CCY - PG 631982-6

Första advent, kärlek och Ulla..
Det är något speciellt med att stiga upp till första advent.
Tända ljus och slå på lugna favoriter som bara spelar julmusik.
 
Advent som betyder väntan.
Förra året vet jag att jag tänkte att det var väntan på Alice.
Jag tänkte att oavsett om hon kommer två veckor för tidigt, på exakt datum, eller två veckor sent så kommer det här vara nedräkningen.
 
Jag ville ha henne innan jul eller efter nyår, också kom hon den 29 december.
Även nu, 11 månader senare gör hon inte som jag vill, och jag tror inte det kommer bli bättre.
Hon har en stark egen vilja, vilket så klart är en utmaning men även en välsignelse. 
 
Jag har träffat nog många barn som inte kan skrika, eller inte vet att de får vara barn. 
Så många barn som inte bråkar om en leksak, som ger efter varje gång, som tyst följer med i allt som händer, som med stora ögon bara låter saker ske. 
Då vet man att skrik är friskhet, att motstånd är välmående, att matvägran är (om inte sjukdom) ett tecken på att man har valfrihet.
 
Den här julen känns det som att det är mycket fokus på de mindre lyckligt lottade i samhället.
Vet inte om det bara är jag som känner det, men det känns verkligen som att alla börjar se att alla förtjänar en god jul, inte bara de som har råd med den.
Alla ska ha möjlighet till en lite magisk tid då önskningar slår in och familjen samlas.
Oavsett om familjen består av en far och en dotter, en mamma med två barn, en moster som är ensam och brutit benet eller ett barnhem med nästan 20 barn. 
En familj kan se ut på så många sätt, och inget sätt är sämre än det andra, så länge det består av kärlek.
 
Så länge vi finns tycker jag vi gör bäst i att njuta av varandra.
En person som jag saknar den här december är Ulla. Hon lämnade oss för några månader sedan och har lämnat ett stort tomt hål efter sig. Finns Gud och finns hans änglar, vilket Ulla var övertygad om, ja då har han nu fått tillbaka en av sina finaste änglar.
En kvinna som veg sitt liv åt att hjälpa andra och gjorde ett sjusärdeles jobb också.
Hon drev i perioder en missionsstation i Tanzania helt själv där hon bodde i 35 år.
Väl i Sverige tog hon dels hand om sina föräldrar på äldre dagar, hon fanns till för inte bara hela sin familj för att kompensera åren hon varit borta, utan tog även hand om hela samhällets utsatta. Hon hjälpte ungdomar på glid, ensamkommande flyktingbarn, föräldrar som kämpade för sina barns sjukvård och hon hjälpte mig.
 
Ulla får vara inspirationskällan till min vädjan.
Kära läsare, idag är första advent, första steget mot julen, vår mest givmilda tid på året.
Var snälla mot varandra, ta hand om varandra, uppskatta varandra, hjälp andra och hjälp dig själv.
Hata inte, för det hjälper ingen. 
Igår sköt någon raketer i vårt bostadsområde och grannens barn fick panik, det fick vi också, polisen kom och sa att det var ogenomtänkt med tanke på vad som händer i världen just nu.
Vi behöver inte mer hat, inte mer negativ energi och inte mer rädsla.
 
Vi behöver kärlek, förståelse och omtanke.
Vi behöver varandra.
 
Jag och Jackie på julafton för två år sedan <3
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress