CCY - PG 631982-6

Första advent, kärlek och Ulla..
Det är något speciellt med att stiga upp till första advent.
Tända ljus och slå på lugna favoriter som bara spelar julmusik.
 
Advent som betyder väntan.
Förra året vet jag att jag tänkte att det var väntan på Alice.
Jag tänkte att oavsett om hon kommer två veckor för tidigt, på exakt datum, eller två veckor sent så kommer det här vara nedräkningen.
 
Jag ville ha henne innan jul eller efter nyår, också kom hon den 29 december.
Även nu, 11 månader senare gör hon inte som jag vill, och jag tror inte det kommer bli bättre.
Hon har en stark egen vilja, vilket så klart är en utmaning men även en välsignelse. 
 
Jag har träffat nog många barn som inte kan skrika, eller inte vet att de får vara barn. 
Så många barn som inte bråkar om en leksak, som ger efter varje gång, som tyst följer med i allt som händer, som med stora ögon bara låter saker ske. 
Då vet man att skrik är friskhet, att motstånd är välmående, att matvägran är (om inte sjukdom) ett tecken på att man har valfrihet.
 
Den här julen känns det som att det är mycket fokus på de mindre lyckligt lottade i samhället.
Vet inte om det bara är jag som känner det, men det känns verkligen som att alla börjar se att alla förtjänar en god jul, inte bara de som har råd med den.
Alla ska ha möjlighet till en lite magisk tid då önskningar slår in och familjen samlas.
Oavsett om familjen består av en far och en dotter, en mamma med två barn, en moster som är ensam och brutit benet eller ett barnhem med nästan 20 barn. 
En familj kan se ut på så många sätt, och inget sätt är sämre än det andra, så länge det består av kärlek.
 
Så länge vi finns tycker jag vi gör bäst i att njuta av varandra.
En person som jag saknar den här december är Ulla. Hon lämnade oss för några månader sedan och har lämnat ett stort tomt hål efter sig. Finns Gud och finns hans änglar, vilket Ulla var övertygad om, ja då har han nu fått tillbaka en av sina finaste änglar.
En kvinna som veg sitt liv åt att hjälpa andra och gjorde ett sjusärdeles jobb också.
Hon drev i perioder en missionsstation i Tanzania helt själv där hon bodde i 35 år.
Väl i Sverige tog hon dels hand om sina föräldrar på äldre dagar, hon fanns till för inte bara hela sin familj för att kompensera åren hon varit borta, utan tog även hand om hela samhällets utsatta. Hon hjälpte ungdomar på glid, ensamkommande flyktingbarn, föräldrar som kämpade för sina barns sjukvård och hon hjälpte mig.
 
Ulla får vara inspirationskällan till min vädjan.
Kära läsare, idag är första advent, första steget mot julen, vår mest givmilda tid på året.
Var snälla mot varandra, ta hand om varandra, uppskatta varandra, hjälp andra och hjälp dig själv.
Hata inte, för det hjälper ingen. 
Igår sköt någon raketer i vårt bostadsområde och grannens barn fick panik, det fick vi också, polisen kom och sa att det var ogenomtänkt med tanke på vad som händer i världen just nu.
Vi behöver inte mer hat, inte mer negativ energi och inte mer rädsla.
 
Vi behöver kärlek, förståelse och omtanke.
Vi behöver varandra.
 
Jag och Jackie på julafton för två år sedan <3
 
 
Vart är världen på väg?
Ja vart är världen på väg när oskyldiga människor skjuts ned utan anledning?
När människor dör på grund av andra människor?
När man går ut en kväll och aldrig kommer hem igen.
 
Vart är världen på väg?
 
Eller snarare, vart har världen varit? vart är världen? vad händer egentligen? överallt? dagligen?
Det händer hemskheter på jorden och jag tror inte det blir bättre av att vi diskuterar hur fel det är att en händelse bevakas mer än en annan.
 
Jag har genom livet ibland känt att jag vill skaka om vissa människor och få de att vakna ur sin bubbla och se vad som händer i världen. Sedan har jag tänkt att jag inte vill det. Att jag unnar de det, alla människor som inte vet om alla hemskheter. Att jag inte vill "förstöra" min lillasyster, utan låta henne må bra i den där trygga bubblan. 
Jag tror inte längre att det förstör någon att ha kunskap om saker. Jag tror att vi måste börja prata om världen, precis som vi måste börja prata om psykisk ohälsa. Vi måste kunna prata öppet om saker som får oss att känna obehag. För det blir inte bättre av att vi tystar ned det.
 
Men kanske är det dags att öppna ögonen allihopa, för allting. Det är väl det som är grejen med Paris nu, bomberna slår ned mitt framför ögonen på oss och det går inte blunda längre.
 
Det är en katastrof det som hänt i Paris i helgen, och det kommer kanske hända igen och igen, på andra ställen, på nya ställen. Det är det terrorattacker är till för, att skapa terror, att skapa osäkerhet och förstöra människors liv, ingen rolig grej.
 
Jag har alltid velat tro att katastrofer för människor samman, jag hoppas att det är så det kommer bli.
Jag hoppas innerligt att det här väcker en vilja hos oss alla att göra något.
Min kloka bästa vän skrev "Jag undrade alltid varför inte någon gjorde något åt det, tills jag insåg att jag är någon."
 
Jag vill inte att jorden ska gå under. Jag vill att min dotter ska växa upp och leva.
Jag vill att alla barn ska få växa upp i trygghet.
Men för att det ska bli så måste vi alla inse att vi delar på samma jord, att det som händer på andra platser kan tyckas vara långt borta, men egentligen bara är runt hörnet.
Vi hör alla ihop och egoismen kommer slita oss sönder och samman till slut.
 
Vi måste inse att en god handling föder fler goda handlingar och att våld föder våld.
 
Så vill DU att DITT barn ska få växa upp i en trygg värld, då måste du hjälpa till att göra världen trygg.
Det handlar inte längre om att sopa rent framför sin egen dörr, inte heller om att sätta sig på kvasten och försöka sopa rent hela himlen.
Det handlar om att vi måste fråga grannen om de behöver hjälp med att sopa, om att hjälpa andra och att vara medmänsklig. En klapp på axeln skapar inte fred på jorden, men det gör inte saken värre heller.
 
Som de säger i lejonkungen, vi hör alla ihop i livets stora cirkel. 
Vare sig vi vill att det ska vara så eller inte, så är det det. Saker händer dagligen runt om i världen och ingen är immun. Jag vill inte att människor ska bli rädda, jag vill inte heller att vi ska bråka om vad man har för profilbild på facebook.
 
Jag vill ju bara ha fred på jorden.