första flygturen, check!

Nu är vi på väg.
Flyget från kallax till arlanda gick så smidigt, trots att det blev lite stressigt. 
jag var stensäker på att flyget gick 7.00 men på vägen till flygplatsen såg jag att det gick 6.00. 
Skönt att vi hann.
Och en snabb men jobbig stund i avsked när vi blev avsläppta.


nu väntar vi på nästa plan till istanbul och därifrån till dar es salaam i tanzania. 

Hoppas att alice forysätter njuta av vibrationerna i planet hela vägen dit.

snart är vi där!!

Kvinnors liv och möjligheter

Jag såg precis ett program på kunskapskanalen som heter "Kvinnors liv och möjligheter".
Det var två timmar långt och jag satt som klistrad.
 
För oss som bor i Sverige kan det vara svårt att tänka sig att män och kvinnor inte behandlas lika.
Det är inte lätt att ta in att det är en självklarhet att slå kvinnor, att könsstympning inte är något ovanligt eller att flickor hellre hålls hemma som hjälpreda än skickade till skolan.
Så det är en rätt skön ögonöppnare att se dessa saker.
 
Det här programmet utspelades i Indien, Kenya och Somalia och tog upp alltifrån prostitution som slaveri till de starka kvinnor som tex byggt upp ett helt sjukhus till förmån för mödravård, barnavård och utbildning av barnmorskor.
 
De visade att hjälp behövs men även att hjälp finns, och det var så BRA!
 
I en scen berättar en kvinna att de som dör i Somalia det är de fattiga, de som inte har råd med sjukvård, de som föder sina barn i hyddor omslutna av smuts och mörker. De som går bort antingen svälter eller dör av vanliga åkommor som så lätt skulle kunna åtgärdas.
 
Jag tänker på den senaste tiden när alla undrar hur galen man är om man tar med en tre månaders bebis till Afrika. Afrika där alla dör, svälter och mår dåligt. Det är inte vi som gör det, peppar peppar, allt kan så klart hända, men vi har en försäkring för flera tusen som gör att vi vid minsta lilla får akutflyg till ett toppklassigt barnsjukhus. Vi kan när som helst åka in till stans sjukhus eller apotek eller mataffär, vi kommer inte svälta, vi kommer utsättas för risker, precis som alla andra överallt annars, men vi är inte de som är utsatta på riktigt. Vi är där för att hjälpa de som är utsatta. Vi åker dit för att det behövs hjälp där.
 
Jag hade turen att födas i Sverige i en tid och på en plats där jag har rättigheterna på min sida. Jag fick möjligheten att följa min dröm, att hjälpa andra. Jag får vara mig själv och göra det jag vill, jag har fått en utbildning och ett liv som jag format precis så som jag själv önskat, jag lever i lyx!
 
Det hemska i allt det här är att jag som sagt åker dit, har råd med "lyxen" att överleva nästan vad som helst. Jag har råd med sjukvård, med mat och med allt som håller mig vid liv. Det är så många, så många som inte har den lyxen. Så många som dör i onödan. Så mycket som händer som inte behöver hända. Så mycket vi kan göra. Så mycket hjälp som behövs och så mycket hjälp som finns. För visst är det härligt att det faktiskt går, det går att förbättra världen, på riktigt!
 
 

Snart åker vi..

Snart bär det iväg till Tanzania. Det är över ett år sedan jag åkte därifrån.
Småtjejerna som var runt 2 när jag åkte är helt plötsligt runt 3, ja alla är ju ett år äldre men det märks mest på de minsta.
 
Skolan kommer öppna strax efter att vi anlänt, den invigning som jag trodde jag skulle missa får jag tack och lov vara med om trots allt.
 
Dau.. ja min bästa vän, du kommer vara 9 nu, börjat i ny klass och antagligen vara bättre än mig på engelska, som jag har saknat dig.
 
Mama har byggt ett gästhus en bit ifrån det hus vi bygger med hjälp av Jessica, Felisian och andra på plats.
 
På tal om Jessica så har hon nu en dotter, och det har ju jag med. Kanske är det den största förändringen av alla. Att vad jag än gör när jag kommer ned kommer jag göra det med min lilla prinsessa vid min sida, och hennes far så klart.
 
Vi åker ned som familj den här gången, sex ögon istället för två ska se den röda jorden i Matanana/Bumilayinga. Jag kan knappt föreställa mig hur det kommer kännas. Jag är nervös, men förväntansfull. Jag kommer sakna alla här i Sverige. Alice 7 kusiner, deras föräldrar samt annan släkt och vänner,önskar som vanligt att jag kunde ta med mig alla dit.
 
Men jag längtar, oj vad jag längtar. Jag vet hur det kommer kännas, för jag har känt det förr. Att vakna till ljudet av tuppen som gal och inse att vi äntligen är där, på riktigt. Smyga upp i soluppgången för att dricka grönt te och värma sig vid elden, nu med en liten bebis i min famn. Vakna till liv i takt med att samhället vaknar och sedan åka iväg till barnhemmet, nu med Jerry och Alice i samma bil. Spendera dagen med barnen, för att se min egna dotter leka med sina afrikanska syskon, låta hennes systrar bära henne i famnen och hennes äldre bröder läsa en saga för henne. Efter lunch kommer vi åka hem, kanske leka med Dau, bygga på huset, hälsa på hos någon,gå upp till byn, köpa färska grönsaker och titta på fotbollsmatch innan middagen i solnedgången. 
 
Ja jag längtar och jag hoppas verkligen att allt går bra på resan dit!
Och jag hoppas att jag kommer in i allt fort. Det är mycket som hänt på ett år och jag kommer känna mig som en nybörjare i världen där jag annars känner mig som tryggast.