Vad ska jag packa när jag flyr?

Igår kväll satt jag och såg ett program om flyktingar och flyktingpolitik.
Jag såg bilderna på alla människor som med barn gått långa sträckor, människor som ramlat ur båtar och blivit av med sin packning, människor som flytt från allt de älskar och vet om till något helt okänt och osäkert.
 
Fantasin började flöda, vad skulle jag ta med mig? hur mycket skulle jag vara beredd att betala för att rädd mig själv och min familj? skulle jag stanna kvar och kämpa för mitt land? Skulle jag åka gummibåt eller eka? Vad skulle jag ha på mig?
vad tar man liksom på sig när man flyr sitt land?
 
Tar man sina mest tåliga kläder eller klär man sig lager på lager i sina tunnaste kläder? har man ett ombyte i väskan?
När man går ut ur sitt hem för sista gången med sina barn och ger sig ut på en ödesdiger resa mot en oviss framtid. Vad har man för byxor då? 
 
Jag frågade precis Jerry vad han tänkte om detta och han skulle just svara något, antagligen att han skulle ta sina beigea byxor med många fickor i tåligt material.
Men jag hann inte höra svaret då Alice ropade från sovrummet. Hon vaknade till och i vanliga fall brukar jag bara klappa henne i rumpan tills hon somnar om, men igår tog jag upp henne.
Jag la mig ned i sängen med henne i famnen och kramade henne hårt. Hon somnade om direkt.
Hon somnade om i sin mammas trygga famn, i sitt trygga hem, inte världens största, bästa eller finaste hem, men dock sitt eget trygga hem.
 
Jag funderade vad jag skulle packa åt Alice om vi skulle fly från vårt hem. 
Jag såg framför mig mannen som svarade på frågan om han inte ville stanna kvar och kämpa i Syrien. Jag kämpade och jobbade humanistiskt i 4 år, jag hade kunnat fortsätta att kämpa, men inte mina barn.
 
Skulle jag packa boken om hennes första år? Bilderna på USB som jag har från hennes första tid? Hur skulle jag klä henne?
Om båten vi sedan skulle sitta i skulle välta, skulle jag då sakna alla saker eller skulle jag bara vara glad att vi överlevde?
 
Skulle jag när jag flytt vara nöjd när jag kom fram till ett nytt land eller skulle jag känna hopplöshet inför framtiden? Och vad skulle jag känna om jag hörde att det landet jag kommit till inte har några möjligheter att ta emot mig och min familj för att alla flyktingbostäder brunnit upp?
 
Jag vet inte. Jag vet inte vad jag skulle packa och jag vet inte vad jag skulle känna.
Framför allt vet jag inte vad man tänker när man bränner ned flyktingläger.
Jag vet inte hur man tänker när man är främlingsfientlig heller, kanske gör det mig främlingsfientlig. För fientlig är jag, mot främmande människor med främlingsfientliga åsikter. Så jag är nog inte så mycket bättre än alla andra.
 
Samtidigt förstår jag ju mannen på Cos som anser att hundratals flyktingar utanför sin restaurang inte är så bra för buisnissen.
 
Ja, jag vet inte, jag sitter fortfarande här och vet inte vad jag ska packa. 
 
 

Saknad

När vi klev in i vår lägenhet när vi kom tillbaka från Tanzania kändes allt jättekonstigt.
Det kändes lite för rent och lite för rakt. 
Allt går i linje och allt ligger rätt.
Även i det stökigaste rummet eller den smutsigaste miljön känns det ändå både rent och städat.
 
Jag kan fortfarande, efter några veckor i Sverige, gå omkring och förundras över hur alla hus står med jämna mellanrum på sidan av vägen, som i sin tur är alldeles slät överallt.
 
Jag börjar vänja mig vid det, och jag börjar ha ätit allt jag varit sugen på det senaste halvåret. 
Jag börjar landa, och jag börjar längta tillbaka.
Jag saknar dammet, riset och de guppiga vägarna.
Jag saknar barnen.
 
Det är många som undrar hur man kan trivas i något så främmande. Jag kan inte svara direkt på det.
Hur kan något så annorlunda kännas så hemma? Och hur anpassar man sig till en ny kultur?
 
Nu mer än någonsin känner jag ett behov av att förklara hur det är att vara invandrare i ett annat land. Hur det är att tycka att rätt är fel när ingen annan tycker det. 
Jag ska nog skriva några rader om det, men inte nu. 
Nu vaknade min lilla odåga och då är det inte mycket tid över till annat :) full fräs innebär full fokus.
 
 
Alice är ett med byabarnen i Matanana.
Det ska bli så roligt att återvända när hon kan delta ännu mer i livet där nere.

Mvh ett stort känt företg

"Vi stöttar redan en stor känd organisation men vi hoppas verkligen att ni uppnår ert mål ändå. Mvh ett stort känt företag."
 
Tack så mycket! men ni tog oss precis ett steg bort från vårt mål.
 
Sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag gjort mitt bästa för att spara pengar till vår privata resa (med våra privata pengar) till Tanzania i December, för att kunna starta första klass i januari, och för att samla ihop pengar (projektpengar) till projektet för att kunna registrera skolan, renovera barnhemmet samt köpa en ny bil.
 
När jag kontaktar stora företg har de redan ett samarbete med någon stor organisation.
När jag sitter och tittar på galan för världens barn ser jag hur pengarna tickar in, miljon efter miljon, och det är ju helt fantastiskt underbart! Människor hjälper världen! det finns inget bättre..
men jag kan inte låta bli att tänka "snälla ge oss bara 50.000 så vi kan köpa en bil."
För det är det vi skulle göra. Skulle vi få "ynka" 50.000 från den där insamlingen skulle vi sälja vår nuvarande bil och tillsammans med den summan köpa en ny bil. Vi skulle inte ta ut någon lön, vi skulle inte ha en rullande reklam i radio för otaliga tusenlappar, vi skulle enbart och endast köpa en bil. 
 
Jag satt och pratade med en vän om det här med lön för någon dag sedan.
Han frågade varför inte vi får någon lön. 
Får och får, det är ju vi som äger organisationen och vi väljer att inte TA någon lön.
Jag skulle aldrig kunna sitta och ta ut flera tusen i månaden när jag vet vem jag tar ifrån, när jag vet vad pengarna skulle kunna gå till istället.
 
Oavsett hur hårt jag arbetar så vet jag ju att jag aldrig arbetar hårdare än kvinnorna på barnhemmet som står på fälten i gassande sol elller regn och rusk, hämtar vatten på huvudet flera kilometer fram och tillbaka dagligen samt tar hand om 18 barn dygnet runt alla dagar i veckan.
Och varför ska jag ta ut en lön i månaden på lika mycket som de tjänar på typ 20 år?
 
Nej jag menar inte att stora organisationer lägger pengarna på fel saker, men jag börjar bara bli lite urpumpad på motivation när det känns som att vi är chanslösa mot dem trots att vi gör samma jobb, bara i mindre skala och därmed begär en mindre summa pengar.
 
Kära Gud ge oss en ny bil och låt alla som gör ett bra jobb med att rädda världen få bra medel till att uppnå det.
Nema, Jackie, Des och Gertrida
 
Rehema och Redenda som gör ett underbart jobb med våra små underverk