From childhood to youth sa vi ju..

en tuff barndom är aldrig rolig, en tuff ungdom är inte heller kul.
För de som haft en jobbig start i livet och sedan får en ny chans kan det vara lite svårt att anpassa sig.
 
Våra minsta barn tar verkligen för sig av livet. De har inga föräldrar och de har alla varit undernärda, några på gränsen till döden och andra svårt sjuka i alldeles för många sjukdomar för deras ringa ålder.
Men är det några som vet hur man leker, skrattar, busar och driver oss vuxna till vansinne ja då är det dem.
 
Nema, Des, Jackie, Eva, Getrida, Ailess och Juni.
De kan vara överallt och ingenstans på samma gång, så som de flesta barn i åldern 1,5-3,5.
 
Vi har därefter våra lite äldre tjejer Anett och Getrida. Man märker att de är på väg från småbarnsåldern, då de nu är runt 6 år leker de inte på samma sätt med de små, hjälper till mer i hemmet och har börjat förskolan.
 
Våra ungdomar, Getrida, Esta, Dani, Adam, Maiko, Kasian samt Jimson och Simon som visserligen är lite yngre men ändå räknas med.
De här barnen kommer ihåg allt de varit med om. De har lärt sig att titta ned i marken och mumla när de ska berätta något allvarligt för en vuxen. De har blivit slagna och psykiskt misshandlade och de har fått flytta från hem till hem utan trygg punkt i livet, utan någon vuxen som kunnat ta ansvar för dem. 
 
De har tack och lov tagit sig ur detta, men ärren är djupa, djupare än man tror.
De börjar försiktigt våga ty sig, men detta först efter en stark försäkran om att jag och Jessica ALLTID är på deras sida. 
Vi har världens goaste personal, men de är alltid utbytbara om det skulle komma till barnens välmående. Vi skyddar dessa barn och har tagit på oss ansvaret för dem i så väl toppar som dalar, det är ett livslångt löfte.
 
Dessa ungdomar kan bli mobbade på skolan för att de är föräldralösa, de kan fly ut i skogen för att de inte har någonstans att ta vägen, de får dåliga betyg och de kämpar varje dag för att ta sig framåt.
 
Det är det som händer när man får en trasslig grund att stå på, man står aldrig riktigt stadigt. Men trots detta gör de alltid sitt bästa, de försöker hjälpa till hemma så gott det går men vill som alla andra tonåringar helst ha mer tid till att sjunga i kör eller spela fotboll. 
De gör uppror ibland, så som man kan räkna med att tonåringar gör och varje gång någon säger emot blir jag glad, för det visar att de är ett steg längre ifrån att vara kuvade.
 
Har man inte fått vara barn är det svårt att bli ungdom. 
När man fick bli vuxen för tidigt, utan någon myndig som ledde vägen dit, då är det lätt hänt att man trampar snett.
 
Ändå är jag så galet stolt över våra fina ungar och så otroligt glad att de klarade sig med livet i behåll genom sjukdom och död. Att vi idag får äran att kalla de våran familj och bäst av allt.. Vår äldsta tjej Anetta har ju nu fått sitt första barn, en ljuvlig liten pojke, som hon flyttat hemifrån med.
 
Idag är saknaden större än andra dagar, idag hade jag velat vara där.
 
På badutflykt med storbarnen, fr v; Simon, Getrida, Esta, Dani, Kasian och Jimson samt Maiko med huvudena vända bortåt
 
Vårat första lilla "barnbarn" Juma
 
 

Känslan när skolan öppnade..

Jag var ärligt talat inte jätteglad när skolan hade öppnat.
Jag hade väntat på den stunden så otroligt länge, och när den väl var där så kändes det inte alls roligt. Jag kände mig inte lättad, glad och lycklig, vilket jag faktiskt trodde att jag skulle känna.
 
Den 1 juni hade vi öppningsdag med alla föräldrar och barn som blivit antagna till CCYs förskola. 
men..
vår ena lärare var inte på plats än, vi hade ingen gunga på bakgården, vi väntade på hälften av möblerna till klassrummet, 
Jag var mest nervös och ville att det skulle vara över.
I veckor efter öppningen sedan var det fullt upp. En lärare slutade under mycket mystiska förhållanden, vi var tvungna att hitta fler lärare. Ett av barnen som blivit antagna hanmnade i en jobbig tvist mellan föräldrarna då pappan ansökt utan mammans vetsak och mamman inte ville att dottern skulle flytta till pappan från den by de bodde i.
Det var mat som fattades som inte kommit med leveransen med lastbilen då vi köpt allt i stan Mafinga där vi handlar.
Både barnen och lärarna hade mycket att vänja sig vid.
 
Lärarna som är vana vid aga i skolan och en nästan militär stämning i klassrummen skulle nu börja lära ut på engelska, med uppmuntran och med fokus på varje enskild individ. 
Ett barn sa en av de första dagarna efter lunchen, vid vilan, "ska jag bo här nu?" och någon annan frågade "kommer inte min mormor tillbaka och hämtar mig?" 
ja, hur ska man veta det ?
Dessa barn kom direkt från gatan eller från majsfälten och skulle nu leka, lära, äta samt vila på en helt ny plats med helt nya människor.
 
Nu så här i efterhand förstår jag ju att det så klart måste vara en startsträcka, man kan inte bara öppna en skola och sedan förvänta sig att den ska rulla på av sig själv.
 
Men då var jag ett vrak. Det var inte kul. Jag ger upp sa jag till Jerry, och han konstaterade att det är nog lite för sent för det nu älskling. 
 
Droppen var när lärarna som bor i en by ca en mil från skolan tyckte att jag skulle betala transporten hem för dem en fredag eftermiddag. I stunden blev jag jättearg, besviken, kände mig utnyttjad. Helgen gick och jag fick lugna mig lite, sedan tog jag snacket på måndagen.
Vi har en strikt budget och i den finns inte någon transport för lärarna med, ni är vuxna människor och tjänar egen lön varje månad, det är inte mitt jobb att betala för er transport. De tog det med stort lugn, inga problem och okej då vet vi.

vad jag lärt mig mycket under resans gång. Nya saker varje dag.
 
Ja, de första två månaderna bestod på något sätt i att styra upp små katastrofer. Vi var en båt som höll på att sjunka och alla sprang förvirrade runt likt yra höns samtidigt som jag desperat försökte laga hålen där vattnet läkte in.
 
Sedan lugnade det sig, alla fick en självklar plats. Vi hittade bra lärare, fick sparka några och gå vidare utan dem.
Gungställningen kom upp, budgeten kom i fas, barnen började trivas och grät när de skulle gå hem istället för när de kom, de sov på vilan som utslagna sälar istället för att springa runt som yra höns, föräldrar till barnen kom fram i byn och berättade att deras barn lärt sig räkna, sjunga nya sånger och berömde vårt arbete.
 
DÅ kändes det bra! Nu känns det bra. Eller ja, nu känns det som att jag bara vill åka ned och fortsätta. Fortsäta utveckla och hjälpa till i klassen och vägleda. Men just nu kan jag inte, så just nu får jag lita på att min högra hand Jessica håller ställningarna, vilket jag vet att hon gör, trots att hon har barnhemmet och familjen att fokusera på samtidigt.
 
Men känslan av att sitta på skolmarken och titta ut över byggnaderna, träden, barnen.. det är en oslagbar känsln, men jag tror jag sparar den beskrivningen till ett annat blogginlägg, annars kommer det här bli dubbelt så långt.
 
Summan av kardemumman, ingenting blev som jag tänkt, det blev bättre, och jag hade aldrig klarat det utan alla givare, vänner, familj, medarbetare, jag hade aldrig klarat det utan ER!
 
För tillsammans gör vi skillnad <3
 
Jag och Jessica vid registreringen av alla barn
 

23 kg gåvor..

Den 11 November åker vår volontär Isabelle Rosander ned till Tanzania och med sig har hon en väska på 23 kilo som vi nu vill fylla med nödvändigheter.

Pins Design Sweden AB är först ut och skänker 50 pins med vår logga så att våra underbara ungar på både skolan och barnhemmet får var sin.

Det vi främst behöver är;

Vattenfärg och penslar
Garn och virknålar
Pärlor och elastiska band till armbandstillverkning
Borrar till skruvdragare
Arbetshandskar
Påfyllning till vår medicinlåda; tex plåster, sårtvätt, bomullsrondeller, kompresser mm
Engelska böcker, gärna läroböcker men även sagoböcker är intressanta
Listan kan kommas att göras längre men vi börjar så här.

Har ni något utöver det på listan som ni vill skänka kan ni maila mig på linneaoman@hotmail.com

Ni skickar det ni vill skänka till

Isabelle Rosander 
lilla regementsvägen 8 
41527 Göteborg

Tillsammans gör vi skillnad!

 
 
 

Nu ska jag börja blogga igen..

Det har varit en otrolig torka på blogginlägg egentligen sedan skolan öppnade den 1 juni.
Det beror helt enkelt på att jag haft fullt upp med annat, och att jag uppdaterat andra sociala medier.
Jag ska skriva mer om både skolan, barnhemmet och livet som just nu utspelar sig i Sverige från och med idag och hoppas ni vill fortsätta följa mig.
 
Vi har varit i Sverige i ca tre veckor nu, Gud vad tiden går fort.
 
Det har varit helt udnerbart att träffa alla vi saknat, och synd att vi inte hunnit träffa vissa än.
Det har varit magiskt att äta god mat och en häftig känsla att känna sig sugen på ost för att direkt gå och ta sig en ostskiva.
Det har även varit en tid av stor saknad och längtan, för ja, det kommer jag aldrig undan, att Tanzania alltid går hand i hand med min Sverige-vistelse.
 
Denna gång har också varit en otroligt stor omställning att komma hem med barn. 
Vi har fått anpassa oss till både det ena och det andra.
Å ena sidan var vi på babysim och jag fattade inte att man kan sätta barnet i barnstolen medan man duschar och gör annat så jag stressade mig igenom ett moment som för andra uppenbarligen var en dans på rosor (såg jag sedan när en annan kvinna med barn visade hur det går till).
Å andra sidan har vi lärt oss att leva utan bekvämligheter så det vi är mest beroende av är tyget som jag bär henne på ryggen med.
Jag brukar säga att i Tanzania har man människor till det vi har saker i Sverige. Det har alltid funnits någon i min närhet som velat ta Alice medan jag klär på mig, någon som hållt henne när jag matat eller någon som slängt upp henne på ryggen då vi inte använt barnvagn.
 
Nej det har som sagt varit en stor omställning att komma tillbaka för oss alla, men nu börjar vi landa.
 
Alice har precis somnat på min rygg medan jag stoppade tvätten i tvättmaskinen och jag ska passa på att ansöka om pengar till en ny bil åt CCY.
 
Bild från reportage i kuriren för ca en vecka sedan då vi gjorde en uppföljning om hur det gått med öppningen av skolan.