Junior, vår nya kille..

Någon dag innan jag skulle lämna Tanzania fick vi ett nytt barn.
Vi satt och väntade på vällingen vid elden när en gammal kvinna kommer dit.
Hon har en liten kille med sig på 1 år och 3 månader.
Hon är mamma till den unga kvinnan som sprungit iväg från detta lilla liv.
Hon är hans mormor.
Hon säger att hon inte klarar av att ta hand om barnet, Junior.
 
Hon hade med sig ett brev från byledningen som sa att Junior skulle få bo hos oss.
 
Det kändes inte bra.
Att en ung mamma bara sprungit iväg och lämnat ett barn.
Att byledningen gått över våra huvuden och lovat honom en plats på barnhemmet.
Att en pappa inte finns i bilden eller ens kommer på fråga som vårnadshavare.
 
men.. Hur säger man nej?
Hur säger man nej till ett litet försvarslöst barn som inte gjort något fel.
 
Han badades, skrek och flyttade in.
Mormorn gick hem och dagen efter kom hans packning.
 
Han bor på barnhemmet nu och han fångade våra hjärtan redan efter några timmar.
Han somnade i min famn på eftermiddagen den där första dagen och jag tittade på hans vackra lilla ansikte.. Tänkte hur kan man lämna ett barn?
När jag känner så mycket efter två timmar, hur kan man då springa iväg från ett liv somman burit på i 9 månader och sedan tagit hand om i över ett år.
 
Han är bestämd, han försöker basa över småtjejerna som är året äldre än honom och han ska nu få den kärlek och uppmärksamhet som alla barn förtjänar.
 
 
 
 
 
 

Att bearbeta saker som ingen ska behöva bearbeta..

När jag nu varit i Sverige ett tag, ett litet tag som känns som ett långt tag, börjar verkligheten komma ikapp.
Jag håller på att renskriva all information till barnens faddrar, så håll ut, snart kommer den. 
Det är en helt annan sak att läsa och skriva om barnen när de inte är i närheten.
När jag nu klivit ur den världen och står på stadig mark i Sverige.
Det gör ont.
Det brukar det inte göra.
 
Det gör ännu ondare när jag träffar människor som verkligen inte bryr sig.
Man behöver inte älska Afrika.
Man behöver inte göra något åt att världen ser ut som den gör. 
Man behöver inte hålla med i vad jag tycker och tänker och man behöver absolut inte fråga om man inte är intresserad av att lyssna.
 
Det jag tycker att man behöver göra är att inte döma. Att vara öppen.
Att inte stänga av.
Att inte döma något man inte vet något om. 
Att kunna säga "jag är inte intresserad av Afrika, jag är intresserad av andra saker."
Det köper jag.
Men dra inte alla över en kam, och tro inte att alla som inte är som du är dåliga.
 
Acceptera att världen ser olika ut på olika platser, att människor är människor och på så sätt påminner om varandra, men att varje individ är unik.
 
Kom ihåg att vi alla hör ihop, i livets stora cirkel.
 
 
 

Anett Kalinga 4 år

Hon kom till barnhemmet med sin storebror,
och han är nog viktigare än var hon faktiskt bor.
Deras mamma gick bort i Juni i år,
och tiden efter det har varit mycket svår.
Den äldsta systern var femton när olyckan kom,
och det fanns ingen som kunde ta hand om dom.
De yngsta fick flytta hem till oss,
De äldre hjälper vi i hemmet förstås.
Anett charmar oss gång på gång,
hon är alltid med i leken och är sällan vrång.
 
 
 
 

Eva Manguli 2 år

När Evas mamma var gravid dog Evas far,
vid födseln dog hennes tvillingbror, då var hon, mamma och 5 syskon kvar.
Hennes mamma var sjuk och ville inte leva,
så en daghemsfröken tog hand om Eva.
Nu hjälper vi mamman i hemmet, och Eva bor hos oss.
I början var hon reserverad, men nu släpper hon loss.
Ofta leker hon mamma, med en docka på sin rygg.
Vår lillgamla tjej som nu äntligen är trygg.
 
 
 
 

Från plus i Tanzania till minus i Sverige..

Jag har lämnat Tanzania ett par gånger nu.
Det är aldrig lätt, men på något sätt har den här gången varit svårast.
Dels för att det känns som att jag lämnat mina egna barn.
Dels för att något har väckts inom mig under den här resan.
Kanske har det alltid funnits i mig, men nu vågar jag känna det ända ut i fingerspetsarna.
 
Ilskan.
 
Sedan jag satte mig på bussen från Mafinga i Torsdags morse förra veckan har den växt inom mig.
Ilskan över orättvisor, som det finns så gott om.
 
Jag vill inte döma någon, jag vill bara att världen ska vara rättvis.
 
När vi kom till Dar es Salaam blev skillnaderna så tydliga.
Människor (jag) som solar och badar på stränderna, dricker kall cola eller frisk juice.
Uteliggarna som bor på stranden, som tvättar sig i vattnet och äter fåglarnas rester.
 
Människor med trasa och hink som i bilkön tvättar en bilruta i bilkön för 80 öre.
I bilen sitter en person (jag) som precis spenderat natten på ett hotell, ätit god frukost och är på väg till ett flyg dit biljetten kostar nästan 8000 kronor. Den personen är jag.
 
Flygplatsen.. Där människor så tydligt delas upp i första och andra klass.
De som har råd och de som har råd med mycket mer.
De som kanske spenderar 8000 kronor extra för ett bredare säte, bättre servce och lyxigare mellanlandning.
Också tänker jag på barnen.
Tittar mig runt och tänker att jag vill ju inte döma, att jag ju bara vill att livet ska vara rättvist.
 
Men så tänker jag att de extra pengarna de la på bredare säte, bättre service och lyxigare mellanlandning i 24 timmar. Det är dubbelt så mycket som jag lagt på 5 månader med nu 16 barn på ett barnhem i en by.
5 månader fyllda med kärlek och glädje.
Och jag tänker att jag aldrg skulle välja första klass.
 
Kanske är första klass passagerare mer nöjda med flygresan än vad andra klass passagerare är.
Kanske till och med mer nöjda med livet.
Men jag skulle aldrig tycka att det var värt det.
 
Vi blir helt enkelt nöjda på olika sätt av olika resor.
 
Alla är vi olika och livet fortsätter att vara orttvist och jag fortsätter att lägga mina pengar på barnen i Afrika.
 
 
Getrida och Anett i en pöl utanför Bumilayinga
 
En uteliggare med sopor på stranden i Dar
 
Här badar man på en strand 15 minuter med bil från uteliggarna
 
 
 
 

Getrida Kilas 5 ar

Hon kom till oss med sin storebror,
och det var tur för hennes rädsla var stor.
Hon var rädd for oss vita och hon var rädd for vatten,
sen var hon rädd nar hon sov om natten.
Då föräldrarna är borta tog mormorn hand om dom,
och mycket har förandrats sedan de kom.
Rädslan är borta och lyckan är gjord,
Glädjen i hennes ögon kan inte beskrivas med ord.
Hon ber varje dag om att duscha i varmt vatten,
och med ett lugn sover hon gott om natten.
 
 
 

God Jul från CCY och barnen i Bumilayinga..

Tusen tack Cecilia Hultin som sponsrade den underbara julmiddagen och materialet till medlemmarnas julkort!
Resultatet blev en god jul med massa mättade magar och obeskrivligt mycket lycka.
 
 
 
Getrida fick knäppa upp gylfen, som det ska vara på jul
 
kvällens underhållning, Felisian på gitarr
 
Soda till alla barnen gav de den lagoma sockerkicken inför kvällen!
 
Puss och kram och god jul i efterskott!