Det är så nära nu..

Det är verkligen snart klart på skolbygget nu.
Jag vet att jag sagt så ett bra tag, men det är så i Afrika, saker tar tid.
men hellre att det får ta tid och bli ordentligt gjort än att vi bara smäller upp ett hus och startar undervisning.
 
Tid är något de har i byarna där borta.
 
Jag kommer ihåg när jag fick veta att vi inte skulle kunna öppna i Januari 2014. Då fick jag höra att vi inte fick öppna förrän Januari 2015 och då bara med en ny dagisklass.
Jag blev halvt förstörd, bröt ihop en eftermiddag innan handlingskraften kom tillbaka.
 
När jag tänkt hundra varv runt och pratat om det med nog många personer så insåg jag att det var helt och hållet för min egen skull som det var jobbigast.
Afrikanerna hade inga problem med att vänta, de vill så klart att skolan ska bli klar så fort som möjligt, men vill ju att den ska bli klar på rätt grunder och vid rätt tillfälle för att sedan kunna ha öppet resten av livet.
 
Felisians senaste lägesrapport lyder;
 
"we are putting cement on the wall and soon they´re going to finish with it and we can put door and glasses around the school"
 
Dehåller alltså på att smälla upp cement på väggarna och när det ärklart så sätter man upp dörrar i dörrkarmarna och glas i fönsterramarna.
 
Klyver ved till dörrar och takstolar
 
 
Musa i den eviga väntans posé
 
 

En vanlig dag i paradiset..

Här kommer ett utkast ur min Tanzania-dagbok. Skrivet Lördag morgon den 12/10-2013. En vanlig dag i mitt liv som heltidsvolontär.
 
Det händer mycket nu. De få lugna stunder är att ta vara på.
Igår började dagen med tvätt och städ. Medan jag tvättade kom veterinären Noah förbi och gav grisarna medicin, sprutor rakt in i pannan. När Noah och hans killar gjort sitt i hagen så stannade han och småpratade lite.
Han sa att det kanske är guds vilja att han ska vara min man och jag ska vara hans hustru och att jag i så fall ska tvätta hans kläder också. Vi skrattade gott och det slutade med att vi bestämde att han ska tvätta min tvätt i fortsättningen.
 
När de gått kom Jeska med bilen. Jag städade klart medan hon åt frukost och sedan åkte vi till Bumilayinga.
Vi förberedde inför Måndagen när barnen flyttar in!
Sorterade kläder, städade, la filtar och kuddar i respektive rum och bäddade.
Anett som är dagbarn i Buma nu stod och tittade på oss med stora ögon och jag frågade om hon ville bo där sen, det ville hon =)
Träffade Maiko som också ska bo där och kastade lite boll med honom =) känns overkligt!
 
Vi åkte från barnhemmet vid lunch, åt ris och bönor i byn hos mama Mariam. Sen förbi shopen för att prata med Salome, hon har inte fått tag i banken. Vi väntar på att skolans föreningskonto ska öppna, men det tar tid.
 
Sen åkte vi hem en sväng, tog med King (En 4-åring från byn) som fick nya kläder och jag la om hans sår, brännskador i hela sidan efter att ha ramlat i elden.
 
Efter det iväg till Mama Sofi för att kolla på tak-gräs, King fick följa med. men precis när vi kom fram ringde Felisian, de behövde pengar till diesel till lastbilen. Så vi fick åka hem en sväng. Jag hoppade ut och gav Feli 100.000. Enok ropade "Kesho napiga viboko" - Imorgon ska jag slå dig. "Kwa nini?" - Varför?, för att ni är sena. Vi skrattade. Så ofta som man får vänta på dem och de väntar två minuter och får nog =) men de skrattade också, no hard feelings.
 
Sedan tillbaka till gräsjakten, på de sämsta vägarna i världen. Kom ihåg, lita aldrig på en afrikan vad gäller tid, avstånd eller vägval.
Vi hittade till slut gräs, men ingen var hemma. Så tanken var att åka tillbaka idag och hämta det med lastbilen men så ringde Dickson (han som äger vår hyr-lastbil) och sa att han behövde lastbilen i helgen.
Kanske får hyra toyon (motorcykel med släp) istället.
Nå väl.. när vi åkte därifrån lämnade vi King till sin Bibi (mormor) och sen hem till kvällen.
 
 

Jaclin Nduva 2 ar

Hon ar den ena i vart tvillingpar,
hennes mor ar dod och borta ar hennes far.
Nar mamman dog innan Jaci fyllt ett ar,
akte fadern till sina foraldrar med de sma.
Farfar och farmor orkade inte med en familj pa fyra,
sa de skickades till ett barnhem med manadshyra.
Hyran var for dyr och hon fick komma till vart hus,
hennes fjarde hem sen hon foddes,
men nu med en framtid ljus.
Hon har haft svart att scceptera folk nara inpa,
men nu har hon oppnat sig for oss som kan forsta.
Sa vackra drag och sa busig blick,
kan man alsrig vara saker fran hennes sma trick.
 
 

I natt jag drömde..

Jag vaknade av att jag grät.
Kudden var blöt och ögonen svåra att öppna.
Det var mörkt i rummet. Det var natt. Det var varmt och mjukt och det doftade tvättmaskinstvättade sängkläder.
Jag var i Sverige, är i Sverige.

Jag drömde att jag var i Tanzania.
Jag drömde att jag kom runt hörnet på barnhemmet där alla barnen satt och åt. Jag drömde att de hoppade upp och kastade sig runt halsen på mig och skrek 'syster syster syster' på swahili.
Jag kramade de. Försökte få med alla i det stora famntaget. Hela familjen.

Det var där jag började gråta.
Jag grät av lättnad. Av lycka.

Och så vaknade jag.
Och så grät jag lite till.
Men då grät jag av saknad och längtan.

Folk frågar mig dagligen 'kommer du åka tillbaka?' , eller klassikern 'är du färdig där borta nu?'

Jag kommer alltid åka tillbaka.
Jag kommer aldrig vara färdig i Tanzania.
Jag har fått lyckan att uppfylla en av mina högsta drömmar och på kuppen fått en till familj och livslånga vänskaper.
Jag kommer alltid sakna och längta, men jag kommer också alltid sträva efter att leva i nuet och trivas där jag är för stunden.

Och är det något jag lärt mig under mina resor till Afrika så är det att man ska uppskatta det man har.
Man får sakna och längta, men om man spenderar hela livet med att göra det, då kommer man missa allt underbart som händer här och nu.

Ta vara på livet.
Uppskatta det du har.
Lev i nuet, det som har varit har varit och det som kommer, det kommer så småningom.