matanana kommer här skolbygget :) här är dagis och kök

Nema Nziku 2 år

Fadern försvann utan några spår,
och Nemas mor gick bort, blott 17 år
Strax efter barnet blev fött,
Då flyttade hon till mormor, som var gammal och trött.
Nu har hon fått en trygghet i oss,
Ett hem för barn, med massa kärlek förstås.
Hennes smilgropar lyser upp allt och lite till,
När hon sen börjar dansa kan ingen stå still.
 
 

Norrbottenskuriren idag..

I onsdags var jag i luleå för dels en föreläsning, dels en intervju. jag var nästan lika nervös för både och.

idag publiceras intervjun. sprid ordet och hjälp oss hjälpa!

Gå in på www.kuriren.nu och läs om min resa, eller köp norrbottenskuriren.