Historien om Esta Mbena 12 år..

Estas historia är bara en av de rörande historier som ligger bakom varför just våra barn kommit till oss.
 
Vi öppnade barnhemmet måndagen den 14 oktober.

Kl 9.00 den morgonen satt vi utanför byledningens kontor och väntade in barnen som skulle komma och bo hos oss.
De yngre kom med faster, mormor eller annan anhörig. De äldre kom själva direkt från skolan.
Alla barn kom inte då, av olika anledningar, Esta var en av dem.
 
På tisdagen tyckte Rehema som jobbar på barnhemmet att vi skulle åka och hämta Esta.
Hon följde med och vi tog bilen till det lilla huset inte allför långt ifrån barnhemmet.
 
Väl där förstod vi att familjen inte riktigt ville att hon skulle flytta.
Det kändes tungt att ta någon från sitt hem, men byledningen hade bestämt det av en anledning.
 
Mamman i familjen tog emot oss i köksbyggnaden, där vi satte oss runt elden för att diskutera.
Hennes yngre barn satt med oss och vi pratade om situationen.
När mamman gick ut viskade Rehema att Esta inte behandlas bra, hon kunde inte berätta mer där och då, men hon tyckte att vi skulle försöka få med henne till barnhemmet så fort som möjligt.
 
Efter några om och men packade Esta en liten påse och tog farväl av kvinnan, mannen och de små barnen i den familj hon hittills bott i.
Hon grät, och det kändes tungt att se.
 
Det vi sedan fick veta ändrade allt.
När vi kom fram till barnhemmet fick Esta en låda som alla andra, några utvalda klädesplagg i hennes storlek, tandborste och ett rum där hon fick ställa sina tillhörigheter.
 
Rehema berättade att Estas mamma var psykiskt sjuk.
Ingen vet hur hon blev gravid. Rehema sa att hon gått ut i skogen en dag och att det hänt där, det vet man inte, men en våldtäkt av en okänd man på en okänd plats är mest troligt.
 
När Esta sedan föddes fick hon flytta till den familj där vi precis hämtat henne, en granne till mamman.
Där har hon behandlats mer eller mindre som en slav.
Hon har inte fått äta med familjen och vissa nätter har hon fått sova i skogen.
Hon har fått ta hand om de mindre barnen och jobbat hårt. Ofta har hon inte fått gå till skolan utan tvingats stanna hemma och tex vakta boskap.
 
De tårar hon fällde när vi kom, var tårar av glädje.
Varför hon inte kommit under måndagen var för att familjen inte släppt iväg henne, de ville ju inte tappa sin hjälpreda.
 
Esta är en av de barn som haft det svårast att anpassa sig till det nya livet hos oss.
Man såg redan från första dagen att det var ett hårt skal som lagt sig över den unga flickan.
 
Idag har hon dock smält.
Hennes leende kan krossa hjärtan och hennes ödmjukhet lyser som en sol runt henne.
 
Hon har äntligen fått en familj, en trygghet, en ljus tillvaro och ett hopp om framtiden.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :