CCY - PG 631982-6

Junior, vår nya kille..
Någon dag innan jag skulle lämna Tanzania fick vi ett nytt barn.
Vi satt och väntade på vällingen vid elden när en gammal kvinna kommer dit.
Hon har en liten kille med sig på 1 år och 3 månader.
Hon är mamma till den unga kvinnan som sprungit iväg från detta lilla liv.
Hon är hans mormor.
Hon säger att hon inte klarar av att ta hand om barnet, Junior.
 
Hon hade med sig ett brev från byledningen som sa att Junior skulle få bo hos oss.
 
Det kändes inte bra.
Att en ung mamma bara sprungit iväg och lämnat ett barn.
Att byledningen gått över våra huvuden och lovat honom en plats på barnhemmet.
Att en pappa inte finns i bilden eller ens kommer på fråga som vårnadshavare.
 
men.. Hur säger man nej?
Hur säger man nej till ett litet försvarslöst barn som inte gjort något fel.
 
Han badades, skrek och flyttade in.
Mormorn gick hem och dagen efter kom hans packning.
 
Han bor på barnhemmet nu och han fångade våra hjärtan redan efter några timmar.
Han somnade i min famn på eftermiddagen den där första dagen och jag tittade på hans vackra lilla ansikte.. Tänkte hur kan man lämna ett barn?
När jag känner så mycket efter två timmar, hur kan man då springa iväg från ett liv somman burit på i 9 månader och sedan tagit hand om i över ett år.
 
Han är bestämd, han försöker basa över småtjejerna som är året äldre än honom och han ska nu få den kärlek och uppmärksamhet som alla barn förtjänar.
 
 
 
 
 
 
Att bearbeta saker som ingen ska behöva bearbeta..
När jag nu varit i Sverige ett tag, ett litet tag som känns som ett långt tag, börjar verkligheten komma ikapp.
Jag håller på att renskriva all information till barnens faddrar, så håll ut, snart kommer den. 
Det är en helt annan sak att läsa och skriva om barnen när de inte är i närheten.
När jag nu klivit ur den världen och står på stadig mark i Sverige.
Det gör ont.
Det brukar det inte göra.
 
Det gör ännu ondare när jag träffar människor som verkligen inte bryr sig.
Man behöver inte älska Afrika.
Man behöver inte göra något åt att världen ser ut som den gör. 
Man behöver inte hålla med i vad jag tycker och tänker och man behöver absolut inte fråga om man inte är intresserad av att lyssna.
 
Det jag tycker att man behöver göra är att inte döma. Att vara öppen.
Att inte stänga av.
Att inte döma något man inte vet något om. 
Att kunna säga "jag är inte intresserad av Afrika, jag är intresserad av andra saker."
Det köper jag.
Men dra inte alla över en kam, och tro inte att alla som inte är som du är dåliga.
 
Acceptera att världen ser olika ut på olika platser, att människor är människor och på så sätt påminner om varandra, men att varje individ är unik.
 
Kom ihåg att vi alla hör ihop, i livets stora cirkel.
 
 
 
Anett Kalinga 4 år
Hon kom till barnhemmet med sin storebror,
och han är nog viktigare än var hon faktiskt bor.
Deras mamma gick bort i Juni i år,
och tiden efter det har varit mycket svår.
Den äldsta systern var femton när olyckan kom,
och det fanns ingen som kunde ta hand om dom.
De yngsta fick flytta hem till oss,
De äldre hjälper vi i hemmet förstås.
Anett charmar oss gång på gång,
hon är alltid med i leken och är sällan vrång.