"Smal" som komplimang eller konstaterande..

Jag vill börja med att påpeka att detta inte har något med hälsosam livsstil eller träning som intresse att göra.
Jag är helt för träning, hälsa, nyttig mat osv.
 
Det handlar om, vad jag anser, är en konstig syn på "att vara smal" som ett mål i livet, en komplimang eller något som alla automatiskt vill, strävar efter och kan betala nästan vad som helst för att bli.
 
Jag får konstigt nog ofta frågor om hur min kropp förändras när jag är i Tanzania.
"Är det typ som fitness-camp?"
"Hur mycket går du ner i vikt?" med ett förväntansfullt leende.
Och döm inte. För det här är alla möjliga människor, gamla, unga, vanliga, manliga, kvinnliga. 
Jag dömer inte, jag blir bara så himla chockad varje gång.
 
Att samhället ser ut så här.
Att smal är lika med fin och att "ju smalare, ju lyckligare" är ett faktum.
 
När jag är där nere under längre perioder går jag ner i vikt. För att jag inte får i mig fett och socker på samma sätt. Jag äter i princip bara ris eller majsgröt och bönor.
Grönsakssoppa, ägg, frukt och festar till det med köttfärs från stan en gång i månaden kanske.
Lite bröd till frukost och några kex till Fredagsmyset.
Jag älskar mat, det gör jag även i Tanzania. Jag äter ordentligt, tränar inte men rör på mig helt naturligt. Jag älskar det jag äter där, trots att det inte finns så mycket att välja på
 
Ju längre tiden går, ju mer jag går ner i vikt, ju mer försöker mama trycka i mig mer mat.
Hon tittar på mig med oro i blicken och när så Sverige-resan börjar närma sig säger hon "nu får du åka till Sverige och äta upp dig."
När jag sedan kommer tillbaka är det glada hälsningar och varma blickar.. följt av ett "you´re so fat!" med ett stort, stolt leende.
 
För Tanzanianerna är lite hull lika med hälsa. 
De där "extrakilona" som så många svenskar ständigt "jobbar på"  och mår dåligt av tyder i afrikanernas ögon på att man får äta sig mätt och att man inte har någon sjukdom som tar all energi ifrån en.
Det betyder att man mår bra.
 
Tänk att samma "extrakilon" kan skapa ångest hos många svenskar. Att så många unga människor får psykiska problem och sjukdomar av detta.
 
Sedan jag bott i Tanzania har jag fått en helt annan bild av tjockt och smalt.
Det där likamed-tecknet mellan smal och fin suddas snabbt bort när man dagligen träffar människor som är smala av sjukdom eller svält.
Det fula i att vara rund om kinderna kan jag inte längre se.
 
Är man naturligt smal är det självklart inget fel i det.
Men hetsen att vara smal.. Jag kan inte förstå den. Jag kan inte förstå hur ett helt samhälle, och inte bara det svenska, utan hela det västerländska samhället kan se det här.
 
Lever man sunt, mår bra i sig själv och ser till vad man har, hur kan då de där extrakilona spela så himla stor roll?
Hur kan det viktigaste i ens liv bli att gå ner i vikt?
Och vad är det som blir så himla mycket bättre om man tappar några kilon? Handlar det om att må bra i sig själv så kanske man kan jobba mer med inställning än att räkna siffror på en våg.
 
Jag tycker människan är vacker. Jag uppskattar att alla ser olika ut och tycker att alla borde se mer till den inre skönheten hos sig själva.
 
Och nej det är inte heller rätt att säga att tjock ska vara ett ideal, men låt inte "vad smal du är" förväxlas med "vad fin du är". I mina öron är inte "smal" en komplimang, det är ett konstaterande.
 
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :